Runda

Rundor, det tror jag att många av oss halvgamla ( kanske även yngre) promenadberoende individer  gillar. Helst ska det vara en varierad runda på 4 -8 km, helst ska den delvis gå utmed vatten.
Hemma här, så finns det inga sådana rundor. Eller, ja, det finns några fina dammar och
 några porlande bäckar som man kan passera, men i övrigt är det renons på vattendrag.
Variation på terräng, det har vi hemma här. Rundor i varierande längd mellan 3 och 8 km finns också, så två av kriterierna är ju ändå uppfyllda.

Man blir lite trött på de vanliga rundorna, och igår kom det för mig en sådan utmärkt idé.
Jag hade frissatid klockan nio i dag, på lediga fredagen.
På landet är frissor lite mobila och har salonger på flera orter. Tranemofrissan hade för dagen sin mottagning ( heter det så) i sin Ljungsarpssalong.
Lagmanshagasjön, ligger ett par kilometer från samhället, och där kände jag ju till en bra runda, som skulle passa superbra för dagens promenad.

Sagt och gjort; parkerade bilen vid badplatsen, tog på mössa och drog upp jackans dragkedja till hakan.Åtta-nio plusgrader, de blir inte alls så ljumma som gradtalet anger, då det blåser sådär femton sekundmeter,

Brukar cykla den här rundan, ja, inte bara rundan, utan hela rundan hemifrån, på ca 3 mil  på somrarna.
I backarna upp till Lindås, så brukar jag kliva av cykeln och gå en bit, de är riktigt tunga.
Ja, om jag inte har elcykeln då. Köpte en sådan, då C-E skulle köpa en, för tre-fyra år sedan. I somras var den inte ute alls. Tycker att elcykel är lite fusk, lite onödigt, det är så gott att trampa omkring på en gammal treväxlad hoj. Inte för att elcykeln går av sig själv, den måste ju trampas framåt den också, men man kan få rejäl hjälp i uppförsbackar med den, och då mister backarna sin tjusning, tycker jag.

Uppför backarna kom jag lite lätt andfådd, och passerade Erikson cottage. 
Den är en bakstuga, ett fik,  en restaurang, ett bed and breakfast, en eventplats, som vuxit fram under senaste året.
Ska absolut ta med C-E dit på söndag, då de serverar adventskaffe.
Har inte besökt stället, och känner mig väldigt nyfiken på den lilla landsbygdsoasen.

Lindås består av några gårdar, och det tycks som alla har rustats upp och bebos av en ny generation. Det är gamla fina hus, och det är så positivt att man bevarad de ursprungliga exteriörerna.

Kommer ihåg att det för något decennium sedan bodde en ensam man i detta huset.
Sedan han lämnade sin gård, så har huset fräschats upp och stället har numera förvandlats till en hästgård.
Så värdefullt att någon vill flytta långt ut på landet, och hålla markerna öppna och gårdarna levande.

Detta sätt att jaga på, det kan jag inte gilla.
Ett gömsle på ena sidan grusvägen,

....en utfordringsplats för vilt/rådjur på andra sidan.
Har väl inte så mycket till övers för jakt, men jag kan absolut förstå spänningen av att gå ut i skogen och jaga, och jag förstår ännu mer njutningen av att vistas mycket  i skog och mark.
Men att sitta på pass vid gillrad fälla, det är inte OK.
Fusk!

Historiens vingslag märks då man rör sig i trakterna av Ljungsarp/ Dalstorp.
Närheten till sjöarna gjorde att människor bosatte sig här för ett flera tusen år sedan.
Det finns en hällkista, från stenåldern, utmed sjön.
På min runda fanns denna väl bevarade treudd, samt en domarring med en högsten.
Denna gravplats/kultplats är sannolikt från senare delen av  järnåldern, ungefär tusen år gammal.
Heder till dem som ser till att hålla platsen öppen.

Historiens vingslag kan anas även här.
Sommarens roddturer är över och sommaren gick till historien som en väldigt normal sommar.
Det tycks som om ekan i förgrunden varit med ett tag, den behöver nog lite omvårdnad innan den tas i bruk igen.

Jag valde att ta rundan så att jag  fick gå sjönära den sista biten.
Det finns ett antal sommarbostäder i olika storlek och i olika skick, längs sjön.
Ett  par året runt hus finns där också, alldeles sjönära.

Funderade på om jag vill bor så nära sjön.

På sommaren, absolut. På vintern, nja.... det är ju rått, blåsigt, ödsligt....men det kan säkert vara alldeles fantastiskt fint en gnistrande vinterdag, med snö och istäckt sjö.

Men en liten sommarstuga vid sjön, det skulle jag inte tacka nej till. Trots att den bara ligger ungefär 1,5 mil från hemma här. Och trots att vi har en liten stuga vid havet.

Passerade ett antal flottar som låg uppdragna vid stranden, och flera bryggor med trappa ner till sjön.
Ser lite sorgligt ut så här i gråmörkertiden, men man vet ju, det kommer alltid en ny sommar, och då måste den här bryggan vara guld att äga. Tillsammans med ett lagom stort sommarhus.

Men vad har hänt här då?

Något riktigt tragiskt är det, då man vare sig kunnat ta hand om sitt sommarhus eller haft möjlighet att riva ner det. 

Promenaden längs sjökanten gjorde att den, i skogslandskapet avtagna mössan ... jag gillar inte mössa.... kom på igen.
Tillbaka på badplatsen slog vinden mot mig med kraft igen.

Den långgrunda sjön varierar verkligen i hur mycket strand som erbjuds. Idag fanns det ingen strand alls, i somras så var det ganska mycket strand... för att inte tala om hur där såg under under torksommaren 2018.

När jag kommer till badplatsen vid Lagmanshagasjön, så slås jag alltid av två minnesbilder:

Sommaren då hela Holger och Ingrids familj, barn och barnbarn cyklade eller tog bilen till badplatsen och fikade och badade tillsammans. Idag är den samhörigheten död, sedan många år tillbaka.

Höstterminsstarterna då vi förlade en eller två övernattningar med  min klass till området vid badplatsen. Vi sov i tält och lägerelden flammade långt in på natten.
Det är mina bästa skolresor, absolut.... och då har jag resor till Stockholm, Gotland och Öland att jämföra med. Men inget går upp mot  det två cykelskolresorna till Lagmanshagasjön.

En härlig runda, med många minnen, många tankar och en ren njutning av att kunna promenera utan halkrisk,  och en absolut njutning av att vandra vid sjökanten och lyssna till vågornas kluckande. Den  drygt halvmilslånga rundan, den kan jag kosta på mig en biltur för att komma till igen.