Mörkermarsch

Superhäftigt att se ficklampor på rad komma genom skogen! Inte är det varje dag som det marscheras i stor trupp på den blöta skogsstigen.

Men så blev det igår. Vi skulle göra föräldrarna delaktiga i "Grön flagg" arbetet, det var så det stod i "manualen" för det engagerande miljöprojektet. Någon smart individ tyckte att vi kunde ha en tipspromenad för barn och föräldrar och något annat ljushuvud ( : )) tyckte att det skulle vara kul med skogspromenad i novembermörker.

Brukarrådet informerades och ställde sig till förfogande för att sälja korv och bröd.

Det blev succé. Bortåt 200 glada barn och föräldrar klafsade runt på den vattensjuka stigen, svarade på tipsfrågor, räknade reflexer, åt korv och tycktes ha det lika trevligt som vi tyckte att det var, vi som jobbar i skolan.

Vinster fanns det också - energisparstömbrytare, diodlampa, tvättnötter och hemkokt godis till barnen.

Vad glad man blir att föräldrar ställer upp på ett så positivt sätt, då man anordnas något utanför skoltid.

Musikmänniskor/kulturmänniskor är ofta också fantastiska. De ser möjligheter i allt och ställer upp mer än de egentligen orkar. 2010 års Schoolovision har redan kommit upp som nygammalt e-twinningprojekt. Vi ställer gärna upp och framför Sveriges bidrag även nästa år. Nu har jag förstått projektets storhet - förra året var t.ex. Tjeckiens utbildningsminister med vid prisutdelningscermonin hos 2009 års Schoolovisionsegrare.

Så jag har förstått att en sketen mellanstadielärare inte reder ut att genomföra allt som som behövs, för att bidraget ska bli konkurrenskraftigt. Men det fixar kulturskolan. Det fick jag klartecken för, från kulturskolans rektor, under eftermiddagen. De gör bakgrundsmusik, de filmar och klipper och vi får möjlighet att spela in sången i studio. Vilka möjligheter man ställs inför när man har Sveriges bästa kulturskolelärare!

Minnets makt, vad det gäller doft, är stor. I slutet av mars vandrade jag till våning två, våningen under musikskolan, för att få en väldigt otrevlig utskällning. Hela olustskänslan kom över mig, när jag möttes av den speciella lukten i trapphuset. Ilskan över den behandling som jag fick utstå och besvikelsen över den som anmält mig för mina felsteg i bloggandets första fas, kom också tillbaka, och den sitter fortfarande i..... Doftsinnet är kopplat direkt till hjärnan och jag upplever det som det är vårt mest utvecklade minnessinne. Olika doftminnen kan bjuda på många sensionella flashbacks.

Så med ilskan svagt bubblande, trött efter en extra aktiv torsdagsarbetsdag och med uppvisande av ett visst mått av irritation - utlöst av de tidigare nämnda faktorerna - så förstår jag att jag måste lyfta på ändan och åka på gympa, trots att jag sannolikt blir ensam från vår by i kväll. Gympa gör gott för kropp och själ......