Fotfarande funderingar fortfar fortfarande, fotade förstås

Idag behövde jag inte alls ta mig i kragen för att gå ut. Jag gick ut ändå. Det var ett helt underbart skönt promenadväder, trots att termometern inte stigit över -9 på hela dagen. Så när det någon gång blir nollgradigt eller däröver igen, så lär man väl pusta och klaga på att det är för varmt. :))

I morrn börjar vårterminen, äntligen. Öppnade ett mail som handlade om ny-läroplans-implementerings-förfarande innan jag gick ut, och det var kring detta mina fotfarande funderingar började snurra.

Vid första påseendet var jag positiv till läroplanen. Därför att de, i mina ögon, undervisnings/utvecklingsbegränsande uppnåendemålen var borta. När vi på en kommungemensam eftermiddag senare tittade lite djupare på de nya kursplanerna, så upptäckte jag att de var synnerligen styrande och att bedömningen skulle kräva mer diagnos än undervisning för att bli någorlunda rättvisande.

Så vad gör man när man inte gillar läroplanen? Jag har ju inte varit förtjust i den vi levt med sedan 1994 heller, men faktum är att jag inte låtit den styra alltför hårt. Jag som varit lärare sedan mitten av sjuttiotalet, använder mina egna erfarenheter och försöker sammanföra dem med nya tankar, pedagogiskt och samhällsutvecklingsmässigt. Detta kan låta lite pretantiöst, men det är så jag jobbat. Mina djupdykningar och analyser av rådande läroplan har varit få.

Under många år har det gått väldigt bra att jobba på det här viset, men under senare år så har man fokuserat mer och mer på läroplans/kursplansinnehåll. Varvid jag känner mig som kommen från en annan planet, när mina kollegor sitter och diskuterar, analyserar, vrider och vänder på varje ord. Och de gör de på fullaste allvar.

Någon kan säkert rynka på näsan åt mina funderingar, de som anser att de har en plan - läroplanen - som helt styrande. Det är klart att vi måste ha ett styrdokument - men vi kanske kan nöja oss med det - och använda tiden till undervisning i stället för att nagelfara varje stavelse som finns däri. Hur mycket man än tolkar, så blir ju undervisningen tämligen personlig utifrån var och ens kunskaper, färdigheter och personlighet. Precis som det är med eleverna - de är också på olika ställen i olika områdesutvecklingar. Plus att de lever i sin egen personlighet.

Vår uppgift som lärare är att möta varje elev där den är, både i sin kunskapsutveckling som i sin personlighet. Det är det som måste vara det som styr - sen ska vi ha en läroplan som hjälper oss att tänka utvecklande. Det kan vi knappast göra om stor del av tiden ska användas till att diagnostisera, och vad vi i ett kontrollerande arbetssätt också måste göra, det är att låta alla elever genomgå samma undervisning, oberoende på om de är mogna för det eller ej.

För sju-åtta år sedan fick vår kommun en stor summa pengar för att bli bättre på kvalitétsarbete. Jag hade förmånen att få vara representant för min förra arbetsplats, men eftersom jag bytte skola inför sista utbildningsetappen, så var jag inte med till slutet.

Två män från Mitthögskolan ledde utbildningen. Speciellt en av dem var visionär och jag lyssnade storögt och storörat när han visionerade om en skola där varje elev hade en egen plan - där man kunde göra val - utefter intresse och fallenhet. Naturligtvis kunde man inte välja hur som helst, men tillräckligt mycket för att kunna utvecklas och känna att skolan var meningsfull. Jag kände att jag hittat min frände i denne man. Vad som hände under sista etappen vet jag inte, men jag blev synnerligen besviken när det mynnade ut i en kvalitétesredovisning, som var till 95 % styrd. Vad hände med mannen med visionerna??? Jag förstår att man inte kan komma till den skolmodellen över ett sommarlov, men jag önskar att vi kunde sträva mot valmöjligheter, möta eleven där den är, jobba utifrån det samhälle som vi har idag.

Comenius levde på 1600-talet. Han lär ha sagt att man kan lära alla allting. Det kan man inte idag, därtill är kunskapsbanken alltför stor. Men det finns två saker att göra: Låta intresse, utvecklingsnivå och personliga kvalitéer styra så att varje elev utrustas på så sätt att de är öppna för en framtid, som vi inte vet så mycket om . Jobba så mycket som möjligt med IKT. Där finns ju faktiskt all världens kunskap samlad och där finns fler kommunikationsvägar än vad vi ännu förstår. Vägledning i att använda sig av denna kunskap och dessa vägar behövs förstås.

I stället för att öppna upp mot den värld vi befinner oss i, se och använda möjligheter, så vill läroplansförfattarna stänga in oss i ämnesfack, där alla ska likriktas. För mej är det skrämmande.

Så vad gör man, när man inte gillar läroplanen? Antagligen fortsätter jag på samma sätt som tidigare. Jag traskar på i läroplansmarkernas utkanter. Eller rättare sagt, kursplanernas utmarker. Läroplansdelens intentioner är i 94 års upplaga goda, den står på elevens sida.

Håller mig innanför stängslet, men försöker titta över det, och se världen utanför. Som jag ser det nu, så blir inte mina elever lidande, kanske är det tvärtom. Men min gamla vision att jag skulle sluta min karriär som skolledare, den blev bara en vision. Även om jag tror att om jag finge leda en skola efter mina tankar, så skulle det bli en superskola. Men en skolledare är sannolikt ganska fast i ( okunniga) politikers beslutsfattanden. Vad jag ännu mindre förstår är att skolans innehåll kan vara politiskt styrt - och att man över parti och blockgränser köpslår med detta - ja, det övergår min fattningsförmåga.

Detta var mina fotfarande femkilometers funderingar --- jag fotade också --- hästarna, som var ganska lugna, äpplena som fortfarande dög som energigivare till mesarna -- den forna energiflödesdelen, som jag såg som en bild av de elever vi har, med ingående flöde, flödesväxling, utgående flöde och dessutom upphängd i sin egen verklighet -- vårt hus som faktiskt är vackrast på vintern -- och istapparna-- undrar hur de kom till, plusgrader var det väl senast på julda´n. Men allt behöver man väl inte förstå och ha koll på.....fast fundera kan man.