Gunillaberg

Lite mer reklam...

Blev förresten jätteglad då jag fick ett mess från Joint Academy, där de ville dela mitt förra inlägg.
Häftigt att se att det där med att etikettera når fram till den man avser.

Idag blir det lite mer obetald reklam... reklam för Gunillaberg och reklam/förespråkande för att bibehålla gammal vänskap.  Vilket jag ju egentligen är dålig på. Glad att några står ut med mig, trots att jag sannolikt trampat dem hårt på tårna någon gång. Det är ju sådan jag är! Jag gör och säger/skriver fel saker... och så ramlar jag omkull i tid och otid, såväl rent fysiskt som på det mentala planet.
Igår var det dags igen, klumpiga tanten ramlade på och från broderns altantrappa och slog huvudet i hårt virke. Nu är det hårt virke i tantens huvud också, så skadan inskränkte sig  till ett litet sår i ögonvrån samt en ordentlig blåtira.
Tänker att det är så det är med mej; det blir blåtiror och sårskador både på kropp och i själ, för att jag är otroligt klumpig på alla vis.
Jag skäms så för min klumpighet och vad den ställer till...

Gunillaberg, var det , ja.
Gick runt ägorna tillsammans med femmorna ( som nu ska bli sexor), goda kollegan Ola och extra chaufför C-E i slutet av maj.
Tänkte att det nog inte var så mycket att ha, det som fanns i den vildvuxna trädgården och i det gamla gula trähuset, ett hus med anor från Sveriges stormaktstid.

Tyckte ändå att det kunde vara en bra plats för den årliga sommarträffen med goda vännen och gamla studiekollegan Christina. Hon nappade på förslaget, och idag var det dags att ses.

 Trädgården är, som sagt, helt vildvuxen. På sina ställen finns det lite blommor, men största delen av trädgårdsytan består av rödskimrande darrgräs.
Stora installationer fanns lite här och där, de var överraskande intressanta.
En stig förde oss nerför en brant backe ner till karpdammen. Där tycktes vita insekter... eller småfåglar... svärma över vattenytan.
Här fanns också ett lusthus,  inrett i naturstil..

Uppför branten igen, via trappsteg gjorda direkt i marken, till stenmonument som fanns långt innan konstnär Andersen köpte den gamla herrgården, som landshövding ( och även Nya Sverige- generalen) Printz lät  bygga i mitten av 1600-talet.

Mängder av liljor, och även pioner, var planterade mitt ute i hagmarken. Blir säkert fint om någon vecka...

... och lärkträden hade små fina nykläckta kottar.

Passionsblommor växte i två olika portaler...

 ... blomman för dagen kallas den också...

... och i gamla skändade päronträd fanns både "konstpäron"...

... och fåglar.

I dammen, anlagd för länge sedan, så var vattnet lite danskaktigt ( min tanke) smutsigt, men de ständigt prunkande blommorna som fanns där i var verkligen jättefina.

Höjdpunkten, för mig, det var orangeriet.

Mängder med växter från jordens alla hörn.

Trädgårdsmästaren... eller ja, han som skötte om växterna, berättade att man har jämn värme året runt, genom stora inbyggda element, som löpte från golv till tak.

Måste bli störmdyrt, tänkte jag, och förstod genast varför inträdet i konstnärsgården var ganska högt. 130 kr....Billigt för en, kan tyckas, men dyrt för en hel familj.

För trädgårdens del, så fanns ingen mästare.

Men mästerligt vacker var det ändå.

Hörde i radio, på den drygt halvtimmeslånga bilresan till Gunillaberg, att lärare är/kan vara exhibitionister.
Min enda bild från huvudbyggnaden, som idag inrymmer mängder med köpbar konst... och även inte köpbar sådan... är bilden på den gamla lärarinnan... i spegeln på toaletten.  Blåtiran är klart synlig på blundögat....

På terrassen till huvudbyggnaden växte de här vackra växterna. Jo, jag vet... jag är mycket mer intresserad av växter än av konst. Någon som vet vad växten heter?

Cafeét serverade god, men väldigt begränsad fika. Den  andra gamla lärarinnan, hon som har haft vett att gå i pension, och jag hade en god pratstund om livet, både under fikat och under vandringen runt de Andersenska ägorna.
Att ha kvar gamla vänner, det är verkligen av vikt, när man är äldre. Någon som man kan prata om både nytt och gammalt med, någon som minns och förstår.

Det blev en runda kring ägorna också.
Andersen lär ha importerat djur från Danmark, speciella raser, dessutom.
Vad den här varelsen ville säga genom sitt ständiga brölande, det förstod vi inte.
Kanske han också längtade efter en vän att prata med...

Getterna var inte ensamma,

.. inte heller de stora hästarna av nordisk ( ev också holländsk) ras.

- Kolla en sån massa larver, sa Christina.
Oj! Nässelfjärilslarver konstaterade vi, eftersom alla svartingar bara finns på nässlorna.

Vägrenarna var helt underbara...

Gunillaberg, absolut ett ställe värt ett besök. Absolut ett bra ställe för en god-vän-date.
Tack, Christina, för en trevlig eftermiddag.
Vi ses snart igen, nu när jag ska ha fredagar lediga, och tid för att göra mina alldeles egna utflykter...