torsdag 31 oktober 2024

Höstlov

 


Visst är det gott med lite ledighet även på hösten. Höstlovet känns välkommet för dem som befinner sig i skolans värld.

Riktigt härligt är det nog för de barn som kan vara mer eller mindre lediga hela veckan.

Ava har tillbringat sitt lov hos mormor och morfar. Tillsammans med mamma. Som kunnat jobba från sitt gamla hem, både via datorn och genom att kunna göra en tjänsteresa till Jönköping.  Och så har Ava hunnit träffa kusinerna ett par gånger, både i samband med "mormorstisdag" och idag på Isaberg.  

En fin present hade Ava med sig, en pumpalykta, som hon och kompisen gjort hemma i Malmö.


Karin och Ava kom till lunch i måndags.  Morfars stekta torsk serverades naturligtvis. Det är Avas favoriträtt.

Det blev en tur ut till trattkantareller-skogen efter lunch. Det fanns gott om svamp. Både trattkantareller och vanliga gula kantareller. Kvällsmaten var räddad. För flera dagar.

 Stekt svamp är gott, trattkantarellsoppa likaså.


Den här hemska figuren mötte oss, då vi kom till Värnamo på tisdagsmorgonen.


Det var flera outfits som visades upp av Konrad. Så förskräckelsen lade sig rätt snabbt, när vi förstod att det var snälle Konrad bakom masken.


Det blev en utflykt till Apladalen efter lunch. Där finns det en stor lekplats som passar barn i olika åldrar. Samt alla de gamla fina husen. Efter det åkte vi in till ett kondis i centrala Värnamo. 550 kr kostade fika för fyra personer och en kopp kaffe till mormor.Denna mormor som dock fick äta upp en del rester som tre barn inte orkade/gillade.

Mormor borde lära sig att det är bättre att slänga en massa onyttigt i komposten, i stället för i mormors mage.


-Mormor, kan vi baka något, undrade Ava igår.

-Javisst. Vad ska vi baka?

- Kanelbullar!

Så fick det bli. Ava fixade all kavling och fyllning av bullarna på egen hand. Det blev goda bullar, varav de flesta ( i djupfryst skick) får åka med till kusinerna i morgon.

På eftermiddagen blev det återigen en tur till skogen. Vi besökte "Bildsköne Bengtssons" gömställe och så hittade vi en hel del gula kantareller.


Idag har mammorna varit lediga. Vi träffade killarna och Johanna på Isaberg Resort. Detta fantastiska ställe.

 På förmiddagen cyklandes det på flera banor. På en slinga fanns det en tipspromenad uppsatt.


På en annan gällde det att leta djur.




Efter lunch hade killarnas pappa jobbat klart och då var höghöjdsbanan bokad.

 
Lite läskigt, bra att få hjälp. Det fanns gott om personal vid banan. Jag träffade en gammal elev. Som vanligt tog det mig några sekunder att komma på vem det var... och ännu längre  tid att bli säker.


Karl-Petter valde att klättra på den välutrustade lekplatsen.


Samt åka rodel med mamma! Två åk blev det för honom. Mormor vågade inte åka alls...


Ett par pysselstationer fanns uppställda i nybyggda Base Camp.

För 25 kr kunde man fiska sig en välfylld  godispåse. Om man inte fick ett spöke på kroken, förstås.


Roliga dagar har det varit.

I morgon far Karin och Ava vidare mot Värnamo för en övernattning där.

För egen del får jag börja fundera på,  och planera, det arbete som ska utföras i skolan fram till jul.

Och på söndag är det dags att träffa Ava lite kort hemma hos sej.  Det blir en dagsresa tur och retur Malmö för vår del. Då är det dags att se Joyride på Malmö Opera.

söndag 27 oktober 2024

Musik, musik!

 


Musik i dagarna två. 
I fredags var det quiz på Glasets hus. Amatörbandet "Husbandet" spelade och höll i quizet. Visst är de duktiga, men det blir lite tjatigt med samma röst och liknande musik hela tiden. Kom att tänka på att numera så är de nygjorda låtarna ungefär två och en halv minut långa. De unga orkar inte med att ha fokus längre än så. Kände lite som om  jag också påverkats av snabba byten, snabbt tempo... för jag tyckte att många av Husbandets låtar var alldeles för långa.
Eller så beror det på att jag är dålig förlorare. Vårt lag brukar alltid vara topp tre. Det var vi inte i fredags. Det kändes som vi alla fyra schangserat i kunnande och i att komma ihåg. Lite otäck känsla.Älderskänsla. Eller så var det så att frågorna inte passade oss ...Vi får ta nya tag om en månad.


Minnet är inte perfekt... eller så är det så mycket att hålla reda på att en del bara försvinner .
Att jag sagt ja till att åka till Jönköping för att kolla på "Från Brodway till Duvemåla" det hade jag bara en svag aning om, då Johanna påminde mig för någon månad sedan.

Jag säger ja, till det mesta, och när hon, någon gång i vintras,  undrade om jag ville gå med på musikalkonserten, blev svaret förstås positivt. 26 september, dit var det långt.

När dagen var inne, så ångrade jag mig nästan. Köra de 6, 5 milen till Jönköping tur och retur i mörker. Det kändes inte lockande. Och kanske var det mest okända låtar??

Vi träffades på högskolans parkering och tog promenaden över vackra Munksjöbron, till den upplysta evenemangslokalen, Spira.
Hann med lite fika, innan det var dags att sätta sig på första raden och njuta av en två timmar lång musikalkavalkad.




Visst var det ett par lite långtråkiga, okända låtar. Men det allra mesta var så bra! Många kända låtar. Variation i framträdandena.

Så många duktiga musikalartist det finns! Malena Tuvung och Emmi Christensson har varit med i de tidigare uppsättningar av "Från Brodway till Duvemåla" som vi sett. Linda Pritchard  är ett känt namn för många. John Martin Bengtsson och Martin Rehde Nord var nya, mycket positiva bekantskaper.

Musikerna var ju förstås ännu mer enastående. Killen med kontrabas spelade också elbas och cello.  Han hade en elcello. Fyra strängar på en plast (?) -ställning. Har aldrig sett en sådan tidigare. Häftigt!

Så bra att jag sa ja, då jag blev tillfrågad att åka med. Bra konserter/musikaler är ju bland det bästa jag vet! Väglaget var bra. Så det var inte alls jobbigt att köra. Speciellt inte på hemvägen då jag var uppfylld av härlig musik.

fredag 25 oktober 2024

Jag känner ju inte igen dem!

 En av mina gamla elever, som jag hade i en av mina allra första klasser, jobbar som "mattant" i skolan. Tänkte att hon inte skulle känna igen mej, då jag träffade på henne första gången på dryga 35 år. Det var för några år sedan.

- Du ser ju ut som du alltid har gjort, sa hon då.

Vilket man kan fundera en del över! Jag var drygt 30 då hon gick ut åk sex. När vi sågs igen var jag i sextiofemårsåldern.

Såg jag ovanligt gammal ut vid 30? För inte ser jag ut som en ungdom idag...

( Märker ni hur fixerad jag är vid ålder ller och ålderstecken??? Säkert!)

Antagligen är det så att en del av oss behåller många drag livet igen, eller iaf genom vuxen ålder.  Min gamla elev, och även hennes mamma, som jag träffade för ett tag sedan, är sig lika. Systern, som jag ockdå haft i min klass, skulle jag aldrig känt igen.


Var på biblioteket i Tranemo idag!

-Hej Anna-Lena, sa en ung kille glatt, då vi möttes.

-Hej, sa jag. Men har inte en susning om vem det var.

Så är det ofta. Folk känner igen mej och kommer och pratar. Eller hejar glatt.  Jag har inte en aning om vem jag pratar med. Oftast har jag vett att fråga. Trots att det är lite pinsamt. När jag får höra namnet, så visst.. nog känner man igen personen. Trots en del förändringar i utseendet.


För ett tag sedan stötte jag ihop med en kvinna som jag trodde var en barndomsvän. Eller rättare sagt dotter till min mammas väninna. Så vi umgicks en del.

Jo, det var hon? Men vem var jag, undrade hon.

-Jag var med på ert bröllop, sa jag.

- Som flickvän till någon då?

-Nej, som dotter till din mammas väninna.  

( Heldumt att bjuda mig på bröllop för att jag var dotter till mammans väninna. Och en som dessutom aldrig gillat fester )

Kvinnan kom aldrig på vem jag var.

Jag kände mig nästan förorättad. Tänkte att den där kvinnan är nog lite dement!😀


Fin promenad idag. Fick lite ont i ryggen dock. Trots att jag hade stavar. Så nu får det bli en halvtimmes ryggympa.


tisdag 22 oktober 2024

Bokskogen



Bokskogar, det finns det lite här och var i trakterna. De flesta skogarna täcker mindre områden. Den lilla Bokskogen i närheten av dotterns gård, har alltid känts så inbjudande. Skir grönska på våren, skuggande lövverk på sommaren och gyllene löv och guldtäckt väg på hösten.

Dottern och svärsonen flyttade till gården en månad innan Konrad kom till världen. En tur och retur promenad till och genom bokskogen, blev nästan alltid den naturliga barnvagnsturen, under de första åren.. 

Så kom Karl-Petter till världen och det blev promenad med dubbelkärra/tvillingkärra. Ofta fick jag sällskap på promenaden och det blev en vagn och en kärra, som pojkarna åkte i.

Ibland blev det också så att K-P tog en tupplur därhemma, medan jag tog Konrad, ständigt tjattrande, i kärran.


Konrad ville att vi skulle leka kurragömma bland de gamla bokarna. Han gillade också att leta efter insekter i de träd som fallit samman och där det bara fanns en murknande högstubbe kvar.

Hemvägen blev ofta en lugn historia. Konrad brukade somna.

Förra året lockade jag med mig K-P genom att föreslå att han skulle sitta på ett speciellt sätt i "trehjulskärran". Konrad cyklade med mig någon gång. 

I år har KP cyklat med mej en gång. Det var på försommaren. I övrigt är det bara jag som känt dragningskraften från den vackra lövskogen. Har definitivt saknat tisdagspromenaderna dit.

Så här i hösttid så är bokskogen som  vackrast.

- Kan ni inte följa med dit? frågade jag pojkarna idag. Vi tar BILEN.  Konrad var inte ett dugg intresserad. Hsn och grannpojken var ute och sköt "straffar" på varann.

-Du då K-P? 

- OK då! Men då ska jag ta med mig fotbollen.

Så fick det bli. 

Tiderna förändras. På gott och ont!

 Bokskogen vackerhet, den består.



söndag 20 oktober 2024

Skillnad





 En veckas skillnad på bilderna. Det har hänt mycket på de dagarna. Hösten har blivit rätt mycket tråkigare i sina färger. 

Men visst har det varit en lång, väderstabil och färgrik höst. Kan inte klaga. Bara att inse att nu går vi in i naturens vilotid. En tid där naturens färger går i gråskala.

Femton grader i luften idag! Liknande väder som på en "dålig" sommardag. Jag vet att man inte ska "gilla" det ljumna höstvädret, man borde oroa sig över klimatets förändringar i stället. Med tanke på att jag inte kan göra något åt den klimatförändring som sker, så väljer jag att njuta av att slippa frysa. 

Hade tänkt mig söndagens promenad på en halvmilsrunda. Väl kommen fram till byn, träffade jag på svägerska med hund. De.. ja hon då... hade planerat en annan runda.  Jag hängde på. Det blev 60% längre än vad jag tänkt. Man känner sig rätt nöjd med sej själv, efter en rejäl promenad. 


Önskar alla en fin vecka! Sista veckan före novemberlovet, sista veckan med sommartid.




fredag 18 oktober 2024

Vid Vättern


Fredagar blir ofta utflyktsdagar. När man har varit ( nästan) pensionär i fyra år, så har man blivit van att hitta på någon utflykt varje vecka. I allafall under den snöfria delen av året.  Det vore ju synd att frångå  den "traditionen", även om man blivit mer än havtidsarbetande igen.
Jag tycker väl också att C-E  behöver komma ut och förlusta sig lite, med tanke på att jag "roar" mig i skolan... och med skolarbete,  en stor del av veckan.


Väninnan från Habo undrade för ett tag sedan om vi kunde få till någon träff i höst. Våra träffar består av  vandring/promenader och en långlunch tillsammans.
Denna fredag var en dag som passade oss bra.
Väninnan och hennes make föreslog att de skulle ta oss med på några promenader i närheten av deras hem. Enkla vandringar som ledde fram och tillbaka till Vätterns stränder.


Ville vi se knölrot? 
Jag ville gärna det. Vi har den lilla orkiden i vårt "eget" naturreservat i "vår" skog. Jag har letat efter den, men inte lyckats se den. Dessutom har förekomst av knölrot stoppat skogsavverkning på flera ställen i vår skog. Så visst ville jag se den. Överblommad förstås. Men nu har jag sett den lilla oansenliga växten med den stora makten.


Knölroten fanns i branterna i Haboskogens naturreservat.   När vi kom ner till Vätterns vatten, möttes vi av en fin sandstrand. Kände på vattnet. Det hade gått att bada! 
Det var så vackert med höstfärgerna. Att dessutom väninnan jacket harmoniserade så med omgivningens färger, gjorde att bilden blev extra fin.


I ett naturreservat ska naturen få ha sin egen gång. Jag hade väl hellre sett en fin gång längs stranden...


Nästa promenad blev till en gammal ångbåtsbrygga i närheten av Baskarp.

Här i från gick båten mot Hjo och över till Visingsö. Därifrån kunde man också ta sig till Jönköping med ångbåten. Vet inte när ångbåttrafiken upphörde, men på en av de gamla båthuset väggar fanns en tidtabell från 1906.


Historiens vingar svävade över platsen.


Nästgårds låg moderna sommarbostäder med vacker utsikt. Drömställen!


Det blev en tur ner till Baskarps strand också.
Under hela vår resa från Habo och norrut, så kunde vi se Visingsö där ute i den stora sjön.


Någon längre vandring längs stranden var det inte fråga om. Lunchen var bokad till klockan halv två och det var dags att bege sig upp på höjden.


"The wiew" var namnet på restaurangen. Det var ett nybyggt ställe, en bra bit ute på landet, som hade öppnats för  ett år. Restaurangen var synnerligen populär. Om man undantar de fyra platser som var bokade för oss, så var det fullt i den stora matsalen med utsikt.
En vällagad och supergod pannbiff serverades. Därtill fanns det säkerligen femtontal olika sallader. Efter maten serverades kaffe och goda kakor/tårtor att välja bland.


En fin utsikt, det hade alla som satt längs borden i restaurangen.


Idag var det gråväder. Det vore kul att återvända en solskensdag.  Är inte omöjligt att vi gör...sju-åtta mils resa, det är den maten och utsikten väl värd.

En härlig utflyktsdag. Är så tacksam föt möjligheten att få njuta av vackerhet och att träffa goda vänner.

söndag 13 oktober 2024

Ännu mer höstbilder

 Det tycks som många av oss blivit "besatta" av att fånga hösten på bild.  

Hösten har varit ovanligt lång i år, känner jag. Tiden med de vackra färgerna brukar passera snabbt.  Detta år känns det som om man kunnat njuta av höstens vackerhet under en längre tid. Och än är den vackra tiden inte över. Även om det glesnat i trädens lövverk, så sitter många löv ännu kvar. Och de förgyller veekligen tillvaron. Rent bokstavligt.

Tog en fin runda på förmiddagen. När jag kom hit, mindre än 500 m från vårt hus, slog det mej; Här ska jag ta en bild varje söndag under de närmaste tre-fyra veckorna. Undrar hur länge det dröjer innan det är kala grenar och bruna löv på marken? Kanske bara ett par veckor. Beror sannolikt på när det blir ordentlig nattfrost...

För visst är höstens "matta" vacker? Fast.. En del löv är redan rätt bruna. Utan frostangrepp.


Rönnbär har det funnits gott om i höst. Tillsammans med gula lönnlöv... En vacker hösttavla. 


Det finns en del växter som håller ut långt in på hösten.Baldersbrå är en av dem. Rödklöver fanns det också rätt gott om.


Naturens installation. Vackert. Rost är ju dessutom trendigt.


Är för dålig på svamp. Gissar att dessa inte är ätbara. Undrar om kanalen "Fråga Anki" är öppen?


Det var rätt bra fart på vattnet i bäcken. Till min glädje var en av mina favoritrundor tillgängliga. Inte ett nötkreatur i sikte, inte ett enda staket i vägen.


Färgsprakande blåbärsris.


Det var nog på försommaren som jag passerade den gamla ladugården från detta hållet. Kreatur och hästar har varit i vägen. Men nu är rundan bara "min"... och alla andras som vill gå där. Men nu är jag väl "byfånen" i byn, den som nästan dagligen är ute och nöter vägar och stigar.


Skägglav. Ett tecken på bra och ren luft. Traktens "Buenos Aires".




Den nyanlagda dammen har fyllts på rätt ordentligt under sommaren. Fick en liten pratstund med frun i huset.


Och en bild på några av de nöjda hästarna..


Röllekan ger det sista för denna sommaren.




Och ett nytt litet rönnskott.


Tog en liten extra runda och slapp gå på landsvägen. Det fanns massor av fallfrukt hos grannen. Kunde jag plocka upp den? Det gick bra.
Så goda äpplen.  De flesta blir dock "godis" till Johannas hästar. Har redan tillräckligt med äppelmos. Många äppelkakor har det blivit också. 


Passerade ytterligare en trädgård med fallfrukt. Ägaren till trädgården gick bort i somras, 97 år gammal.

Tänker ju rätt ofta på min ålder. Att jag är gammal. Gunnar blev 26 år äldre än vad jag är nu. För 26 år sedan var jag 45.  En konstig reflektion. Så ibland är 70 inte så gammalt... beror på vad man jämför med.

En fin promenad. Njutbar. Undrade om C-E ville följa med. Det ville han inte. Jag går lite för långa rundor. Bra att gå ensam. Det blir så många bra fotostopp då 

När jag kom hem hade C-E tagit en ( kortare) promenad och plockat ett par liter kantareller. Svamparna har återkommit i en andra omgång, efter septembervärme och några ordentliga regndagar.Så det blir varm macka med svampstuvning i kväll. Gott!