söndag 31 maj 2009

Nittioåtta-nostalgi, nollåtta-nycker, nollnio-natur




- Hjärnan sitter i magen - också.
Jag berättade att jag läst om att det finns celler som liknar och beter sig som hjärnceller i magen. Det var när jag åt tillsammans med några treor och fyror i fredags, och pratet kom in på just hjärnan.
- Får inte ni också ont i magen, när ni är oroliga? undrade jag. Eller känner att det snörper till i magen ibland när ni blir ledsna eller glada.
Jo, det hade alla barnen känt av, men ändå det här kunde väl inte stämma - hjärnan i magen.
Det blev mycket skratt kring tanken ... ja, det var en glad måltid.


Jag kände snörpet i magen när jag plockade lite bland gamla grejer i Halmstadstugan i går. Bland en massa papper hitatde jag en karta över Skåne, utgiven 1998.
" Vi håller på att bygga en bro över sundet," stod det på framsidan. "Bron beräknas vara klar år 2000."
1998 - elva år sedan. Tankarna vandrade bakåt i tiden......Jag hade inte besökt Skåne så många gånger, men jag hade passerat Helsingborg , på väg ut i Europa. Jag hade också besökt Malmö musikteater och sett Kristina från Duvemåla. Det var mitt första besök i Malmö, och jag skulle snart fylla 45!

1998 kunde jag inte veta att Skåne, Malmö och Lund, skulle bli de orter som jag skulle besöka ofta och under många år. Inte hade jag någon aning om att båda döttrarna inom några år, skulle välja Lund som studieort, och att K skulle bli kvar i Malmö. Jag tittade på den stora kartan på Malmö, och hittade gatorna där K har haft sina fyra olika adresser.

1998 hade både svärfar och min mor börjat få en del krämpor - och visst hade det kommit tankar på att de skulle lämna oss - men aldrig kunde man tänka att de skulle vara borta inom fem år, båda två...

Jag tänkte på hur det var med datorer och mobiltelefon 1998. Vi hade precis fått vår första PC, ett rabatterat personalköp på Cs jobb. Innan dess hade vi ( jag) varit ägare till två olika Macintosh-datorer - och jag hade fått för mig ( därför att någon som visste bäst, sa så) att PC var ett steg bakåt, i förhållande till Macen.
Modemet var långsamt, långsamt - och att titta på en sida, med flera bilder, det tog en evighet att ladda ner.

Jag tror att jag 1998 hade mobiltelefon nummer två, och att den inte var så stor och tung, som den allra första. Men att prata inomhus, det var inte att tänka på, för att vi skulle kunna använda telefonen fick vi gå utomhus och gärna till en upphöjd plats...

1998 hade jag en härlig klass ( jag har haft många sådana) som jag mest stod och tittade på, de var så självgående. Jag har träffat eleverna från den klassen ganska ofta under årens lopp, och alla är alltid så trevliga och roliga att möta.

1998 - så länge sedan - och ändå så nära - lika länge är det till 2020. Vad har hänt då - nej, jag vill inte veta --- hjärnan i magen känns av, bara vid tanken av att tänka så långt in i framtiden...



Igår kväll var C och jag inne i Halmstad och åt, pingstaftonen till ära. Jag hade beställt bord på en restaurang, som på Eniro fått bra betyg, och som ligger i ett nybyggt område vid Nissans strand. Vi kom dit prick klockan sju, efter 10-15 minuters cykeltur. Bordet var placerat längt ute på altanen, nära Nissan - det var bara en gångväg emellan. Vi satte oss i solskenet, förstod att vi hittat stans bäst belägna restaurang, och så beställde vi. Jag tre-rätters, C förrätt och huvudrätt.

Det tog en stund innan ölet och vinet kom, men vad gjorde det, det var ju underbart där, mitt i solen och vid vattnet.
De bokade borden började fyllas på, och bakom C satte sig två par i övre medelåldern. De blev välkomnade av den unge servitören, och jag hörde att de sa " Då tar du hand om oss ordentligt i kväll." C lyssnade och så tecknade han i luften - 08.

"Och vad är det med det", sa jag." Du kan ju inte generalisera."

" Jo", sa C." Nollåttor är speciella".

Tiden gick, ingen mat kom. Inte ens Skagentoasten, som skulle vara vår förrätt. Och en räkmacka kunde väl inte ta så lång tid att göra. Den unge servitören kom ut till stockholmarna och förklarade något, men lovade lite extra vin.
En stund senare kom han ut till dem och förklarade något annat, att det var problem, något hade hänt i köket.
Vi satt tålmodigt kvar - det var skönt väder och svindlande vackert där vid flodkanten, även om solen försvunnit bakom träden i Norre park.

Damerna i sällskapet bröt upp, lämnade halvurdruckna glas med vin, och sa lite spydigt till sina män"Ha det så trevligt". Männen förklarade för servitören att kvinnorna gett upp, och han ilade in till köket med beskedet.
Klockan hade hunnit bli halv nio, mat började serveras på borden runt omkring - och vid kvart i nio kom vår förrätt. Den smakade gott, man hade ju hunnit bli ganska hungrig vid det här laget.

De båda unga servitriserna sprang omkring och fyllde på vin och lugnade gästerna, mat skulle snart komma. De båda herrarna fick sina Skagentoastar - men det hade blivit fel - det var bara en som skulle ha ..
"Varmrätten kommer snart" försäkrade servitören,de båda gentlemännen.

Vi fick vår varmrätt, den var helt OK, pepparbiffen som jag beställt var alldeles lagom stekt.

Plötsligt bröt de båda männen bakom C upp, klappade servitören på axeln och sa högt något om DÅLIG SERVICE. Sen lommade de iväg utan någon ansats att betala det de ätit.

Jag fick en fantastiskt god "Creme Caramel" och vår trevliga servitris undrade om de kunde bjuda oss på kaffe. -Ja, tack, gärna.

Vi bad att få notan, och när vi fick den, så hade man dragit av 20% av hela beloppet + bjudit på gott kaffe. Allt för att det blivit så lång väntan, för att som servitrisen sa "det har varit kaos i köket".

Alla andra gäster satt kvar på den härliga altanen, alla fick någon form av rabatt för kvällens olägenheter, ingen klagade - bara de båda paren från 08-området - som varit de som blivit mest informerade om vad som hände i köket av alla.
Nej då, generalisera är inte min grej --- men kanske är kräver en del huvudstadsbor mer än många av oss lantisar.... Eller också är det vi som inte är tillräckligt smarta för att förstå att vi ska KRÄVA! Men vem blir gladare och nöjdare av det - varken gästerna eller serveringspersonalen. Och ibland så kommer saker emellan, sån´t som man inte kan råda över....



Vi cyklade genom sommarstugeområden, campingområde och hedlandskap, ända ut till Fylleåns mynning i dag på förmiddagen. Så vackert. Vid ån möttes inland och hav, kor gick och betade, vassen stod hög och de många nyponrosorna blommade.

Efter lunchen vände vi hemåt och längs väg 26, även kallad Nissastigen, växlade naturen allteftersom man lämnade havet och kom tillbaka till skogsbygden. Ginsten stod i full blom, och jag blev bekant med en ny växt, för C var tvungen att stanna bilen för jag hade sett många tätblommande bestånd av en låg gul växt.

Väl hemma slog jag i flororna, och kom fram till att det var någon slag av ginst -färgginst eller harris. Så vacker - och giftig!
Rönnarna blommar mer än någonsin och längs moarnas vägkanter lyste det lila av något som likande blommande gräslök.

Vi åker utomlands och suckar "Åh, vad fint här är!" - men medge att visst är svensk försommar blade det vackraste och mest väldoftande som finns.


fredag 29 maj 2009

Tidstjuvar


Vi hinner aldrig PRATA med varann, vi som jobbar på samma arbetsplats och vi är ändå bara dryga tiotalet personer. Alltid ska nå´t göras, och så har några pratat men inget bestämt, eller bestämt vem som ska vidarebefodra. Alltså blir det det ena smärre missförståndet efter det andra, och barnen får olika meddelanden beroende på vem de talar med.

Jag funderar på var dessa otäcka tidstjuvar kommer ifrån. Förr fanns dom inte. Då hade vi en konferens i månaden, men ändå full koll och full kontakt. Idag har vi flera konferenser varje vecka, men inte ens då talar vi ordentligt med varann, för vi måste skriva kvalitétredovisning, göra schema, sätta upp stolpar, göra beställningar.....

När det idag återigen hade brustit i kommunikationen, så slog mig tanken om att vi skulle ha en blogg, alla vi som jobbar ihop. Man kan ju ha blogg utan offentlig insyn - och alla är med i gruppbloggandet. Det skulle ju passa mig och några till - men kanske inte alla. Jag tänker iallafall lägga fram detta förslag inför nästa termin....

Sen är det ju bara TRAGISKT att man träffas dagligen, men inte har tid att prata om det vi egentligen jobbar med....

Vi kom att prata om bloggar i klassen, en morgon efter att vi läst upp dagens inlägg i klassbloggen. Den börjar f.ö. arta sig riktigt bra nu. Det är inte bara uppräkningar om vad man gjort under dagen, utan också reflektioner kring dagens arbete.

Iallafall, så sa jag någonting om att "bloggar det är framtiden, de personliga hemsidornas tid är snart förbi."

- Nu har du fel, Anna-Lena, sa D. Bloggar är nutid, och om framtiden vet du ingenting.

Jag fick förstås ge D rätt, som så ofta annars.

Samtidigt tänkte jag på att jag hört om en kommun där man på ett ledningsmöte i en förvaltning uttryckt sin oro över att personalen börjat blogga, och diskuterat vad man skulle ha för förhållningssätt till detta. !!!!! Eller kanske var det ett illasinnat rykte, för så utanför tiden kan väl inga ledare i offentlig förvaltning vara.

Tidstjuvar finns inte bara i skolans värld, utan i även i månaderna maj och juni. Det är redan slut på vårmånaden maj, och jag undrar bara vart tiden tog vägen. Någon måste ha stulit en del av denna underbara tid.

Tidstjuvar - eller ännu mer traditionstjuvar och trostillhörighetstjuvar tycker jag de personer är som stal annandag pingst. Pingsthelgen försvinner ju helt upp i den sekulariserade tillvaron, man pratar aldrig om den tredje stora helgen under kyrkoåret, nu när den inte längre får ha sin extra lediga dag. Det tycker jag är riktigt uselt tjuvaktigt! Den sjätte juni blir aldrig någon nationaldag för mig, det mest svenska som finns det är midsommarfirandet. Då skulle det passa att fira svensk nationaldag också - och om jag inte minns fel var det väl midsommarafton 1521 som Gustav Vasa erkändes som kung, så varför kan man inte lika gärna fira den dagen, som hans kröningsdag 1523?


En vacker akleja så här i hänryckningens tid.

torsdag 28 maj 2009

Grisiga grymheter, glass galimatias, glamour galenskap, geometrisk glädje, gnäggaranti

Jag gillar fläskkött. Jag tycker att det slår nötköttet med hästlängder, kycklingköttet med en noslängd och lammköttet med elefantkliv. Antagligen är det min bondtösbakgrund som har påverkat detta, jag är uppfödd på kött och fläsk från glada grisar - och från en och annan liten tjurtapp. På min barndoms bondgård hade grisarna stora utrymmen, och på sommaren fick de gå utomhus och böka. De hade det bra hela sitt liv, och fattade nog inte att de skulle slaktas förrän det redan var gjort. Men jag kommer ännu ihåg det hemska slaktskriet, det var otäckt att höra.

Så får man då höra hur filéerna som jag brukar köpa, har det när de är levande djur. Trångt så de står på varann, trånga burar så att järnstolparna skär in i köttet på dem. Vilket är ett problem, inte för grisarna, utan för köttets kvalitét, enligt den danske bonde som uttalade sig i gårdagens nyhetsprogram.

Härmed lovar jag att aldrig mer köpa danskt kött! Helst skulle jag ju ta efter mina döttrars goda exempel, och helt sluta att äta kött från djur som går på ben. MEN det är inte helt lätt, fast jag kan nog lova att äta så sällan jag kan, och så småningom låta quornfärs ersätta köttfärs. Det är precis lika gott - däremot är quornbitar ingen höjdare - men för att värna miljö och för att värna djurens rättigheter, så kan jag tänka mej att äta det ibland också.

Glass är också gott, jättegott! Det passar bra året runt, men så här på sommaren passar det extra bra. I gårdagens GP uttalade sig en professor om hur hälsovådlig blandingen av mycket fett och mycket socker (glukos) är. Sockret förbränns och fettet blir fett i kroppen.




Jag säger som min mamma sa - Nu pratar han gallimatias! Min bonnmora till mamma var lärd, fast det visste hon inte om, gallimatias kommer från franskans galimatias - vilket betyder struntprat. ( Googlade jag just fram..... )

Så professorns glassforskning avfärdar jag för min egen del - han har säkert rätt - men tänk vad tråkig sommaren skulle vara om man inte fick slicka i sig en glass nå´n gång ibland.

Elton John ska framträda på Borås arena den 21 juni. Biljetterna kostar 800 - 900 kr. Jag har aldrig funderat på att lägga den summan pengar, på att lyssna på musik som jag tycker är "Så där". Nu har megastjärnan skickat sin kravlista på vad som ska finnas i hans loge. Två meter höga palmer, vita och röda rosor snittade vid 11,2 cm, en 1, 8 m bred soffa i en viss färg osv. Och detta går arrangörerna på.... eller kanske måste de, för att en så bortskämd och självisk person kanske ställer in framträdandet, om inte bemötandet i Sverige är helt på hans villkor. Jag tycker att detta är sjukt, så sjukt så han skulle behöva vård för sin uppblåsbarhet.... Usch!





Lektion.se har jag många gånger skrattat lite överlägset åt. Jag tycker att där ligger en massa färdiga papper, färdiga att kopiera och för elever att fylla i. Föga utvecklande. Men min kollega hade hittat en förnämlig lektion i kreativitet och geometri. Vilket resulterade i att fyror och femmor i dag tillsammans konstruerade hus. I morrn ska vi göra klart - och så ska varje grupp få presentera sitt hus på engelska. Mycket hjärna, hjärta och hand - liksom arbetsglädje -var med i huskonstruktionerna.


I kväll har jag varit och bekantat mig med ett alldeles dagsfärskt litet stoföl. Hon hade fötts i Ks hästhage idag på förmiddagen, och stod sju-åtta timmar senare på stadiga ben, vid sin mammas sida inne i boxen. En stor och jättefin liten hästtjej. Henne kommer jag att besöka ofta i sommar...













onsdag 27 maj 2009

Ständiga snilleblixtar


- Hur vill ni ha det, undrade jag, vill ni ha engelska eller matte som den allra sista läxan för året?

Det var inte lätt att bestämma för eleverna, några ville ha engelska- några matte.....

-Kan vi inte få välja vad vi vill ha, undrade någon.

Jag drog på det.... jag hade ju bara tänkt göra en läxa.... men elevinflytande, det är jag ju väldigt mycket för...

- Jag vet, sa T. Du gör en matteläxa på engelska!

Därmed var problemet löst.

Tänk, jag har aldrig tänkt tanken innan..... det var kul att göra åtta uppgifter, ganska svåra, innehållande tid, area, omkrets, bråk, division - på engelska! Tack T, för din snilleblixt!


Denna veckan har jag bestämt att alla elever ska lära sig en ny blomma per dag. Ja, helst bör de redan kunna den, för det är de allra vanligaste försommarblommorna som jag tar med.

I måndags gick det bra, då hade jag styvmorsviol, och det kunde alla utom den som trodde att det hette svärmorsviol. Vi fick in lite språkkunskaper också - Viola tricolor - inte svårt att förstå.

Igår morse plockade jag en ljuvlig bukett liljekonvalj - Convallia majalis. En enda av mina elever kände till namnet på en väldoftande blomman! Där hade jag förväntat mig mer....

Idag tog jag några hundkex utanför staketet. Flera kunde namnet.

- Den blomman kan man göra te på, sa M.

- Det kanske man kan, sa jag. Det är mer än jag vet.

- Men det har du ju sagt förrut!

- Nej, sa E, det var ju rölleka.

Till förväxling lik, och faktum är att jag såg den första röllekan i blom under helgen. Ur led måste tiden vara....

I morrn tar jag med en bukett maskrosor. Den kan väl ingen missa! Och kanske jag kan få nå´n att pröva sallad på bladen.

tisdag 26 maj 2009

Alla applåderade...


.. när Stefan Isizaki lämnade planen drygt halvvägs in på andra halvlek. Naturligtvis applåderade jag också, men inte så kraftigt som mannen på platsen bredvid. Han levde verkligen med i matchen, skrek åt domaren och skrek åt spelarna.

Det är lätt att dras in i den massuggestion som uppkommer på en fotbollsmatch. Den hör till - för tänk, vad tråkigt det skulle vara att sitta på en alldeles tyst läktare och se på fotboll.

Stefan Isizaki valdes ut som matchens bästa spelare, och fick ännu mer applåder. Det unnar jag honom, det var verkligen kul att se honom igen, men samtidigt så kunde jag inte låta bli att tänka ... där valde de väl fel, det vara Emir Bajrami som var bäst ... men jag förstår nog inte sån´t riktigt. BT sporten höll med mig, men jag tycker att det var en god gest att ge Isizaki utmärkelsen efter sin skade-bortavaro - Bajrami har ändå uppmärksammats så mycket under senaste veckorna.

Applåder borde också domaren ha, ja, inte för sin insats, utan för att han utsätter sig för all negativ, högröstad, kränkande kritik och genom det otacksamma jobbet ser till att den stora fotbollscirkusen fungerar. Tänk om någon skulle bära sig åt så mot mej på mitt jobb, att mer eller mindre dissa mej vid varje arbetstillfälle - jag skulle bryta ihop, storgråta, gå hem och aldrig mer komma tillbaka.

Några andra som ska ha stora applåder är de som är scoutledare. De allra flesta av mina elever skulle på scoutläger i Åsenshöga under långhelgen.

-Stanna gärna hemma och sov ut på måndag, sa jag när vi skiljdes. Det är bättre att ni kommer utvilade lite längre fram på dagen...

Alla barna var på plats igår morse. Glada, sjungande, fyllda med positiv energi. De berättade med glädje om allt kul de varit med om - gemenskap, musik, lekar, matlagning, disk, lära från andra. ...

-Scouterna måste vara lika bra som både hemkunskap och slöjd, sa jag. Barnen höll med!

- Ja, det är det VERKLIGEN, tyckte de.

Hemkunskap och slöjd tycker jag annars är de mest utvecklande ämnen i skolan - hjärna, hand, hjärta är med och då blir det bra... innovativt ... och för livet.

Jaja, svenska,matte och engelska och allt det andra är också för livet - men det är mer "bara hjärna" där ... och får man med hjärta och hand också, då blir det liksom mer fulländat.

Hemkunskapen hade jag hand om i flera år, i min gamla skola - och tillsammans med eleverna från Grimsås kunde vi förr också åka dit och ha lektioner i riktig lokal. Så skulle köket byggas om, och det blev den ändamålsenliga hemkunskapslokalen som fick stryka på foten.....

Nästa år är det tänkt att femmorna ska åka till centralorten vid sex praktiska hemkunskapstillfällen - resten av hemkunskapslektionerna ska vara teoretiska .... ja, ni hörde rätt 60 min per vecka teoretisk hemkunskap .... det applåderar vi inte.

Det gör vi inte heller åt mitt beteende idag. En ny vaktmästare satt i personalrummet och vår gamle, snart bortflyttande vaktmästare, presenterade honom för alla som gick in genom dörren. Vad tror ni jag gjorde ... jag gjorde ingenting ... hälsade inte, tittade inte, sa inte hej..... för mitt huvud var uppfyllt av något som jag måste fixa...OCH DETTA GJORDE ATT JAG IGNORERADE EN PERSON SOM JAG SÅ SMÅNINGOM SKA JOBBA MED. Hur mycket hjälp kan jag räkna med att få av honom i höst... han lär ju inte proritera mina önskningar, för så otrevlig käring hade han väl aldrig förrut träffat.

Jag skäms för mitt beteende ... varför blir det så fel ibland....?

Jaja, that´s me -- in person!

Ett applåd ger jag också till EU-ledamotstanken. Man får ha egna åsikter och tankar och behöver inte vara parti-robot, för att få kandidera.

Eftersom det är personval, så tycker jag röstandet är svårt - men jag hittade en test på http://www.makthavare.se/ och den testen gav ett trovärdigt utfall. Ett resultat som blev bekräftat när jag idag läste i Naturskyddsföreningens tidning Sveriges natur. Eftersom naturskyddsföreningen, liksom jag anser att miljön är den allra viktigaste EU-frågan, så presenterade man kandidater med miljöfrågor högt upp på agendan - och ett av de fem namnen stämde med det namn som testet gav som första förslag.


Vacker äppelblom till alla som är värda applåder. Tisteln, som är avsedd för mig - den har inte visat sig än....

söndag 24 maj 2009

Åttaårig årsdag


Idag är det åtta år sedan, som min mamma utkämpade sina sista timmar i livet. Hon skulle fylla åttio år på sommaren, och hade haft ett ganska bra liv, tror jag. De senaste åren hade hon blivit alltmer dement och bodde de sista tio månaderna av sin levnad på ett demensboende i Dalsjöfors.

Min svärmor är också dement, och hon är helt i sin egen värld. Det var aldrig min mamma. Man kunde föra ett smatal med henne, även om man inte kunde få något djup i samtalet, utan samma frågor och svar återkom gång efter gång. Jag tror att min mamma själv framkallde sin demens och sin ganska snabba död, därför att hon inte vill leva längre. Hennes rygg och ben blev allt sämre, från det hon var 75 år, och när hon inte kunde vara en del av sitt sociala nätverk, när hon inte längre kunde köra bil- ja, då ville hon inte leva längre. En annan anledning vara att så många av hennes vänner gick bort, och då blev livet väldigt ensamt.


Jag hörde en sång av Py Bäckman, där hon sjunger om och till sin avlidna mor. Som alltid, vad det gäller hennes texter, så är den mycket träffande. Jag kan inte hitta texten på nätet, men jag kommer ihåg innehållets två budskap - mamma -dotter konflikten och att dottern ( jag vet inte om det är så med söner, men jag tror att det är likadant) blir en modifierad kopia av sin mamma.

Jag känner helt igen detta, jag tyckte många gånger att mamma var urjobbig - fram tills dess jag under de sista åren fick bli en mamma för min mamma. Då tyckte jag synd om henne. Samtidigt känner jag igen så fruktansvärt mycket från hennes sätt att vara, i mitt eget sätt att vara. Hon var ännu mera öppen och ärlig än jag, hon var många gånger plågsamt uppriktig. Hon ställde upp för alla, hon var social på sina egna villkor, hon var avundsam, hon var envis intill dumhet.... Det är så mycket av det som jag också är, fast jag tycker att jag tonat ner det en smula.....


Under det första året/åren efter min mammas död, så tänkte jag på henne dagligen. Tänkte att jag skulle ringa henne och berätta något .....men det gick ju inte. Jag skrev en bok om hennes liv, jag skrev och skrev, ända tills jag skulle beskriva hennes dödsdag - där tog det stopp, och jag fick tvinga mig igenom återupplevandet. Skickade in manuset till några förlag, bl.a. Demensförbundet. Fick nobben, och nu ligger manuset i en garderob. Och förhoppningsvis på en diskett, som jag borde lägga över på ett säkrare digitalt ställe. Har ibland tänkt; om jag hade varit en kändis, så hade mitt manus direkt blivit antaget - men som okändis, så så funkar det inte så, även om min mammas liv säkert var lika intressant som många kändis-morsors....


Numera tänker jag inte så ofta på min mamma som person, men jag har ännu ljudet av hennes röst i min hjärna. Jag tänker däremot ofta på hennes påverkan på mej och den jag är ... och min påverkan på mina båda döttrar. För allt följer en linje, min mammas sätt att vara, känns ibland igen i döttrarnas sätt. K fick t.ex ett stipendium när hon slutatde gymnasiet ( veckan efter sin mormors begravning) p.g.a. sin nyfikenhet och sitt ifrågasättande. Jag känner igen det - i flera generationer. J är envis som få, ger inte upp i första taget, ska klara saker!. Jag känner igen det också.


Till mina föräldrars grav åker jag sällan. Jag vet att därunder ligger förmultande kroppar av både mor och far. Men det är inte viktigt för mig... det är de starka minnena som är det viktiga.

Min mor var den starka, min far var en bakgrundsfigur som jag aldrig lärde känna, trots att han levde till jag var 35. Men tillsammans, så har de format mig alldeles otroligt mycket....


lördag 23 maj 2009

Kvalitetsredovisning och kontrollsamhälle



-Björklund vill avskaffa kommunala kvalitétsredovisningar och utbildningsplaner, kunde man höra på morgonens nyhetssändning. De tar alldeles för mycket tid att administrera.

- Oj, tänkte jag, han kan ha någon förnuftig tanke!

Nyhetssändningen fortsatte:

-Kvalitétsredovisningarna håller inte tillräcklig kvalitét, eftersom de görs av kommunerna själva och man kan inte bedöma sig själv. De olika kommunerna ska i stället granskas och bedömas av en statlig myndighet, Skolverket, för att likvärdighet ska råda.

Nä, jag vissste det - det var en ny vansinninghet. Jag kan se Björklunds skolor, som de bilder av öststatsskolor, som man fortfarande har bildminnen av. Likadana skolor, likadana elever, likadana lärare ( och då passar jag inte in, för jag är inte likadan) som står i led och svarar på samma TP-frågor, för att sedan - likt julaftonens Disney-tomte - ge alla en stor stämpel därbak - godkänt eller inte godkänt. Godkända går in i arbetsekorrhjul, där det är förbjudet att sticka upp eller sticka ut, väl godkända Björklundskopior går till chefstjänsterna...... och de inte godkända.... ja, det får klara sig så gott de kan....men utan samhällshjälp....

Usch, vad negativ jag är -- och jag som skulle ha det nya ledordet möjlighetisera... men snälla, tala om vad det finns för möjligheter med Björklunds skolpolitik... Jag skulle bli klart upprymd om någon kunde hitta något gott med hans envålds-skoltanke.....

Redan idag finns så mycket kontroll i skolan, och värre blir det. Det tycks som om folk hjärntvättas. Sambedömning av Nationella prov är en sådan sak. Jag tycker att nationella prov är bra, de är en hjälp för läraren att fånga upp eleverna där de är, och ta dem vidare. Men att sätta godkänt eller inte godkänt, beroende på om man har ett rätt mer eller mindre på provet, det är för mej helt befängt. Liksom att ett antal goda pedagoger ska ta arbetstid med att sitta och analysera varandras elevresultat. Proven i basämnena ska vara en hjälp för elever och lärare att ge varje elev förutsättningar för optimal utveckling. Det är bra! Sen kan det vara så att man hjälper varandra på skolan, framförallt i fråga hur man ska jobba framåt utifrån resultaten. Men hårklyverier i vad som är godkänt eller inte, för att det ska stå med i statistiken, barockt!

Det känns som om gamla öststatsfasoner är på väg att ta över hela samhället -- undrar om man har tänkt på det, de som kallar sig liberaler! Hur ska vi göra för att få skolan till en plats där var och en får utvecklas efter sina egna förutsättningar och där initiativförmåga, nyfikenhet, kreativitet, samarbetsförmåga, trial and error, kommunikation, "the world classroom" och egna tankar är ledstjärnorna?

Hittade en bra video hos IKT-pedagogen.

//http://ikt-pedagog.blogspot.com/2009/05/tankom_22.html

( Bilden är från en serie urläckra bilder som var med i ett "Vidarebefodrameddelande" som jag fick idag. Tack du okände, för att jag fick ta del av den.)

fredag 22 maj 2009

Barnupproret behövs!

I dagens BT fanns en insändare som berättade om Barnupproret. Jag har nog hört om detta helt perifiert, men inte satt mig in i vad det innebär. Nu har jag kollat!
Det är bl.a. författare och professor Bernt Ekholm som startat uppropet.
Kortfattat lyder det så här:

"Vi oroas av att tonen mot barn och ungdomar hårdnar i samhället. Det tar sig uttryck såväl inom synen på barnuppfostran, där Supernannyns ideal får föräldrar att lära sig att stöta bort och ignorera sitt barn när det behöver närhet och värme, som inom skolan där tar det sig uttryck i en skolpolitik som i allt högre grad bygger på kontroller och sanktioner istället för stöd i barnens lärande och utveckling. Vi hoppas därför att alla som bryr sig om våra barns väl och ve - såväl vi som möter barnen i vår yrkesutövning som föräldrar, mor-och farföräldrar och andra - reagerar mot detta. "

En klar markering mot general Björklunds allmänfarliga propaganda.
Tusentals personer har skrivit på uppropet. Jag hoppas och tror att man fortfarande kan påverka, även om jag befarar att med en farlig diktator i rollen som styrande över skolan, så kan det bli svårt.
Men vi måste tro på möjligheterna! Skriv på du också, om du vill att våra barn ska ges kunskap och färdigheter inför framtiden, i stället för att göras till små robotliknade varelser, där alla ska kunna svara på ett antal frågor för att få godkäntstämpeln i ändan!//http://sites.google.com/site/barnuppropet/

torsdag 21 maj 2009

Himmelsk Halmstad helgdag




Doften av syren är himmelsk, när man vistas på de gamla sommastugeområdena på Östra Stranden. Där finns jättebuskar, både vad det gäller höjd och bredd, av ljuslila, mörklila och vit syren. Alla sprider de samma underbara doft. Fast jag gick där och funderade på om den skulle vara lika underbar, om man tvingades ha den kring sig dag och natt. Den var så stark, så den nästan var berusande...

För 32 år sedan köpte Cs far tillsammans med sina barn en gammal, gammal stuga på det stora fridtidsområdet, söder om Halmstad. Jag tror att stugan betingade ett pris på 70 000 kr. Senare fick man friköpa tomten för 40 000 kr. Idag skulle vi kunna få en halv miljon för det fallfärdiga huset ... antagligen lika mycket som vi skulle få för vårt 30 år gamla hus, här ute i skogsbygden. Konstiga värden, jag tycker att det är konstigt att så många vill betala så mycket för att bo på västkusten några sommarmånader. Speciellt när tomterna ligger så tätt, som på delar av Ö Stranden, så att man närtan har grannen i knät.
Visst har vi haft många fina väderdagar vid den lilla stugan, men det har varit minst lika många gånger då man frusit eller att det regnat så mycket så att man snabbt vänt hemåt igen. För att sitta i en stuga vid kusten, när det regnar och är kallt, det har jag aldrig förstått nöjet med.

Stugan har berett oss en hel del glädje under årens lopp. Under många år, så var det en samlingspunkt för Cs föräldrar och barn, barnbarn. Så småningom blev det för trångt när alla skulle trängas på 40 kvadratmeter, och jag förslog att vi skulle ha en vecka var. Så nu har vi stugan var tredje vecka. Denna veckan var inte vår, men vi visste att veckans stuginnehavare hade annat för sig, så vi beslöt oss åka ner över dagen. Och det behövdes sannerligen, gräset var ett par dm högt och hade börjat blomma. Runt hela huset fanns det fullt med skelört, men den giftiga växten är väldigt vacker när den blommar, så den fick stå kvar.




På stranden var det rörelse. Många passade på att promenera utefter den långsträckta stranden. Härligt att för en stund känna doften av hav, tång och salt.

Vi åkte hemåt vid fyratiden, det hade börjat mulna, och C ville hem och se på göteborgsderbyt i fotboll på tv. När vi följt Nissan hemåt och sett den frodiga, omväxlande grönskan och alla vackra vyer där vatten och olika gröna nyanser möts, så kände jag att jag är en riktigt insjömänniska. Visst är det härligt att ha möjlighet att åka till havet några gånger per sommar, men min drömsommarstuga, den ligger faktiskt vid en insjö. Allra helst skulle jag vilja ha den vid Lagmanshagasjön, som ligger en dryg halvtimmas cykelväg härifrån. Det är nog den vackraste plats jag vet, trots att den knappt är känd för sina täta syrenbestånd. Men där är så gudomligt vackert. Måste nog kolla om ryggen håller för en cykeltur sjön runt, under långhelgen....
En annan favoritplats är badplatsen vid Gusjön, med utsikt över Isaberg. Där är vattnet alltid kyligt, perfekt för bad under varma högsommardagar....
Nej, till kusten flyttar jag inte när jag blir pensionär ... men vi behåller väl den gamla stugan, så länge den håller ihop. Även om jag, ärligt talat, inte skulle sakna den mer än just nu i syrendoftstid...

onsdag 20 maj 2009

Konstant kreativitet


Idag har vi byggt båtar ihop med fyrorna. Det tycks som om när kreativitetsfönstret är öppnat, så finns det inga gränser för vad som kan åstadkommas.

Vi åkte/cyklade till bäcken och testade båtarna. De flesta funkade bra, några riktigt bra. Efter första försöket, så insåg flera att det skulle vara bra med lite ballast. Det var ju lätt att fixa.

När vi kom tillbaka från bäcken, så var det bild.

Man kunde välja att "uppfinna" en ny attraktion till Liseberg. Två förslag var lysande, det ena var en berg och dalbana somn delvis gick genom vatten, och det andra ett café i anslutning till karusell och berg och dalbana.

Nu ska jag göra en Photo Story av dagens äventyr. Det är något som föräldrarna verkligen uppskattar att få ta del av. Ni kan se den på Superklassen!

Här kommer lite nya båttyper att fundera över inför nästa års båtmässa.

En elev kollade upp vad det kostar att ta patent på en uppfinning. Det kostar 3000 kr.

tisdag 19 maj 2009

Ivriga, idoga individualister


I dryga två veckor har vi så gott som dagligen jobbat med den individuella arbetsplan, som vi tillsammans med föräldrarna, utarbetade på "utvecklingssamtalen".


Varje elev har en tredelad IUP, tre olika reparerande och/eller utvecklande arbeten ska utföras. Det kan vara att läsa engelska texter och svara på frågor, det kan vara att repetera något ämnesområde i matte, det kan vara att göra ett arbete ( power point, word -dokument) på svenska eller engelska.


Under IUP-lektionerna råder en febril aktivitet och en iver att komma framåt. När jag går runt och handleder, känns det som om jag vore del av en riktig arbetsplats, där var och en har egna åtaganden att utföra. Mycket görs via datorn, men också böcker används för att få fram fakta. Eleverna har kommit fram till att det finns alldeles för få datorer på skolan, men att det största problemet är att dessa står utspridda på så många olika platser i de två byggnaderna.

Många har nu blivit klara med sitt första IUP-arbete. Det skickas hem till föräldrarna, för att de också ska bli delaktiga i det som de var med om att utarbeta. Idag har någon fått hem en Power point presentation om tigrar, en annan en Power Point prsentation skriven på engelska om Thailand och en tredje har fått hem en recension , skriven på engelska, efter det att barnent läst en 100 sidor tjock bok på det språket.
Jag har lärt mig att det finns ett djur som heter liger. Det är en korsning mellan tiger och lejon. Det är sterilt och kan inte få någon egen avkomma. Djuret finns i en del djurparker.


De allra flesta kommer att bli klara med sina IUP-mål fram till sommarlovet. Jag hoppas att jag inte begår "tjänstefel" om jag ligger lite lågt i IUP-tanken i början på hösten och upprepar detta arbetssätt efter höstens utvecklingssamtal.

Jag var inne på Anders Erenius blogg http://http://andersereniustyckertill.blogspot.com/2009/05/vilken-haftig-tid-vi-lever-i.html och kollade på en föreläsning från You Tube. Utifrån den kunde jag berätta för eleverna om de viktigaste framtidsfrågorna - miljön och jämställdheten.

-Vi kan väl göra ett projekt om klimatförändringar och miljöarbete, tyckte en av eleverna. De andra höll med.

Det är inte lönt att starta med det i vår - men i höst, så startar vi upp med detta. Tänk, jag längtar redan till hösten och till mina härliga, kreativa blivande sexor - och nya mysiga femmor, som kommer att få lära sig en hel del av sina ett år äldre kompisar. Och de har säkert också en del att lära sexorna.

VILKET SKITKUL JOBB MAN HAR!!!!!

Bilden tog jag på Universeum

måndag 18 maj 2009

Minnenas march



Klockan brukar bli halv fyra, fyra innan jag är klar att lämna skolan för dagen. Ofta brukar jag då ringa till C, som jobbar på den stora kabelfabriken i samhället, och fråga om han tänker flexa ut och vill åka med hem.
Jodå, idag kunde han gå halv fyra.
- Då kan vi väl gå ut och gå när vi kommer hem, tyckte jag.
- Jag tänkte åka till Dalstorp och hälsa på tanterna (modern och fastern som bor på servicehuset), svarade han.
- Men då kan vi ju gå runt Dalstorpssjön!!!!, sa jag förtjust.
Och så fick det bli.

Skolan i Dalstorp fick ett kvart sekel av mina bästa år- från det jag var 24 tills dess jag snart skulle fylla 50. Åtta klasser följde jag helt eller delvis från 4an till sexan.
Efterhand som vi gick vår 7 km långa vandring i de vackraste omgivningar man kan tänka sig, så hämtade hjärnan fram massor av minnen.
Vi gick först förbi skolan. Byggnaden ser likadan ut, som när jag lämnade den för sex år sedan, men omgivningarna har förändrats en del. Parkeringen är utbyggd, delar av skolan omgärdad av grönt nät.
Vid rastplatsen nere vid sjön har en liten brygga med bänkar och bord byggts upp.
Uppe på höjden, med utsikt över vattnet passerar man sedan kyrkan, en modern byggnad från andra hälften av 60-talet. Där inne har jag klinkat fram många ackompanjemang på pianot, på avslutningar, på lucia och på fredskonserter.


Där har jag fått många blommor, till jul och till sommaravslutning, och för 6 år sedan fick jag en bukett inlindad i gråpapper av kyrkoherden, som tack för alla år jag jobbat i skolan. Detta mitt under avslutningsgudstjänsten.
-Öppna den, teaterviskade han till mig. Det visade sig vara en stor bukett, lite halvhängiga maskrosor. Och sedan pratade S-E om hur vi bestämmer vad som är vackert eller inte, och maskrosor hör till det vi bestämt vara ogräs, trots att blommorna egentligen är otroligt vackra.
Vilket han hade rätt i ...
och under dagens vandring tänkte jag på alla de människor som vi bestämmer oss för att se som "dåliga" människor, dom vi utser till mänskligt ogräs. Detta fast vi aldrig sett dem ordentligt. Jag tror inte att någon människa vill vara elak eller djävulsk, i stället är det andra som gör dem sådana.

Vandringen fortsatte, förbi den plats där vintrarnas skidspår började och slutade. Tre eller sex km kunde man välja på. Tänk så många vintereftermiddagar som vi, barn och vuxna åkte runt i dessa spår - i en annan tid, då det fanns snö under den kalla årstiden.
Gökotta hade vi i personalen vid en liten sandstrand, i slutet på maj varje år. Nå´n gök hörde vi nog aldrig, för så tyst var det aldrig när en massa pratande, skrattande skolfolk kom samman.

Någon av de sista veckorna på terminen, så gick alla barnen runt sjön. Man gick ( och gör så fortfarande) i grupper med barn från ettan till sexan. De stora tog så väl hand om de små.
Längs vägen var det fyra stationer och så en tipspromenad.

Vi passerade spåren av vallgraven, som skyddat borgen i Borrarp på tidig medeltid och när vi gick förbi avtagsvägen till Ekered, så mindes jag en synnerlgen regnig "Gå runt sjön dag". Det var kallt och blåsigt och regnet forsade ner. Jag och K ville ställa in promenaden, men det ville inte våra kollegor. Vi hade en station tillsammans denna dag, det gällde att kasta hästsko, och jag kommer ihåg hur arga vi var och hur vi eldade upp varann mer och mer under det vi blev allt blötare. Barnen däremot, de tyckte att det var helt Ok med promenad, fast vi FÖRSÖKTE få dem att säga något annat. Så dumma vi var......



Framme vid hängbron bjöds det alltid på korv. Många barn ville ha hjälp över bron, och jag tänkte att det hade jag behövt idag också, jag hade glömt att bron kändes så ostadig.
Längs den breda skogsstigen hade träden vuxit sig höga, mot vad jag kom ihåg dem. Träd hade vuxit upp utmed sjön, och skymde bitvis utsikten
Den sista biten, innan man kommer in i samhället består av hagmark. På några skuggiga platser frodades fortfarande vitsipporna, tusentals och åter tusentals väldoftande blommor gav för en stund tillbaka den riktigt härliga vårkänslan.
I samhället var det stora gräsklippardagen. Det tycktes vara männens jobb - vilket det inte är i vår familj - det var många herrar ute och drog på en illalåtande grässlagningsmaskin.
Vi passerade udden, där jag flera gånger var med en barnkör och sjöng in våren. Sista biten gick vägen alldeles vid sjökanten, och jag sa till C:
-Undrar om man har tid och förstånd att utnyttja alla fördelar som en sjönära skola ger?
Jag kommer ihåg härliga bad, skridskoturer på blankis, salamandrar, malar,blåmusslor, skräddare och dykare. Och måsar, vars äckliga bajs träffade en och annan på kläder och i hår.

Slutligen passerade vi gravfältet från vikingatid. Här hade vi offerfest, drack äppeldricka och offrade en slav, en gång när vi hade Storyline om vikingatiden. Kanske gick vi över gränsen till vad som är Ok, vid denna makabra dramatisering. Men jag kan försäkra er att flickan som blev offrad lever och har det bra. Snart tar hon studenten.

Rundan tog 80 härliga minuter, fyllda av minnen. Från Dalstorp finns bara härliga minnesbilder - och jag förstår, när jag befinner mig i det vackra samhället - att här har jag för alltid lämnat kvar en liten bit av mitt hjärta.

söndag 17 maj 2009

Hjärtat hoppar högt, hjärnan hämtar hastigt höghanterade händelser


Igår mötte jag yngsta dottern och hennes pojkvän. Hjärtat hoppade till och jag kände att blodkärlen i ansiktet snabbt blev extra fyllda. Det var inte värre ändå, än att jag kunde få fram ett hej - och förhoppningsvis ett litet leende- och detsamma fick jag tillbaka.

Men hjärnan hade ändå börjat arbeta. Hur hade de kommit hit. Körkort hade de väl inte än? Tänk om jag träffade på Honom eller Henne.

Han fanns på parkeringen. C pratade några ord med honom, jodå, dom skulle också på fotboll. Mej tog han ingen ögonkontakt med. Hjärnan gick på högvarv, och det gamla outredda kom upp till ytan igen.

En gång hade våra familjer ett mycket nära förhållande. Vi umgicks mycket, och vi hjälpte varann när det behövdes. Jag trivdes med familjen, och trots att det varit en del strul under årens lopp, mycket beroende på min sjukdom -avundsjukan - och på min dåliga självkänsla - så trodde jag att vi alltid skulle vara varandras vänner och dela både glädje och besvärligheter.

Så blev det inte, oväntade händelser inträffade och det kärvade mer och mer i de vårdande och omhändertagande uppgifter som vi hade tillsammans.

Jag flyr hellre än illa fäktar, och när den ena besvikelsen - där också min avundsjuka hade en stor del - lades till den andra, så upphörde vår k0mmunikation. Det gick på bara några månader - och har man talats vid, träffats nästan varje vecka, på något sätt, så hinner massor av negativiteter lägga sig i vägen för möjligheten att komma tillbaka till det gamla.

För fem och ett halvt år sedan, fick jag mitt livs största utskällning av henne. Den ligger fortfarande inristad i djupa spår i hjärnan, mest för att jag tyckte att jag blev så orättvist beskylld för alla möjliga saker....

Utskällningen slutade i gemensam överenskommelse av att uppta kommunikationen. Så blev det aldrig... det ena hade lagts på det andra. Jag försökte delta på de konventionella träffarna, men jag mådde sämre och sämre av att det aldrig blev någon kommunikation, bara konvention, så jag var den som slutade med alla kontakter.

Vi har väl setts några gånger under årens lopp, men aldrig pratat. Jag har skickat många mail och brev, fått flera formella svar, men någon kontakt har det aldrig blivit. I somras träffades vi av nöden tvunget, hos en annan familj. Stämningen blev helt förstörd av vår gemensamma närvaro. Trots (beroende) på att vi inte sa något till varann.

Så kom det där idiotiska reportaget i lokaltidningen. Hon var med på bild, och det var mycket speciella bilder. Det var i början av min bloggningstid, och jag trodde allt var tillåtet. Jag stal bilden och skrev en sådan där fånig alliterär rubrik, som jag fortfarande håller på med. Det fanns inget illa ment med blogginlägget, det var mest ett inlägg kring hur en tidning kan få visa så speciella bilder och dessutom i artikeln tala om vem personen är. ( Jag hade aldrig känt igen henne, om inte det hade framgått i artikeln, och jag kan inte för mitt liv begripa hur en ansvarig utgivare kan släppa igenom en sådan artikel.)

Resultatet av blogginlägget blev att Han nu inte heller längre hälsar på mig, när vi möts på väg till respektive jobb.


Livet har lärt mig att det inte spelar någon roll vilka ägodelar man har eller hur man lyckas i karriären. Det enda som betyder något är att ens närmaste får vara friska. Nummer två är att man har någon som tycker om en/uppskattar en - familj och/eller vänner. Ett arbete som man trivs med kan också höra till viktigheterna i livet. Men inte de materiella saker som min sjuka gjorde att jag tidigare avundades.


Under flera år ältade jag dagligen relationen som helt försvann. Och tydligt är, det är fortfarande lätt att få upp den till ytan, hela dagen har jag av och till tänkt på dem jag mötte igår.

Det är många som har det så här, det förstår jag. Någon berättade för mig om kusiner, vars relation upphörde efter att de blivit osams om en stol, som var med i ett arv. Två systrar slutade prata med varann helt under deciennier, på grund av någon skitsak, det berättade en annan. Men jag tycker att detta är så jobbigt, och om modet funnes, så vet jag att det skulle hjälpa att prata. Relationen skulle väl inte bli som förr, men det skulle vara så skönt att slippa ett hoppande hjärta och en galopperande hjärna, så fort man såg någon i familjen. Det måste väl vara likadant för dem...?

Och jag tänker.... detta är inget unikt.... det är många som har det så här .... men varför i hela världen kan vi inte försöka prata med varann och reda ut saker. Det är ju så man jobbar med barnen hela tiden, och det funkar nästan alltid. Men vi stela vuxna,..... är det rädsla, dålig sjävkänsla, prestige.. eller vad är det som hindrar?

Och du ska veta det H, om du läser detta och det tror jag du gör - min högsta önskan är att alla i familjen ska få vara friska - men min näst högsta önskan, det är att jag och du ska bli vänner igen.

lördag 16 maj 2009

Elfsborg - eminenta entertainers



Visst är det kul att gå på fotboll live. Äntligen blev det av att åka till Borås Arena och se på matchen mellan Elfsborg och Halmstad. (Och att vi kom i väg, får vi tacka J och M för)


Platserna var jättebra, lagom långt från planen... och trots att det är helt andra stimuli, när man ser en match live, jämfört med att se den på TV, så tog det inte så många minuter innan hjärnan hade ställt in sig på fotboll, i stället för på omgivning.


Jag imponeras storligen över boråsarnas intelligenta spel, stundtals hade jag känslan att varje spelare i Elfsborg var utrustad med en magnet, som gjorde att bollen sögs till den ene efter den andre. Det såg ut så, med de välmåttade och lagom avvägda passen, som nästan alltid gick rätt. Anders Svensson var mentalt före bollen i varje läge som han var inblandad i. Han visste precis hur han skulle röra sig, för att lösa situationer som uppstod.


Jag satt där på sjunde raden och funderade på det här med medfödd talang.... och jag tror nog att man måste ha en viss sådan för att bli en framgångsrik fotbollsspelare. Men framför allt gäller det att vara envis och vilja ge allt och att träna, träna, träna... för att uppnå skicklighet och rutin. Jag tror också uppmuntrande föräldrar och tränare ... som hjälper i med och motgång, och som hela tiden stöttar och tror på en, hjälper till att ge den självkänsla, som man som fotbollsspelare behöver för att nå framgång. Men det behövs minsann inte mycket negativ kritik, för att man ska komma ur slag, så självkänslan är ganska skör.


Så nog är det med fotbollsspelare som det är med alla andra - får man uppmuntran och stöttning och själv vill och vågar - ja, då kan man uträtta storverk.


Elfsborg vann med 4-0, alla målen i första halvlek. De bjöd på verklig underhållning, så biljetten som kostade drygt 200 kr, var verkligen värd sitt pris. Min favoritkämpe, James Keene gjorde två mål och den "granne" pojken Avdic gjorde ett....

Den 25 maj kommer Trelleborg till Borås Arena . Jag tror att vi kommer också.....

fredag 15 maj 2009

Framtidsfrö, Femmans femtiofemåriga fröken?

Alla mina elever har tillåtelse att vara med på bild i media -
och vi ett sånt här tillfälle underlättar det.

"Jag är ett Framtidsfrö" står det på T-shirten som jag har på mig. Alla elever och alla lärare/föräldrar som var med på gårdagens Snilleblixtmässa, fick en orange t-tröja, som de var ombedda att bära under evenemanget. Härligt att se all färg, men samtidigt lite svårt att hitta någon i det oranga gyttret.

Är man framtidfrö när man är femtiofem? Det diskuterade vi , jag och den tio år yngre föräldern som var med på resan. Och visst var det härligt att komma fram till slutsatsen, att det är man, vid vilken ålder som helst. Bara man har utvecklande tankar, tankar som gör på något sätt leder till något bättre....ja, så kan man absolut vara framtidfrö både vid åttio och åttiofem. Det gäller bara att låta fröet gro inom sig, och växa till något. Och bilda nya frön.....

Jag tänker bara en sådan sak som att göra en annan människa glad, då har man ju sått ett frö för framtiden. Att göra någon förbannad, ja, det kan också funka, då kan kraftiga sidoskott växa ut. Men att trycka ner sig själv och andra - då blir det dålig tillväxt...


Framtidfrön står ju i Snilleblixtmäss-sammanhang, för naturvetenskaplig och teknisk kreativitet och innovationsförmåga, samt entreprenörskap.

Och på gårdagen mässa, på Världsarvsmuseét i Gbg, så fick Grimsåsskolans femma priset för "Klurigaste uppfinning". Det delades ut sammanlagt fyra priser till elever - designpris, säljarpris, innovationspris och klurighetspris. Gissa om vi blev stolta och glada, när vi förstod att det var vår klass man talade om, ifrån den scen där prisutdelningsceremonin hölls."Det var så att man började gråta" sa flera av eleverna idag. Och jag kunde tillstå att jag kände det på samma sätt.

"Talklockan" var namnet på uppfinningen som blev prisad. "Problemet" är att en pojke i gruppen ( och jag har fått lov av honom att berätta detta i media) har så svårt att komma upp på morgonen. Väckarklockan ringer gång efter annan, och han snoozar och stänger av ibland- och kommer sent till skolan. Lösningen på hans problem skulle vara en väckarklocka, som samtidigt som den larmade visade en matteuppgift på displayen. För att få tyst på alarmet, måste man räkna ut och knappa in det rätta svaret. Och har man måst använda hjärnan så mycket, så är man verkligen vaken.

Priset var 3000 kr till klassen + en dagsresa med Stena Line ( sponsoren för detta priset) för klassen och tio vuxna. ( alla måltider inkluderade). Dessutom fick alla var sin gul ryggsäck.

Oj, vad stolta och glada vi var.

Redan att delta på Snilleblixtmässan var en vinst. Västtrafik sponsrade resan från Tranemo ToR. Vi fick en timme på Universeum och gratis inträde på Liseberg. Och så har vi fått göra uppfinningarna!!! I Anna-Lenas fredagsfrågor, förra fredagen, fick alla elever skriva i sin "reflektionsbok" vad de tyckte om arbetet med uppfinningar.
- Får man svära, undrade en elev.
-Ok då, sa jag. Om du måste.
"Det var så djävla,djävla kul" skrev han. Och trots det dåliga språket, så kan man väl knappt få bättre betyg. Det var någon mer svordom i barnens böcker denna gång - och alla var överens -SKITKUL!

Vad har man lärt sig ...? Kreativt tänkande, problemlösning, nytt kreativt tänkande, ny problemlösning - mycket teknik och fysik blir det. Dessutom skrev man om sin uppfinning, alltså måste man uttrycka sig på en tydligt och lättfattligt sätt. Ytterligare en utvecklande sak var att alla grupper hjälptes åt, och flera av de elver som inte hörs så mycket annars, fick visa sig på styva linan och visa/ dela med sig av sin förståelse till övriga eleverna.

Superviktiga saker för framtiden och för att förstå världen. Något som borde poängteras mycket mer i läroplanen - hoppas att det blir så i den nya -- fast fan tro´t, med den generalen som styr där. Det känns som om det är risk för att han kväver många frön i framtiden - men jag kan ( och hoppas) att jag har fel.

Idag kom två journalister på besök. En trevlig kille från STT och en likadan från UT. Heder åt dem, som tar en sådan här utmärkelse på allvar. Jag vet att även Västboandan kommer att ha en artikel om vinsten...Och då fick några killar, som normalt inte är de som framhäver sig i klassen, förklara och prata för sin uppfinning! Kanon!


Omröstningen i Schoolovision kom i skymundan denna trött-turbulenta dag. Poäng fick vi, ca 25 st, vi placerade oss på delad nittonde plats, i tävlingen där 30 av Europas länder deltog. En typisk svenskplacering - om man jämför med senare års Eurovision Song Contest. The Czeck Republic vann, före Estonia och Finland! Och vi kom före NORGE - det är vi väldigt nöjda med!

torsdag 14 maj 2009

Trötta triumfatorer

Vi VANN! Finaste priset! Priset för bästa innovation - och det bland 1650 barn ( och 250-300 uppfinningar) på Snilleblixtmässan! Gissa om jag är STOLT över mina elever! Hur ska vi fira???? Jag tar gärna emot förslag!!!!!

onsdag 13 maj 2009

Cool choice- concealing cleverness and capacity?

"I bet he is a swot, too".
- Do you understand the word "swot"?
Någon av eleverna visste vad ordet betydde, och de andra kunde slå i gloslistan. Vi höll nämligen på att läsa igenom en ny text i engelskaboken.
- Det betyder plugghäst, sa X, som svar på min fråga.

Plugghäst? Javisst, visar han pluggarna. : - )

Här övergick lektionen i engelska, till en värdegrundsdiskussion på vårt eget språk.

- Är det negativt att var plugghäst? undrade jag. Det är ju så killen i boken tycker.

Mina elever tyckte inte alls att det var negativt.
-Om man inte pluggar och bryr sig om skolan, så får man ju inga bra betyg, och då kan man inte få de jobb man vill ha, sa nå´n.
- Om jag inte pluggar, så får jag inget beröm, sa en annan.
- Så tråkigt att inte göra något på lektionerna, bara sitta och titta, sa ytterligare en.


Jag träffade en kollega som jobbar med äldre barn förra veckan. Hon funderade över varför elever i vissa klasser och från vissa orter ( och dessa orter kan variera över tid) får sämre betyg än andra. Vi fann tillsammans svaret ganska så omgående: I klassen finns elever med hög status, som tycker det är COOLT att inte plugga, och att man inte behöver BRY sig om skolan.
Tyvärr så får dessa elever med sig alldeles för många, bland de osäkra ungdomar som finns idag, och som gör allt för att också vara COOLA och platsa i "innegänget".


Vi fortsatte sedan vår diskussion om varför vissa elever, som många gånger har lätt för sig i skolan, vill göra allt för att ses som coola "antiplugghästar". Kanske kan det bero på föräldrarnas inställning, är skolan och studieresultat inte viktiga för dem, så överför de också detta på sina barn. Kanske är det så att jag, som varit lärare i 33 år, har fått någon att tycka så illa om skolan, att den känner på detta sätt .....hemska tanke.....

En gång på förra seklet spelade jag revy. I den allra första revyn, fanns det en specialskriven sketch för mig och min favoritkollega K - som f.ö. spelat en massa revy och teater, även under detta sekel.

Två lärarinnor möttes och pratade om skolan och dess vedermödor:
- Det ginge väl an ôm en bara feck ha unga, dom ä dä la inget fel på. Men tänk ôm en kunne sleppa de där förgrömmade föräldra´....


Nu är det inte så illa- men det ligger nåt i det - ibland. Jag har alltid haft superbra föräldrar, de jag har nu är värda MVG i föräldraskap allihop ... MEN jag har också elever därefter....
Och även om inte föräldrar ska behöva klä skott för barns ev. dumheter, så tror jag att de har en otroligt stor inverkan på elevers förhållningssätt till pluggande och på elevers syn på skolans viktighet.

tisdag 12 maj 2009

Klipsk kautschuk -kris- konstruktion???


- Men X, så kan det väl inte se ut i din bok. Du måste ju sudda i stället för att kladda över, när du skriver fel!

- Jag har inget suddi. Det är borta.

- Jag får kolla om jag har någon gammal halva i lådan då. Sa jag och gick och hämtade en suddibit, som jag hittat på golvet och lagt i suddibitssamlingen.

Jag gick vidare på min sicksacktur i klassrummet, för att hjälpa de som ville ha råd och stöd vad det gällde matteuppgifterna. Det var Z som var på tur.

- Z, så här får det inte se ut, sa jag. Snyggt ska det vara, och inget kladd. Sudda i stället för att stryka över.

- Mitt suddi är borta!


- Hör ni, sa jag till alla i klassen, ni som är så uppfinningrika, ni kan väl komma på hur man fixar ett suddi som inte kommer bort.

Under det att jag uttryckt denna uppmaning, så var det min hjärna som - för en gångs skull - börjat kreera....

- Jag vet, fortsatte, jag. Man opererar in ett suddi i ett finger.

- Neeeej, sa nå´n. Det vill inte jag. det måste göra ont.

- Jag tror att man kan ordna det, så att det inte känns så mycket, svarade jag. Eller att det är farligt för kroppen i övrigt.

- Men vad händer när det tar slut, undrade Y?

- Men då kan man ju operera in ett lååångt suddi, funderade Q. Så kan man bara dra ut.


Lektion gick snabbt mot sitt slut, och eleverna gick till gympan. Min hjärna fortsatte fundera ...


.... eller också skulle man kunna ha en kautschuk-vätska som man doppar ett valfritt finger i på måndagen eller på morgonen och som man sen kan ta bort med en annan (ofarlig) vätska efter skolveckans/skoldagens slut.....


.... fast en möjlighet vore förstås att låta varje elev ha en egen dator, där de kunde utföra sina beräkningar och direkt kunde få bekräftelse om uppgiften var rätt eller fel-tänkt. Och därefter få en ny uppgift, anpassad efter hur man lyckats med de tidigare uppgifterna.


Jag ska testa de båda alternativen på "ungarna" i morgon!


I kväll har jag hört göken och så har jag plockat den första buketten liljekonvalj.


måndag 11 maj 2009

Marknadsföringsmod? Möjligheter med media


E-twinningsprojektet "Schoolovision" går mot sin höjdpunkt - på fredag ska alla deltagande länder rösta på sina favoriter, och i likhet med riktiga "Eurovision", ge tio länder 1 - 12 poäng. Vi har ägnat en hel del tid på att titta och lyssna på våra 28 medtävlande länders bidrag. Idag sammanställde vi de poäng som varje elev ( + jag själv) gett de olika kontributionerna. Det tog sin lilla tid, ändå var koncentrationen på topp under hela sammanräkningen.

Estland bidrag kommer vi att ge 12 poäng, och dom är bara SÅ bra. Frankrike får 10, och där höll jag inte alls med den del av klassen som gav höga poäng. 8 poäng ger vi Tjeckien, också en höjdarlåt. Jag kommer inte ihåg alla poängresultat, men jag minns att Finland och Danmark får några poäng var, medan Norge blir utan.

Hur det går för oss? Tveksamt.... det kan bli väldigt skralt med poäng. Som jag sa till eleverna, när vi gjorde en liten utvärdering av projektet så här långt - jag har verkligen lärt mig något; För att vara kvinna 50+, så anser jag mig vara ganska bra och med i IKT-köret. Men en sak har jag missat helt, och det är arbete med VIDEO-kameran. Jag har ju nöjt mig med diverse digitala kameror som tar foton och spelar in rörligt - men det räcker inte. Så avsaknaden av en flashig video, kan göra att vi hamnar i det absoluta bottenskiktet. Till nästa år - för projektet lär nog upprepas - så ska jag minsann lära mig! Inköp av videokamera, alltså!

Jag undrade också vad eleverna lärt sig i arbetet. -Mycket, blev det det enhälliga svaret. -Men vaddå till exempel? - Musikkultur, kläder, folkdräkter, hur man lever i vardagen, hur olika språk låter, hur det ser ut i olika länder, vilka som har skoluniform, hur barn i olika länder ser ut.... ja, det har varit toppen.

I UK så har Schoolovision ( vars skapare finns i Skottland och i Frankrike) nominerats till något pris, vad det gäller innovation och krativitet. Michael vill att vi ska skicka honom det material som vi har, från tidningar, webbsidor osv, för att visa hur väl projektet slagit igenom i Europa.


Och då tänkte jag... Vad dålig man är på att marknadsföra sig, när man jobbar i skolan.

Skolan är en stor del av den offentliga verksamheten, det är klart att folk är intresserade av vad som händer där. Visst brukar jag skicka in något kort och några rader till det lokala reklambaldet, när det t.ex. är idrottstävlingar - eller nå´t annat extra.

Men detta, som har ingått i den veckoliga verksamheten under hela våren - det är ju verkligen något att berätta om. Liksom andra e-twinningprojekt, som skapar broar mellan länder och skolor. Att skolan öppnar möjlighet för internationella kontakter - det är väl också något som folk kunde få veta..... och mycket, mycket annat..... som att några klasser har regelbunden uteverksamhet ....


Jante sitter på allas våra axlar, coh talar om "Tro inte att du är något". Signaler från ledare - lokalt, regionalt, nationellt, tar gång efter annan hur skolan misslyckas med det ena efter det andra. Man ska reflektera:- Vad kunde du/ni gjort bättre ...? i stället för att stanna upp och vara nöjd ett tag.

Jag är helt övertygad att om man får höra att en sak är bra, så blir den ännu bättre nästa gång. Vi funkar så, vi människor.... Får man höra hur illa ställt det är och fylla i enkäter och analysera vad som ska bli bättre, ja, då slås man ner - vad man än gör, så duger det ju inte ... man ska hela tiden bli bättre...

På fredag - efter Snilleblixtmässa och Schoolovisionomröstning, så sätter jag mig ner och skriver om allt nytänk och all energi som finns i vår klass. Till hjälp tar jag förstås eleverna. Sen skickar vi bilder och text till lokaltidningar och reklamblad... och ser vad som händer.

Kanske vore det bra om många ville följa mitt exempel, då får vi, genom medierna,ut allt gott som händer i skolan - och förhoppningsvis får vi allmänheten med oss - och kanske t.o.m. hjälp att frälsa oss från honom, vad han nu heter, som kör något eget skolpolitiska race.... ja, han är visst partiledare också .... men partiet är så litet... kan inte komma på vad det heter.... Viss demens är väl Ok, när man är femfemma.

söndag 10 maj 2009

Vakt, värd, västvägrare?


- Är du rastvakt? undrade lilla L, när jag var ute på fredagsrasten.

Kanske ville hon bara prata lite, kanske visste hon inte om et var jag som var "vakt", för att jag inte tar på mig den hemska väst som numera har blivit så poppis bland "rastvakter".

- Nej, sa jag. vakt är jag inte. Det är inget bra ord. Jag är ute för att se att alla barn har det bra. En del kallar det rastvärd, fortsatte jag, men det tycker inte jag är bra heller. För om man är värd, så måste man ha saker fixade och hitta på saker, och jag går ju här, bara för att se att alla ser nöjda ut. Så jag vet inte vad jag är....

- Då är du rastfröken, sa lilla L med ett stort leende.

- Ja, det är jag, sa jag med samma känsla som när en vetenskapsman nyupptäcker. Visst är jag rastfröken!


Motviljan mot den gula västen har jag funderat på. Jag började ha den på, men tyckte att det kändes fel, fel - jag är inte den som går omkring i gul väst, om jag inte ska ut på mörkerpromenad... Varför....? Några svar har jag funderat ut....


1. Beslutet om gula västar togs på den höstupptaktsdag på annan ort, som jag inte orkade vara med på... alltså har jag inte fått säga mitt i frågan.

2. För dryga tio år sedan, när det bara var poliser som hade gula västar, så blev jag stoppad i en fartkontroll och var 2 km/h ifrån att mista körkortet. Sedan dess känner jag alltid ett obehag, är jag ser gula västar nära en stor väg.

3. Men en längd på 175 cm och en vikt på 100 kg, så syns jag ändå. Det blir bara löjligt att sätta på en människa, som syns över alla barn och vuxna på vår skola, något som är självlysande.

4. Under en period så var vi tvungna att vara två vuxna ute på rasterna. Jag hade inte väst - kollegan hade väst. Ändå var det nästan alltid mig, som barnen kom till, om det var något...

5. Jag tycker att kan vara bra att visa barn, att man inte alltid måste göra lika. Bara man utför sin uppgift, så kan den utföras på olika sätt....


En skitsak egentligen! Men visst ska vi må bra, både barn och vuxna, därute på skolgården. Och jag är gärna rastfröken någon gång extra, bara jag slipper den gula trasan....

lördag 9 maj 2009

Famlande fundersamheter från flerfasetterad födelsedagsfredag

Andra dagar brukar jag skynda mej att skriva ner dygnets tankar och händelser på bloggen. Speciellt om jag, av någon anledning, inte fått min dagliga förlösande skrivstund under det senaste solvarvet.

Idag har jag planerat om växter, städat huset ( tillsammans med C) och utkämpat ännu ett ojämnt slag i kirskålskriget. Allt under det jag funderat på vad och hur jag ska skriva på bloggen.
Jag tycker att vi har en klar tendens att undvika det jobbiga, svåra, det som smärtar i vår normala kommunikation människor emellan. Så var det inte förr, då var man mycket mer öppen med allt. I dag tassar alla på tå, och i stället pratar man luft eller formaliteter. Eller bloggar i ett speciellt ämne...
Min blogg har rubriken Tankar om vardag och arbete..... och ska jag då inte skriva om det som upptagit mina dagliga tankar, under mer än två år....?

Det jag, efter en halv dags funderande beslutat skriva nu, skulle ha hjälpt mig för två år sedan - om jag genom allt det googlande jag höll på med då, hade kunnat hitta något motsavarande. Men bloggandet var knappt uppfunnet då - i allafall inte för gemene man.....

Vår äldsta dotter J, föddes den 8 maj 1980. Det var en komplicerad förlossning, som slutade i akut kejsarsnitt. Innan jag skulle föda hade jag nog aldrig tänkt tanken kejsarsnitt, efteråt har jag många gånger tänkt att hade J fötts 20-30-40 (?) år tidigare, så hade ingen av oss överlevt.
Tjugonio år är en lång tid, och jag förundrar mig över att många minnen från tiden före familjebildningen är mycket klarare än många minnen från barnens uppväxt...
Är det det som menas med att den grå vardagen tog över...?
Nej, jag har en mer en god, härlig känsla från kärnfamiljstiden, än jag har specifika minnen, även om det förstås finns många sådana också.

Tillbaka till gårdagens födelsedagsbarn.....
Det var ett enkelt barn, från småbarnsåren var hon mycket mera förståndig än sin ständigt oroliga mor. Hon tyckte om skolan, var ambitös och målinriktad, hon var modig nog att ta steget att börja gymnasiet på en helt ny plats, tog studenten med höga poäng och efter det så jobbade hon ett år som lärarvikarie, sina unga år till trots. Hon var duktig och omtyckt som pedagog, men insåg också att lärare ville hon inte bli. Nej, hon ville bli beteendevetare, helst psykolog....



Ett intresse som hon haft under alla år, det har varit ridning, hästar - och djur. Hon började rida på ridskola i 7-8 årsåldern och från 11-12 årsåldern på halvbloden i Ks stall, stallet som finns i andra ändan av byn. Under ett par år fick hon periodvis hålla upp med ridningen, hon hade ont i rygg och ben, och efter många läkarbesök blev hon opererad för diskbråck. Då var hon arton år, och jag kommer ihåg två jobbiga år, där jag undrade om vår dotter någonsin skulle kunna gå långpromenad, simma, dansa, spela fotboll, rida mer. Bara några veckor efter operationen så kunde hon allt detta.... Jag prisade läkarvetenskapen - men var samtidigt irriterad för att de inte kunde fått till denna operation tidigare.

Vid 20 år ålder flyttade hon till Lund, för att läsa beteendevetenskap. Efter något år kom hon in på Psykologprogrammet. Sammanlagt blev det sex år i Lund. Under de senare av dessa år så hade hon fått en häst ev sin farfar. ( Detta har en egen jobbig historia - men den lämnar jag därhän) J kom hem och sommarjobbade varje sommar, och när hon blivit hästägare, så kom hon ofta hem däremellan också.
Efter examen, i juni för tre år sedan, var hon trött på Skåne och tänkte söka jobb i Västergötland eller Småland. Hon ville tillbaka till skogarna.... Efter bara några intervjuer, så blev hon erbjuden jobb i Värnamo. Modern tyckte att det var mycket trevligt att ha en dotter på mindre än en timmas bilavstånd, den andra dottern tycktes för evigt "förlorad" till storstaden.
J flyttade till ett rum i V-mo, kom hem till mor och far, och framförallt till hästen, på helger och någon gång mitt i veckan. Jag vet att jag flera gånger under hösten tänkte på att hon var ovanligt blek och att hon hade gått ner en del i vikt. Samtidigt så hade hon träffat M, och kärlek på lasarett hade uppstått. Förälskelse påverkar ämnesomsättning och matlust, att komma från bekväm studietakt till ett tufft psykologjobb, kunde göra henne både trött och blek....
Så började hon klaga på ont i magen, hon var förkyld gång efter annan, hade konstiga utslag..... och M skrev ut magmediciner.... hon blev bara sämre.... Ändå var hon pigg och orkade mycket...
- Jag mår ju aldrig bra, sa hon vid ett besök härhemma. Det gjorde ont i modershjärtat och jag förstod att något var på tok. Ju mer symptom hon fick, och ju fler undersökningar som gjordes - desto mer förvirrad blev jag. Tösen hade ont i mage och rygg, hon kräktes - men vid provtagningar och gastroskopi hittade man inga fel.
Vid första maj 2007, kände hon en svullen lymfkörtel på axeln.Den fjärde maj hade hon tid för ultraljud på gallan, och det var den dagen som tiden stannade. Man hittade tumörer i magen. Det blev magnetröntgen och den 8 maj 2007 - på Js tjugosjuårsdag, gjorde man biopsi på den svullna körteln i axeln. Den dagen gick jag inte till jobbet... jag stannade hemma ända tills höstterminens början, bortsett från några dagar precis efter vårterminens slut.
När J skulle ner till röntgenavdelningen för att göra biopsin, så hade man lagt hennes journal på sängen. Det var en grön pärm, redan fylld med ett antal papper. Jag kunde inte låta bli att leta reda på utlåtandet från röntgenbilderna... Det skulle jag inte ha gjort... man hade hittat många tumörer i henne, åtta stycken, den största elva cm. Under tiden som man tog vävnadsprover från körteln, satt jag ute på en bänk och kedjerökte och drack coca-cola. Vad jag tänkte... ja ni förstår nog....
Dessutom fanns en handskriven redorörelse från kirurgen på avdelningen-- misstänkt lymfom, stod det som avslutning. Jag hade förstås googlat kring lymfsjukdomar och symptom, och flera gångerträffat på samma, för mig tidigare obekanta ord, lymfom.....
M kom upp till Js sjuksäng efter sitt arbetspass. Han skulle ta med henne hem och fira hennes tjugosjunde födelsedag....

Dagen efter hämtade vi hem J och hennes bil till oss. Jag kommer ihåg två veckor som ett töcken, J var den starkaste, men även hon orolig, trött och så hade hon ont....C lagade mat av enklaste slag - jag gick ner massor av kg, J blev allt tunnare... hon var hos hästen, hos fölungarna, hon red, M var på besök, tog med henne ut... jag ville helst sova... ringde läkare och fick lugnande .... det var några hemska två veckor innan svaret slutligen kom. Då hade vi haft kontakt med V-mo några gånger, och läkaren undrade vilken onkolog J ville till - Jönköping eller Borås. Att det var en cancersjukdom, det var klart för alla, det var bara frågan om vilken....
- Det är lika bra vi går rakt på sak, sa läkaren. Du har lymfom. Du ska ta kontakt med onkologen I Jkpg i morgon kl 10.
Just då blev vi alla lättade, vi hade läst på ganska mycket om den sjukdomen, och jämfört med många andra möjliga former av cancer, så hade vi sett att den hade en god prognos.....
- Hur länge måste jag stanna där, undrade J.
- Jag vet inte svarade läkaren. En månad ... ett halvår....?
Två dagar senare lades hon in på i Jkpg. Vi fick veta vad som skulle hända. Någon sa också till henne att detta var en av de "bästa" cancersjukdomar hon kunde få. Det var onsdag när hon lades in, vi hämtade henne på lördagen. Personalen var fantastisk.
Behandlingen verkade redan från dag ett - alla symptom från sjukdomen försvann.
Men det var en tuff behandling, cellgifter, cortison och antikroppar varannan vecka - vid sex tillfällen. Det var provtagningar, dåliga värden, det var peruk och blodtransfusioner. Det var dagar då hon var genomtrött, det fanns dagar då hon var nästan som vanligt. Det fanns t.o.m dagar då hon kunde ta en skrittur på sin häst.
J var stark denna regniga sommar - jag mådde skit. Sån´t här händer ju bara inte - att ens barn drabbas av cancer - det är ju bara andras barn som kan drabbas .... och inte ens barnen till dem som man känner... nej, sådana sjukdomar drabbar bara medelålders, gamla och okända....
Några få personer ställde upp med hjälp och omtanke till max, många hörde av sig en gång, och sedan inte mer.... Man önskade att folk skulle ringa - men de vågade nog inte....
Sommaren gick, jag låg mycket i sängen. Flera gånger var jag med på behandlingarna, många blev körningarna för att ta de dagliga blodproven. J och M hittade på roliga saker under hennes pigga perioder. Hon var fantastisk i sin positivitet! Hon skulle bli frisk - inte tu tal om annat!
Skolan började - skulle jag orka -- jo, det gick....
Efter sex behandlingar gjordes PET-röntgen, och det visade sig att man inte var helt säker få att all aktivitet upphört i modertumören. Man skulle för säkerhets skull göra en strålbehandling...

Två efterbehandlingar ( som också ingår i behandlingscykeln) gjorde man i väntan på strålningstid. De behanlingarna gjorde musklerna stela och ömma, och trombocytvärdena låga. Ingen ridning, men en ganska pigg tjej, som planerade för framtiden och ordnade med sitt och Ms gemensamma boende i V-mo.
Samtidigt började K ( där J fortfarande hade sina hästar) klaga på trötthet och förkylning som inte gick över. Det var något konstigt med hennes blodvärden... och samma dag som J började sin strålbehandling ( i början på oktober), så började K sin tuffa behandling för leukemi.
Under tre veckors daglig strålbehandlingen kunde J rida och hon kunde hjälpa till med en del i stallet. Men det fanns också ett par fruktansvärda dagar, då hon hade så ont så hon inte kunde röra sig...
J och M flyttade ihop i sitt hyrda hus och J förstod att hon snabbt behövde en stallplats för sin häst. Det fanns ingen möjlighet att hålla stallet igång under Ks sjukdom - hästarna skickades ut till olika hästgårdar.... J hittade stallplats hos närmste grannen! Den förste dec. flyttade Tindra till sitt nya "hem".
I mitten av nov ( efter drygt sex månaders sjukskrivning) började J jobba halvtid. I början av januari var det dags för ny PET-röntgen. Den 8 jan skulle hon träffa läkaren. Det var en studiedag, jag stannade hemma - låg i sängen och väntade på besked.
Tidigt på förmiddagen kom ett SMS -"Nu får du sluta röka, mamma. För nu är jag frisk."

Det var inte svårt att lägga av med cigaretterna - även om jag samtidigt erkänner att jag ibland rökt i samband med att jag druckit vin. Men inte annars....
I maj var J tillbaka på heltid, efter några månader med 75% arbetstid. På Js 28årsdag, den 8 maj, var det dags för första kontrollbesöket. Modern helstrirrig, J lugn..... Allt var bra.

Efter det har jag inte fått veta något om kontrollbesöken, men det var ett i oktober och det senaste under veckan som gick. Tacksamheten vet inga gränser, när jag fått de positiva beskeden efter dessa besök. Duktiga specialistläskare och forskare röner stor beundran.




J är starkare än någonsin, det känns som om hon orkar allt. Både fysiskt och psykiskt. I går var det fredag, och vid veckoslut passade det bra att köpa present och tårta och åka till vackra Hjälshammar....





Vi pratar mycket sällan om sjukdomen, men hos mej finns den kvar i dagliga tankar.....Kanske försvinner dessa tankar aldrig..... Jag blir orolig om J låter förkyld och jag tittar efter konstiga utslag...- hon fick en förkylning i mars - som både M och jag och C fick, och det är ju synnerligen normalt....

- Jag får ju aldrig vara sjuk som andra, sa hon någon gång i höstas. Och visst stämmer det - jag är en orosam person och jag reagerar som en sådan. Fast jag lider nog mest av det själv....
Födelsedag var det iallafall igår - och för mig så är det två födelsedagar - både tjugonioårsdag och tvåårsdag.....

Jag önskar att vi vågade prata om svåra saker människor emellan, på ett mera öppet sätt. Jag hoppas att någon kan googla hit och få hopp vad det gäller såväl lymfom som leukemi - K mår också bra, har ett antal hästar i stallet, men tänker med ålderns rätt trappa ner....
Jag känner fortfarande värme i magen när någon frågar hur J mår.... det känns fortfarande skönt att få prata och berätta om det absolut värsta som vi varit med om i vår familj....och att ett och ett halvt år efter behandlingens slut, så mår J jättebra....

Jag har också lärt mig att våga prata med dem som har det jobbigt med sjukdomar och andra svårigheter. Jag vet, att bara jag lyssnar och att jag bryr mig, så hjälper jag den människan oerhört.....




















torsdag 7 maj 2009

Föredömliga framtidsfunderingar


Vi pratade om klimatförändringar i klassen idag. Barnen har koll på mycket, och de har samtidigt många intressanta frågeställningar. Sällan har alla elever lyssnat så uppmärksamt, som när jag försökte svara på deras många frågor, och förklara utifrån mina kunskaper om vad som gjort att klimatet förändrats så, under de senaste 15-20 åren.

Vi kom förstås ganska snabbt in på bilars och flygplans förorenande effekt, och vi pratade om tågets klimatsmarthet. Elbilar var uppe på tapeten, liksom svårigheten att ladda dem.

- Men varför kan man inte bygga ut järnvägen och järnvägsvagnarana, och så låta bilarna åka långa sträckor med tågen, under tiden som deras batterier laddas upp, sa någon.

- Varför kan man inte sätta en generator i en elbil, så att energi från hjulens rullande, kan ladda upp batterierna, sa en annan.

En tredje elev hade förslag på hur man kunde magneter styra tåg direkt över vatten.

Även den tystaste av eleverna räckte upp hand och deltog i diskussionen.

Mina elever ger mig framtidstro. De är väldigt angelägna om att jorden ska vårdas för kommande generationer. Kanske kommer några av deras innovativa framtidsförslag att bli verklighet.

onsdag 6 maj 2009

Klart kreativ klass



EU-flaggan vajar utanför skolan den här veckan. Jag måste erkänna att jag tycker väldigt mycket om att se den. En gång röstade jag, efter viss tvekan, ja till unionen - och jag har många gånger ångrat det. Men nu, när man efter lång tid - och genom bl.a. e-twinning- verkligen känner att man är en del av Europa, så känns det bra med Europas förenta stater. Det är mycket som bestäms centralt, det är mycket bestämmelser och krångligheter, men jag tror att vi svenskar är alldeles för bokstavsrogna och regelstyrda, och att man med lite eget förnuft, kan göra dessa förordningar till sina egna och tänja en del på dess gränser. Det är väl också så som utveckling sker.


I år är det Innovation och Kreativitetsår inom EU. För ett par år sedan lyssanade jag på en föreläsning med Fredrik Hären. http://www.talarforum.se/fredrik.haren


Han framhöll vikten av att våra barn och ungdomar ges tid och möjlighet till kreativt tänkande. Om vi inte lägger stor vikt vid det, så kommer de asiatiska länderna att ta över den tekniska utvecklingen inom en snar framtid. Och det vore inte bra för västvärldens ekonomi.


Snilleblixtarna arrangerar en mässa den 14 maj. http://www.snilleblixtarna.se/


Där får alla elever från år 1-6 (tror jag det är) ställa ut egna uppfinningar på Världkulturmuseét i Göteborg. Vår klass ska vara med, och eleverna håller just på med färdigställandet av sina kreationer. Härligt att se deras skapande tankar. Några barn kommer till skolan redan klockan åtta, och sitter sen och skruvar och pillar på sina saker, så att de ska bli riktigt bra. En så´n glädje!


Någon grupp har gjort en nalle som ska hjälpa barn att skilja på höger och vänster, och som dessutom kan ge lite ljus i mörka natten. En annan grupp har satt stegräknare på skorna och en tredje grupp har tagit fram en väckarklocka, där man måste knappa in ett svar på ett mattetal, för att den ska stängas av. Då har man fått tänka, och är definintivt vaken..... En grupp har gjort en godiskaka, med tillhörande nyttig saftdrink.....


Västtrafik sponsrar resan, ända hemifrån och tillbaka till Tranemo på kvällen. Förutom en timmes eget utställande, så får man gå runt och titta på vad andra elever har kommit på. Dessutom ingår guidning på Universeum, och inträde på Liseberg. En heldag alltså - och helt gratis - om man undantar matsäck och mat/attraktioner på Liseberg.


I eftermiddag, på konferenstid, har vi - med hjälp av vår härlige vaktmästare - satt ut stolpar längs två olika rundor i närheten av skolan. En kort, knappt en km och en längre, ca tre km. Där kan man tryggt skicka ut barnen på tips eller frågepromenader.


Genialt, tycker jag. Nu ska jag skriva tipsfrågor om London - och inviga den korta banan på engelskalektionen i morrn.


tisdag 5 maj 2009

Fakta, fantasi, författarförmåga

... ja, det är vad som behövs för att kunna ge ut ungdomsbok efter ungdomsbok. Åtminstone om man får tro Åsa Storck. Hon gästade oss idag och berättade för alla skolans ( och rektorsområdets barn) om sina böcker och sitt författarskap.

Hon har, trots att hon ännu bara är 45 år ung, skrivit böcker i närmare 20 år. Hon berättade att hon redan som 26-åring bestämde sig för att förverkliga sin författardröm. Det har varit upp och ner, men nu är hon en så etablerad författare att hon skulle kunna leva på sitt skrivande om hon ville. Men hon väljer att arbeta deltid, som bibliotekarie. Närmare 40 böcker har hon skrivit, och under sitt timlånga framträdande i klassen, berättade hon att en verklig händelse - historisk eller egenupplevd, ligger till grund för varje bok. Utifrån denna grund broderar hon sedan med fantasi och så växer boken fram.... http://www.barnensbibliotek.se/Forfattare/Forfattarlista/asa_storck/tabid/309/Default.aspx

Jag blir så avundsjuk på alla som vågar och dessutom klarar att genomföra saker. Ja, jag har skrivit en bok också - om min mors liv och demens. Två förlag sa nej- sen stoppade jag undan manuset. Jag började på en barnbok, men gav upp när skrivandet inte flöt på längre.

- Du ger upp för lätt, kanske ni säger. Ja, så kanske det är..... Eller också så har jag inte så mycket talang som jag tror att jag har. En gång i tiden, slutet 80-tal, gick jag skolledarkurs på kvällstid, var säker på att rektor av något slag, det skulle jag vara när jag var 55.... Men icke, inte ens det lyckades jag med.... eller vågade .... eller trodde på mig själv....

Jaja, nu får det vara bra med självömkan!



Som en följd av Åsas besök fick jag ta gympan i fem-sexan idag. Det är inte min grej med gympa... Det är en för livlig omgivning, för att passa mig, och detta trots att jag trivs bäst med en levande, talande, lagom ljudlig klassrumsnivå. .... Kanske måste jag ta någon gympalektion nästa termin ... stackars elever ..... jag är ingen bra gymplärare- och jag har, som gammal mellanstadielärare, heller ingen utbildning för detta. Jag valde musik redan från början, och det byter jag så gärna mot gympa.....



Den ende kvarvarande bonden i vår by, har kört ut gödsel idag. En del tycker att den doften är doften av vår. För min del tycker jag bara att det luktar skit!