Glesbygd

 Nog är det så att vi bor  i en glesbygd. 

Laddade ner Lantmäteriets kartapp för ett tag sedan. Fann några nya stigar i närområdet. Lite längre  än de vanliga 5- 8 km skulle det bli, om jag gick den utsedda rundan.. Trodde inte att maken ville följa med på en riktigt lång promenad, men det ville han. Gott att ha lite sällskap när man går på okända stigar. 

Rundan uppgick till elva kilometer.  Tog bilder på alla byggnader som vi passerade, ja, utom älgtornen då. Inser att det är glest mellan husen- och extremt glest mellan beboddda sådana.

Hästgården passerar jag ofta. Fem kusar finns i olika hagar. Snart blir det en liten ytterligare. 

Alltid roligt att passera här. Ibland blir det en pratstund med gårdsfolket. Ibland blir man utskälld av gårdvaren, Alfons.

Det gamla soldattorpets ladugård passerar jag så gott som varje vecka. Här går  två olika rundor. 

Idag vek vi av och gick en tredje väg. 

Där den öppna marken övergick till skog, där hittade vi en stig att följa.

Det var den vägen som makens pappa och fastrar, tillsammans med barnen från soldattorpet,  vandrade de sex - sju kilometrarna till skolan i Nittorp. Som tur var, så var det varannandagsskola på den tiden...

Kom ut på skogvägen mot Svedjetorpet. Det var säkert tio år sedan, kanske mer som jag/vi gick här. Grillplatsen, jakthyddan, fanns inte på den tiden.

Naturligtvis måste jakttroféerna  få plats någonstans. 

Passerade ett stycke skog som ägs av maken. Konstigt att ha en avstyckning på någon hektar, en halvmil från det sammanhängande skogsområdet. Av någon anledning så finns det många som äger små skogsbitar i detta område. 

Skog som lätt blir avglömd.

Kom fram till Svedjetorpet. Här har ingen bott på närmare trettio år. Enda barnet, den egentliga ägaren till gården, avled för några månader sedan.  Undrar om hennes man och barn, som inte har någon egentlig anknytning till trakten, vill fortsätta att sköta om den öde gården. Tycker annars att det skulle kunna bli en bra sommarbostad, för den som vill lämna storstaden på sommaren.

Skulle sannolikt också kunna tjänstgöra som en mindre hästgård.

Gick rakt över landsvägen och upp mot Backaryd.

Här bor världens trevligaste slöjdlärare och hennes familj. 

Passerade gården och kom in på stigar där vi aldrig gått tidigare.

Det blev en bit på riktiga skogsstigar. 

Riktigt fint på sina ställen. Och ganska kuperat. Bra terräng alltså.

Matplats för något djur. Rådjur?

På Stenboryd bor Ann-Britt. Hon blev änka precis före jul. 

Som tur är så bor ett av hennes barnbarn på ovanvåningen.

Det är en kille som gillar att odla grönsaker och som har hand om de granna hönorna och den stilige tuppen.

Den nyligen anlagda dammen skulle fortfarande kunna fungera som skridskobana. Det har varit ordentligt kallt om nätterna, så den is som var på väg att ge upp har nog fått nya krafter.

Det bär uppför ordentligt i ett par kilometer utmed den gamla "kyrkvägen". Mer än halvmilen till kyrkan, men förr så var det nog bara att ge sig iväg dit, så snart gårdens morgonsysslor var utförda. Varenda söndag. Nej, det var inte bättre förr! 

Idag är "kyrkvägen" en bred gräsbevuxen stig.

Vi här framme i byn Gumpebo. Nästgårds till vår by. 

Den fina gården är inte bebodd. Men den är väl omskött av ägarna. Förstår inte varför man inte säljer sina hus, om man ändå inte tänker bo där.

Två av husen som skymtar på bilden är nyligen sålda till två par som bor i Göteborg. De tänker använda husen som fritidshus.

Det fick vi reda på då vi stannade för en pratstund med det "unga" pensionärsparet i byns enda bebodda hus. 

Två vårtecken kom flygande under det  att vi diskuterade livets väsentligheter Fördelen med att bo i glesbygd, med naturen utanför dörren,  i dessa coronatider, avhandlades bl.a.

Tillbaka på vägar där vi ofta går. Passerade de två husen i Rörstorp. 

Många pensionärspar byggde sig förr ett litet hus och flyttade ut från det större gårdshuset. Nu är de "gamle" borta sedan länge, och i "undantagshuset" har barnbarnet med familj flyttat in. Med  barnens farmor och farfar som närmsta granne.

Sista huset på vår glesbygdsmil. Gunnar, snart 95, bor  här.  Vår närmsta granne.  Vi har aldrig haft mer kontakt med honom än att stanna och prata en stund då han  varit utomhus. Den enda som varit inne i huset, från vår familj, det är vår katt, Freddie. När han var yngre så försvann han till Gunnar så gott som dagligen under sommartid. Maken brukade hämta hem honom med bilen. Ibland hände det också att vi mötte katten gående längs vänster vägkant, på den tämligen trafikerade landsvägen, som man måste gå över för att komma hem till Stockremma igen. Katten lever än!

Det var vår promenad. Glesbygd, tveklöst! Men som sagt, coronasäkert!