Perfekt Pickesjöpromenad

Ibland behöver man åka till sta´n. Det finns saker som man lättare får tag på där, än hos oss här på landet.
Det är inte ofta vi besöker Borås, trots att det känns som "vår" stad... men idag var det läge för det.

Nu när jag fått tillgång till alla fina rundor som finns i Sjuhäradsbygden - genom den emeninta gruppen på FB- så kändes det väldigt mycket läge för att kombinera stadsbesök med burkletarpromenad.
C-E tyckte att detta var helt ok.... och ärligt talat, så har han "snöat in" lika mycket som jag på att kombinera den dagliga tant-gubb-motionen med en cachingrunda.
Jag fick välja runda, tvekade mellan Rya Åsar och Pickesjön... valde vatten ... Pickesjön.
Kände hur det bubblade lite i magen av förväntan, redan då jag lade in de 13 cacherna i gps-minnet i går kväll.

Trots att jag är "nästan-boråsare" i grunden, så hade jag inte en aning om var Pickesjön låg.
Men kartor finns, och mobilappen hjälpte oss att hitta rätt.
Parkerade på en ganska stor parkering, där det redan fanns en del bilar.
Nej, det var nog inte geocachare alla dom där ... Pickesjörundan med sina 3,5 km runt sjön, den gillas av alla sorts motionärer ... både springande, joggande, lufsande och gående ... med eller utan stöd.

Såg sjön, det gjorde vi direkt. Lite grått var det, kanske skulle det bli regn...
... för säkerhets skull hade vi klädombyte med, så att man skulle kunna visa sig bland stadsborna i deras hemmiljö efter promenaden....

Under den allra första delen av slingan, så växte bokskogen tätt neråt sjön.
Bokskog är mysigt att gå omkring i, tycker jag... kanske för att vi inte har någon alls hos oss på den sydliga taigan ( barrskogsområdet på sydsvenska höglandet) ... det blir så härligt ljus därunder.
Växterna, de gillar inte alls detta ständiga tidig-skymningsljus, de flyr till öppnare marker...

Ljuset när vi ankom till gömma nummer  två, det var  inte att förakta.... ...  här visade solen att den inte alls tänkt att det skulle få regna på två "geocaching-runde-nördar". Den tänkte lysa upp vår vandring, rundan runt.

 En fin badplats var ganska nyligen anlagd ... eller kanske var det en plats för dem som ville fiska.
Vi träffade på ett äldre par under vår promenad. Mannen berättade att Pickesjön hade haft en egen fiskeklubb med egen stuga, men att stugan tyvärr brann ner för några år sedan. Pokaler och priser försvann i lågorna av den anlagda branden.

De flesta gömmorna låg 30-40 meter från den breda grusvägen/ stigen.
Janne69, han hade verkligen valt sina gömmor med omsorg... lätta att hitta, men otroligt vackert och sjönära belägna.

Picke gård hade funnits från 1500-talet och fram till mitten av 1900-talet.
Under Picke gård, hade det funnits 3 torp. Fram till 1952, hade ett av torpen varit bebott.
Idag fanns det tydliga växtspår efter bosättningar, gullris och snöbär var några sådana.
Det hade höstat till sig ganska så bra här på sydsluttningen.
Bara att konstatera, nu är det mer höst än sommar ...

Efter att ha promenerat omgivna av lövskog eller öppna  hyggen, så kom vi in i den finaste barrskog.
Tycker att denna typen av natur är lika fin som bokskogens... och här känner jag mig riktigt hemma.

Under det att vi tämligen enkelt hittade gömma efter gömma, med 200-300 meter mellanrum, kom vi att prata om hur olika geocachinghobbyn upplevs och används bland geocachare.

För en del av er som läser, så har jag väl blivit den sura kärringen som klagar och ironiserar.
Är med i flera FB-grupper gällande geocaching. Den "roligaste" är Sjuhäradsgruppen, suveränt bra administrerad av "Berrasnobben".
I denna grupp har jag bara inte kunnat låta bli att tycka, då och då, och kanske lite för mycket.
Först var det en diskussion om hintar, vilket jag tycker att det ska vara på alla nivåer vad det gäller cachegömmorna. Det blev en bra diskussion och det är ju helt ok att tycka olika. Förstås!

Sen har jag en grej till som jag gärna tycker till om... och det är klart att jag får tycka!
Jag förstår inte grejen med förstahittajakten ( FTF). Min inställning är att man likt Pavlovs hundar är för mycket styrd av en signal. När klockan ringer/ signalen ljuder, då är det jakt som gäller, även om det är sena mörka kvällen....och enligt min syn på vad geocaching är, så missar man ju hela grejen...att uppleva naturen i njutningsfyllt lugnt tempo.
Min personliga tro är att man i en del fall,  uppnått en lite osund besatthet av själva fenomenet.
Vilket är varje persons ensak, vilket jag inte har med att göra..... men om hela fenomenet FTF-jakt, ja, där kan jag ju tycka.
Nu har jag väl tyckt så mycket att jag fått "kärringstämpeln" på mig, och det finns egentligen ingen anledning för mig att på FB-sidan tycka mer om detta.... men på min egen blogg, där kan jag ju göra det... fast det känns som om jag tyckt färdigt i denna fråga här också.
Man kan ju se det så här också, om FTF-jägarna är besatta av detta så har jag blivit besatt i att klanka ner på deras grej.... och besatthet är ju inte bra..... så nu fortsätter vi på den runda, där cacherna glatt massor av geocachare. Oj, vad många signaturer det stod i loggböckerna!

Helt plötsligt så började det bullra och mullra. Tänkte först att vi var nära järnvägen till Göteborg...
ända till denna vackra tingest uppenbarade sig över trätopparna.
Det var flyguppvisning vid Viareds flygfält.

Vi såg ett antal olika gamla flygplan göra girar ut över sjön.
En del såg vi helt kort bakom trätopparna, andra var ganska långt bort.
De kändes nästa som om man hamnat i en annan verklighet, en icke fredlig sådan och i en annan tid, då man såg tre gamla gamla stridsflygplan komma flygande över sjön i formation.
Men häftigt var det!

Vi stod en bra stund och njöt av både utsikt och uppvisning.
En man kom förbi oss på vägen och  uttryckte att vi valt rätt plats, vi fick flyguppvisningen alldeles gratis!

Ännu ett attackplan kom emot oss, från ett annat håll.
Efter en stund så slutade oväsendet ovanifrån och vi kunde koncentrera oss på burkletande igen.
Upptäckte vid ett par tillfällen att vi glömt att kolla gps, och i det närmaste gått förbi gömman, under det att vi haft ögonen mera uppåt än neråt och framåt.

Mjölkört, det är vackert även när det är överblommat.
Speciellt som det får lite extra skimmer av soldisljus.

Rundan var ganska varierande i kupering, det gick en del upp och ned.
Men faktum är att det började spritta lite i de gamla benen. Hade jag bott i Borås, så hade jag absolut kunnat tänka mig att börja träna löpning ( eller jogging snarare) igen, på gamla dar.
Det kändes väldigt inbjudande att ta ut stegen på de fina vägarna.

Det var dags att ta fram fika, och här, där det med största sannolikhet funnits ett torp, där fanns det bord och bänkar som bara väntade på att bli använda.
En grillplats fanns också, precis nere vid vattnet.

Vid Fagertjärn har vi varit två gånger, för att beskåda den röda näckrosen.
I Pickesjön fanns den också, och den stod i full blom, trots att näckrossäsongen för vita och gula är över sedan flera veckor tillbaka.

Det var vid denna plats som vi träffade på det äldre paret som jag skrev om tidigare.

De berättade att den som ägde Weibulls, som tidigare fanns som blomsteraffär med eget namn i Borås, planterat ut de röda näckrosorna i sjön.

Så riktigt äkta är de inte, alltså inte "vilda". Men vackert det var det ändå!

Lite Tivedenkänsla frammanade naturen runt sjön, iallafall på denna delen av rundan.
Tänk att det finns så mycket vildmarkskänsla så nära storstan... eller rättare sagt, nära "rätt-stora-stan".

En sak som jag uppskattade med rundan, det var de stora burkarna ( fanns nog bara två rör - och ingen liten besvärlig otäcking) och stora, härliga, välfyllda loggböcker.
Gömmorna var lätthittade, precis som jag vill att det ska vara, då man går på promenadcaching.
Skulle tro att man ändå gör åt nästan dubbla tiden mot vad man skulle ha gjort om man gått utan att leta burk... det tar en stund att gå 10 - 50 meter från vägen, det tar en liten stund att leta, att logga .. och kanske det som tar mest tid, att återställa gömman.

En bonuscache fanns det också.
Det var inte svårare än att samla siffror i burkarna.
Bonuscachen hade ingen hint, men den hittades ändå lätt alldeles vid det stora flyttblocket i vattnet.

Tretton gömmor blev det och sedan var även jag alldeles cachemätt.
Det var en superfin runda, rekommenderas för alla...det kan inte bli bättre.
Solen hade följt oss hela vägen och nu behövde den vila en stund bakom molnen.
Regnet kom så småningom, men då var vi i Knalleland och utförde de ärenden vi kommit till stan för att göra.

Kände mig helt ok för att blanda mig med andra shoppare, efter att ha bytt skor och tröja.

Ja, det var en alldeles perfekt promenad i Picketrakt, en promenad då man inte ens behövde skita ner sig för att hitta det man sökte.

Tack, Janne 69. Jag lånar din bild från geocaching. com och lägger ut här.... blir så glad av de cachare som vågar visa vem de är med bild!

Skolstartat

 Har jobbat i två veckor, och,oj, vad snabbt de har gått.
Kändes ändå som om denna vecka, var den riktiga skolstartsveckan, veckan då eleverna äntligen inställde sig för terminens arbete.
Detta år har jag en extremt liten klass, som det ser ut idag, enbart tio elever.
Är faktiskt så att jag kan känna "dåligt" samvete för detta. Samtidigt som jag kan tycka att denna lyxtillvaro, det är både jag och  mina sexor värda, under fyra år har jag haft  skolans största klass, tillika dubbelklass.
Första gången på fyra år som jag ha ren "ren" klass, inte konstigt att det känns konstigt.
Sexorna tycker, iallafall så här i början, att det är jätteskönt att få vara för sig själva.

Att ha få elever, det betyder inte att jag under lektionstid har mindre att göra.
Det betyder bara att varje elev får mer lärartid.
Samt att jag kan hjälpa varje elev, där den befinner sig, inte bara hasta igenom förklaringar och hjälper utan kunna ge var och en mer av det speciella behov som varje barn ju har, oberoende på vilken "nivå" den befinner sig.

Hade glömt av hur trött man kan bli efter en dag utan rast.
För raster,det har vi inte på onsdagar, någon av oss som jobbar med de äldre barnen.
Full fart mellan 7.45 och 16.30,  med tio minuter paus här och där.
Blir så irriterad av att man från lönekontorets sida ändå lägger in de obligatoriaka trettio minuternas lunchrast, trots att vi inte har en chans att få ut detta.
Det är absolut inte så lyckat att ha konferens en sådan dag, men så ser det ut.
Man vänjer väl sig vid att onsdagen blir en tröttdag, en dag då man inte orkar göra något annat.

Fyra skoldagar med elever blev det bara denna vecka, då man av någon anledning bestämt att eleverna skulle komma på tisdagen.
Efter två dagar, så var man inne i den "gamla trallen"- det kändes redan  länge sedan det var sommarlov.

Elevens Val har vi på fredagar, alla elever i åk 3-6 + tre lärare.
Under ett par år så har Elevens Val fått bli IUP-tid, att eleverna fått denna tid att jobba med sina särsklit utvalda extraträningsbehov.
I år tänker vi ändra på detta.
Första perioden blir en "uteperiod" där eleverna bl.a fått möjlighet att välja geocaching.

Det var fantastiskt roligt att ge sig ut och leta upp Philips enklaste gömmor med tiotalet intresserade elever.
De hade många frågor och de tyckte att det var jätteroligt att leta burk.

Till min stora glädje upptäckte jag att en av dessa elever skaffade sig ett eget konto igår.
Denna elev, som kallade sig ekorre, hade nämligen loggat tre av de cacher som jag lade ut med skolelever förra våren.
Superroligt!
Får lägga ut en skolrunda för eleverna,  under någon av de närmaste veckorna. ( Fast även för andra förstås)

Träningen började denna veckan.
Med träning avser jag spinning - spinn/mix.
Man hade startat en ny träningsgrupp också, cross-fit. Tänkte testa på detta, men då jag såg att det nästan bara var unga personer ( 45 -) med i gruppen, då kände jag mig alldeles hopplöst för gammal och avstod.
Konstigt nog så var det bara jag som var "gammal tant" på spinningcykeln också. Där brukar jag ha sällskap av någon eller några i samma ålder.
Kanske kommer de, när det blir mörkare ute.
Spinning -spinning/styrka är ju annars en alldeles utmärkt träning långt upp i åren.
Liten belastning på skelett, samt att man lägger sig på sin egen nivå.
Tänker att jag kanske skulle bli seniorspinningledare när ( och om) jag blir pensionär.

Igår hade vi en trevlig kväll i Korpstugan, dryga tiotalet arbetskamrater på vår lilla skola.
Vi firade en kollega som fyllt halvsekel.
Trevligt att träffas utanför skolan... och faktum är att det blev inte SÅ mycket skolsnack under kvällen.
Var lite orolig för att det skulle bli för sent för tant som måst vakna klockan sex varje morgon, och som numera känner sovsug vid tiotiden.
Funkade att vara uppe till midnatt och att ändå känna sig rätt pigg idag ... då jag ÄNTLIGEN fick befinna mig i drömmens rike ända till klockan åtta!

Geocaching eller rolig fotografering, det har jag inte hunnit med ( känt för) när skola och träning tagit den mesta tiden.

Men idag blev det två cacher hittade, efter det att kylskåp fått påfyllning och trädgård fått sig en välbehövlig uppfräschning.

Philip hade lagt ut en ny gömma som vi hittade,C-E och jag.  Vi hittade också en rolig- enkel- multicache på "Kyrkrundan" vid Mossebo vackra kyrka. Nära och bra alltså!

I morgon är det tänkt att bror och svägerska ska bjuda mig och C-E på födelsedagspresent .... Elfsborg-Öster och mat på fin restaurang i Borås. Hoppas att di gul-svarte kan bjuda på lite födelsedagsmål också!

Telefoniterror

Nej, jag vet, det är ingen telefonstolpe... det har gått elektricitet genom de ledningar, som denna fårade åldring hållit upp.
Det får ändå bli enda bilden till det som jag inte berättat om, för att jag skämts så... men nu tycker att jag bör berätta, då jag har dubbel anledning att skämmas.... och att bli förbannad!

Förr i tiden var det Televerket som såg till att telefonlinjerna fungerade. Män i orange jackor och med stolpskor på fötterna klättrade oförfärat upp i telefonstolparna för att kunna åtgärda fel. Ledningarna lagades då det gått sönder, oftast beroende på oväder som dragit fram.
Det var i en annan tid.

Televerket bytte namn, man blev Telia Sonera /Telia.
Sen kom mobiltelefonerna och kommunikationen i kopparledningar blev allt mindre.
Fler intressenter visade intresse i att tjäna pengar på att förmedla kommunikation.
Blev för egen pålurad  abonnemang och ny mobiltelefon hos Telenor en gång, då jag passerade deras disk i Ullared. De lovade att vi skulle få bra täckning ute hos oss här i skogen, men det löftet höll de inte. Däremot bakband de oss under två år, eftersom jag skrivit på en bindningstid. Ringa hemifrån var inte att tänka på...

När de två åren gått, så blev det Telia igen ... deras täckning var vid denna tid, för så så där tre-fyra år sedan, något bättre, men har å andra sidan inte förbättrats ett dugg på dessa år. Mobilkontakt hos oss, nä,
det funkar ännu inte.

Till det fasta telefonnätet och till Internet har vi alltid haft Telia.

Ända tills en dag, tror att det var för ett år sedan ungefär, som det ringde en man från Ringia. Han ringde upp företagskunder, och eftersom C-E har skogsfastighet, så ses vi som företagare.
- Alla företagare har rätt att få lägre telefonkostnader, lovade han.
Jag frågade flera gånger om han kunde stå för detta, och det kunde han.
- Ok, sa jag. Nu är det ju inte jag som står för abonnemanget, det är C-E. (maken)
- De går bra ändå, svarade försäljaren. Du kan teckna avtal i hans namn.

Trevlig man, som gjord som säljare. Jag gick på detta.

Blev det billigare fast telefoni? Nej, den blev dyrare. Jag förbannade Ringia som satt mig i deras fängsel för två år framåt!

På försommaren fick jag ett nytt samtal. Från TeleRix, Man erbjöd mig ett bra telefonabonnemang.
- Men jag är ju bunden till Ringia, sa jag.
- Det säger vi upp, svarade den unge mannen på andra sidan kopparledningen.
- Går det? undrade jag.
- Javisst, svarade ynglingen. Du ha tre månaders uppsägning. Vi fixar detta!
- Ok, sa jag förvånat. Jag vill ju så gärna bli av med det lögnaktiga bolaget jag blivit bunden till.

Det kom ett brev från Ringia som bekräftade uppsägningen.
Det kom en konstig räkning på ett par hundra från TeleRix, ganska så omgående. Mailade och frågade vad det var. Det skulle ju dröja tre månader....Fick inget svar. Lät det hela bero. Det finns annat i livet som man måste lägga sin energi på, annat än telefonabonnemang.,

I juni kom en faktura på 3600 kr från Ringia.
Jag baxnade: 3600 kr! Det var den summa som  var kvar att betala på det bundna abonnemanget därifrån.
Nu är inte jag den som anser att pengar är viktigt, MEN jag anser att man ska få något för de pengar man lägger ut. Här fick jag inget.
Jag hade blivit inlurad i ett förljuget abonnemang, något som jag inte eftersökt, och blivit påverkad att  gå med på  detta per telefon. Ont i magen, fick jag! Av ilska och vanmakt.

Det blev en tid med mailkontakt med TeleRiks och Ringia. TeleRiks insåg att deras försäljare vilselett mig.
Det ska de ha heder av, för de är det enda bolag jag träffat på, som kunnat medge felaktigt förfarande. De avbröt abonnemanget.
Mot min vilja fick vi gå tillbaka till Ringia. En överflyttningskostnad på ett par-trehundra kronor kostade det oss. Dessutom blev vi fångar hos det lögnaktiga företaget i ytterligare tjugofyra månader.
Jag orkade inte bestrida vare sig överflyttningsavgift eller fångenskap.
Den enskilda människan har ingen chans mot de giriga företagsjävlarna.

Kontentan av det hela: Ingen försäljare bemöts med trevlighet i vår telefon. Tyvärr!

I november 2011 ringde det en man ( varför har alltid dessa unga män en övertalningsförmåga på gamla tanter?) från Telia. Han ville erbjuda mobilt bredband, inkluderat i kostnaden för det bredband som vi redan har via ADSL. Kunde vara OK, tyckte jag. Att jag samtidigt gick med på en bindningstid på 18 månader,
det hade jag ingen aning om.
 Fick dosa och SIM-kort och testade det mobila bredbandet här hemma. Funkade inte alls. Täckningen är alldeles för dålig. Förstod innebörden av det ord som mina elever använder då och då: Ordet "lagga".
Testade bredbandet ytterligare en gång på annan plats. Funkade inte heller. Ett dåligt mobilt bredband, det var inget som jag ville ha!

Ännu en ung man ringde några månader senare. Man hade sett att vi inte använt det mobil bredbandet, Han ville uppgradera detta, så att det blev mer kraftfullt. Vi skulle få testa ett par månader, där efter så skulle det kosta oss en summa - tror det var 89 kr per månad.

Mobildosa kom, men inget SIM-kort. Det jag tidgare haft, det visste jag inte var det fanns. Jag hade ändå ingen användning av det. Väntade på nytt SIM-kort. Kom aldrig något. Funderade inte mer på saken. Det hade väl blivit något fel. Behov a mobilt bredband, det hade jag inte, smartphonen funkar alldeles utmärkt för det internetbehov jag har... och det behovet är sannolikt större än för merparten av  sextio år gamla tanter.
Den (snart) sextioåriga tanten har dessutom andra intressen och arbetsuppgifter än att hålla koll på det här med telefoni och bredband.

Vid samma tid hände det sig att C-E bytte telefon. Från att ha haft en mobil av enklaste modell, så slog han till och skaffade sig en HTC av modell större. Abonnemanget ( + Spotify) kostade "skjortan".
Nästan samtidigt med fakturan på C-Es mobiltelefon kom en faktura på 108 kronor, även den adresserad till C-E. Jag såg att det stod något med ordet "mobil", och tänkte att det var en extra kostnad som tillkom på C-Es stora vita, vackra smartphone.
Riktigt dåligt av mig - eller C-E - att inte kolla närmare.... även om det väl egentligen inte hade förändrat så mycket.
108 kr, det är en faktura som jag betalat månad efter månad i lång tid.
Igår fanns Teliabrevet i lådan igen och det slog mig att jag skulle kolla vad det EGENTLIGEN var för räkning som kom, och hur länge den skulle komma.
Döm om min förvåning - och den "skam" jag kände, då jag insåg att det mycket väl kunde vara en räkning för ett mobilt bredband som jag aldrig haft möjlighet att använda.
Slog telefonnumret till Telia, knappade mig fram i en knappdjungel och fick klarton och sedan upptagetton.Orkade inte ta telefonvägen mer. Letade upp Telias hemsida och  framförde mitt ärende där.
Jodå, jag hade ett mobilt bredband.
- Hur kunde det kosta så mycket, det var ju en summa under 100 kr?
Fakturakostnad! Dessa förbannade fakturakostnader, ytterligare ett bedrägeri, då den kostnaden inte framgår i eventuella avtal!
Då jag aldrig använt abonnemanget och då jag inte ens fått med ett SIM.kort eller någon information om att och hur jag skulle använda det gamla, bara en tom plastdosa, så ansåg jag att jag skulle få sluta det icke befintliga abonnemanget- som jag f.ö. aldrig SKRIVIT under- bara blivit munligt pålurad, direkt.
Att jag inte skulle få pengar som jag inte haft någon nytta av tillbaka, det insåg jag. Girighet är vårt största problem.
Tror ni att jag fick avsluta abonnemang?  Nej, det är tre månader uppsägningstid på det!
När jag framhärdade hur lurad jag känt mig, så gavs jag det "förmånliga" erbjudandet att få avsluta abonnemanget då bindningstiden gått ut efter arton månader. Den 12 september skulle dagen vara inne för detta.
Många mail blev det igår kväll och idag. Fyrkantigheten i systemet är vedervärdig, hänsynslös och skrämmande.
OK, det är snart september. Sista fakturan alltså, sen är de bortslängda pengarna slutbortslängda.
Trodde ni! Fakturan är för juli! Så jag ska betala ytterligare ca 300 kr , slängda i sjön... bara för att jag blev pålurad något jag inte ville ha av en trevlig man.

Jag skäms, för att jag är så vansinnigt skitdum.
Jag är vansinnig på de företag som skapar behov som man inte har, som ljuger och som sätter en i sina fängsel av bindningstider.
Jag blir så förbannad att de inte kunde bevaka att vi inte använt denna "bredbandsdosa", på samma sätt som de bevakade att vi inte använde den förra. Men företag har inga skyldigheter mot sina kunder, medan kunderna sitter i deras bindningstidsfängelse.

Vet att det kommit ett förslag om att det ska finnas skriftliga avtal, att det inte räcker med telefon-"avtal" för att kontrakt ska gälla. En självklarhet, tycker jag.

Telefonförsäljare, göre er icke besvär. Jag kommer fortsättningsvis att avsluta samtalet direkt, då jag inser att det är vinstintresse som avses. Vilket det ju alltid är vid telefonförsäljning!

Det goda förtroende jag haft för Telia, det är borta.
När vi äntligen blir fria från alla abonnemang, så har TeleRix stor chans att få bli kommunikationsleverantör. De var de enda företag som inte enbart ägande sig åt telefoni-terror... det företag som visade att det fortfarande finns riktiga resonabla människor.

FORTSÄTTNING:
Idag, dagen efter alla mail, så kom det ett nytt SIMkort med posten. Snabb leverans!
Satte i kortet i plastdosan, slog in Pinkoden och blev uppkopplad.
Tror ni jag kom ut på Internet? Nä, det är alldeles för dålig täckning för att detta ska leverera.
Telia har alltså bundit mig till och tagit betalt för något de inte kan leverera.
Moral? Nä, den tycks inte finnas i det företaget heller.
Jag skulle vilja kalla det hela för rent bedrägeri.

Fått facit

Att lägga ut geocacher på ströplatser, ja, det har ju stundom oroat den gamla tanten en del.... för tänk om det blivit fel!
Att lägga ut en hel runda, och med start bara en och en halv kilometer från egna hemmet, det har medfört en ännu större känsla av ansvar.

Det har varit en plats på rundan, "Bäcken",  där  många letare gått bet.
Kombinationen svår gömma- snurrande gps.
När jag kom hem efter en innesittande studiedag igår, så beslöt jag mig för att cykla ner och göra gömman lite lättare.
På vägen dit, träffade jag på ett par som just hittat sista gömman, nummer 10, vid dammen i Älmås.

Det var  frelar72, Mikaela och hund.
Trevligt att träffa någon som gått rundan, och som kunde förmedla facit.
Jodå, man hade hittat alla gömmor och även "Bäcken".
Jag berättade att jag var på väg att flytta "svårstället".
Fredrik tyckte att jag kunde behålla stället, bara göra burken mer synlig.
Så fick det bli.

Spingo80 aviserade att hon och mugglarmartin ämnade komma till hennes barndomsby, för att motionera den runda, som spingomodern lagt ut.
Detta redan på lördagen, alltså idag.
Så bra, tyckte jag. Då hade jag verkligen anledning att hänga på och kolla hur bra mina och C-Es gömmor var.

Då vi startade motionsrundan direkt från hemmahuset, så blev det en vandring på dryga sju kilometer.
Det fanns  två gömmor på vägen till Älmåsrundestart, som spingo80 inte letat upp.
Den första, dryga 500 meter från hemmet, vid Roberts stenmur.
När jag senare i eftermiddag läste loggen, så skrev Johanna ( spingo80) att hon inte tidigare registrerat hur väldig stenmuren är. Detta  trots att hon bott här på heltid i tjugo år och dessutom vistats mycket ( och då och då ridit förbi) under de sex studieåren.
Ja, man blir hemmablind.

Johannas farfars farfar har en egen burk. Min enda stenmursburk. Då jag nu fick facit på mina olika gömmors kvalitet, skämdes jag lite över detta
Koordinaterna var fyra-fem meter fel, och det kan väl vara ganska ok... men man ser hur fel det blir i en stenmur. Det är alldeles för mycket sten att leta bland!
Som tur var så fanns där en bra hint, som gjorde att letningsområdena reducerades.

"Roberts stenmur" var enligt facit klart godkänd, " Janne i Moghult" med tvekan godkänd.

Så kom vi då fram till rundan.
Vid första åsynen så skämdes jag över hur skräpigt det var, precis där rundan började.
Varför slänger många landsbygdsbor, av gammal vana, en massa skräp i naturen? Ja, regelrätta soptippar, det kan man hitta lite här och där ute på landet.
Skämdes så illa, att jag inte kom mig för att ta fram kameran.

Koordinaterna stämde någorlunda vid de första gömmorna, det diffade på högst åtta meter. Kan hålla med om att det är lite för mycket, och då är hintarna viktiga.

Det var av stort värde att få facit på koordinatkvalitéten och kunna anpassa hintarnas utformning därefter.
Mina båda medvandrare tyckte att det var lite för ingående och lättledande hintar på sina ställen... "lite svårt ska det väl ändå vara"... så efter förslag från  Johanna och Martin, så har jag ändrat en del ledtrådar i eftermiddag.

Ändrat, det hade även någon av  de tio burkletare, som tagit sig rundan runt under de första fem-sex dagarna gjort.
På två ställen var det gömt lite annorlunda än vad vi gömde  C-E och jag. Alla fanns förstås nära ursprungsplatsen.
Sannolikt ett facit på att mera erfarna geocachare tyckte att det var en lite väl enkel gömma, på någon plats.

I några av loggarna har jag kunnat läsa att letarna letat sig in i de jaktstugor som man passerar.
Lite nyfiken var även Martin.
Ett bra ställe att vila benen på, det var det ju också.

När vi närmade oss "svårgömman", så ville jag passa på att få facit på gps-snurret och ursprunglig svårighet.
Skyndande mig före mina medvandrare och lade tillbaka "burken" i sin tidigare gömma.
Igår, när jag besökte platsen, så visade min mobilapp c:geo på 0,69 m. Så perfekt, vem kan missa detta?
Att gårdagens goda koordinaterna var en tillfällighet, det förstod jag, då jag fick bevittna Johannas c:geo-snurr och Martins gps-dito.
-17 meter sa Martin, när han stod precis där jag nollat i går.
-9 meter, sa Johanna alldeles bredvid.
Vilket förfärligt snurrande det var här! Inga el-ledningar i närheten, och inte i en dal. Ingen storskog, men en del träd. Vad beror detta på?
De båda letarna bestämde sig för att leta på en plats, den som såg bäst ut koordinatmässigt sett och utifrån de ledtrådar som gavs. Trots detta hittade man inte den välgömda cachen.
Råd gavs och facit av det hela var att cachen flyttades ut ur sin gömma,och blev ganska så synlig.


En mycket givande promenad för banläggaren och burkutplaceraren.
Det är en lätt runda, på gränsen till "grön" om man tänker slalomfärger. Men med tanke på att det är en ganska kuperad runda, så får den utifrån detta anses som blå.
Jag skulle absolut gillat den, om jag varit geocachare. Men då är ju jag emot svåra cacher på rundor. Det tar tid att leta och det tar tid att gå, alltså behöver gömmorna var lätthittade.
Men vi tänker olika!

Har ett antal gömmor i Dalstorp. Anledningen till detta är att jag under ett kvarts sekel jobbade i den mysiga skolan där och lärde mig mycket om trakten.
Fick meddelande om att loggboken vid Sjölunds udde var blöt.
Åkte dit i eftermiddag, för att åtgärda detta och fann att jag inte fann min gömma.
Anlitade c:geo. Det tog en stund innan den ville koppla mig rätt.
Koordinaterna var tio meter fel ( inte bra) så jag fick ta till hinten för att hitta.

Facit av detta: Använd inte lådor köpta på Fyndlagret, de håller inte tätt när det är riktigt blött.
Var noga med att ange bra hintar, om du inte är bergsäker på att koordinaterna är riktigt bra.

Det är ju internationella geocachingdagen idag, och även om jag ägnat i princip hela dagen åt geocaching, så hade jag ju inte funnit någon för egen del.
"Kyrkrundan" har fått en hel publicitet i medierna. Vid Dalstorps kyrka har jag en gömma. Det fanns plats för en Kyrkrundegömma vid kyrkan också. Den fann jag enkelt.

Passade på att besöka den vackra minneslunden, där bl.a. min kollega Ingas aska finns. Det måste vara en av de vackraste minneslundar som finns i vårt land, belägen med utsikt över sjön. På stenarna finns plattor med namn på de personer som har sin aska utspridd/nedgrävd (?) här.
Fantastiskt välordnat och vackert!

Facit av dagen: En fin sensommardag med trevligt ( bästa) sällskap, ordentlig motion och med utökad kunskap om geocachingens hantverk. I morgon hoppas jag att det blir promenad på Skänstadsrundan i Dalsjöfors... och att cacherna är lätthittade!

Tänka tvärtom

Många rundor med gömda burkskatter blev det i somras. ( Märk; jag skriver i somras! Med tanke på vädrets förändring i samband med lärarskolstarten, så känns det som om det blev höst över en natt- mellan söndag och måndag.)

C-E och jag ville gärna "tacka" för de rundor som vi gått - och dem som vi förhoppningsvis kommer att ta oss runt under hösten - genom att "bjuda tillbaka".

Sagt och gjort.
Research av tänkt runda.
Burkidéer.
Beställning från geocachen.se - vi är inte så händiga jag och maken, men någon egengjord gömma fixade även C-E till.

Det är lite pirrigt att lägga ut geocacher, det tycker jag fortfarande.
Man måste tänka tvärtom.
Hur skulle jag vilja ha  det?
Lätt - svårt?
Jag vill ju ha lätta gömmor på en promenad - och gärna annars också, men inte superlätta - och jag vill framförallt ha lite variation mellan stora och små burkar.... mellan plast och annat vattentåligt material. Dessutom vill jag ha variation på gömslena.... och inte i stenmurar. Helst ej heller i täta granar.

Den värsta svårigheten är att få till koordinaterna, att få dem att stämma.
De  23 gömmor som jag lagt ut innan söndagens banläggning + de skolgömmor som jag har lagt ut med elever, under namnet "toppenklassen", de är utlagda med hjälp av mobilapp.

En gång blev det väldigt tokigt.
Det var när "toppenklassen" fick nio gömmor släppta samtidigt, i samband med att vi jobbade med område "Närmiljö" inom Grön Flagg-temat.

De flesta geocachare i Småland och Västra Götaland känner säkert till en man med aliaset 1000sjöar.
Han gör fantastiskt fina egna gömmor, och han har en viss förmåga att komma först till många nya cacher.
( Något som jag för egen del aldrig har fattat vitsen med,  men det ska jag skriva om en annan gång... :))

1000sjöar hade dagen efter utsläpp ( detta var våren 2012, innan alla tokiga burkslavar från Limmared kom farandes i racerfart :)) loggat åtta av de nio gömmorna. Den nionde hade han letat länge efter, i ett relativt sankt skogsområde, det skrev han i loggen.

Eleverna hade inte lagt någon gömma i sankmark, de hade lagt den bakom en extra stor sten i en stenmur. Detta var f.ö, före den tid då jag kom till insikt om att stenmurar, där är det ingen hit att gömma burkskatter ... det förstör såväl stenmurar som letarnas goda humör.
Vad hade hänt här? 1000sjöar gillar vatten, men så tokig var han väl inte att han automatiskt drogs till vattensjuk skogsmark, när han skulle leta vid relativt torr åkermark.

Sannolikt hade jag skrivit fel på en siffra, så avståndsfelet blev 160 m ungefär.
Så den gode mannen blev lurad på en förstahittargömma.
Känns så här i efterhand ganska så bra att kunna ge den till någon annan, som tycker sådant är viktigt och som kanske bättre behöver.... :)

På vår "Älmåsrunda" finns det en gömma här i närheten av dessa stora flyttblock.
Blev den för svår?
Nej, inte med så tydliga hintar som jag ger.
Tycker ju själv att ohintat är värdelöst, och för att kompensera ev. brister i koordinaterna, så blir det både livrem och hängslen, genom att hintarna ger bra besked om var man ska leta.




Då vi var ute på vår banläggning, så var det jag som tog fram koordinater och C-E som antecknade dessa och tydligt markerade de "bästa" siffrorna.

Här, alldeles nära en bäck, men där det var ganska glest mellan träden, så var det inte lätt att samarbeta med gpsen, den ändrade de sista två siffrorna hela tiden. Tog upp telefonen för att jämföra, men den stoppade jag snabbt ner igen och förträngde att jag hade, för där visades helt andra siffror.

Har hört proffsgeocachare uttrycka att det blir dåliga koordinater om man använder mobilapp. Nu har jag ju inte den erfarenheten, efter ca 30 burkgömmor, med koordinater tagna med c:geo.

Men då erfarna cachare må vara visare på vägvisning än vad amatörtanten är, så tänkte jag att de har väl rätt då.

Den allra första gömman jag lade ut, i juli 2011, vid Roberts stenmur, den har jag i gott minne.
Hade nästan ont i magen av nervositet då den var publicerad. Tänk om det inte funkade!
Telefonen ringde någon halvtimme efter publicerandet, det var ett okänt mobilnummer ... nej, jag vågade inte svara.
Det ringde igen.... nej, jag svarar inte.....det är säkert någon som är sur för att jag lurat ut den/dem och jag har jättemycket fel på koordinationen. Så tänkte den gamla, knäppa tanten.
Satt vid datorn och såg att det kom upp ett meddelande på skärmen.
En stackars kille hade letat tre kvart och inte hittat ! Oj,oj!
Skickade en beskrivning var han kunde leta....
Det visade sig att hinten var alldeles för dålig.....inte koordinaterna.
Gav lite självkänsla i koordinerandet - och medvetenhet av nyttan av bra hintar.

Klockan arton var söndagens banläggningsarbete klart och inskickat för granskning.
En dryg timme senare hade den första burken loggats.
Nummer fem!
Men vad är detta? Vi som gjort en promenadrunda med anvisad parkering!
I vår värld börjar man räkna på ett. Sen kommer två. Som nummer fem kommer fem....
Bara att konstatera att det fanns tvärtomtänkare.
Då det finns möjlighet att på skogsvägar ta sig  till de flesta gömmor med bil, så var det så de förstahittartokiga gjorde.
Kanske jag skulle ta bort loggen... de hade ju inte gjort på tänkt sätt ...!
Naturligtvis kan jag inte det... bara konstatera att alla inte tänker som jag (och det är väl en förskräcklig tur det!)

De båda bilburna killarna  blev ändå "straffade" för sitt tvärtom-tilltag.
Mitt/vårt fel förstås. Skriver man N57 31.217 i stället för N57 31.317 i cachebeskrivningen, så blir det dryga 160 meter fel.
Inte undra på att det inte blev något flyttblock loggat den kvällen.
Fast jag tycker nog att den promenaden rätt ut i skogen kunde vara ok, med tanke på hur det var tänkt att man skulle ta sig fram!  :)

Även gps-snurret vid vår enda svåra gömman, som gömma gjord, gjorde hittande omöjligt.

Kollade upp koordinaterna på de två gömmorna i går seneftermiddag och skrev in ändringarna på datorn.

Trodde inte det var möjligt att en ny förstahittare loggade en timme senare.
Fick bara meddelande om att han hittat de nyutkomna burkarna. men det fanns ju åtta till!


Idag var det ÄNTLIGEN en geocachare som skötte sig, som inte tänkte ett dugg tvärtom mot vad jag och C-E gjort då vi lade ut rundan. Han/hon parkerade på anvisad plats och promenerade de fyra kilometrarna, i regn och rusk. ( Fast vi hade nog tänkt på solskenspromenader egentligen.... så han/hon tänkte ju ändå tvärtom mot oss, på sitt sätt....)

Ger denne ahlis1 en stjärna, för att bli försterundaren. FTR. Mycket sundare mot såväl miljö som kropp och själ, än vad det är att adrenalinstinn stressa fram i bensindrivet fullfartsfordon.

Tycker jag - men man kan förstås tänka tvärtom också!

PS. Rättelse FTR får Linsrille ... och så två FTF också. Det visade sig att han gick rundan två gånger i går kväll - både för att komma först och hitta alla! Geocachare är otroliga och ganska så tvärtom! DS

Halmstad och Hallebäcken

-De är lika bra att vi tar med ryggsäck och termos, sa C-E, då han i går  packade bilen för de sista semesterdagarnas behov. Ingen vet vad du hittar på!
Lite förvånad blev jag allt. Var C-E cachingsugen!? Han som varit lite smått skeptisk till hela företeelsen, ja, det är iallafall så han har uttryckt sig.Kul, kul!
För egen del så kändes det som om jag blivit lite burkmätt efter åtta dagars skattjakt... men OK, visst kunde jag stå ut med ytterligare någon dags letande.
Gick in på den eminenta sidan "Geocachare i Sjuhärad" på FB och kollade deras rundor. Det hade nyss kommit in flera olika Hallandsrundor i "rundor-filen". Flera hade vi/jag testat, men Hallebäcksrundan var ny. Det fanns inte ens en länk till startcachen... men jag hittade den, en bit norr om Simlångsdalen.
- Jag har hittat en bra runda meddelade jag till C-E.
Han väntade tåligt, medan jag lade in de cacher som fanns utmed de dryga tre kilometrarna, i gpsen.

 Vädret var ljuvligt, denna sista semesterdag, för de alla flesta av landets lärare.
Satt utanför stugan och ömsom läste, ömsom löste Aftonbladets fredagskorsord.
Funderade på att gå det 300 metrarna ner till havet och ta ett dopp.
- Vi kan väl cykla en runda, sa C-E. På Prins Bertils stig.
- Vi kan väl försöka leta upp några nya cacher där, sa jag.
C-E sa inte emot. Vilket betyder samtycke. :)
Cykel fram, mobilapp med och tramp i motvind från Östra stranden, genom centrala Halmstad till den Västra Stranden.
Utmed Prins Bertils stig finns det MASSOR av cacher.
Tidigare i sommar hade vi tagit oss fram till den gamla boulebanan.
Där stannade vi nu och kopplade upp mobilappen.
Vid Örnäsviken fanns det en cache där hinten var "Här kan du mata änder"

Hittade lådan på superbra koordinater under bron, gick ner mot stranden... och se, där kom mamma And med alla sina barn.
Tyckte att de såg så vuxna ut nu, att det var dags för dem att pröva sina egna vingar.
Men tydligen tyckte inte barnen And detsamma - eller var det mamma som var hönsmamma ( f-låt, andmamma) och inte lät dem flyga iväg.

Örnäsviken var en fin plats denna vackra sensommardag.
Vissa  cacher var ohintade, och alla som läst min blogg, vet ju vad jag tycker om sådant.
Inte alls.
Kollade i loggarna och såg att det var flera som inte funnit.
Sannolikt fler som inte hittat än vad loggarna visar. Ärligt talat, så bryr jag mig inte alltid om att logga didn´t find. Speciellt när det är ohintat.
För då vet jag ju inte var jag skulle ha letat och inte hittat.

Tyckte att det räckte med fem fredagsfunna burkar. Vände cyklarna hemåt igen och insåg att nästa gång
( nästa år ?) så blir startsträckan ytterligare någon kilometer längre, då vi sannolikt fortsätter att leta gömmor utmed de osannolikt vackra omgivningarna vid tvåmilastigen, längs vilken Prins Bertil tydligen gillade att promenera.

Hemkommen från den Västra Stranden till stugan på den Östra dito, så blev det saltbad i ljumma vågor ... och sedan en bit mat på Timmerstugan.

Molnen hopade sig över Halmstad i dag på morgonen. Vi åkte åt sydost. Molnen hann inte riktigt ifatt oss. Vi hörde åskan mullra på avstånd, när vi parkerade bilen vid Simlångsgården och begav oss ut på den gula slingan. Nu var det dags att gå Hallebäcksrundan.
Det var flera cacheägare utmed rundan.
Vildmannen hade en häftig gömma, här vid sitt högkvarter, med utsikt över sjön.

Urzus var pappa till de flesta gömmor. Danne 100 till någon. Feather till ytterligare  en.

Det märktes att stigen började användas för längesedan, det fanns ett antal fikabord, där det tidigare fortfarande varit sjöutsikt.
Idag fanns det bara sly.
Och en cache.

Jag gillar stora raka tallar.
Beror sannolikt på att jag känner mig hemma i den miljön.
Vi har gott om stortall hemma i Moghult.
Kändes som om vi var på väg på en storfavoritrunda... de första cacherna var lätthittade, och naturen omväxlande och underskön.

Fylleån!
Den rinner ju ut i Kattegatt, alldeles där Östra stranden slutar.
Vi brukar cykla eller långpromenera i Hagöns naturreservat, ända bort till Fylleåns mynning.
Där finns också en burk.
Så kul att träffa på den lilla fina ån här ute i skogen.

Vildmannens gömma hade terrängranking tre... men gammal tant fann den lätt.
Nä, den var inte svår.

Ser inte detta ut som ett bra ställe att gömma en burk på?
Absolut!

Rundan började på ganska smal stig, övergick till skogsväg och smalnande sedan av igen.
Nedförsbacken var lång i början, undrade om det skulle komma en jobbig uppförsbacke så småningom... men faktum är att jag aldrig märkte av någon sådan.
Men, förstås, lika mycket upp som ner, det måste det gå... fast i olika branthetsgrad.

Här började svårigheterna.
Fattade inte hinten och gps snurrade.
Letade länge, läste loggar.
Flera hade inte hittat.
Gjorde inte vi heller. Men det är väl Ok att det finns en svår cache på rundan, tyckte vi och gick vidare.

Fikade vid en enkel gömma, mitt ute i helt vanlig skog.

Nästa gömma var en fyra-svårighetsgömma.
-Inte en chans att vi klarar, sa jag, då jag såg att de allra flesta letare gått bet.
Och att riktiga proffscachare fått ta kontakt med den som gömman gjort, för att gömman finna.
Myckt riktigt, vi gick bet.
Tror säkert att en del gillar utmaningar, men personligen tycker jag inte att det ska vara så svåra gömmor utmed en slinga. I allafall inte flera.

Svettig och lite sur gick jag sedan nästan vilse i en julgransplantering.
Såg inte en burk, det fanns ju bara barr på grenarna.  Samt under de samma.
Genombarrig och ännu  mera svettig irrade jag mig slutligen, med hjälp av C-Es rop, ut ur det stickiga buskaget.
Nä, detta var inte roligt längre, tyckte jag.
Är väl bortskämd med de fina och lätthittade rundor som jag/vi gått här i trakten.
Sista gömman var ohintad. Det fanns två saker att välja mellan.
Hade jag inte träffat på den typen av gömmor flera gånger under sommaren, så hade jag missat denna också.

För att hitta den sista cachen som jag lagt in i gpsen, så fick man lämna den gula slingan och ge sig ut på vägen mellan Simlångsdalen och Lidhult, alldeles vid infarten till Simlångsgården.
Där stod denna gamla ek.
Fem meter var omkretsen, och jag ska låta det vara osagt om den var trehundra eller femhundra år gammal.

En aktningsvärd ålder har den iallafall.
Funderade på vad den hade sett och fått uppleva under sin tid, stående där vid allfarvägen.
Fotvandrare, häst och vagn, så småningom velociped, omnibuss och automobil.
Långsamhet och stress.
Fattigdom och gottställtstid.
Krig?
Skulle vara en intressant uppgift för mina sexor att skriva om olika tiders upplevelser, som den gamla eken har fått bevittna.
Tar med bilden in i den hösttermin som startar på måndag.

Gömman hittades ganska enkelt.

Varför inte åka till Tiraholm och äta lunch, nu när vi ändå var ute och for på småvägar?
Sagt och gjort!
Åkte på fina vägar via Lidhult och Unnaryd och fick en smaklig måltid bestående av grillad regnbågslax ur egen odling, tsatziki och färskpotatis.
Besök rekommenderas.
Cache fanns vid Tiraholm också, men nu hade C-E blivit cachetrött och jag cachemätt, så blev inte jagad av oss.

Tio dagar i följd har jag aldrig tidigare letat burk. Så visst blir jag påverkad av alla dem som tar augustiutmaningen- den att cacha varje dag i augusti - på allvar.
Men nu är det nog. Förhoppningsvis så lägger vi ut vår egen runda i morgon.
Den blir inte så svår, så den som söker utmaningar har ingen anledning att gå den.
Men den som vill ta en promenad på fyra kilometer och uppleva naturen på västsidan av sydsvenska höglandet och dessutom hitta tio enkla gömmor, den är väldigt välkommen.

Tänker så här: Varför kan man inte ranka rundor, precis som man gör med slalombackar? Svarta backar skulle aldrig falla mig in att testa. Röda vet jag kan bli lite jobbiga. Men gröna och blå, de klarar jag, trots att jag är en ganska (väldigt) dålig skidåkare. Det borde kunna funka på cacherundor också.
Gröna, det  klarar alla, även nybörjare.
Blå, det klarar alla med lite erfarenhet.
Röda, här kan det vara knepigt på några gömmor.
Svart, inget för den som inte gillar utmaningar.

Vår runda, den blir blå.