fredag 30 juli 2010

Regional regnresa

Denna sommar är man inte riktigt van vid att det är gråväder två dagar i följd.
- Vi måste ju hitta på något, sa C-E. Vi kan åka till Torpa och fika.
- Inte bara fika, svarade jag. Vi måste ju promenera också. Fast det kan man väl inte i detta regnet. Men det finns bra promenadslingor vid Hofsnäs.
- Regnkläder och paraply, sa C-E. Han föredrar att gardera sig dubbelt.

Hofsnäs är en av gårdarna runt sjön och ligger på ett näs i yttre Åsunden. Numera ägs området av Borås kommun - trots att det ligger inom Tranemo kommuns gränser. Det är ett populärt fritidområde, med flera badplatser.

Att vandra på Hofsnäs promenadslingor är perfekt. Eftersom näset är smalt finns det alltid vatten på ena sidan och hagmark på den andra sidan om stigen. En Highland cattle familj brukar beta i en av de inhägnade hagarna.

Hofsnäs är ett naturreservat. Framförallt finns där alla sorters lövträd, massor av fåglar, men också en hel del blommande örter, som t.ex videört.


Det finns massor av njutbara naturscenerier utmed den längsta vandringsleden, 4750 m. Många gånger utbrister man - Åh, vad fint här är.

Nå´t nytt lärde jag mig även denna dag. Bokens bär är nötter med skäggväxt!



Efter promenaden, som mest gick i uppehållsväder, så blev det fika på Torpa Café. K-muskeln måtte vara lite mer tränad än tidigare, den klarade av att stå emot hembakad gräddtårta och valde i stället ägg och sill på grovt bröd. Lite impad blev jag faktiskt över detta!

Cramers blommor fick också ett besök. Tänkte kolla om höstblommorna var framtagna, men det var dom inte. Även om det fortfarande är juli, så känns det helt Ok att tänka höst efter den härliga sommar som varit. Nu blev det några inneväxter köpta i stället. Bl.a. en hibiskus. Det var länge sedan jag hade en sådan. I mitt barndomshem var dom vanliga, och blommade i köksfönstret hela sommaren, tillsammans med pelagonier och brovallia. Hoppas att den vill trivas i vårt söderfönster också.


Sista anhalten på den regionala regnresan var ICA i Tranemo. Det mesta behövde inhandlas och gjordes så också.
En regional rundresa kan vara alldeles lagom när det är regnigt och grått. Det finns ju en del att uppleva hemomkring också.







torsdag 29 juli 2010

Sista solskimrande sommarsnapshoten?

Igår var det sommarens kanske allra härligaste dag. Lagom temperatur, strålande sol, riktig svensk sommar när den är som bäst. Idag regnar det. Snabba förändringar i vädret, det får vi leva med i vårt land. Efter en månads sommar som varit bättre än bäst, så vore det inte så konstigt om sensommaren blev grå och regntråkig. Professionella väderkunnare förutspår kallare och fuktigare väder, det hörde jag i gårdagens kvällsväderrapport. Kanske, kanske var det de sista snapshoten som var riktigt sommarsolskimrade som togs i går. Konstateras kan att högsommaren är över, nu när vi går in i augusti. Det har funnits år, då man så här års känt sig lurad på sommaren, för att den blev aldrig av. I år kan man bara bocka och tacka för en härlig juni och och en likadan juli.



Igår var det fullsatt på Östra stranden. Jag satt alldeles vid strandkanten och lyssnade på vågornas kluckande och hjärtliga barnaskratt. Och vuxna som pratade i telefon. Mitt i allt detta kaos kom denna unga mås och vandrade förbi.

Badvattnet var ljummet och skönt. Man kunde lägga sin fettomgärdade kropp på rygg i vattnet, och sedan bara ligga där och guppa som en annan havstrut. Härligt. Nu är det bara jag i familjen som har de egenskaper som behövs för att klara detta på bästa möjliga sätt. De övriga får hitta andra sätt att bada på. Något roligt bollspel brukar passa den yngre generationen.


Bror min med fru och yngste son kunde också utnyttja stugan under två fina dagar. Klart rekommenderbart att ha en stuga, som man "äger" var tredje vecka. En stuga som man skulle känna sig tvingad att tillbringa största delen av sommaren i, samt en massa helger, det skulle jag inte vilja ha. Visst kan man ha otur med vädret var tredje vecka, men några fina dagar varje sommar, det brukar Hallandskusten erbjuda. I år har stugan kunnat utnyttjas flitigt.

På vägen hem besökte vi gamla vänner på Grimsholmen. Frun i huset är lärare och jobbar i IT-kommunen Falkenberg. Varje lärare har där en egen bärbar dator och en egen digital kamera. Det finns klassuppsättningar med bärbara datorer, så hon plockar ofta in en dator till varje elev i sin "lågstadieklass". Ett trådlöst nätverk gör att det blir enkel att koppla upp sig.
Jag skulle gärna vilja göra ett studiebesök på hennes skola och bara få njuta av en skola som strävar efter att hålla sig up to date med den tid som råder i samhället i övrigt. Naturligtvis önskar jag mig denna möjlighet i min egen kommun.
Jag kan tycka och berätta om hur jag vill ha det, men vem bryr sig om en sketen mellanstadielärare. Förr hade man absolut påverkansmöjlighet.... idag är den borta. Förstår inte vad som hände eller när det hände, då vår skolorganisation blev toppstyrd i stället för att vara en organisation där alla hade möjlighet att göra sin röst hörd och där "fotfolkets" tankar togs på allvar. ( Jag låter bitter ... och det är precis vad jag är vad det gäller detta.)

Vi tog en härlig promenad i naturreservatet på Grimsholmen. En av de väldigt få strandnära platser längs västkusten, som blivit bevarad i stället för bebyggd.

Korna betade fridfullt på strandängarna och tog sig dessemellan en vilopaus i solskenet.

På vägen hem, var det dags att äta ett snabbt kvällsmål. C-E var hungrig och föreslog att vi skulle äta i Ullared. Klockan var halv åtta när vi stannade till där. Fullt med husvagnar på campingen, massor av bilar på parkeringen, en ständig ström av människor som kom ut ur varuhuset med mer eller mindre fullastade kundvagnar.
Vi bara skakade på huvudet och beklagade de människor som lät sommarens vackraste dag förspillas genom att gå inne i det stora varuhuset. I dag däremot, är en perfekt Ullaredsdag. Skulle gissa att det alldeles knökatjockt i det stora varuhuset denna regntorsdag.




måndag 26 juli 2010

Klar Karin konsekvens


Funderade på det här med hur olika personer och hur olika valsituationer påverkar ens liv. Kom fram till att det väl är de människor man möter och de val man gör som är livet.

För två och ett halvt år sedan beslöt Tranemo kommun att anställa en EU-koordiantor. Det beslutet har gjort att jag fått vara med om mängder av roliga evenemang och att jag har fått vänner i många av Europas länder. Karin heter EU-samordnaren, och det var hon som var den som övertygade mig om att jag bara hade vinster att få ut av att registrera mig på e-twinningportalen. Själv trodde jag väl inte att jag skulle använda portalen speciellt mycket. Några månader efter registreringen fick jag ett meddelande från en viss Michael Purves i Skottland. Han undrade om min klass ville vara Sveriges representanter i e-twinningprojektet Schoolovision. Eleverna nappade på det och svaret blev positivt.

Det valet har medfört många positiviteter, resor till London, Sevilla, besök från programkontoret och dessutom fortsatta framgångsrika projekt.

En annat val jag gjorde, efter påtryckning av Karin, var att söka ett e-twinningseminarie i Amsterdam. Där träffade jag Marie som inspirerade mig att börja blogga. Utan bloggandet hade jag inte träffat mina vänner Bodil och Inga. Utan dem hade vi inte blivit en Grön flaggskola eller gett sjätteklassare läslusten tillbaka genom att köpa in Hungerspelenböckerna...

I Amsterdam träffade jag Ingrid, min slovenska vän, som jag haft flera roliga och för eleverna utvecklande projekt tillsammans med.

Och allt detta för att Karin föreslog att jag skulle anmäla intresse till e-twinningsamarbete.

Idag har två av mina e-twinningvänner besökt oss och ätit lunch här. Michael Purves och hans fru Anna och deras superhärliga barn Sandy och Oliva hälsade på oss på väg från semesterfirandet i Finland. Danske Ole och hans fru Jette kom från sitt sommarhus i Sjötofta. De besöker sitt lilla svenska hus fem gånger per år, och just nu var en av gångerna.

Vad roligt det är att träffas och prata en stund. Vi kommer att fortsätta med våra tidigare projekt tillsammans, och vi känner nu varann så bra att vi kan använda varann som bollplank och satsbräda inför nya projekt.

Ole tipsade något som heter Nord Plus junior, och som är en ytterligare form av samarbete, nordiska och baltiska länder emellan. Han är involverad i ett projekt även där, och var nyss på besök på Island genom detta samarbete. Jag ska gå in och kolla, för jag vill gärna ha ett projekt med de nordiska grannarna detta år, eftersom jag kommer att ha nio-tioåringar, och då kan det vara av intresse att kunna använda sitt eget språk i projektet. "Det finns mycket pengar att hämta i Nord Plus", sa Ole, " men det är många sidor att läsa för att sätt sig in i projektidéerna och många sidor att skriva vid ansökningsförfarandet."

Jag ska kolla iallafall, jag tror mycket på internationellat samarbete och värdet att jobba mot en mottagare.

En rolig förmiddag blev det, och absolut fördjupade kontakter då man träffas IRL.
Och tänk, allt är en klar Karin konsekvens... Och jag får även ge T-mo kommun en eloge för att de tog steget att anställa en EU-samordnare. Bara en miss, och den ligger på skolledarfolket - vi är flera som jobbar med olika e-twinning och Comeniusprojekt, speciellt i vårt rektorområde. Om skolledningsfolket tänkte lite framåt, så borde vi som jobbar med detta få ha en halv kompetensutvecklingsdag och berätta om hur man på olika sätt, framgångsrikt kan arbeta med internationella kontakter. För det är så givade, och får så många positiva konsekvenser, både för lärare och för elever.
( Fotot har Sandy, 8, tagit med min systemkamera. En blivande fotograf månne)

fredag 23 juli 2010

Full fart, fritt fall

Full fart genom sommaren, fritt fall mot hösten. Så känner jag det precis just nu.... Som jag tidigare framfört, så är den bästa sommarlovstiden, den tid som är innan C-E får semester, den tid som är min egen. När han fått semester, så går tiden så otroligt snabbt, det är då allt ska göras.... och utan att kunna göra något, så faller man fritt emot hösten och kylan och mörkret. Samtidigt kan jag känna att det ska bli skönt att börja jobba, skönt när allt kommer in i normala rutiner igen. Jag tror inte att jag är ensam om den känslan.
En fantastisk sommartid har det varit så här långt. En riktig sommar, ingen halvmessyr i år inte.
Under eftermiddagen, så har det kommit nästan 30 mm regn och det regnar fortfarande. Verkligen välbehövligt. Messade Värnamodottern och kollade om de också fått välbehövlig väta på sina torra hästbetesmarker. Fick en ledsen gubbe tillbaka, det hade inte kommit något alls. Så mycket det kan skilja på sex mil.

Vättern var vred idag, när vi promenerade längs Rosenlunds bankar , C-E och jag. Skyarna var mörka, men regnet föll inte förrän fem sex mil åt sydväst = här. Vi tog med Svea till hennes syster. Ibland kan jag känna mig så besviken att ingen annan i släkten gör samma sak, men när man ser hur glad Svea blir - och även den sängliggande systern - av dessa besök, så gör det gott i hjärtat att åtminstone någon ser till att de gamla systrarna får träffas någon gång då och då. Varje gång har jag trott vara den sista, men än så har det alltid blivit en gång till. Hoppas att det blir det igen.
Åkte förbi en olycksplats på vägen till Jönköping. Någon hade haft full fart ut i en korsning och det hade smällt ordentligt. Otäckt med alla blåljus, fyra-fem ambulanser var på plats, ett par brandbilar och en polisbil. Vägen mot Jönköping var fri, så vi kunde sakta ta oss förbi olycksplatsen. Motsatt vägbana - dubbelfilig- var blockerad. I backen ned mot Jönköping stod det två-tredubbla rader med bilar. Vad mycket folk det är som är ute på vägarna. Konstigt att det inte händer ännu mer olyckor. Samtidigt som en olycka verkligen är ett ögonblicksverk. Man får vara tacksam att man kommer hem helskinnad gång efter gång. Det är långt ifrån självklart.

I Gislaved var det full fart på hoppbanan i dag. Vi åkte dit och tittade på Tindra. Kollade förstås några ekipage före henne, varvid flera slutade med fritt fall från hästryggen. Tindra gjorde inte någon av sina bästa tävlingar, men det är ändå kul att komma ut och se på hästfolket och inse vilken massa människor som sysslar med ridsport på hög amatörnivå.

Igår städade vi hus och garage. Eller rättare sagt, alla de där utrymmena som aldrig annars blir städade. Full fart genom lådor, skåp, klädkammare, källare och garage. Sorterade bort en del gamla kläder. En sopsäck för brännbart och en sopsäck till Myrorna. De är mycket nostalgi när man går igenom kläder. Man har glömt en hel del, fast plaggen inte är så gamla. En del kläder, som sannolikt är alldeles för små, har sån´t affektionsvärde att jag inte vill slänga dem. Den hemsydda kjolen från sjuttiotalet, den vita klänningen som jag alltid hade på midsommar, klänningen som jag köpte i USA, den ursnygga långklänningen som jag designade och lät vänner sy upp i Thailand och som jag hade en gång på revygängets trettondagsbal. C-Es randiga skjorta, som jag fått ta över, den hängde jag tillbaka igen - den var för snygg för att skiljas vid.... liksom fårskinnspälsen som jag köpte 1980 ....och som jag inte har ens chans att få på mej. Jättefin, men ingen vill ha den.... ändå har jag inte hjärta att skiljas vid den.
I morrn ska vi hjälpa bror min att måla huset i R-dala... och på söndag måste jag förberda måndagens tidiga internationella lunch... och så får vi kärt besök av dotera med sambo framåt kvällen.
Så det är full fart .... och glad får man vara att det inte blev fritt fall nerför Rosenlunds sandbankar. Rasrisken är stor.... och trots det, så vill man ju ut och titta ner ..... fast man är så rädd så det svider i fötter och ben. Regnet faller fritt och tungt därute, hoppas att det sätter full fart mot V-mo också.

onsdag 21 juli 2010

Upprymd, upprörd

Var inne en stund på äldreboendet i Dp, när jag ändå hade vägarna förbi. Gick tipspromenad med Svea och upptäckte att de stackars pensionärerna förväntas kunna saker som jag inte har en aning om. Fast några frågor kunde jag hjälpa till med.....Men det var svårt.
Efter promenaden blev det kaffe i terapilokalen och där träffade jag flera av mina gamla elever, som nu -20 år gamla- hade sommarjobb på servicehuset. Att träffa gamla elever gör mig nästan alltid så glad, för det visar sig att nästan alla har funnit sin egen plats i livet. Jag har förstås inte stenkoll på alla sådär 200-250 elever som varit " mina" under 2-4 år, men många har jag träffat och det har verkligen gått bra för alla. Om man nu menar att "gå bra" är att hitta ett jobb man trivs med och kanske också att bilda familj.
S hade kommit en bit på sin designerutbildning, hon går på folkhögskola norrut. Hon var en synnerligen kreativ tjej, som också vann en fredsbildtävling och gjorde så att hela stora klassen fick åka till Göteborg. K hade kommit in på musikhögskolan. En liten blyg tjej, som var superduktig på allt, men det viktigaste var violinen. Per på Kultuskolan fanns alltid med som hennes stora stöd och support. J tittade också in och sa hej. Han har redan gått ett år på sin utbildning till lärare på högre stadier. I affären träffade jag så C som berättade att hon skulle flytta till Norge och spela innebandy i ett division ett lag.
Jag kände mig så varm om hjärtat och så upprymd i själen när jag träffat dessa härliga ungdomar, som verkligen börjat sin resa mot ett mål som de visste skulle ge ett positivt och innehållsrikt liv.
Så kom jag hem och lyssnade på nyheter och reportage om hur intagning till universitet och högskolor numera går till. Tycks vara ett virrvarr av bestämmelser som få kan ge en tydlig beskrivning av, och som grädde på moset har nu värdet av att läsa extra matte och främmande språk slagit igenom om ett extra bonus. Vilket då betyder att de som gick ut gymnasiet med toppbetyg för något år sedan, inte längre kommer in på de mest eftertraktade utbildningarna. Som exempel på eftertraktade utbildningar så tog man upp läkare och psykolog.... Nu råkar jag ha ett närstående sambopar som har just de båda yrkena, och när jag då hör att man ska få företräde till utbildningarna om man läst extra språk och matte ( och fått högsta poäng), ja, då blir jag riktigt upprörd. Man blir absolut varken bättre läkare eller psykolog om man har större matte eller språkkunskaper. I stället bör man, som i alla yrken med stor kontakt med människor, ha en god social kompetens och ett gott förnuft. Dessutom är det bra att man är ambitiös och vill göra så gott man kan. Men att pressa unga människor att studera ännu hårdare under de redan tunga gymnasieåren, det är rent omänskligt. Och helt horribelt, när det inte gör någon nytta i ett kommande yrkesliv.
Folkhögskolor och KY-utbildningar tycks vara ett bra alternativ för många. Och tidigare Komvux. Men där är det ju också stängt, för den som "tagit studenten".
Jag känner det så att den svenska skolpolitikens viktigaste mål är att ligga så högt som möjligt i alla internationella undersökningar, vad det gäller elevers kunskaper. Är det inte dags att genomskåda de där undersökningarna. Kunskaper är bra, men de är inte det viktigaste. Kunskaper måste man dessutom tillägna sig hela livet, och erfarenheter gör att kunskaer och färdigheter ökar trots att man inte går i skolan länre. Det viktigaste för ett bra liv och ett gott yrkesutövande anser jag vara social kompetens, framåtanda, kreativitet, god självkänsla, samarbetsförmåga, empati, ledaregenskaper, kunna uttrycka sig, kunna lyssna..... Ja, långt ifrån skolans målbeskrivningar. En annan sak som jag tror är av största värde är att få utveckla sina speciella färdigheter och intresseområden, och inte styras av planer där alla ska utbildas likadant. Konformiteten i grundskolans läroplan/utbildning anser jag vara det största hotet mot att vi inte får fram duktigt folk inom alla områden i detta land .... om man nu ska jämföras internationellt. Skulle någon med lite makt kunna klargöra det för den otäcke skolministern, istället som för nu, stå med mössan i hand och bocka och genomföra allt vad han säger. Vad innebär det som kallas demokrati ? Innebär det att när riksdagsvalet en gång är gjort vart fjärde år, så är det olika diktatorer som styr var sina områden?
Men det är som sagt uppmuntrande att träffa sina gamla elever ... och jag har inget dåligt samvete för att jag inte läser läroplanstexterna alltför ofta... tvärtom.

tisdag 20 juli 2010

Några nordliga noteringar

video

Mycket bilder blev det på den nästan 300 mil långa resan. Tog en stund att välja ut och få ihop till en fotostory. Men här är den, kanske någon kan få inspiration att göra en liknande resa. Den kan rekommenderas, absolut.

Man hinner fundera på mycket när man reser runt i Sverige. Det finns gott om plats i vårt land. Helknäppt att en åttondel av människor ska trängas ihop i Stockholmsregionen, när de skulle få mycket bättre utrymme om de flyttade till Jämtland, Härjedalen eller norra Dalarna. Där är det så ödsligt på sina platser, att man tycker att man själv bor supercentralt. Allt är relativt!

Fritidshus finns i mängd, och på de mest konstiga platser. Små hus i tät furuskog, nära vägen. Ingen önskeplats direkt. Men för någon är det det, kanske för en som trängs i Stockholm normalt.

I Västmanland och i Dalarna är alla hus målade i samma röda färg. Väldigt fint, men ingen hit att vara färghandlare i de landskapen. Från Västmanland och norrut finns nästan bara trähus. Förståndigt att utnyttja det som närmiljön kan erbjuda. Lite konstigt att vi på sydsvenska höglandet inte tänkt likadant, här finns det också virke så det skulle räcka till alla.

Det sluttar mycket och det sluttar brant i Norrland. Alla sluttningar utgår från alla dalgångar med dess älvar eller åar, eller från kusten. Uppåt är det inte så svårt att ta sig, även om det frestar den tjocke, men neråt kan det vara riktigt jobbigt. Speciellt som jag, gamla tant, gärna ger mig upp och klättrar på branta bergsstigar. Det är när jag ska vända neråt, som jag inser att jag inte är ung längre, och att jag har lite svårt att beräkna var den kroppsliga tyngdpunkten ligger. Den har sannolikt förändrats med åren.

Utmed Norrlandskusten, så ser man inte så mycket vatten. Och speciellt inte längs Höga kusten... den är så hög att den mest består av upp och nerförbackar som aldrig kommer till havet.

Badar gör man inte norr om Medelpad. Dels p.g.a. att ta sig till stranden,-som ju då knappast finns, dels p.g.a. av isvattnet. Ca 10 grader mätte vattentemperaturen i Sikeå, 5 mil norr om Umeå. Så vår badväska blev inte utnyttjad.... mer än handdukarna då, som användes att torka svetten efter de vådliga promenaderna, över stock, sten och rötter.

Vykort tänkte jag ju skicka, men de var utrotade i norr. Först i Hudik hittade jag kort, men då fanns det inga frimärken. Köpte ett kort att skicka till Svea, hon uppskattar det så mycket. Det kortet skickades idag från Tranemo. :)

Vägkanterna i norr var översållade av blommor. Speciellt de jämtländska vägrenarna var helt obeskrivliga, prästkragar i mängd, rödklöver, blåklockor, orkidéer, fibblor, nävor, mjölkört ... Åh, vad fint det var. I Medelpad fanns det renfana i mängd ... och mjölkört.

Vägarna är inte alltid så jättebra, fast det står ett E framför siffran. Norr om Gävle finns det en del att göra, bitvis.

Sverige är ett otroligt vackert land.... och långt ... och varierande .... har massor av sevärdheter... Vi är väl lite insnöade på kyrkor jag och C-E ... men det är en stor del av vårt kulturarv.

Många nya intryck, många nya tankar har sprungit upp i hjärnan, många nya bilder har fastnat på näthinnan .... jag lär nog återkomma till de tankarna.

Nu är det Morden i Midsummer, det får man inte misa.

måndag 12 juli 2010

Så´n sommar! Säkert spått.



Vid första tillfället som vi övernattade i Halmstad, vid nationaldagstid, så köpte jag för ovanlighetens skull en GP. Aftonbladet var sannolikt slut. I denna tidning, så förutspådde två personer olika saker. Jag tror inte på sån´t, men jag läser ändå ofta....
Det jag var mest intresserad av då, vad det gäller siande, det var sommarvädret. Fram till denna tid hade det ju varit ganska kallt. De båda spåmänniskorna, en man och en kvinna, som f.ö. hade spått att vintern skulle bli ovanligt kall och snörik, var också nu helt överens. Vädret till midsommar skulle vara ganska bra, men inte riktigt varmt. Däremot skulle värmen komma i juli, och sedan bestå i tre månader.

Säkert spått, så här långt. Hur man nu kan göra det.... Förstår ingenting.... inte ens väderfolket kan ju förutse hur det ska bli. Nu tror jag att det hela är tillfälligheter, men lite häftigt är det.... och kanske kommer sommaren att övergå i regn-åsksommar nu, precis som den ofta gör när somrarna är varma.

Annars kanske det är fotbolls-VM som påverkar. Jag kommer ihåg flera fotbolls-VM år, som har varit varma och soliga. Det året som vi grävde guld ( eller brons - vilken fantastisk grej egentligen!) i USA, så gjorde vi en av våra bästa semesterresor - med bil, en vecka på Englands sydkust och en vecka i Bretagne. Då var det varmt, jag kommer ihåg att när vi gjorde sista övernattningen i Belgien, så var det 34 grader varmt. Vilket det var här i går.... och det är lite för varmt för att man ska kunna njuta riktigt. Men det är häftigt att känna hur det känns när det är 34 grader i skuggan....
Fyra år senare, då gick VM- utan Sverige- i Frankrike, då var det också varmt. Den sommaren gjorde jag min bästa skolresa någonsin, med två övernattningar i supervarmt månadsskifte aug-spet, vid Lagmanshagasjön.
2002 kommer jag inte ihåg, bara att Sverige åkte ut mot Senegal- men sommaren 2006 - då Sverige förnedrades av Tyskland i åttondelsfinal, den sommaren var också varm - men med en hel del åska.

Så det kanske är fotbollsfeber som får Sverige att koka..... eller nej, det är nog bara tillfälligheter.

Jag tycker att vi haft ett fantastiskt år, riktig vinter, riktig vår och så här långt en riktig sommar. Så i höst lär det väl bli regn, det hör ju en "riktig" höst till....


31 grader var det idag, när vi åkte till Gusjön en stund, C-E och jag. Konstigt att det kan vara ganska behagligt vid den temperaturen, men alldeles för varmt vid 34.... Fast luften kändes friskare idag... Igår var den ozonfylld.

8 mm regn kom det igår kväll.... det gillade växterna. Fast värmen har tagit ganska hårt på de växter som redan blommat ett tag. Blir det nu åska och störtregn, så kommer trädgården att se supertråkig ut när vi kommer hem från vår Norrlandstripp. Men jag har verkligen njutit av alla blommorna som varit så här långt. Och fler lär komma så småningom....



Det har blivit en del badande de senaste dagarna. I Halmstad, fredag, lördag, söndag och i Gusjön idag. Jag föredrar sötvattnet, känns mycket mera behagligt och mera uppfriskande. Idag simmade jag säkert en simborgarmärkessträcka i det mjuka vattnet, som är en del av Nissan.

I morrn, tidigt, så ska vi bege oss norrut. Packat och klart är det, både för bad och för lite svalare väder. För kallt tror jag inte det blir. Idag var det 22 grader i Sikeå, som kommer att bli den nordligaste platsen som vi besöker. Hoppas Fritz fixar sex utenätter ... han ska få lite mat och vatten-tillsyn av snälla grannar.

Själv ska jag gå in på Eniro och skriva upp lite adresser. Det är så kul att skicka vykort .... och det är så kul att få ett sådant i brevlådan. Vi hörs på Facebook, så länge.

torsdag 8 juli 2010

Dömande datum


På fredagar brukar det vara provsmakningar på Willys. Ganska ofta blir det att vi handlar där på fredagseftermiddagen. Jag som är ( nästan) matmissbrukare tar alltid chansen till en bit mat. Någongång i mars/april bjöds det på thaisoppa. Jag är ingen storälskare av thaimat, men den soppan tyckte jag var god, och köpte en förpackning. Den har stått i kylskåpet sedan dess. Flera gånger har jag kikat på utgångsdatumet och konstaterat att det har gått ut, men har ändå inte haft hjärta att slänga det som är mat.
Efter dagens promenad med allra bästa Dalstorpskollegan, runt den vackra sjön, och efterföljande god fika, så kände jag mig lite hungrig när jag kom hem. Tog fram soppförpackningen, tittade på datumet, den gick ut den tionde maj .... Öppnade förpackningen, den luktade gott. Hällde den i grytan. Konsistensen var helt normal. Smakade, och den smakade OK. Hällde ut lite soppa, så att det skulle bli lagom för en person, tillsatte en dl räkor och fick en jättegod lunch. Detta trots att soppan är två månader för gammal.




Vem är det som bestämmer bästadatum? Ja, inte någon förnuftig person iallafall. De flesta hade slängt soppan utan att kolla den. Jag lägger ingen värdering i det. Många litar på det som expertisen säger, utan att använda eget förnuft. Men nog är det oetiskt att slänga så mycket mat som vi gör i vårt land, bara för att en datummärkning dömt ut den.
Vi diskuterade detta med pensionsålder under vår promenad, jag och kollegan. Vad är det som säger att man är passé därför att man fyllt sextiofem? Absolut inget. De allra flesta skulle fungera bra i sitt yrke, långt efter denna utdömande ålder. Till fikat bjöd kollegan in en äldre kollega, 82 år gammal. Hon gjorde fortfarande reflektioner kring sin yrkesverksamma tid. Skulle hon fungera i skolan idag? Det skulle säkert bli svårt med allt nytt, och kroppen skulle inte orka jobba fyrtiofem timmar i veckan. Men hon skulle definitivt ha ett värde i att komma och undervisa någon timma då och då. Om hon själv ville, förstås.

Min studiekamrat, som jag träffade i går, jobbar fackligt på heltid. Hon berättade att det var en trend i hennes region att fortsätta tills den definitivt utdömande åldern, sextiosju. Som det känns idag, så skulle jag också vilja jobba så länge, iallafall på deltid. Någon tycker då att man tar upp plats för nyutbildade lärare ... Absolut är det så... men med god vilja så kanske det kunde finnas ett sätt att kombinera den erfarna äldre läraren och den unga läraren och dens nya idéer. Jag tror på det sättet att jobba ...synd att de som leder skolan inte kan se fördelar i detta.

Tänker också på de nationella proven i trean. Där finns också ett dömande datum, när man har kommit till trean, så ska man kunna vissa saker. Men det funkar inte så, barnen utvecklas i olika takt och en del tar lite längre tid på sig. Det är inget att hetsa upp sig för, när barnen är nio-tio år gamla. Inga prov före elva års ålder,tack. Men ingen lyssnar på oss gamla erfarna. Nä, det är några få människor som är satta att styra vår skola, genom olika slags diagnosmaterial och andra pålagor. Och är man då som den som slänger maten för att bäst före datum har gått ut, den som inte vågar använda det egna förnuftet och dra egna slutsatser, ja, då bli skolan väldigt tungrodd och väldigt fyrkantig. Ingen tid till några kreativa och lustfyllda upplevelser inte.



Idag började C-Es semester. Den bästa tiden av sommaren är över. Inte för att han också är ledig och jag inte längre kan köra runt i trakterna som en hårt uppdragen duracellkanin, utan för att när hans semester börjar, så går tiden ännu fortare, och när semesterveckorna har gått, så är den härliga sommaren mästan slut. Och det är inte det att jag inte vill börja jobba igen, det är bara så att jag vill att den härligt ljumma, ljusa sommaren ska vara mycket längre.

I morrn åker vi till Halmstad igen och på tisdag så anträder vi Norrlandsresan. Bloggande lär det inte bli så mycket av, men tack vare min roliga leksak, HCT Desire, så kan jag alltis skriva några rader på Facebook. Men på söndag är jag hemma, då kan jag nog inte låta bli att skriva ågra rader igen.

Bilderna är från promenaden runt sjön och så på hunden Dina, som också fick gå ut och gå närmare sju km, denna ljumma förmiddag.

onsdag 7 juli 2010

Jönköping journey

Jönköping har blivit en fantastiskt fin och inbjudande stad. En dag som denna, då Munksjöns vatten lyser klarblått liksom stora Vättern, ja, då måste det vara en av våra vackraste städer. Lagom stor, man promenerar från ena änden av centrum till den andra, utan att få ont i fötterna.
Träffade min vän från lärarhögskoletiden där idag. Vi umgicks mycket under vår studietid och åren därefter. Men så fick vi barn, kom ifrån varandra, träffades säkert inte på femton år. När vi tog upp kontakten igen, så kändes det som det bara var några månader sedan vi sågs sist. Härligt med sådana vänner. Nu ser vi till att träffas åtminstone en gång om året, och det är ju alltid lättast under sommartiden. En stunds fika och prat och sedan gör vi något tillsammans.

Denna gång tittade vi på proggaffischutställningen på Jönköpings museeum. Rena rama nostalgin för oss femtiotalister. FNL, Nationalteatern, Hoola Bandola, NJA-teatern .... Affischer och skivomslag som förde tankarna till det revolutionära tidiga sjuttiotalet.
Är det någon mer än jag som känner igen den här typen av affisch?

Och hur mycket har genusperspektivet förändrats sedan tidigt sjuttiotal? En del, tror jag ... men visst sitter man fast i en del av följande fördomar fortfarande.... och det är lite skrämmande.


Utmed kanalen höll man på att förbereda för en internationell marknad som skulle hålla på hela helgen. En låda med sådana här läckra fetbladingar skulle jag velat köpa. Skulle passa perfekt i betongkrukor. Men kommersen var inte igång än, synd nog.


Jönköping är absolut inte världens lättaste biliststad. Körde fel när jag skulle hem - det är inte första gången jag fått ta någon extra runda för att komma ur den staden. Men till slut lyckades det....

I morse fick jag ett telefonsamtal från min gamla brevvän, som jag plitade ner några sidor till i söndags. Hon inbjöd oss att komma till dem i deras fritidshus norr om Umeå, nu när vi ska ut och åka nästa vecka. Superroligt! Vi har haft kontakt - sporadiskt- under alla år, sedan slutet av sextiotalet - men inte träffats sedan 1975. Så det ska bli kul!

tisdag 6 juli 2010

Lyckligt lottad


Jo, visst är man lyckligt lottad. Tänkte på det när jag körde de dryga sex milen hem från Värnamo södra i kväll. Det är inte självklart att man ska ha så roligt som jag har så ofta.

Träffa vänner som betyder något och som man har kul ihop med, kunna bestämma över vad man vill göra och inte vill göra, få ta del av de egna ungdomarnas planeringar, hitta på roliga saker och korta eller längre resor med C-E, njuta av den fantastiska naturen och den härliga sommaren.... och mycket, mycket mer.

Jag tänkte också på att jag är väldigt tacksam för det liv jag får leva och att jag njuter av det många stunder varje dag.

Idag guidade Inga mig på Store Mosse. Den vidsträckta mossen har många promenadmöjligheter. Idag tog Inga - och så Takko i täten, förstås - med mej ut på en spångad led, rakt ut på den ödsliga, men ack så vackra, mossen.


Massor av små mirakelblommor var utslagna, sileshår, vitag, klockljung, tranbärsblom.



En ny lärdom för idag är att det finns flera olika slags vitmossor, av olika färg. Så den bruna mossan är inte, som jag trodde, torr vitmossa utan brunvitmossa.

Efter 6,5 km vandring på spångar ( mest) och stigar utgående från Kittlakull, så körde jag efter Inga längs slingrande småvägar och ymnigt blommande vägrenar till den sydligaste delen av mossen, vid Herrestadssjön. Efter ett par hundra meters promenad kom man till ett myrlandskap, alldeles vid sjön, där det växte både sumpnycklar ( eller myrnycklar som jag kallade dem, när jag fotade dem på vår mosse för några dagar sedan) och kärrknipprot.


Och i sjön fanns det näckrosor. Finns det någon mer fulländad blomma?



Dagen fortsatte i Värnamo, där ytterligare ett antal kg finbetong inköptes. Nu ska här gjutas i alla rabarberblad som finns! Och så blev det ett besök hos dottern och "svärsonen" ( + katt och häst) när man ändå befann sig i faggorna.



En härlig dag, precis som så många andra härliga dagar jag upplevt denna sommarledighetstid, som är ganska exakt tre veckor gammal.
I morrn väntar en ny utflykt och träff med ytterligare en vän.
Visst är man lyckligt lottad!

måndag 5 juli 2010

Lilla Linnea


Har träffat på två Linneor idag. Stora Linnea, klädd i trasiga jeans, mötte mej med ett glatt hej och ett stort leende på väg till sitt arbetspass. Ett leende och en glad hälsning från henne värmer långt in i hjärteroten.

Lilla Linnea fanns i mångfald, denna välsignade blomstringssommar. Hon är liten och späd, och jättesvår att få på bild, för hon är för liten för kameran att hitta autofokus på. Men jag lyckades med manuella inställningar, till slut. Lilla Linneas hälsning var en söt, men behaglig doft av bittermandel. Den sällsynta doftupplevelsen känns också långt in i själen.

Har aldrig sett så många linneor som i år. Tyvärr kom vi ett par dagar för sent, många av de små klockorna hade börjat torka ihop. En fantastisk liten blomma, Linneus favorit, en liten skönhet långt in i storskogen.



Stora Linneas trasiga jeans kan man ha synpunkter på. Var på väg att fråga varför hon hade stora hål på byxorna ( men det blev lite svårt, jag pratade samtidigt i telefonen) - och tur var det väl också, för vem är jag att döma efter klädsel och sätt att vara. F.ö. måste det vara jätteskönt med lite lufthål i rådande värme. ... :)

Nä, vi ska nog inte döma hunden efter håren. Själv har jag ju haft en "hotfullt" svartklädd, svarthårig, piercad dotter med likadan pojkvän och övriga kompisar. Världens snällaste ungdomar var dom, fast att de såg så "hemska" ut. Idag är de "vuxna" och har hittat en egen stil, behöver inte tillhöra en grupp och visa det genom att klä sig, sminka sig, pierca sig på ett visst sätt. Som tur är, så hittar de flesta sig själva någon gång, vad det gäller klädstil. Tills kan man gott få se ut som man vill.... Precis som vi tjocka tanter får ta på oss tvådelade baddräkter på stranden, utan att det ska behöva störa någon annan.
Jag tror faktiskt inte så många har ont av oss heller, alla har nog med att tänka på hur hon ( sällan han) ser ut i sina badkläder. Och på att hålla in magen ordentligt på väg ner och upp ur badet. Men som sagt, få lägger säkert märke till det också .... liksom få har förmånen att beskåda lilla Linnea.

söndag 4 juli 2010

Tankat tankar

Ja, det är nog det jag gjort de senaste dagarna. Det sägs ju att man tänker en faslig massa tankar varje dag, siffran har jag glömt, men mer än 80 % av de tankarna har man tänkt dagen innan och dagen innan och dagen innan.... Det vore ju förfärligt om man bara skulle tänka nya tankar varje dag, då skulle man nog känna sig rätt utslängd i tillvaron.... men mer än 20 % nytt, det behövs väl om det ska ske någon egenutveckling.
Det känns, som sagt, att jag tänkt många nya tankar de senaste dagarna. Inte så att det kommit av sig själv, utan det har kommit genom radiolyssnande, tidningsartiklar och böcker.
Sommarprogrammen är väldigt bra att lyssna på, för att få nya tankar och insikter. Idag missade jag mer än halva programmet, för jag skrev brev. Ja, ni läste rätt jag skrev brev. På riktigt brevpapper och med den riktig penna. Jag skrev med skrivstil. Jätteroligt var det, jag kom in i sådan flow att jag nästan missade att fixa maten i överenskommen tid.
Av någon anledning kom jag att tänka på en gammal brevvän som jag haft sedan vi båda var sexton år. Vi har skrivit många brev under årens lopp och t.o.m träffats några gånger när vi var unga. Jag tror att B läser min blogg, och känner till en del om mitt liv, men jag vet ju inte hur hon har det nu för tiden. Dessutom så finns det ganska mycket man inte uttrycker här på bloggen, sådant som man inte vågar skriva, sådant som man inte vill skriva. Så nu blev det ett brev, hoppas att få svar.


Har läst boken "En halv gul sol" under de senaste dagarna. Den fick mig att förstå vad det var man visade i den svartvita tvn och på alla tidningars förstasidor när jag var ung, och trodde att jag visste allt, i slutet på 60-talet. Hade inte en aning om att Biafra var en del av Nigeria, att inbördeskriget var orsak till en av Afrikas största svältkatastrofer och att en svensk man, von Rosen, använde delar av sin förmögenhet att slåss på de nödlidandes sida och att bistå dem med förnödenheter. Hur kan en människa bli så god och sätta sig själv i stora svårigheter och livsfara för okända människors skull.
En bok jag verkligen rekommenderar.

Har också börjat läsa Einhorns bok "Vägar till visdom". En så genombegåvad, påläst, god och ödmjuk person. Han diskuterar bl.a. skillnaden på kunskap och visdom. Man kan skaffa sig en massa visdom, men använder man den inte med kllkhet och godhet, så är den inte till någon större nytta. Han skriver många andra bra saker... Tror att jag ska läsa om den med markeringspennan i handen, för att verkligen få med alla visdomsord han säger. Jag hoppas, och jag tror, att boken ska göra (dumma) mig något visare. F.ö. så hävdar han att alla människor gör dumma saker ibland, så för en gångs skull, så är det inte någon självkritik jag häver ur mig.

Jessica Gedin skriver idagen GT om bildning. Hon tar också upp det här med kunskaper, och skolans kunskapssyn, som direkt inriktar sig på kunskaper. Hon hävdar - och jag håller med - att kunskap inte har så stort värde, om man inte använder den till något, sätter det i relation till något. Det är så bildning uppstår, och det är bildning som man har användning för i livet.
Något som var riktigt intressant var att hennes tanke om att när man har läst en bok, så ska man fråga sig - Vad i den här boken blev jag nyfiken på och vill veta mer om? Ett sätt att få kunskap och bildning. Antecknade detta i gröna boken, där jag skriver ner arbets/undervisning/utvecklingstankar inför hösten. Kunde vara intressant att se om det funkar med barnen....

I går såg jag den första nattviolen. Den lyste vit vid vägkanten, när jag tog en sen promenad i den syrefattiga kvällen. Tänkte på att min pappa alltid plockade en bukett nattvioler till mamma på hennes födelsedag, den 6 juli. ( I morrn skulle hon fyllt 89) De första åren efter hennes bortgång, så satte jag vid ett par tillfällen också några vita väldoftande orkidestänglar på hennes/deras grav. Fast jag visste att de var fridlysta. För ibland får förnuftet råda över regler och förordningar.... "Våra" rångedalska nattvioler plockas på ett ställe där det i alla år vuxit mycket nattviol. Denna plats ligger en bra bit ifrån de stigar och vägar som folk brukar promenera, de uppmärksammas inte av någon annan än av vår familj. För min mamma var den lilla uppskattningen på födeledagen viktig, det var den enda gången på året hon fick blommor av sin make....Nä, dom nattviolerna gjorde mycket mer nytta som plockade blommor än om de skulle få stå kvar obrutna, bara för att de var bestämt av någon som inte riktigt känner till allt om växtlighet och orkidetillgång.

Hoppade över promenaden idag. Vi cyklade en runda i stället jag och C-E. Tog med lite blommor ( det finns ju så mycket i vår trädgård) och satte på gravarna på kyrkogården. Att besöka gravar ger mig annars inget alls, men någon gång per år kan man ju gå dit med en vacker bukett blommor och kanske tänka goda tankar om de som funnits och påverkat ens tankar under en tid som var.

På vägrenen utifrån länsvägen fram till vårt hus, är det vackrare än någon annanstans. Fram till Gudruns framfart växte där mörk storskog. Så kom förändringen och hela området förändrades, efter några riktigt naturmässigt trista år, till den vackraste blomsterplatsen här omkring. Förändringar förändrar. Oftast blir det bra/bättre så småningom. Utveckling sker i alla fall. Hoppas att min hårddisk tillåter fortsatta utvecklande tankar .... Fast ska det funka, så får jag se till att tanka från olika ställen. På andras bloggar kan det också finnas bra tankställen... :)


lördag 3 juli 2010

Debutdopp.

Fredag 12.30
Placerade solstolen vid Gusjöns kant. Kände en viss njutning när jag satte mig ner och hörde vågorna klucka mot sandstrandskanten. Tog upp Desire och tog en bild på den blåa sjön med sina gröna omgivningar, skickade till FB. Kanske skulle jag i stället gjort några sekunders videoupptagning, för att kunna dela med mig av det mästerliga sommarljudet.
Badplatsen var inte direkt överfull, men det fanns lite folk, av blandad ålder och solbrännenyans. Ingen badade, inte ens barnen.
-Är det så kallt, tänkte jag, så blir det inget dopp för mig heller.


Jag är absolut ingen extrem badkruka, men lite försiktighet med den snabba kroppstemperaturomställningen får man allt vidta.
Öppnade boken "En halv gul sol" och fortsatte den målande och gripande skildringen av sextiotalets Nigeria/Biafra.
Det blev varmt i solen där i solstolen efter en liten stund.



12.50
Bestämmer mig för att känna på vattnet. Reser mig upp och sätter i ena foten. Inte så kallt. Uppmärksammar även att några barn plaskar och leker i det grunda vattnet innanför bryggan.
Sätter i en fot till och tar några steg utåt. Helt OK. Det måste väl gå att ta sig ett dopp...
Fortsätter sakta utåt. Det är mer långgrunt än jag kommer ihåg. Har det redan blivit lågvatten i Nissan???
Upp till knäna.... OK.
Baddräktsbyxorna blöts sakteliga. En klart kritisk punkt. Klarar sig bra.

Nästa kritiska punkt är området kring naveln..... det börjar bli kallare nu.... men jag fortsätter... vågar inte kasta mig framåt och ta några simtag, inte än...... Går ytterligare några steg ut....
Tappar andan.....Hela undre delen av mej står plötsligt i isvatten...... Detta kommer att bli min död!
Panikslagen rör jag mig snabbt närmare land igen. Det uppvärmda ytvattnet ger mig anda och liv tillbaka.
Nu...nu ....NU ... jag slänger mig framåt och tar några simtag. Vad gör det att knäna slår i botten när jag böjer dem i bröstsimutsparkstag. Debutdoppet är gjort....

13.00 Jag sätter på Sommar i radion ( Desire har förstås en sådan också) Ser att tre ljust vithudade yngre personer ger sig ut i vattnet. De tvekar inte, utan simmar hela vägen ut till flotten, där de hoppar och dyker.

Kanske är jag lite badkruka ändå.... för det går nog inte att skylla på åldern i det här fallet.
Om en stund återvänder åker vi till sjön igen. Idag är det dags för C-E att ta debutdoppet. Hoppas att han slipper panik och ångest.


torsdag 1 juli 2010

Märkliga myrmarksmotiv

Jag föreslog att vi skulle cykla till Hultaskogen och kolla om linneorna hade slagit ut.
C-E hade också tänkt på en cykeltur+promenad. Ut till myren där de rara orkideérna växer, var hans förslag.

C-E fick bestämma. ( Det är ju alltid kul när någon annan än jag kommer med initiativ : D ) Vi cyklade förbi den gamla väldokumenterade stenmuren, förbi Stockremmahuset, passerade skjutbanan och parkerade cyklarna där skogsvägen inte var cykelvänlig längre. Efter ett par hundra meters promenad, så kunde vi lämna hårdmarken och bege oss ut i myrmarken.

Det blir tranbärsår i år, det kunde vi konstatera. Helt otroligt vad allt blommar. Tranbär har jag aldrig plockat, trots att det finns gott om i alla mosskanter runt omkring. Tranbärjuice är ju en riktig hälsodryck, och en dyr sådan. Vore kul att testa göra egen.

Det var ju mossnycklarna som vi var ute efter. Vi spanade ut över den gräs/starr/ myrliljeblads/ vattenklövertäckta mossmarken, och ganska snabbt upptäckte vi de lila-cerise blommorna en bit ut.


På tisdag ska Inga ta med mig till "Gungflyet" på Store mosse. det ser jag fram emot. För att komma till de ovanliga växterna, så fick jag känna på gungflyen på Stockremmamossen.
Lite otäckt var det, jag vågar mig inte ut ensam. Även om C-E var tveksam om han skulle orka dra upp mej, om jag sögs ner i något otäckt hål. ( Nu vet jag inte ens om man kan råka speciellt illa ut på mossen, jag vet bara att man kan gå ner sig ordentligt). Men han kunde ju iallafall larma helikopter eller nåt.... :)

Vi spanade ut över våtmarken runt oss, och upptäckte fler och fler av de ovanliga blommorna.
På vägen in mot fast mark gick vi igenom myrliljebestånd efter myrliljebestånd. Hoppas att det blir av med en tur till mossen igen om ett par veckor, för då lär hela mossen vara alldeles gul.
I övrigt så började jag dagen med att få en läkartid till den dumma ryggen. Jag vill inte ha så mycket ont som jag har... och jag vill kunna röra på mig ännu mer än jag gör. Om en vecka får jag träffa en läkare. Hoppas att han skickar mig till röntgen. Sjukgymnastköret har jag redan gått igenom.
Tog sedan en lång promenad. Ryggen kändes knappast alls, den visste väl att den skulle bli omskött så småningom. Efter det plockade jag fram finbetongen och snusnäsduken och gummihandskarna. Kom på att jag behövde lite saker att gjuta i också, och letade fram lite smått och gott. Det första jag försökte mig på var att göra ett fågelbad av ett rabarberblad. Det gick åt mycket betong för att täcka det stora bladet, halva säcken tog slut med en gång. Ska bli spännande att se om det lyckas. Man måste ju testa för att lära sig....
Har tänkt lite matte och betonggjutning för min nya klass. Ljusstakar eller blomkrukor. Testade att göra ljusstake av botten på ett mjölkpaket. Det funkade. Även Ullareds muffinsformar för amerikanska muffins klara att hålla ihop betongen. De vanliga muffinsformarna däremot, var alldeles för veka. Spännande att se vad det blir av det hela.
Började så äntligen på en sommarbok. " En halv gul sol" heter den. Den utspelar sig i inbördeskrigets Nigeria, och verkar efter hundra sidor ganska lovande.
Ryggympa och fortsatt läsning får det bli nu.