Slutackord

Slutackordet, det blev ett G-dur-ackord. Tonarten är en av de vanligast förekommande och den är enkel att spela,  både på piano och gitarr. På piano, så behöver man bara använda en av de svarta tangenterna och på gitarr, så kan man klara sig med enbart något enda barréackord.

Slutackordet tänkte jag skulle sluta en cirkel, men riktigt så var det inte. I Dalstorps kyrkan, den kyrka där jag började mitt pianoklinkande i luciatider, där hade man bytt ut det gamla pianot mot en liten flygel, en el-flygel. Helt ljuvlig att spela på.

Den decimerade luciatruppen imponerade igen.... oj, vilka duktiga sångare vi har i Grimsås.
När en solist-tjej aviserade att hon tyvärr blivit sjuk, skickade jag ett mess till en annan elev och han tog över solopartiet, utan att tveka. Och gjorde det superbra.

Sista föreställnngen av sju är över, och den som lever får se, om slutackordet för den pianoklinkade "luciageneralen"  blev ett G-dur-ackord eller ej.

"Vinnaren är nummer 54". Oj! Det var ju det numret som stod på mitt paket. Det utbröt en stor applåd, då den gamla lärarinnan, tillika den ständiga pianoklinkaren, vann första priset. En hel låda med olika sker, julsaker och sådant man kan äta. Att få en amaryllis som tackgåva, gjorde mig också glad. Jag är en amaryllisgillare av stora mått.
Vinstplatsen var bygdegården i Grimsås, där samhällsföreningen igår anordnade det traditionella luciafirandet.
Man känner sig så uppskattad då man jobbar med luciaframträdanden. Det finns ett klart sug, en årlig efterfrågan på de vackra, de vanliga luciasångerna och de vackert ljusbärande barnen.
Min förhoppning är att luciatraditionen får leva vidare, och är det svårt att få till någon som tränar och som ackompanjerar barnen... ja, då finns jag, så länge pianoklinkarfingrarna vill vara med.

Söndagen inleddes med en promenad på vanliga stigar och skogsvägar, ja lite länsväg och lite byväg ingår också. Fyra kilometer med stavar, ja, det behövdes verkligen inför det som väntade oss vid lunchtid.

Fru  Friberg hade bjudit sin mor och far att äta julbord på detta populära ställe, Höganloft, Isabergs stugby i Hestra.

Trevligt välkomnande fanns på bordet med vita dukar.
Att det fanns två små barn med och att oddsen för att dukarna efter måltiden fortfarande skulle vara vita, var lika med noll, det var inga problem alls.
Tvärtom, det var många barn i olika åldrar med och smakade på den goda maten. Tomten kom med en välfylld säck och Karl-Petter, snart 13 månader, var den som hann först fram till den rödklädde. Inga betänkligheter där inte!

Julbordet på Höganloft var av mycket hög kvalitet. Mycket att välja på, men som tur var så var de fina rätterna "smakprovsskurna", så man lätt kunde avnjuta på många rätter utan att bli alltför mätt.
Godisbordet var imponerande, ja, det fanns så mycket att välja på så inte en endaste skumtomte slank ner i magen. Trots att jag, liksom många andra, är en riktig skumtomte-nörd.

Tror att man har julbord på Höganloft nästa helg också. Kan verkligen rekommenderas.

Slutackordet för denna eftermiddag gick absolut i dur, god mat, trevlig samvaro med dem som man gärna vill dela sin tid med.

På torsdag kväll slås slutackordet för min sista hösttermin. Jag slipper slå an de tonerna. Det kommer en proffsmusiker från musikskolan och kompar såväl körer som solister. Känns bra att få lyssna och njuta av sången och musiken,  efter en luciaperiod, som faktiskt sträcker sig från början av november.