söndag 10 maj 2009

Vakt, värd, västvägrare?


- Är du rastvakt? undrade lilla L, när jag var ute på fredagsrasten.

Kanske ville hon bara prata lite, kanske visste hon inte om et var jag som var "vakt", för att jag inte tar på mig den hemska väst som numera har blivit så poppis bland "rastvakter".

- Nej, sa jag. vakt är jag inte. Det är inget bra ord. Jag är ute för att se att alla barn har det bra. En del kallar det rastvärd, fortsatte jag, men det tycker inte jag är bra heller. För om man är värd, så måste man ha saker fixade och hitta på saker, och jag går ju här, bara för att se att alla ser nöjda ut. Så jag vet inte vad jag är....

- Då är du rastfröken, sa lilla L med ett stort leende.

- Ja, det är jag, sa jag med samma känsla som när en vetenskapsman nyupptäcker. Visst är jag rastfröken!


Motviljan mot den gula västen har jag funderat på. Jag började ha den på, men tyckte att det kändes fel, fel - jag är inte den som går omkring i gul väst, om jag inte ska ut på mörkerpromenad... Varför....? Några svar har jag funderat ut....


1. Beslutet om gula västar togs på den höstupptaktsdag på annan ort, som jag inte orkade vara med på... alltså har jag inte fått säga mitt i frågan.

2. För dryga tio år sedan, när det bara var poliser som hade gula västar, så blev jag stoppad i en fartkontroll och var 2 km/h ifrån att mista körkortet. Sedan dess känner jag alltid ett obehag, är jag ser gula västar nära en stor väg.

3. Men en längd på 175 cm och en vikt på 100 kg, så syns jag ändå. Det blir bara löjligt att sätta på en människa, som syns över alla barn och vuxna på vår skola, något som är självlysande.

4. Under en period så var vi tvungna att vara två vuxna ute på rasterna. Jag hade inte väst - kollegan hade väst. Ändå var det nästan alltid mig, som barnen kom till, om det var något...

5. Jag tycker att kan vara bra att visa barn, att man inte alltid måste göra lika. Bara man utför sin uppgift, så kan den utföras på olika sätt....


En skitsak egentligen! Men visst ska vi må bra, både barn och vuxna, därute på skolgården. Och jag är gärna rastfröken någon gång extra, bara jag slipper den gula trasan....

2 kommentarer:

  1. Du fick mig att komma igång med funderingar själv...Det stämmer många gånger inom skolans värld att alla måste göra likadant och i detta fallet då se ut likadant när utför samma saker. Varför m¨ste vara på det viset? Eleverna vet nog vem de ska vända sig till ändå, även om man inte är utmärkt =)

    Vi är alla individer och ser olika ut, man kan nå samma mål fast man går olika vägar. Men oftast är det någon strak person, som älskar att höra sin egna röst, som högt och tydligt på APT:n säger att "det har vi bestämt och då går det inte att göra på annat sätt" Men snälla, det är ju målet som gäller det spelar ingen roll om vi visar eller gör det på olika sätt...

    Vissa saker kan man inte rucka på det är bestämt, men andra saker kan man vara lite flexibel med.

    SvaraRadera
  2. Vi har också gula västar på oss när vi är ute på skolgården. Har själv inga problem med den, men kan förstå dig. Som alternativ har vi också breda band i samma sorts tyg som sitter ihop med ett gummiband. Tänk dig de där banden som kungligheter har tvärs över bröstet fast självlysande. Vår slöjdfröken sydde dem för några år sedan.

    Jag brukar också sätta mig på tvären ibland. Man måste inte alltid göra lika. Man måste inte alltid ha samma regler. Barnen lär sig snabbt vad som gäller hos var och en. Det finns vissa regler som man inte får rucka på. Men om ingen blir skadad eller kränkt av att jag ändrar lite på reglerna, tycker jag det är OK att göra det. Med kränkt menar jag inte sårad utan just kränkt.

    Man får inte alltid som man själv vill. Man kan inte hänga upp sig på allt eller gå i taket för minsta grej. Jag gillar t ex inte läxor, men jag ger dem. Föräldrar och kollegor vill ha dem. För mig är det ingen "big deal" bara lite extra jobb. Men ibland hoppar jag över dem bara för att jag vill det.

    SvaraRadera

Tack för dina tankar!
http://bloggkartan.se/registrera/7470/grimsaas