Snöskottning

På fredagar brukar jag vara den som sist är kvar på skolan, ja, iallafall i den byggnad som jag och min klass huserar i.
Tycker att det är så skönt att sitta kvar i skolan en stund, när det är alldeles fredagstyst.

Summera veckan lite, och förbereda nästa.

Gamla nationella prov ligger på katedern inför måndagen. Tänkte "öva" inför det som ska ske i veckan, fyra prov i svenska, och få eleverna att förstå att de kan använda sina nyinlärda/nyaccepterade kunskaper/förmågor vad det gäller lässtrategier, även när de läser provtexterna på tisdag och torsdag.

Usch, vad jag inte gillar alla prov som eleverna har på våren i sexan. Enligt förra läroplanen  var proven förlagda till våren i femman,  och fanns bara i svenska, engelska och matte. Det var bra, jag gillade de proven, för de hjälpte mig att lägga upp arbetet i klassen under sexan, hjälpte mig att se vad eleverna kunde och vad de behövde träna mer på.
De här proven kommer lite för sent, och så ska de ligga till grund för betygsättning.... betyget på våren i sexan ska inte skilja sig för mycket ( + - ett betygssteg) från resultatet på de nationella proven... om det inte finns starka belägg för större skillnad. Stressande för oss alla, speciellt för eleverna. 21 olika prov i fem olika ämnen hade eleverna förra året. Sannolikt rör det sig om lika många detta år.
Och jag undrar bara ... till vilken nytta?

Det är just nu mycket diskussion kring "problemen" i svensk skola och vad dessa kan bero på.
Två olika orsaker har jag skrivit något om i Facebooksgrupperna i veckan:

•  Prov betyg och "alla ska bedömas utifrån samma mall" styr, i stället för att lustfylldhet, intresse, förutsättningar, förmågor och kreativitet får vara ledstjärnor är problemet.  skrev jag i gruppen Förändra Skolsverige.Det blev gillat! Naturligtvis är det många som tänker som jag. På elevens val, har under några perioder eleverna inte haft så mycket till val, utan vi lärare har valt för dem. Vi har delat in i tjej-killgrupper. Killarna jobbar med foto och "fotofilmer" medan tjejerna har idrott, och tvärtom. Idag hade jag några lysande pojkögon, äntligen fick de jobba med något som de tycker är roligt, har mycket förförståelse för och som blir riktigt bra. Så roligt det är när man får jobba kreativt utifrån sin egen förmåga. Så vill jag alltid jobba, och i min skolvärld finns det varken plats för kontollerade prov eller betyg, bara för omdömen som för varje elev framåt, utifrån den nivå som han eller hon ( vägrar använda tramsordet hen) befinner sig.
• Man hinner inte göra en sak klar, bara nosa på den, förrän det är dags för något annat. Detta gäller framförallt för oss lärare. Höstterminen började med en föreläsning om språkutveckling. Inte efter modell "En läsande klass", men ändå. Det hände inget mer med detta, men nu, då  superbra FB-gruppen "En läsande klass" fått så stort genomslag, då är många intresserade av att diskutera och förbättra detta arbetssätt. Men då ska vi ha mattesatsning i stället. Vilket ingen tycks vara i behov av, medan många av oss lärare verkligen känner behovet av att jobba med elevers läsning. Tror att det är satsningen på förstelärare i matte, som gjort att alla nu ska ha matte. Förstelärare är sannolikt ganska skadligt för skolan det också, många av oss tycker att det är extrem orättvist att några få personer ska uppbära 5000 kr mer i lön per månad samt ha en ledig dag i veckan för att arbeta med matteprojekt ... som vi alla ska jobba med sedan. 
• 
  
  

Peter Gissy gästade oss igår igen. Första gången, den 9 januari, gjorde han ett superbra framträdande och gav eleverna en skrivuppgift. Oj, vad mycket skrivet det blev, och så bra det blev.... Vi processade en hel del i min klass.... gjorde ändringar flera gånger, både formmässigt och innehållsmässigt.

Alla berättelser, skrivna av elever från åk 3-6, skickades till Peter Gissy. Han skulle läsa dem alla och komma tillbaka och kommentera, vilket han gjorde igår.

Visst är det en trevlig man, Peter Gissy, men vi var inte nöjda med gårdagens besök. Tre upplästa texter  utan några utvecklande kommentarer och sedan flera, lite småtramsiga lekar. Nä, han hade inte behövt åka från Göteborg för att avlägga reprisvisit. Den första var bra, däremot. Eleverna tyckte förstås att det var lite kul igår också..... så, ja, då kanske det ändå var befogat.

• 

"Snöskottning" löd rubriken. Har ju inte fått till något om det. Men skottat har jag. Det var närmare femton cm fluffsnö att skotta bort från garageinfart och husingång. Tycker mer om att skotta snö än vad jag tycker om vintern. Snöskottning är inte alls tråkigt... det enda tråkiga vardagsbestyr jag vet, det är matlagning. Tur att C-E gillar att stå vid spisen... och att sota pannan, så kan jag göra det mesta av det andra som ska göras här hemmavid.

I övrigt så anser jag att alla västeuropeiska - ja, alla demokratiska länder - ska bojkotta OS i Sotji. Blev så förbenad då jag såg det granskande tv-programmet om hur de som byggt upp den sjukt stora OS-anläggningen blir behandlade ... och hur de riktigt äckligt rika Putin-kompisarna skor sig på spektaklet. Lägg ner OS, det är överspelat i den sjuka girighetsvärld som vi lever i. VM i varje idrott, det duger gott!

Mordmisstänkta

Året var 1658. På Nolhaga slott bjöd översten till fest.

Kriget mot danskarna var över och den svenska krigsmakten hade, under Karl X Gustavs ledning, nått enorma framgångar, då man erövrat Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän från ärkefienden Danmark.

Inbjudna till festen på slottet var Majoren och Majorskan Stark,  brukspatron Dufwa med sin unga hustru, adelskvinnan Adelskiöld, köpmannen Filtrén, prästen Ander och prostinnan Kraghe.
Alla gästerna var samlade i stora salen. Man väntade bara på Översten. När väntan blev för lång, gav man sig ut för att leta efter honom.... och ve och fasa, man fann honom hängd i en talja, invirad i den förhatliga danska flaggan.
Mördad och upphängd! Men av vem? En dansk? En danskvän?

Motiven var många och frågetecknen hopade sig.

Var det majoren som mördat översten, då majorens fru väntade överstens barn?
Hade majorskan mördat honom, för att han vägrade erkänna faderskapet?
Brukspatronen skulle vara den som efter överstens död, skulle bli förvaltare av Nolhaga. Var denne töntige unge man den skyldige?
Eller hans unga hustru, som nästlat sig in i familjen för att hämnas sin syster, vars liv blivit ödelagt av översten.
Fru Adelskiölds son hade deserterat, och av den anledningen blivit avrättad av översten, trots att de var gamla bekanta.
Köpmannen - vad hade han och översten för skumma affärer ihop.... och köpmannen var uppenbarligen från Odense.
Prästen var katolik, trots att detta inte längre var tillåtet i vårt land. Var det något som översten hade hotat att anmäla honom för/ få honom avsatt/fängslad?
Prostinnan från Småland, som länge hade korresponderat med översten och för första gången skulle få möjlighet att träffa honom, var hon den som hon utgav sig vara?

Under närmare två timmar kunde vi som publik, följa skådespelarna från rum till rum, från möte till möte och försöka lista ut vem som var mördaren?

Vid trerättersmiddagens första två rätter, hade vi möjlighet att ställa frågor till alla mordmisstänkta för att få de ytterligare upplysningar som vi behövde för att lösa mordgåtan.

Det var inte lätt!
Några festdeltagare kunde man  direkt stryka från misstänktslistan.
Kvar fanns tre-fyra stycken, med starka motiv för att mörda översten.

Före efterrätten fick vi se hur mordet gick till.
Helena, den av oss som har skarpast hjärna , ( seriöst), var den som förstod hur allt hängde ihop.
( Får skylla på att man bara hade möjlighet att se hälften av alla scener ( 8 /16) och missade någon av nyckelscenerna. Fast jag behöver inte skylla på något, utan inse att min hjärna inte är så väl utrustad för kriminalarbete ( heller))

Ja, det var en särdeles rolig sextioårspresent som jag ( vi) tackar familjen Andersson för.

Maten förtjänar att nämnas, för den var god.
Lufttorkad skinka med getost, rödbetor och sallad
Sejrygg på en bädd av sötpotatis och grönsaker serverat med en gräddsås med touch av ingefära
Mjölkchokladmousse under ananastäcke med sallad av jordgubbar och ananas.

Inga stora portioner ( och det är väl så man ska äta) men väldigt gott.

En cache letade jag upp i parken. Kul med souvenir-cacher när man är ute på något kul, fast burken i sig var under all kritik....

Göra glad, Gates, galet

Skrev så här på FB igår "Idag har jag varit glad flera gånger."

Det blev många gillanden på det konstaterandet. 

Varvid man då kan fråga sig: "Är det inte så att man oftast känner sig glad flera gånger varje dag? .....Vilket bedrövesamt liv man har om man inte får uppleva den känslan dagligdags..."

Igår var det nog så att jag kände  lite extra glad vid flera tillfällen...

Anledningar till extraglädje var att 

• de för terminen nya lässtrategierna funkade så bra, nu när eleverna för första gången fick jobba med egna texter, två och två. De tar så seriöst på uppgiften att bli så goda läsare som möjligt, diskussionerna får många vinklingar och uppgifterna blir klart och tydligt dokumenterade
• Eleverna kunde genomföra en hel laboration två och två enligt skriftlig instruktion, textläsning och faktainfångande enligt lässtrategier och systematisk undersökning med god dokumentation..Jag bara gick omkring och njöt.
• På konferensen ( där dagens irritation uppkom) fick jag veta att det kommer gamla kollegor med på det försenade födelsedagsfirande som jag ska få vara med om i början av februari. Jag blev så glad att känna att det finns så mycket vänskap kvar från flera håll.
• Spinnmixen var ganska så jobbig, men sextioårig tant hängde med riktigt bra.

Hela dagen hade jag haft den vackra Bella i tankarna. Hennes matte, Johanna, var på besök i sitt barndomshem (vilket är mitt, hennes mors vuxenhem) i lördags. Hon åkte hem vid halv sjutiden så att katterna som bor med henne och sambon, skulle slippa vara ute för länge i kylan.

På söndagskvällen ringde J och berättade att Bella inte varit hemma när J kom hem, och heller inte på hela söndagen. J hade gått omkring och letat både i by och i stall och på loge. Ingen Bella.

Denna vackra och stolta katt! Tänk om det hänt henne något!? Jag kände mig ledsen då jag tänkte på den möjligheten. 

Hörde inget från J på seneftermiddagen igår, vid den tid som hon beräknades komma hem från sitt jobb. Ingen Bella hemma, alltså, för då hade hon säkert hört av sig och berättat.

Tänkte på Bella under spinningspasset. Inget meddelande på telefonen då jag kollade efter passet.

Men ... J hade ringt sin far och meddelat att den vackra katten med namnet som betyder att den är vacker, hade kommit hemrusande vid halvåttatiden i går kväll. Sannolikt hade Bella varit instängd någonstans, för hon var inte på något sätt nedkyld.

 Tänk att tanten här bakom datorn kan bry sig så mycket om en katt, så att hon inte kan få den ur tankarna på hela dagen..... Det kunde man inte tro för tjugo år sedan, då tyckte jag att katter var väldigt onödiga. Men när fan bli gammal, så blir även han religiös....

Glad blev jag i morse då jag hörde att Bill Gates är den störste private bidragsgivaren  till människor i nöd. Nog för att han har outsinliga källor att ösa ur, men det finns ju fler som har gott om det. Så borde alla miljardärer göra - vara tvingade att göra - att dela med sig till de som inget har. Något för Kamprad t.ex.

Måste nämna något om irritationen på gårdagens konferens. Det pratades meritvärden. Från hösten åk 6!
Hur viktigt är det att analysera ett första betyg, satt av lärare som inte har erfarenhet av betygssättning.
Dessutom analyserar och jämför man statistik som inte utgår från samma grundförutsättningar, och är inte villig att ( på ett enkelt sätt) räkna om denna statistik så att den kan bli någorlunda likvärdig för alla skolor, oberoende på hur många ämnen man satt betyg i eller hur många elever som fått betyg, utifrån att man haft tillräckligt underlag för att sätt betyg.Man blir mörkrädd ... för att fritt citera en kollega: " Här ska vi lära våra elever att var källkritiska och så ska de själva analyseras utifrån ett källmaterial som visar något helt annat än sanningen."

Den enda gång jag känner för att lämna mitt jobb före 65 +, det är när man sitter på konferens och får höra alla galenheter som kommer från Skolverket .... och kanske också från ledningen i kommunens skolor.

Men den galenheten var ( nästan) glömd idag, då jag återigen kunde njuta av elevernas goda skolarbete... och att jag fick en hel del ur händerna under det att eleverna hade slöjd..... och att jag klarade av ett totalt pappersstopp i kopiatorn på egen hand..... och att som grädde på moset, Åsa funktionella träning och det nya programmet var  riktigt bra idag.

Vara vänner

Man pratade om begreppet vänner, idag på morgon-förmiddagsradio på P4.

En gång för 12-13 år sedan gjorde en elev, från en annan klass än min, ett arbete. Det handlade om vänskap.

Han intervjuade både barn och vuxna, ville veta något om deras vänner.

När han kom till mig så svarade jag: - Jag har inga vänner.

Jag trodde killen tappade hakan. Det är ju klart att alla har vänner. Han frågade en gång till och jag vidhöll mitt svar.

Visst skojade jag med pojken, och om det var skojigt kan man nu, långt efteråt diskutera. Samtidigt fanns det någon underliggande sanning i det .... mest för att jag inte riktigt kan definiera vad som menas med en vän.

Är en vän någon som finns kvar från barndomen? Då har jag knappast några vänner.

Är en vän en sådan som man kan prata om allt med? I så fall har jag inga alls, men det beror nog inte på vännerna, utan på den personlighet som jag är.

Är en vän någon som man blir glad av att träffa, som man har trevligt med, som man bryr sig om och som man vet bryr sig om  tillbaka. Då har jag många vänner.

Radioröstkvinnan tyckte att man skulle vara försiktig med uttrycket "vän", för de allra flesta är "bekanta". Kanske det är så, och då har jag nog väldigt många bekanta, för som den ganska utåtriktade person som jag är, så har jag skaffat massor av bekantskaper. Men nära vän.... nej, men som sagt... det beror nog mest på mej.

Kvinnan i radio gillade inte heller att man är "vänner" på Facebook. Hon tyckte att det även där skulle kallas "Bekanta". Själv vill jag nog gärna vara vän med alla som jag är bekant med, och alla mina vänner på FB, har jag träffat ... eller har gemensamma intressen med.  

Att vara vän med vintern, det har jag ju lite svårt för.
Öppnade dörren, stängde den snabbt, det var inget väder som lockade mej utomhus.

Inte heller katterna kände för utevistelse. Nej, de är heller inte vintervänner.
Men om man nu inte är vän med dagens årstid och dess väder, så får man väl försöka göra dess bekantskap och försöka  bli vän med den.
Varvid jag tog på långkalsonger och broddkängor och begav mig ut på bekantskapspromenad.

 Solen tittade fram, och tänk, där bakom molnen, där var himlen fortfarande blå. De var ju faktiskt nästan så att man hade glömt hur fantastiskt fin vintersol kan vara.
Vän med solen? Ja, oftast, Fast inte när den sken in genom fönsterrutorna på förmiddagen och visade hur det stod till med glasklarheten...
Men det är förstås inte solens fel, det är glasputsaren som inte skött sitt uppdrag.
Städvän är jag, men fönsterputsningsvän, ej. Få se om jag får tummen ur och beställer fönsterputsning med RUT, så att det blir ordentligt gjort, när vårsolen blivit ännu mer påträngande och avslöjande.
Sände en tanke till dem som en gång högg stenen till grunden som nu blivit en stenhög. De var  sannolikt inte så nogräknade om de var vänner med sitt arbete eller ej.

 Vän med Sven. Nej!

Fortsatte promenaden mot ytterligare Sven-härjatområde.
Här hade man avverkat, både det som Sven hade lagt ned och ett område som var klart att skörda i anslutning till det stormfällda.

Trodde att skogsavverkning var ett ensamarbete, men tydligen så hade man en vän med sig i sitt arbete.
Min erfarenhet är att man blir oftast ganska god vän med sina arbetskamrater. För mig känns det som en förutsättning för att man ska kunna jobba ihop. Allra bäst är de jobbarkompisar som man kan vara öppen och rak emot, och som inte tar illa upp om man säger vad man tycker, trots att man enligt dem inte bör tycka så....

Alarna står beredda att möta sin vän våren.
Det lär dröja några månader ännu innan den årstiden kommer, även om det verkligen redan nu märks åt vilket håll det går.
Vi går mot ljuset. Det vänliga vår och sommarljuset ... ja, om man inte låter det lysa på skitiga fönster och in i dammiga hörn....
Kan mörkret vara ens vän? Absolut! Speciellt för mig, som gilla att sova. Men det räcker att det är mörker en tredjedel av dygnet.... Där är vi om några månader.

Någon geocachingvän fanns inte att uppbringa denna snålblåsiga, minus-tregradiga solskensdag i januari.
Frågade i och för sig bara C-E om han ville åka med, men han är ännu mindre förtjust i vintern än vad jag är, så han valde att stanna inne i stugvärmen.

Åkte en runda i trakten av Limmared och fann några enkla med roliga gömmor.
Tomten som spelade en melodi när man öppnade locket.

 Den stelfrusna fågeln, som enligt min tanke borde sitta i et träd.... men med tanke på att inte heller han/hon var en vintervän, gömde sig under en sten.

Den uttorkade jägaren hade sannolikt inga vänner som brydde sig om hur han mådde, men han verkade ganska så glad ändå.

Vän med vintern.... ja, om bekantskaper räknas som vänner......  för denna dag kändes vintern som en ganska trevlig bekantskap.

Vilken värld!

- Vart är världen på väg? undrade en av mina elever idag, då vi satt tillsammans i matsalen och lät oss väl smaka av potatisbullar och blodpudding . (Det senare gällde nog bara mej.. :) )
- Vad menar du, undrade jag.
- Jo, när jag gick i ettan och tvåan, då vågade jag inte säga något till dem som gick i sexan, men när vi går i sexan, så är det många av de små som kaxar mot oss. De borde ju visa lite respekt, och lyssna på oss, vi är ju mycket äldre.

Jag kunde inte säga emot min elev, och tänkte tillbaka på min egen barndom, då jag gick i småskolan/lågstadiet och var livrädd för de stora fyrorna, femmorna, sexorna som i mina ögon var att jämställa med vuxna.

Jag tänkte också på vår nya lärare som kom från en "lågstadieklass" i närheten av en större klass, till vår lilla landsbygdsskola och efter någon vecka uttryckte:
- Så härligt att vara här, nu kan jag ju UNDERVISA och inte bara vara "polis" och bråkutredare.

 - Och en sak till, fortsatte eleven.  Varför har de som går på förskolan, på dagis, egna mobiler ?
-Oj, sa jag, men det kan de väl inte ha?
- Jodå, höll hennes kamrat med, jag vet flera dagisbarn som har egna mobiler.
- Mycket märkligt, sa jag. Vad har de dem till?
- Spelar på. Och förresten, när vi gick på fritids så fick vi stå på kö för att spela ett kunskapsspel på datorn. Nu har man i-pad där. Men i skolan har vi inga surfplattor. Är inte det konstigt?
Jag kunde inte motsäga mina elever i detta heller.

- För att gå tillbaka till mobilerna, sa jag. När tycker ni att man är gammal nog att ha en egen mobil?
- Jag fick min i trean, sa den ena eleven.
- I fyran, svarade den andra. Man behöver ju ingen innan. Så det kanske är lagom i den åldern.
Man behöver iallafall ingen mobil på dagis eller förskola!

Varvid jag skickade en tanke tillbaka i tiden.
När fick mina döttrar mobiltelefon?
Det fanns överhuvudtaget inga, då de gick på låg och mellanstadiet. Då använde man "riktiga" telefoner och pratade med kompisarnas föräldrar, då man ville få tag på sina egna barn. Först under nittiotalets senare hälft, blev mobilen allmän egendom. Vilket var en lättnad för föräldrar till barn med nytagna körkort.
Min egen nya körkortstid, på tidigt sjuttiotal? Stackars mina föräldrar/hispiga mamma ( som jag är lik/präglad av) som inte hade den minsta möjlighet att nå sin dotter under sena helgnätter. Inte undra på att hon var helt slut efter allt nattvak i väntan på att dotterns bil skulle lysa upp gårdsplanen, när det var söndag.

Frågan om vart världen är på väg, det tycker jag är en spännande fråga. Hur långt kan "övervakningen" /den ständiga nåbarheten fortsätta?
Är det så att "småbarnen" tar över världen mer och mer, utan att visa respekt för någon eller något, eller kan nästa generation vända den trenden?
Att elever i sexan frågar sig vart vägen är på väg... är det tecken på att vi lärt eleverna reflektera  eller är det helt enkelt ett tecken på att världen är på väg rent åt fanders.....

Den som lever får se....

I individen? Inlärt?

Man funderar bra när man promenerar.
Gjorde båda delarna på förmiddagen.  Det var fortfarande plusgrader, så det gällde att passa på att gå en ordentlig runda, innan vintern ankom.
Det gjorde den bara en liten stund efter det att jag var färdigpromenerad. Nu, några timmar senare, så har Borekungen ockuperat landskapet med ett tunt snötäcke och sex grader under nollpunkten.

 Funderade på hur olika fart vi människor har i livet, under det jag promenerade.
Gångfarten, t.ex. Tänkte tillbaka på julaftonspromenaden, då jag och döttrarna gick med ganska olika hastighet. Delvis beroende på ålder och tyngd att bära, men också den gånghastighet som jag tror finns inbyggd i varje individ.
Jag är inte så förtjust att promenera med C-E. Han drar upp tempot i början, sackar sedan en del och vill  inte ta så långa rundor.För egen del så går jag inte så fort, speciellt inte i starten, men jag går gärna långt - en halvmil eller mer.
En del människor går mycket långsammare än jag, dem är det också svårt att ha promenera samman med. Det är nästan så att man behöver gå baklänges ibland, för att få ner farten till rätt nivå.

Funderade på: Har man sin egen fart i sig från början? Eller är det något man lärt sig som ung?
Personligen tror jag att det är det första, och att man har olika fart i sig, vad det gäller olika saker.

Min egen gångfart trivs jag så bra med, samma gäller cykelfart.  Den finns i mig.... kanske förändras den med tid, under det att jag åldras....
Därför trivs jag väldigt bra på egna promenader och cykelturer. Spinning är en bra "cykeltur", där har jag min egen takt, men kan ändå ingå i en social grupp.

 Att åka utförsåkning lärde jag mig inte förrän jag var rejält vuxen. I backarna, men skidor på, så har min fart alltid varit exceptionellt låg. Jag vågar helt enkelt inte utsätta mig för en fart som jag inte känner att jag kan kontrollera. Vågar inte utmana mig själv heller. Men jag tyckte oftast att det var rätt roligt att åka i lagom-backarna. ( blå, rosa-röda).

Tänkte under promenaden på, att det kanske är för att jag är så rädd att tappa kontrollen, som jag aldrig vågat mig på några utmaningar i livet.Det är tryggt med den vanliga lunken. Samtidigt får jag medge, jag trivs ganska bra med det. Men å andra sidan, jag vet ju inget annat heller.....
Kanske finns det grönare gräs....

Är det inbyggt i min individ att vara så rädd för att tappa kontrollen? Eller lärde min mamma mig det.... ?

Samtidigt så har min obetänksamhet, spontanitet och förmåga att säga/skriva vad jag tycker ställt till det för mig många gånger. Med oanade konsekvenser. Det finns människor som tror att jag säger/skriver saker av elakhet. Så är det absolut inte. Bara av egen dumhet.
Min mamma gjorde också många dumma saker, av obetänksamhet.
Är det genetiskt? Som tur är, så tycks det i såfall inte ha gått vidare i generna. Som tur är!

I vårt hus så fikar vi snabbt och äter snabbt. Jag tycker i och för sig att C-E är alldeles för snabb men att resa sig från matbordet, men visst, jag sitter inte länge heller.
Varför C-E är snabbätare och snabbfikare, det vet jag.... hans mamma hade också bråttom. Om det är inlärt eller genetiskt, det kan man undra. Gissar på miljöpåverkan.

Att fika/äta med någon, som både pratar mycket och äter mycket.... ja, det kan faktiskt kännas lite stressande för den som är van att snabbt resa sig från bordet och gå vidare till något annat....

Min hjärna är snabb. Många påstår att de inte hänger med när den arbetar. Hjärnan kan vara slarvig också. Inte riktigt ha jobbat klart med konsekvenserna av ett handlade, innan den visar på resultatet av sin process. Hur blev det så? Här kan jag varken skylla på arv eller miljö. Tror att det är något som är inbyggt i min individ. På ont och ( någongång) gott!

Kanske det finns en påverkan ytterligare: Stjärntecknet! Känner igen mig så, då man påstår att det största kännetecknet för en skytt är att ingen kan bestämma över den..... Eller också är det bara något jag råkar ha i mig, samt en produkt av den miljö jag blev formad i ....

Lärarlyft

Är det inte konstigt att det ska ta 38 år i yrket, innan man fattar hur man ska jobba med läsförståelse?
Så att det funkar, alltså... eller, som jag tror/ är ganska övertygad om, funkar

Mycket tid har jag under alla år lagt ned för att skapa frågor till olika texter, framförallt frågor som man kan svara direkt på genom att läsa texten. Naturligtvis har ordkunskap varit en del av arbetet, liksom att förklara idiomen, talesätten, språkbilderna.
Längre tillbaka i tiden jobbade vi med färdiga läseböcker/övningsböcker, men de slutade jag med, eleverna tyckte inte om dem. Idag förstår jag varför. Eleverna fick helt enkelt inte verktygen att förstå dessa texter.

Under de senaste tio åren, och drygt det, så har mina elever haft tjugo minuters tyst läsning varje morgon. Eller iallafall de flesta morgnar. Många har tyckt att det har varit en skön stund, många har varit djupt fångade i sina böcker och har haft svårt att avsluta lässtunden.
Några har bytt bok efter bok efter bok, har inte hittat någon passande bok. Nu förstår jag varför det varit så. Man har inte fått undervisning i att läsa och förstå.
Gruppläsning har ofta fungerat bra, speciellt i grupper där man av egen vilja valt samma bok. Varför? Jo, man hjälper varann att förstå innehållet.
Högläsning fungerar oftast, men även där har jag under senare år förstått, att man måste stanna till och förklara texten.
Men jag har inte varit riktigt nöjd ändå. Det har känts mer och mer som om jag övergivit eleverna i sin utveckling av att lära sig läsa.

Före jul frågade jag mina sexor om de tyckte att det var OK att hålla upp med morgonläsningen  några månader och istället jobba med olika slags texter tillsammans.
Visst, tyckte de, speciellt som alla visste att de "förskräckliga" nationella proven gömde sig bakom vårterminsknuten.
För egen del, så hade jag tankar på hur jag skulle se till jobba  med texter ur olika vinklar. Vi skulle jobba med olika genrer och olika svårigheter, och eleverna skulle jobba mycket tillsammans i grupp.

Strax före jul hade jag blivit tipsad om att kolla en UR-film om olika lässtrategier.Denna kanske jag kunde ha hjälp utav??? När juldagarna var över satte jag mig vid datorn och hämtade hem filmen. Det blev det största lärarlyft som jag fått på mången god dag, kanske någonsin.
Efter 45 minuters kompetensutvecklande föreläsning via datorn, förstod jag hur man ska göra. Man ska jobba mycket mera tillsammans i klassen, med lärarledd undervisning. Det finns ett antal strategier för läsning, och när dessa är förankrade, då kan eleverna jobba i mindre grupper, iallafall stundtals.... och så småningom även enskilt.
Men först måste verktygen ges, hur man tar till vara förkunskaperna i ett ämne, hur man genom rubriker och bilder kan förutsäga vad texten handlar om, hur man tillsammans gör svåra ord förståeliga, hur man ställer frågor på innehåll, frågor på det som som står mellan raderna, frågor på det som man inte alls vet, hur man jobbar med inre bilder och känslor samt hur man sammanfattar det väsentliga i texten bl.a. genom att samla de innehållsbärande orden och begreppen.
Spågumman, detektiven, reportern, konstnären och cowboyen har man till sin hjälp. Påtagliga figurer som eleverna enkelt kan förknippa med de olika strategierna.

I projektet "En läsande klass"/ blogg- en läsande klass, kan alla ta del av det fantastiska lärarlyftet, det som lyfter högre än andra lyft .. åtminstone för mig.

Har jobbat två dagar och redan har mina sexor bekantat sig med de olika "strategi-personerna". De har tagit emot spådam, reporter, detektiv, cowboy på alla bästa sätt, de har diskuterat, de har kommenterat, de har hjälpt varann att förstå, alla har varit delaktiga. Helt otroligt!
Mina "stora" elever behöver träffa de olika "personerna" ett antal gånger och veta vad de står för, innan jag låter eleverna umgås med de olika strategipersonligheterna på egen hand, i av mig strukturerad samvaro.

Vid gårdagens repetition av syror och baser och efterföljande experiment, så var spådamen, detektiven och cowboyen med på lektionen. Spådamen kollade text och bild och förutsade vad kapitlet skulle handla om. Hon fick också delge alla tidigare kunskaper som fanns i ämnet.
Cowboyen sammanfattade sedan det lästa och de förkunskaper som fanns samt hittade några ledord; syra, bas, neutralt, 7, ph-värde, indikator....
Detektiven var väldigt overksam, texten var enkel och ämnet inte obekant. Det enda han behövde hjälpa till med, det var indikator ( Vilket någon av eleverna snabbt kunde förklara.)

Började idag tillsammans med spådam, konstnär och reporter läsa "Häxfeber" som högläsning. Oj, vilka diskussioner det blev kring den ganska svåra texten. När man pratar så ingående om innehållet i det man läser och får egna inre bilder/känslor då vill man gärna fortsätta och läsa mer.

Snacka om Lärarlyft... och det bara på någon timmes filmkoll och vidare sök på nätet. Nu är det bara för oss alla att träna, både för mig och mina elever ... och för mina kollegor,som jag berättat om mitt eget lyft för, och därmed fått även dem intresserade av en kompetenshöjning.

 Som grädde på moset, hade vi finbesök idag. Den härlige författarpersonligheten Peter Gissy kom resande från Göteborg, ända till Grimsås . ( Det är bara dryga 10 mil... men det ska ju funka med kommunikationer också.... och det gjorde det på tidig morgontid).

Peter Gissy berättade om sig själv samt intresserade sig för eleverna, på ett humoristiskt och för oss alla tilltalade sätt. Att han, från att ha varit en bra fotbollsspelare och gitarrist, också blev bokälskare och tidigt bestämde sig för att bli författare, det var en konsekvens av att han var sjuk under en längre tid i barndomen.
Genom böckerna fick han sällskap under ensamma timmar.

Peter Gissy har skrivit ett antal ungdomsböcker; serier om Jill och Jonatan, om Millie och en nyss påbörjad serie om Bellman. Millie är en serie som handlar om relationer, medan Jill och Jonatanböckerna och Bellman-serien är barn/ungdomsdeckare.

Syftet med Peters besök var att eleverna i åk 3-6 ska skriva sina egna deckarhistorier, utifrån en ganska vid ram, som Peter presenterade för dem. Berättelserna ska sedan skickas till Peter och om tre veckor, så kommer han tillbaka och läser en del berättelser och gör reflektioner kring dem.
Superspännande !

För egen del, så känner jag att mina elever fått mycket undervisning i skrivandets konst,  och jag tror att deras deckarberättelser kommer att göra dem väldigt stolta över sin egen förmåga. De gillade Peter, de gillade uppgiften, de var superinspirerade, de är vana vid att "pröva och ompröva" sitt skrivande. Snacka om motivation!

Läsandet och skrivandet går hand i hand.... och en häftig sak är.... spågumman och hennes strategivänner ska få vara med, då vi i klassen jobbar med varandras texter om ett par veckor.

Hoppas och tror att mina lärarlyft även lyfter mina elever lite extra när det är dags för de "förskräckliga" proven som förkortas NP.

Lite logg

Har varit i Hjälshammar sedan i lördags. Det gamla vanliga, stalledräng... och kattkollare. Gillar att åka till den vackra byn vid Vidöstern.
I lördags kunde jag bjuda vännerna, tillika geocachingproffsen, Inga, Katrin och Fredrik på lite försenad "födelsedagslunch". Älggryta och blåbärscheesecake i glas stod på menyn.
Innan kaffet, ville jag gärna ha lite hjälp att lösa Fredriks myst, som fanns placerad bara ett par km från Hjälshammar.

Sagt och gjort, Inga körde oss de två kilometrarna till Osudden och där började vi sedan vår ca 300 m långa promenad utmed den nylagda spången.
Fredrik övervakade det hela. Någon hjälp hade han inte tänkt att bistå med. Lite frågor svarade han iallafall på, det var inte helt fel.

Det var superhäftigt att gå där torrskodd, genom den vattensjuka träskmarken.
Vi hade funderingar kring myggtätheten/knottätheten här under sommaren. Och varför är det ingen som röjer upp nedblåsta träd, sådana som sannolikt har legat sedan långt före Svens framfart.

 Vid  ändstationen, som också var ett ställe för ett par ändar, skulle vi leta siffror.
Tanterna kröp omkring och lokaliserade ett nummer som var repriserat flera gånger.
Yngsta tanten fann så småningom fler siffror som kunde vara oss behjälpliga.
Paddan i träsket fann vi, efter att ha laddat om gpserna ytterligare en gång.
Amfibien tycktes må bra i det milda vintervädret, och tycktes ha bestämt sig för att strunta att gå i dvala denna säsong.

Så blev det söndag, och efter det att stallsysslorna var gjorda, så gav jag mig ut på en liten cacherunda i sydostlig riktning.
Under ekars grönska hade 1000sjöar kallat cachen på denna plats.
Så fint här var, och ännu finare ska det bli när ekarnas viloperiod är till ända.

Det är ju det som är det mest roliga med geocaching, att se nya platser... och att ge sig tid att stanna till och uppleva miljöer och stämningar.

 En vandring längs den smalspåriga järnvägen i Ohs, stod sedan på programmet. Insåg hur växelsystemet fungerade, det var ju en sak som jag aldrig funderat på tidigare. Visst var man lika innovativ förr i tiden som man är nu, bara det att man fick utgå ifrån de möjligheter som fanns just då.
Tyckte att jag hörde ångloket komma, ... men det var motorsågarna som höll på med sina arbeten, som lurade mig för några sekunder.

Visst beter man sig dumdristigt ibland. Som när jag skulle försöka hitta cachen med det spännande namnet "Bor i Bor?". C.geokartan visade på farbar väg ända fram till den övergivna byggnaden. Cacheutläggaren rekommenderade promenad den sista biten. Jag  läser ofta cachebeskrivningar i efterhand, för då har jag en relation till platsen.
Så jag körde "lånebilen"- dotterns lilla bil - ända fram till gårdsplanen. De goda makterna var på min sida, och jag körde inte fast en enda gång... ej heller slirade jag i diket.
Tänkte att detta borde kunna vara en plats för elallergiker att bo på. Närmare en kilometer från närmsta hus, rakt ut i skogen. Restaurering vore förstås av värde.... Undrar vem som bott här? Min tolkning av cachebeskrivningen är att det var en tokig kvinna, som var den sista som vistats under det tämligen hela taket.. Intressant att se ... och fantasin börjar röra på sig ganska så bra.
Kände att det var en fridfull plats, trots all förstörelse.

Efter det blev det några ohittade cacher och det är ju inte så kul.

En promenad var det läge för, så här på sen söndagsförmiddag.
"Astrid Lindgrens-rundan" i Horda, hade jag valt ut för ändamålet.
Visst har man en massa förutfattade meningar, och min förutfattade mening var att det skulle finnas burkar med Astrid Lindgrensfigurer i, på denna runda. Men så var inte fallet, utan i stället så var det rör med pappersrullar i, och på varje pappers baksida fanns det en fråga med tre svarsalternativ. Svåra frågor, tyckte jag, och bestämde mig genast, för att låta det där med bonuscache vara.

En fin runda på riktig skogsväg var det.
Här hade dottern min skadat sig, när hon och sambon, gjorde denna cachingpromenad en av de vackra sommardagarna, som var i augusti. Hon trampade ner i en håla, och vrickade sig så pass illa att hon fick gå med kryckor några dagar och med bandagerad fot i flera veckor.
För egen del, så vara jag inte ens i närheten av något tillbud.
Öppnade ryggsäcken och fikade gjorde jag på Horda klubbhus altan. Där fanns det bra och torra sittplatser.

 Tanken med cachingturen var att försöka leta upp några av vännen Ingas gömmor, och på så sätt få se lite av hennes barndoms stenar. Från Horda åkte jag mot en liten by som hette Kolvarp och sedan mot en plats som med namn Tokö.

 Vid Tokö och vid Norrefåll, hittade jag - med lagom besvär - två av Ingas gömmor.
Båda låg en bit bort på dålig körväg, och vis av min vansinnesresa tidigare på dagen, så parkerade jag på säker mark och promenerade en  bit i stället.
Visst är det fint med dammar, naturens egen spegel.

Skaftarps kvarn var en fin plats.
Den ensamma hästen fick en kompis i vattenspegeln... och jag frågade faktiskt hästen om han gick alldeles ensam, men fick tyvärr inget svar på det. Ett fint och välskött djur var det iallafall.

Kvarnen låg en bit från gömman.
En liknande kvarn körde min far sin säd till när jag var litet barn, ja, innan skolåldern, på sent femtiotal. Jag fick sitta bland jutesäckarna på flakvagnen, som den trygga ardennerhästen drog. Någon dag senare var säden förvandlad till mjöl och fick hämtas på samma sätt.
Som jag kommer ihåg det, så försvann mjölnarskrået på tidigt sextiotal.
Undrar om denna kvarn körs någon gång i nutid? Många vill ju gärna ha kvarnmalt mjöl... jag köper så ofta jag får tag på.

Visst är det häftigt att med c:geos karta och avståndsmätning i gps, ta sig fram på vägar man aldrig tidigare färdats. Vid sjön Lången fanns en gömma, utlagd av en flitig geocacheutläggare från Hordatrakten, Cordin.

Skymningen började så sakta närma sig sjön och dess dränkta öar.
Alfreds choklad och marsipanfabrik låg nästgårds och där fanns en gömma.
Affären var ( som tur var) inte öppen, det är inte riktigt läge att köpa godis är man bestämt sig för ett litet godisuppehåll, så här efter värsta snask-högtiden.
Men visst var det häftigt, en godisfabrik/affär mitt ute på vischan. Lär nog komma att åka på dessa vägar vid  fler tillfällen. :) - just för att kolla vad butiken har att erbjuda.

För två år sedan var jag också hästskötare mm i Hjälshammar, precis vid trettondagstid.  Då geocachade jag vid Osudden och i Värnamo, i bitande kyla. På trettondagskvällen åkte jag till Gällaryds kyrka på konsert. Det var en av de allra bästa konserter jag hört i en kyrka. Även denna trettondag var det konsert där, men tyvärr kändes det för sent, det är skönt att komma hem i tid, när jobbet börjar i morgon.
Redan för två år sedan letade jag efter den cache som finns vid kyrkan. Jag fann den inte. Gjorde ett nytt försök i någorlunda dagsljus, men det sket sig denna gång också. Lite retligt, när det inte var någon av alla loggar som visade inte hittad. Den lille nanon ville inte visa sig för tant med klumpiga fingrar, det kanske var det som det hela handlade om....

Tillbaka i Hjälshammar kände jag för mer promenad och utevistelse. Visste att jag hade en liten filmburk med magnet på med i ryggsäcken. Varför inte göra en egen gömma, tänkte jag och satte fast den lilla burken  på plåten under plasten på tunnelingången under E4. Kände mig stolt och glad över att ha tillfört alla geocachare en lagom svår gömma på ett kul och fint ställe. Men se den cachen, den fick jag inte godkänt på. Vägverkets ägor äro heliga och enbart för vägverk att bruka och bestämma över.
Trams tycker jag, men bestämmelser är bestämmelser och jag förstår varför man inte får/ska lägga cacher i broräcken. Men  samtidigt blir jag riktigt upprörd över att min lilla fina ofarliga gömma inte fick godkänt, då man t.ex. godkänner gömmor i rondeller och t.o.m högt uppe i vägverkets belysningsanordningar., Det är mycket som inte går ihop för mig!

Idag kom avlösningen för stalljobbet.  I morrn börjar skolan och vårterminen.
Kollar i geocaching.comstatisktiken och ser att det är dåligt med loggar under januari, februari och en bit in i mars. Får försöka få till några rundor denna vinter.... och i Finnveden, där finns det mycket att se... precis som på så många andra platser i vårt fina land.