Kattkryptik och kakkatastrof

För några veckor sedan var hallen full med fågelfjädrar och fågeldun när jag öppnade dörren på eftermiddagen. Två små katter kom sömnigt emot mej - Nej, de hade inget gjort.
- Men Fritz var ju inte inne, sa jag och tog fram dammsugaren.Den sög fjädrar och dun i hela nedervåningen. De små katterna tittade nyfiket på, men kunde inte ge någon förklaring till förödelsen. Jag funderade och funderade, diskuterade med C-E - och den enda förklaring vi kunde komma på var att Fritz hade haft med sig en fågel in, som legat och torkat - kanske under sängen. Men några fågelrester hittade vi inte .... och mysteriet har kvarstått.

När jag kom hem i den mörka seneftermiddagen i går så fanns det återigen fågelfjädrar och fågeldun på hallmattorna. Inte alls lika mycket som förra gången, bara ett par fjädrar, resten dun. Två betydligt större katter kom emot mej, och försökte smita ut i det stora svarta därute - men blev stoppade. Inte heller denna gång kunde de ge svar på vad de sysslat med, och historien med dammsugaren upprepades.

Jag städade i söndags, ganska så noggrant och såg inte tillstymmelse av fågelrest. Eller fjädrar.Eller dun. Alltså begriper jag ingenting. Det enda jag, med min lite för goda fantasiförmåga kan komma fram till, är att våra små ( ja, halvstora då) kattungar, har en egen fågel Fenix som de plockar fjädrar och dun av och som återuppstår med jämna mellanrum ... har det något med himlakroppar eller jordiska element att göra, månne.

Kryptiskt är det i allafall.

Det händer mycket kring katpojkarna. Ett antal fönsterlampor har åkt i golvet, liksom ett antal, lite mera lättviktiga skålar. De känns som om katterna växer på samma snabba sätt som barn i förpuberteten. De blir långa, både i kropp och i lemmar och har lite svårt att hålla reda på hela sin kattlekamen.

Idag, vid lunchtid, hördes en jätteskräll. Katterna förstås, suckade jag inombords, och ställde i från mig koppen med lunchkaffe, som jag var i färd med att dricka. Kunde inte inte riktigt definiera var skrällen kommit i från, det kändes som om det var från ett diffust ställe i huset.Kollade alla rum i nedervåningen - nej, inget nedslaget och inga katter. Gick till ovanvåningen och fann samma resultat. Källaren kvar, de hade kanske varit med mig där nere tidigare och dröjt sig kvar. Ingen förödelse, inga katter.

Började bli riktigt orolig, det var ju bara en dryg halvtimme innan jag skulle stoppa in dem i buren och åka i väg till veterinären. Fantasin skenade iväg, var det kanske Fågel Fenix som attackerat och fångat dem .... eller något annat oindentifierbart objekt som kommit ut ur väggarna .... eller gått in när jag var i duschen....

Ett ynkligt jamande hördes..... Klädkammaren! Dörren kunde bara öppnas en lite bit, trappstegen som normalt står lutad mot väggen, låg på golvet och bildade en effektiv barrikad mot intrång i klädkammaren. Men katterna är smala, och de kunde ta sig ut ur sin egen gjorda fälla, och fick pusta ut i mjuka sängen en stund.

Flera indikationer har gjort att vi misstänkt att våra små husdjur har öronskabb. Lämpligt att kolla med veterinären, så här i ledighetstider. Kul att åka bil, kul att träffa på katter och hundar, tyckte både Frasse och Freddie. Men det där med att rensad i öronen, det var väl ingen höjdare.

Örongångarna var fulla av små kvalster, levande och döda och deras avföring. Riktigt skitäckligt, det vår trevliga, glada, djurälskande smådjursveterinär fick ut ur öronen på kattpojkarna. Ett under att de har hört något alls.... men de har aldrig vetat att de kunnat ha bättre hörsel- de har med säkerhet fått kvalstren från mamman.

Så nu blir det till att tvätta varje dag, det blir kanske inte allt för populärt. Om fyra veckor är det dags för nytt besök på veterinärstationen, och då ska man samtidigt passa på att beröva dem deras manlighet, och det innan de fått känna på hur det är att vara manskatt.... men det är nog inte mycket att stå efter. Man kan ha kul i livet ändå, fråga Fritz, han har mycket att bestyra på dagarna och har säkert ett mycket mer varierat och innehållsrikt liv än den som bara tänker på kattjejer och kattslagsmål.

Kakkatastofen då? I går kom en ledig kollega till oss och bjöd på fika på den tiorast som vi inte alls behövde ha klockan tio igår, eftersom det inte fanns några barn i skolan ... men vi tog den då ändå. Nej, det var inte kakorna ovan, det är bilder från sommaren, det var morotskakor och kolakakor. Mmmm, så gott .... ja, det var så gott, så att jag helt glömde bort att jag skulle avstå kakor och godis i november ( det hade gått så bra i september... :)

Alla ( utom vaktmästaren) var samlade - vi hade en trevlig fikastund tillsammans, och till vår glädje, så lämnade kollegan alla överblivna kakor kvar .... dem kunde vi äta på eftermiddagen.

Vi åt lunch på lokal, och vi såg verkligen fram emot eftermiddagen - det skulle bli god fika en gång till denna välsignade kakdag.

När vi kom till lärarrummet, ja, då var det bara några kakor kvar - tre ynka morotskakor ( av tio) och lika illa var det med de fantastiska kolakakorna. Tre av minst tio kvar.

Det var ett antal långansiktade pedagoger som tyst tittade på de nästan helt länsade kakfaten.

Till slut tog jag initiativet i denna katastrof och delade morotskakorna, så att vi plötsligt hade dubbelt så många men hälften så stora sådana.

Vaktmästaren tittade in i rummet. Naturligtvis blev han överfallen med frågor: - Hur många hade han ätit ? ( En av varje + en gammal veteskiva) - Hade han sett något? - Hört något?

- Kunde det vara hantverkarna som befann sig på skolan som varit och nallat?

Han kunde ju inte veta detta ... men de hade ätit sin lunchmatsäck i lärarrummet.

Nu vill jag ju inte misstänka att dessa medelålders män, med trevligt yttre, hade stulit VÅRA KAKOR. Deras mammor måste väl ha talat om för dem när det var små, att man inte tar andras saker .... och på ett lärarum aldrig någonsin andras kakor!

Nä, jag tror att det var alla gamla lärare och annat kakgalet skolfolk som sitter kvar i väggarna, som roffade åt sig lite kakor när ingen såg på. Frestelsen blev för stor.

Låter det otroligt? Inte för mig - för om våra katter kan få stekta sparvar från ingenstans - ja, då kan väl kvarsittande lärar-andedelar äta goda kakor. Speciellt när det är så sällan mellan gångerna som det serveras, som det gör just i deras gamla personalrum.