Nittioåtta-nostalgi, nollåtta-nycker, nollnio-natur

- Hjärnan sitter i magen - också.
Jag berättade att jag läst om att det finns celler som liknar och beter sig som hjärnceller i magen. Det var när jag åt tillsammans med några treor och fyror i fredags, och pratet kom in på just hjärnan.

- Får inte ni också ont i magen, när ni är oroliga? undrade jag. Eller känner att det snörper till i magen ibland när ni blir ledsna eller glada.

Jo, det hade alla barnen känt av, men ändå det här kunde väl inte stämma - hjärnan i magen.
Det blev mycket skratt kring tanken ... ja, det var en glad måltid.

Jag kände snörpet i magen när jag plockade lite bland gamla grejer i Halmstadstugan i går. Bland en massa papper hitatde jag en karta över Skåne, utgiven 1998.

" Vi håller på att bygga en bro över sundet," stod det på framsidan. "Bron beräknas vara klar år 2000."

1998 - elva år sedan. Tankarna vandrade bakåt i tiden......Jag hade inte besökt Skåne så många gånger, men jag hade passerat Helsingborg , på väg ut i Europa. Jag hade också besökt Malmö musikteater och sett Kristina från Duvemåla. Det var mitt första besök i Malmö, och jag skulle snart fylla 45!

1998 kunde jag inte veta att Skåne, Malmö och Lund, skulle bli de orter som jag skulle besöka ofta och under många år. Inte hade jag någon aning om att båda döttrarna inom några år, skulle välja Lund som studieort, och att K skulle bli kvar i Malmö. Jag tittade på den stora kartan på Malmö, och hittade gatorna där K har haft sina fyra olika adresser.

1998 hade både svärfar och min mor börjat få en del krämpor - och visst hade det kommit tankar på att de skulle lämna oss - men aldrig kunde man tänka att de skulle vara borta inom fem år, båda två...

Jag tänkte på hur det var med datorer och mobiltelefon 1998. Vi hade precis fått vår första PC, ett rabatterat personalköp på Cs jobb. Innan dess hade vi ( jag) varit ägare till två olika Macintosh-datorer - och jag hade fått för mig ( därför att någon som visste bäst, sa så) att PC var ett steg bakåt, i förhållande till Macen.

Modemet var långsamt, långsamt - och att titta på en sida, med flera bilder, det tog en evighet att ladda ner.

Jag tror att jag 1998 hade mobiltelefon nummer två, och att den inte var så stor och tung, som den allra första. Men att prata inomhus, det var inte att tänka på, för att vi skulle kunna använda telefonen fick vi gå utomhus och gärna till en upphöjd plats...

1998 hade jag en härlig klass ( jag har haft många sådana) som jag mest stod och tittade på, de var så självgående. Jag har träffat eleverna från den klassen ganska ofta under årens lopp, och alla är alltid så trevliga och roliga att möta.

1998 - så länge sedan - och ändå så nära - lika länge är det till 2020. Vad har hänt då - nej, jag vill inte veta --- hjärnan i magen känns av, bara vid tanken av att tänka så långt in i framtiden...

Igår kväll var C och jag inne i Halmstad och åt, pingstaftonen till ära. Jag hade beställt bord på en restaurang, som på Eniro fått bra betyg, och som ligger i ett nybyggt område vid Nissans strand. Vi kom dit prick klockan sju, efter 10-15 minuters cykeltur. Bordet var placerat längt ute på altanen, nära Nissan - det var bara en gångväg emellan. Vi satte oss i solskenet, förstod att vi hittat stans bäst belägna restaurang, och så beställde vi. Jag tre-rätters, C förrätt och huvudrätt.

Det tog en stund innan ölet och vinet kom, men vad gjorde det, det var ju underbart där, mitt i solen och vid vattnet.

De bokade borden började fyllas på, och bakom C satte sig två par i övre medelåldern. De blev välkomnade av den unge servitören, och jag hörde att de sa " Då tar du hand om oss ordentligt i kväll." C lyssnade och så tecknade han i luften - 08.

"Och vad är det med det", sa jag." Du kan ju inte generalisera."

" Jo", sa C." Nollåttor är speciella".

Tiden gick, ingen mat kom. Inte ens Skagentoasten, som skulle vara vår förrätt. Och en räkmacka kunde väl inte ta så lång tid att göra. Den unge servitören kom ut till stockholmarna och förklarade något, men lovade lite extra vin.

En stund senare kom han ut till dem och förklarade något annat, att det var problem, något hade hänt i köket.

Vi satt tålmodigt kvar - det var skönt väder och svindlande vackert där vid flodkanten, även om solen försvunnit bakom träden i Norre park.

Damerna i sällskapet bröt upp, lämnade halvurdruckna glas med vin, och sa lite spydigt till sina män"Ha det så trevligt". Männen förklarade för servitören att kvinnorna gett upp, och han ilade in till köket med beskedet.

Klockan hade hunnit bli halv nio, mat började serveras på borden runt omkring - och vid kvart i nio kom vår förrätt. Den smakade gott, man hade ju hunnit bli ganska hungrig vid det här laget.

De båda unga servitriserna sprang omkring och fyllde på vin och lugnade gästerna, mat skulle snart komma. De båda herrarna fick sina Skagentoastar - men det hade blivit fel - det var bara en som skulle ha ..

"Varmrätten kommer snart" försäkrade servitören,de båda gentlemännen.

Vi fick vår varmrätt, den var helt OK, pepparbiffen som jag beställt var alldeles lagom stekt.

Plötsligt bröt de båda männen bakom C upp, klappade servitören på axeln och sa högt något om DÅLIG SERVICE. Sen lommade de iväg utan någon ansats att betala det de ätit.

Jag fick en fantastiskt god "Creme Caramel" och vår trevliga servitris undrade om de kunde bjuda oss på kaffe. -Ja, tack, gärna.

Vi bad att få notan, och när vi fick den, så hade man dragit av 20% av hela beloppet + bjudit på gott kaffe. Allt för att det blivit så lång väntan, för att som servitrisen sa "det har varit kaos i köket".

Alla andra gäster satt kvar på den härliga altanen, alla fick någon form av rabatt för kvällens olägenheter, ingen klagade - bara de båda paren från 08-området - som varit de som blivit mest informerade om vad som hände i köket av alla.

Nej då, generalisera är inte min grej --- men kanske är kräver en del huvudstadsbor mer än många av oss lantisar.... Eller också är det vi som inte är tillräckligt smarta för att förstå att vi ska KRÄVA! Men vem blir gladare och nöjdare av det - varken gästerna eller serveringspersonalen. Och ibland så kommer saker emellan, sån´t som man inte kan råda över....

Vi cyklade genom sommarstugeområden, campingområde och hedlandskap, ända ut till Fylleåns mynning i dag på förmiddagen. Så vackert. Vid ån möttes inland och hav, kor gick och betade, vassen stod hög och de många nyponrosorna blommade.

Efter lunchen vände vi hemåt och längs väg 26, även kallad Nissastigen, växlade naturen allteftersom man lämnade havet och kom tillbaka till skogsbygden. Ginsten stod i full blom, och jag blev bekant med en ny växt, för C var tvungen att stanna bilen för jag hade sett många tätblommande bestånd av en låg gul växt.

Väl hemma slog jag i flororna, och kom fram till att det var någon slag av ginst -färgginst eller harris. Så vacker - och giftig!

Rönnarna blommar mer än någonsin och längs moarnas vägkanter lyste det lila av något som likande blommande gräslök.

Vi åker utomlands och suckar "Åh, vad fint här är!" - men medge att visst är svensk försommar blade det vackraste och mest väldoftande som finns.