Känslan

Känslan av fredagsledighet, den har jag inte riktigt vant mig vid ännu, trots att jag kunnat avnjuta - eller onjuta - den känslan ett bra tag.
Jobbade en fredag för någon vecka sedan. Det var en skön känsla, den där fredagsjobbarkänslan. Genom hela mitt skolliv, så har jag försökt lägga ett fredagsschema som innebär lite nedtrappning inför helgen, både för mig och för elever.
Det är lite speciellt, på ett positivt sätt, att jobba på fredagar. Trots att fredagstårtan aldrig har funnits på den skola jag jobbat de senaste sexton-sjutton åren.
På tidigare arbetsplatser så var fredagstårtan/kakan en självklarhet. Det förhöjde definitivt fredagskänslan.

Känslan av halkig snösörja, då jag kom ut på morgonen, gjorde att jag tog mig till bilen med små, försiktiga steg. Jag är så rädd för att ramla, och känner mig så osäker så fort underlaget blir halt. Två gånger har jag ramlat ordentligt, en gång med handledsbrott som resultat och en gång med en riktigt otrevlig stukning av fot. Trots att det var länge sedan olyckorna hände, så finns rädd-känslan i kroppen, när det blir snö,

Känslan man får av att sitta i vårdcentralens väntrum, den är väldigt speciell.
Trots att det var en väldigt enkel åkomma som skulle bedömas - https://www.webmd.com/melanoma-skin-cancer/picture-of-actinic-keratosis-solar-keratosis - så bultade hjärtat snabbare och hårdare än normalt, då jag hade bokad tid klockan 8.30.
Jag går på världens bästa vårdcentral, Tranehälsan, och har bara positiva erfarenheter. Ändå så finns vita-rock-obehaget kvar.... trots att ingen av personalen någonsin burit vita rockar. 

 Känslan av behovet att röra på sig, det är en go känsla.
Igår kväll så var det spinnmixpass. ett riktigt jobbigt ett. En del jobbiga styrkeövningar och ett spinningpass med superfart, 150 - 160 bpm. Det innebär två och ett halvt varv med trampan per sekund!
Känslan av att kunna hänga med i tempot, var både glädjegörande och trötthetsframkallande.

Känslan efter gårdagens pass var att dagens promenad skulle bli en kort en, men så blev det inte,
Den blev ovanligt lång, ganska så exakt en mil.
Tog en helt ny väg, en bit längre bort än där jag brukar svänga av från byvägen.

Känslan av att gå på nya vägar, gör att vägen känns kortare än vad den är.
Nya vyer visar hela tiden, och ger en nyfikenhetskänsla av vad som döljer sig bakom nästa "krök".

Känslan var att den välskötta skogsvägen var trygg att gå på.
Nattens klabbsnö hade smält bort i hjulspåren.
Som extra säkerhet, och framförallt som en sätt att hjälpa den stundtals dumma ryggen att må väl,  så använder jag alltid stavar då jag går  längre sträckor i skog och mark - inbegripet alla former av grusvägar.

Känslan av att den  här kusen var en ensamgående häst, kändes inte bra.
Trodde att det var lag på att hästar ska ha sällskap.   Kanske var det så att det fanns någon kompis inne bland träden, någon som jag inte uppfattade då jag skyndade förbi.

Känslan av ensamhet, den kan både vara god och  förskräcklig.
Självvald ensamhet  är understundom riktigt njutbar.
Att känna sig ensam då man är tillsammans med andra, det är en sorgesam känsla.
Har nog aldrig varit riktigt ensamt ensam. Är tacksam för att sluppit känna hur det är.

Känslan av att möta asfalt efter en halvmil på grusväg, det är ingen go känsla.
Så hårt för kroppen.
Dessutom använder jag inte stavar på asfalt....vet inte riktigt varför, mer än att det låter så illa.
Ryggen blir vresig ganska snabbt, utan stavar.... och det är ingen bra  känsla. Men en känsla som jag är väldigt van vid....

Känslan av elakhet kommer över mig då och då.
Under en period har det blivit mer än vanligt.
Jag blir elak i uttryck och- framförallt - i tanke, mot många i min omgivning.
Faktum är att jag förstår varför, även om jag inte på något sätt vill försvara elakhet, arrogans och ignorering.
Just nu är jag i en brytningstid, jag ska lämna arbetslivet inom ett halvår. Ett arbetsliv som blivit 44 år långt. Jag trappar ner, mina kollegor trappar ner gentemot mig, hemma finns det en som haft ensamtid i huset under dagarna, i snart fem år.
Vad ska hända nu? Jag tror att den oron, den nedåtgående trappan påverkar mitt känsloliv, mitt sätt att vara.

Känslan av att möta eleverna är fortfarande väldigt positiv. Jag känner att de gillar mig, och jag skulle aldrig kunna vara elak mot ett barn. Arg kan man bli, och säga fel saker, men det är en annan sak.  Min känsla är också att barn är mycket mer villiga att ta en ursäkt, ett förlåt, än vad vuxna människor är.

Känslan av att vid 66 års ålder kunna ta långa promenader och att kunna dela spinmixpass med flera generationer, det inger en känsla av tacksamhet.
Även om jag känner av ett ordentligt "träningspass" i kroppen, mer än vad de unga sannolikt gör, så kan jag röra mig.
Jag har flera vänner som inte längre har  den förmågan, jag har vänner som inte heller fick leva så länge så de fått känna hur det är att gå från arbetsliv till pensionärsliv.

 Känslor av ensamhet, elakhet, rädsla.... de behövs nog för att man ska känna livet.
Goda känslor, glädje, tacksamhet, förnöjsamhet hör också dit. Med rätt balans , så blir livet bra.
Den bästa känslan, den får jag känna varje gång jag träffar mina små barnbarn.
Känslan av det lilla barnet i mormors knä, lutandes sig mot mormors mjuka, trygga barm. En bok att läsa, en film att titta på eller bara få vara.
Den känslan kan inte uppskattas nog.

Lite vinterkänsla blev det idag. Helt ok om den fortsätter en månad till ... trots halkrädsla.
Sen är jag absolut redo för den speciella känslan av vår.