För, NEJ, det är inte Ok att det ska vara så här, och ändå... det är precis så det är och jag kan inte påverka ett dugg....
Öppnade jobbmailen igår kväll.... Av gammal vana, det borde ju inte finnas något nytt där, inte innan helgerna är över.
Men det gjorde det; Med rubrik "Tragisk händelse"
Vår unga kollega har mist sin man i en arbetsplatsolycka. Världens finaste tjej har mist pappan till sina barn. Hennes små barn har mist sin pappa.
NEJ, NEJ, NEJ, så får det inte gå till, och ändå händer det. Jag är inte personligt bekant med någon annan i familjen, men den svarta skriften i Worddokumentet slog rakt in i hjärtat.
Livet är så skört, man vet ingenting om vad som kan hända, på en enda sekund kan allt förändras..
Och jag känner så innerligt med min unga kollega..... och NEJ, det är inte schysst det som hon får vara med om.
Kollade Instagramflödet. Har saknat henne där några dagar nu, den unga positiva tjejen, hon som under ett läsår var min elev, hon som nyss fyllt 25.
Hon har ett instagramkonto, öppet för alla.https://www.instagram.com/amandascancer/
Den cancer ( sarkom) som konstaterades och behandlades 2018, kom tillbaka efter ett halvår, och nu är det återigen cellgiftbehandlingar och ständig smärta, ofta återkommande ångest, starka mediciner, långa sjukhusvistelser som gäller. Tumörerna fortsätter växa, trots detta, och nu är strålning en sista
( ?) utväg.
NEJ; NEJ; NEJ, en ung människa ska inte behöva utstå detta, en ung människa kan visst bli sjuk, men den ska bli frisk snart igen och kunna planera sin framtid, kunna leva sitt liv, kunna återgå till sin vardag.
Mina tankar går så ofta till denna tjej, som är så öppen med sin sjukdom, som inte ger upp hoppet, men som framtiden ter sig allt mindre hoppfull för.
I morgon är det Cancergala i TV. Vi kan inte göra något speciellt för Amanda, men vi kan bidra med en summa till cancerforskningen. Tack vare den, så har många drabbade, både yngre och äldre kunnat bli av med sin sjukdom, eller kunnat leva ett någorlunda bra liv med bromsmediciner.
Min väninna har drabbats av återfall i sin cancersjukdom. Även om hon är äldre, så känner jag NEJ, det är inte OK att få tillbaka sjukdomen och behöva utstå de jobbiga behandlingarna gång efter annan. Det är inte OK att sjukdomen tar över det allra mesta, att det är den man måste förhålla sig till hela tiden, i stället för att leva ett vanligt pensionärsliv.
Vi som haft tur i livet, vi som inte drabbats av sjukdom, vi som drabbats av sjukdom men blivit friska, ja, alla vi som kan leva ett vanligt liv, vi bara gnäller. Låter småsaker förpesta tillvaron och låter småsaker bli stora konflikter.
NEJ,NEJ; NEJ... vi kan inte hålla på så. Vi måste se med tacksamhet på vad vi har, och framförallt för att vi får vara friska, att vi får ha dem som betyder mest för oss kvar i livet.
Fruktansvärt tragiskt och sorgligt med både olycka och cancer. Det sistnämnda drabbade mig hårt förra hösten då två närstående insjuknade. Den ena av dem lever inte idag... Jag håller alla tummar jag kan för att den andra ska klara sig igenom sjukdomen. Vilken pärs att genomgå, vilka mediciner, biverkningar - för jävligt rent ut sagt. Läser Amandas konto också, det är svårt att föreställa sig vad de faktiskt går igenom. Ha det så bra! Kram
SvaraRaderaTack! Ja, usch, man kan inte förstå hur det är. Hoppas att du piggnar till efter en tuff höst.
RaderaVissa saker borde inte hända men gör det ändå. Cancer är en skitsjukdom som min pappa dog av på tok för tidigt. En sjukdom som även drabbade lilla S farfar som dog för drygt ett år sedan. Tack och lov så har forskningen kommit en bit på vägen men den måste komma ännu längre. Jag förstår mer än väl ditt Nej!
SvaraRaderaKanske kan deg vara så att man kan utrota sjukdomen inom en framtid. Många överlever, många lever ett bra liv med hjälp av bromsmediciner, redan idag. Förr var ju ett cancerbesked oftast detsamma som ett besked om en sjukdom utan hopp.
SvaraRaderaKan bara hålla med! Det är inte OK när såna här tragiska saker sker ... och inte OK med cancern som tar såå många liv. Alldeles nyss tog den en bloggväns liv - knappt tre veckor från diagnos till död ... och en av mina bästa vänner dog i spridd bröstcancer för några år sedan, bara drygt 40 år gammal - olyckor och cancer ... så oerhört tragiskt för de som blir kvar ...
SvaraRaderaSå tragiskt! Och ändå positivt att man kommit så långt som man har i kampen mot sjukdomen.
RaderaNEJ, det är inte ok att så många ska drabbas så illa! NEJ!!!! Att mista sin livspartner i så unga år är fruktansvärt, att få cancer är ett stort NEJ, speciellt i den åldern...även om det är hemskt i vilken ålder den än kommer. Att ge till forskningen är det enda vi kan bidra med....och visa att man finns till
SvaraRaderaJapp! Cancerbekämpning kan vi faktiskt bidra till, olyckor kan sannolikt också förebyggas, men först måste oftast någon drabbas.
SvaraRadera