På plus, positivt

 En hel vecka på plus. Sextio plus alltså.
Har varit positivt. Var lite nojig inför födelsedagen, jag är sån, men när den var över så kände jag mig starkare och lugnare än på väldigt länge.
Veckan har varit alldeles utmärkt.
Två träningstillfällen, då jag upptäckte att man på sextio plus klarar att avverka ett pyramidpass på spinningcykeln utan större problem.
Åsas funktionella träning är också otroligt bra. Det programmet kan jag nu, och skulle egentligen kunna köra det hemma. Gör nog det på tisdag, då det är en annan tränare, som inte alls ger samma energi som Åsa....

Det har varit tre dagar utan vare sig träning eller promenad, så idag skrek hela den stora kroppen efter frisk luft och rörelse. Blev en ordentlig promenad, 5-6 km. Upptäckte att det är skillnad om temperaturen ligger på plus eller inte. Halkade på isig asfalt och isig grusväg.  Bitvis var det helt ohalkigt, där hade temperaturen nått över den magiska (  ja, är den inte det???) nollpunkten.

Besökte Navet en eftermiddag i veckan. Är omåttligt stolt att vara katalysatorn till deras nya satsning, där man får låna undervisningsmaterial till olika områden inom naturvetenskapen. Tjatade länge om att vi skulle ansluta oss till NTA och dess undervisningsmaterial. Det var för dyrt, tyckte man... och kontentan av det hela blev en satsning på  gratis lånematerial för Navetanslutna kommuner. Hittills har man/håller man på att utveckla tre områden; Vatten, Materia och Energi. I torsdags handlade det om materia,och arbetet med diverse färdigställda försök fick min gamla hjärna att fundera i tema "Koppar".
Koppartråd är en av Nexans, Grimsås stora livsnerver. Sannolikt borde vi kunna samarbeta något med företaget, framförallt ha möjlighet att få lite kopparbitar samt att ställa ut färdigt arbete i företagets stora och centrala "läsrum".
Tema koppar skulle kunna innehålla historia, geografi, samhällskunskap, hemkunskap .... och så no-ämnena, svenska och bild förstås.
Spännande är det när hjärnan börjar jobba för egen maskin, det händer inte så ofta numera.

Skolveckan har varit bra, det tyckte även mina elever.
Efter luciaövningen i fredags före skolslut ställde jag den fråga som jag ibland brukar ställa: "Vad har varit bra i veckan?" Eleverna i min sexa började räkna upp det ena efter det andra och till slut bestämde man sig för att allt varit bra. Härligt med elever som tycker så!
Har satt de flesta betygen, skrivit en hel del omdömen.... och så fick vi sent omsider veta att vi inte behövde skriva några omdömen, bara markera  med "rätt" färg i databasen. Underlättar en hel del...och borde ju vara en naturlig följd av att man i den 19 nov, högt över våra vanliga huvuden, däruppe i riksdagen i Stockholm, fastslog att man skulle minska ner på det administrativa arbetet för oss lärare, och låta oss slippa ifrån en hel del av IUP-skrivandet.

Tog promenad på delar av Älmåsrundan och sedan mot Mods- Sannelund idag.Noterade att det fanns en del bilar parkerade lite varstans. Visste att det igår varit älgjakt.... var det detsamma idag, månne?
Kände mig lite orolig, där jag tog mig fram i den för mig annars så trygga skogen.... djur är jag inte rädd för, men tokiga jägare är inte att lita på.
Hjärtat fick racerfart en stund, då jag upptäckte en individ med skjutvapen. Denne någon kunde jag inte identifiera, han satt helt inne i sin egen värld utan att ta någon notis om mig.
Skyndade mig att skjuta snapshotet innan han vände sig om och siktade mot mig.

När jag lite senare kom ut på länsvägen, så blev även jag informerad om vad som försiggick inne  i skogarna.
Förstår ärligt talat inte hur man kan hålla på med jakt. Skulle vilja se vad som hände med djurstammarna om jägarna tog uppehåll några år. Innan det är bevisat för mig att de skulle orsaka problem i trafik och för odling, så  kan jag inte på något sätt förstå behovet av att döda friska djur.

Det jag allra minst kan förstå är hur någon människa kan njuta av/glädjas åt att skjuta ett djur. Och t.o.m bli gratulerad för det av sina kumpaner.
Nu är vi olika, inget mer med det. Många kan inte fatta hur jag kan tycka att det är roligt att gå runt/åka runt i skog och mark och leta gömda burkar.....

Igår kom damerna i byn och uppvaktade mig. 

De hade med sig vin, tårta och en härlig varukorg från Skänstadsboa.

Jag hade bakat bröd och gjort en av mina favorriträtter, paella.

Tårtan kom från Gûnters i Ulricehamn och kalldes Åsundens pärla. 

Den bestod av en laktrits/hallonbotten och där ovan på passionsfruktsmousse och hallonmousse.

Gott!

Så roligt att så många ville och hade möjlighet att komma.
Många av oss började träffas för mer än trettio år sedan, och hade då regelbundna träffar- symöten och byfester.

Under åren som gått, så har det mesta runnit ut i sanden och när man försökt få till en träff, så har det varit svårt att få till det.
Man har mycket för sig, man är upptagen med annat. Så är det i vår tid....

Ser att jag missat Ingegerd på bilden, annars fick jag med alla. Fyra av oss ligger på plussidan då det gäller sextio år, fyra har plussat på mer eller mindre från de femtio... och så har vi unga Marika, som nyss passerat tiotalsåldern nedanför alla andra.
Kul var det att få prata och skratta med alla gamla vänner.
En positiv plusnyhet meddelade en av sextioplussarna. Hon hade precis bytt jobb.... man kan söka och få nya jobb efter sextio också. Känns lite trösterikt för en annan, som inte alls känner för det där med pensionärstänket ännu....

Två helger i rad har mormors gamla koppar och farmors glasassietter kommit fram. Roligt att använda gamla, fina saker.

Bullbak blev det efter promenaden.Är inte så bra på att få till formen på lussekatterna. Goda blev de i alla fall.
I morgon åker några av bullarna med till cache-presentstället i Småland. Har koll på mina tre fina presenter i smålandsskogen utmed E4. Fick  just mail om att de varit hittade idag. Och ett grattis i efterskott dessutom. Undrar hur länge man blir grattad? Bilder på presentcacherna kommer i morgon, förhoppningsvis.

Livet på plus, ja, med en veckas erfarenhet så är det bara att rekommendera att fylla sextio!

Säsong sextioett...

... har just inletts.
Idag är det sextio år sedan som jag föddes, på BB i Borås. Kommer inte ihåg ett dugg hur det var, men vem gör det....?
Från min tio årsdag kommer jag ihåg de skräckinjagande händelserna i USA, då presidenten blev skjuten och världen ( iallafall den som fanns i mitt hem) trodde att det skulle bli krig.
När jag fyllde tjugo gick jag första terminen på lärarhögskolan i Jönköping. Åkte hem under helgerna och minns att jag fick Björn Skifs  "Hooked on a feeling", av vännerna när jag firade födelsedagshelg.
Trettioårsdagen har jag inget direkt minne av. Kanske för att det fanns två små flickor i huset och då var det alltid fullt upp.
När jag fyllde fyrtio hade jag världens ålderskris. Kom iallafall ihåg att jag fick de svarvade lamporna som fortfarande finns i fönstren på andra våning, samt en stor blomstergrupp --- en sådan som passat på 75-årsdagen, av C-Es föräldrar och syskon. På kvällen kom hela revygänget, ja, det var under sista perioden av Dalstorpsrevytiden.
På femtioårsdagen var jag ( som lovligt är) ledig från skolan. Det var första terminen i Grimsås, och jag trivdes så där... Iallafall så åkte jag och C-E till Rångedala, Backgård, Finnekumla där mitt gamla barndomshem då stod obebott och ödsligt. Vi tog en riktigt lång promenad, fikade i ganska ljummen höstluft, åt sedan god middag på Oliven i Borås, innan vi så "Love Actually".

Säsong 60 slutade igår med en liten familjetillställning.
Det är så tydligt att man blivit allt färre under åren Den gamla generationen är helt borta, en familj
har sagt upp bekantskapen med mej....
Men jag har våra döttrar med härliga pojkvänner, min bror och hans familj och C-Es syster med familj kvar....

Den senare familjen kunde inte vara med på gårdagens lunch, men kom i stället idag med en rolig present.

Lite bilder:

Sextioårig tant och sextioårig farbror hade gjort det bekvämt för sig och bjudit på sen lördagslunch på restaurang Höganloft, Isabergs stugby,

Man kunde välja mellan fläskfile och lax. Då tant föredrar fisk framför helt kött, så var valet inte så svårt. Maten smakade helt fantastiskt gott.. alldeles lagomlagad lax, sådan där som smälter i munnen. Potatisarna var dillslungade ... i mycket smör.... och såsen var smakrik och gjorde att det hela blev en fin smakupplevelse. De som valt kött, försäkrade att även det smakade utmärkt.

Lunchgäster: Johanna och Martin

Karin och Hampus

Broder Roger och hade sonen Richards flickvän Rebecka "till bordet"....

... och Richard och satt vid mamma Annkis sida

 Roger och Annkis son Johan hade, tillsammans med flickvännen Malin, rest ända från Norge för att vara med på fasters födelsedag

Till efterrätt serverades glass med färska bär...

.... ja, det var en god lunch, det tyckte nog alla.

 En stund i friska luften i den fina lekparken som finns alldeles vid restaurangen, det kändes bra, då man suttit till bords i mer än en och en halv timme.

Det fanns flera vuxna som fick barnasinnet tillbaka ... och visst kunde även sextioårig tant vara med på ett hörn.

 Tanten hade chansen att få till ett cachejubileum  också.
Kollade på mobilgpsen och såg att det fanns en möjlighet att göra cachelogg nummer 1000, genom att ta en promenad på knappa 300 meter. Så tant knallade i väg, iförd  finkläder och handväska... gick över ett nygjort hygge och uppför en liten brant. Där hittades lätt den stora fina lådan.
Lite kul var det, att cacheutläggare för logg 1000 var densamme som för logg 1 ( och 2),  KiW från Hestra.

Missade tyvärr att ta bild på tårtan, en god apelsintårta, direktimporterad från Stigs bageri i Värnamo.
En trevlig stund blev det iallafall här hemma, innan Roger och hans familj tackade för sig.
När det bara var våra egna ungdomar kvar, så blev det  musikstund.... Johanna på piano, Martin på gitarr och på piano....

... Hampus och Karin tog fram sångtexterna på mobilen.... ja, det lät jättebra.
Karin spelar också gärna och bra på pianot, så hon stod också för en del av underhållningen.... Vilka musikanter vi har i familjen!

Efter kvällmats-varmamackor blev det spelkväll...
Carcassonnes vinteredition hade vi inte spelat förr... det är ett kul spel, där det gäller att bygga upp ett landskap av städer, vägar, utmarker och kloster som är inbyggda i landskapet. Martin och Johanna vann förstås, men jag och C-E kom iallafall på samma slutpoäng som Karin och Hampus

 Mondo tyckte jag var svårt. Man skulle lägga ett pussel utifrån vissa kriterier, på en tidsrymd av sju minuter.
Vet inte om det var för att jag druckit för mycket vin, men jag fick inte till det alls.....

Blev firad liggandes i sängen, fortfarande läsandes tidning, före klockan nio i morse. Idag är det ju födelsedag på riktigt.
Fick en chokladkalender med fin choklad .... och biljetter till premiären på La Boheme på Malmö Opera, den 22 mars. Sex biljetter var det - så även Johanna och Martin kommer med ... och så Malmöborna, förstås...ja, sådana presenter uppskattas.
Ungdomar och katter gav sig ut på ett träningspass.... killarna sprang en mil, Johanna en dryg halvmil...

 ... och Karin, som inte hade egna träningskläder med, fick plocka ihop lite nytt och lite använt från sambo och syster och sprang ett par kilometer, snabbt som en vind.
Medan tant tog en förmiddagspromenad i det fina födelsedagsvädret....

Efter lunch blev det tyst i huset igen, då alla åkte hem till häst, katt respektive cityliv.
Alltid lite tråkigt, men det går snabbt över.... vi träffas till jul igen ...Johanna och Martin träffar jag sannolikt redan nästa helg.

Jag fick nämligen ytterligare en rolig present. Vännerna Inga och Katrin ( ja, inte att förglömma Fredrik) har lagt ut cacher på en runda ( början på en runda)  i Hjälshammar. Cacherna ska publiceras i kväll och heter Happy Birthday Mrs L ... och med nummer och beteckning därefter. Fick ett mail med koordinater till två gömmor i går... och insåg att den första ligger precis vid Johannas och Martins hus.Kanske Johanna kan hitta den först av alla....
Iallafall så tänker jag åka och leta upp gömmorna nästa söndag. Jag har ju den i gecachingsammanhang konstiga åkomman, att jag inte är ett dugg intresserad av att komma först till en cache. Däremot är jag omåttligt glad och stolt att ha vänner som lägger ut cacher som är TILLÄGNADE mig... och dessutom i vackra Hjälshammar.

Helena, Roger och Caroline kom en stund efter det att döttrarna med sambos begett sig hemåt.
Blev uppvaktad med ett "presentkort" där jag och C-E, tillsammans med Helena och Roger ska åka till Nääs slott i Alingsås, och lösa en krimgåta. Mat ingår också och begivenheten ska äga rum i mitten av januari.
Kul, kul!

 Tog bilden på lövet, då jag var ute i förmiddags. Lite så känns det att fylla så mycket som sextio, fast bara lite ..... Känner mig nog ganska så fit for fight i några år till .... och en tacksamhetstanke till att få bli så här gammal och må bra, samt att ha familj och vänner omkring sig, den kom också till mig.

Visst blev det en bra födelsedagshelg... känner mig lite oförberedd inför morgondagen i skolan... men det ordnar sig... tycker att det är ok att inte ha full kontroll någon gång... och dessutom lite nyttigt, faktiskt.

På fredag blir det fest igen. Då kommer damerna i byn och uppvaktar. Ser fram emot det. Helt OK att fylla sextio alltså... men känns lite konstigt att ha lämnat tiden som 55-plusare och att vara inne på säsong sextioett!

Tomtetovartrauma

Man säger inte nej till en inbjudan. Iallafall inte till en invitation, där mina elever, som har en fingerfärdighetshandikappad lärarinna, själva får möjlighet att skapa med händerna.

Den tovtokiga och kreativa kollegan har insett mina elevers belägenhet och inbjöd, att med sin egen tre-fyra, mina elever att få uppfylla läroplanens kunskapskrav i bild;att använda sig av olika tekniker och material.
Kände mig ganska nöjd och trygg tills kollegan, på lunchrasten, vänligt bad mig att komma ner och hjälpa till att förbereda för tovningen, så snart jag fått i mig den halvvarma eftermatenkaffeslatten.

Hjälpa till! Och jag som trodde att jag och min betydligt yngre själskollega vad det gäller pyssel ( inte vår grej riktigt ) skulle få en behaglig tillvaro och även vi få en insyn i tovningens konst, samt att eventuellt lugna ner allt för ivriga elever.

När jag kom ner till tre-fyrans klassrum, så var det stora runda bordet i grupprummet belamrat med skålar i plast och i metall. På golvet stod flera fräsande vattenkokare och över allt låg en stark doft av såpa.
Min uppgift var att fylla vatten i botten av skålarna, att späda ut såpan med det kallvatten som v i fick fram ur vattenkranen. Senare skulle varmvatten tillsättas.

En elev och jag hjälptes dessutom åt att ta bort alla stolar i klassrummen. Arbetet skulle ske stående och med uppkavlade ärmar.... lät lite jobbigt.

Tjugofem elever tog plats runt det ovala bordet och superpedagogiska tovtokiga kreativa kollegan höll en lång och informativ föreläsning om tovandets konst.
Oj, vad lätt det såg ut! Eleverna skulle tova var sin tomteluva. Superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan fick snabbt fram en toppig och fin tomteluva runt sin hand.

Eleverna fick hämta de förberedda ullhögarna på sina brickor och ställde sig utspridda vid klassrummets olika bord. Yngre ickepysselälskande tovningsnovis fick ansvaret att ordna det varma vattnet, som skulle göra att ullhullingarna hakade in i varann.
Äldre och yngre  ickepysselälskande tovningsnoviser fick sedan på sitt ansvar att hälla en skvätt varmt såpvatten över ullhögen på varje bricka.
Tovningsivriga elever fick order om att inte blöta ner kanterna på ullhögen, innan det var dags att göra det tygstycke som blivit av den våta och tovade ullhögen till en luva, alltså vika en torr kant mot en annan torr kant och sedan gnugga som bara sjutton på de sammanlagda kanterna med såpig blöta och ordentlig värme.

 Det tog ett par minuter tills kaos hade brutit ut.
- Jag vill ha mer vatten!
- Det rinner över hela bordet!
- Mitt vatten är för kallt!
- Det har blivit hål i tyget, vad ska jag göra!
- Jag vill ha nytt!
- Hela stycket är blött, hur ska jag få ihop det nu?
- Mer varmt vatten!
- Hjälp mig!
- Hjälp!
- Hjälp! tänkte jag också.... vad har jag tackat ja till?     Ett kaos, som var på väg att orsaka en traumatisk ickekunnahjälpatillupplevelse.

Superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan var dock tämligen lugn.
Tänkte att det nog berodde på att hon ska lämna skutan om en vecka.
- De som inte kan tova ihop sina luvor, de får sy ihop dem, sa hon lugnt. Nu får ni komma och kolla hur man gör när man sköljer ur såpan!

Sagt och gjort, där visade hon fortsättningen på proceduren, medan jag med hjärtklappning, öronsus och förhöjt blodtryck och utan tidigare erfarenhet, försökte forma luvor av illblötta ulltovor.

När det var rastdags hade många fått till något som liknade en luva.
Men de var blöta och instabila.... när skulle vi kunna göra tomten klar?

- Det gör vi nästa lektion, sa den superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan. Ta nu ordentlig rast barn, så ska ni få lite frukt och skumtomtar som extra energi när ni kommer in igen.
- Jag har planeringstid nu, sa den den unga ickepysselälskande tovnovis- kollegan. Är det OK att jag går?

" Och lämnar mig ensam i djupt trauma på ett sjunkande skepp", tänkte jag, men jag sa det inte. Tänkte istället på vad jag skulle gjort i samma situation. Schappat, så fort tillfälle hade bjudits. Men nu var jag i tjänst, och kaptenen på den ( i mina tankar) sjunkande skutan stod ju stadigt vid rodret. Hur jag mådde, tycktes hon inte märka, eller också ville hon inte.

Den som gett sig in i leken, får leken tåla!" Men jag hade ju gjort detta för mina elevers och för läroplanens skull! Jag kände mig som ett traumatiserat offer!

Hämtade hink och trasa och torkade såpvatten. Klassrummet har sällan varit lika rent.
Försökte djupandas under det att eleverna luftade sig.
De kom in och fick den utlovade skumtomten. Även jag fick smaka på den smakfulla julfiguren.

Tänk vad en skumtomte kan göra!
Hjärtat slutade sin galopp och öronsuset släppte.

Kaptenen på skutan, den superpedagogiska kreativa tovtokiga och tovkunniga kollegan, berättade hur barnen skulle göra för att få sin tomte fulländad. Limpistol för påsättning av skägg och rullad näsa. Många behövde sy ihop sina luvor.
Äntligen något som var ganska ok för mig. Nål och tråd, det klarar jag av att hantera.
Några elever sydde ihop sina luvor på egen hand, många ställde sig på kö för att få hjälp av sykunnig ickepysselälskande tovningsnovis.

När klockan klämtade för dagen, då precis var den sista tomten klar.
Fina blev de, alla eleverna var stolta och glada. Sykunnig ickepysselälskande tovningsnovis var alldeles uttröttad och upplevde fortfarande ett avklingande posttrauma.

Tack bästa kollega Elisabeth för upplevelsen. Den kommer jag aldrig att glömma!

Välgjort och varierat väster Vaggeryd

Det var en perfekt geocachingdag denna härliga novembersöndag.
Hade kollat väder och gömmor väster om Vaggeryd och bestämt att det skulle bli en tur med bilen för att leta cacher. Kollade om Philip ( PYTF1) och Erik  ( Erkan 344) ville åka med. De var inte så svåra att övertala... och det är mycket roligare att åka på geocachingtur om man har sällskap ... och god hjälp att leta gömmor.

Stannade till i Skillingaryd för att leta upp några gömmor. På det militära området fann vi två stycken.
En av dem var nedgrävd i marken. Nu tycker jag inte det är några problem med burkar under jord, men det tycker de som ska godkänna gömmorna... iallafall en del av dem. Philip berättade att han haft svårt att få sin sista gömma ( en jättefin som ligger under en sten, inne i ett rör) godkänd. Träffade på ytterligare en nedgrävd gömma under dagen. Undrar om man inte skriver hela sanningen till reveiwern, då man får dessa egentligen otillåtna gömmor godkända.... Eller om de olika granskarna tänker olika ...  För mig är ju detta en helt ok gömma ....

 Tur att man har ungdomar som gärna klättrar, med sig. Denna gömma var ok för mig... och en fin plats att visa och möjlig för de flesta att nå. Fast om sextioårig tant befunnit sig på den högt belägna plats som vi ser Philip visa burken ifrån, så hade det väl varit risk att folk trott att det var en dement tant på rymmen från hemmet och tillkallat personal i vita rockar.....
I nästa rondell, österut, var det betydligt värre. Där klättrade Philip så högt upp att jag fick ont i magen. Trots allt var det ju så att föräldrarna hade lämnat sina pojkar i min vård... och vid det senare klätterstället, så var P absolut ovårdad ....Usch!

 Här behövdes lite tekniskt kunnande. Vi hade ingen skruvmejsel med, men Philip lyckades öppna det lilla elskåpet med min nyckelbricka.

Oakvick hade lagt ut många finurliga gömmor, som skulle öppnas med någon slags mekanik. Det är gömmor som man gärna ger favoritpoäng på.

 Fikapaus i den härliga novembersolen blev det här. Vilda hamstern måste vara helvild, eftersom han ( antar att det är en han) älskar att lägga ut klättercacher. Här var det helt ok-högt igen, och jag kände mig inte ett dugg orolig när Erik tog ett par kliv upp från marken.

Vid massafabriken hade vilda hamstern lagt en cache som behövde mer fingerfärdighet än klätterkunskap.
Hann inte läsa i beskrivningarna under vår resa, men såg då jag datorloggade, att här tillverkas både pappersmassa och pellets.

Vi lämnade Vaggeryds samhälle och körde ut på en skogsväg. är var det en plock i vedträdscache. Riktigt kul.  En stor tunna fylld med träbitar. I en fanns en loggremsa.  Kreativt, kul, välgjort... en av många oakvickgömmor. Någon som vet vad den mannen ( tror att det är en man, men kan ha fel) sysslar med till vardags? Hoppas att han har ett kreativt jobb, annars har världen ( Vaggeryd) gått miste om en kreativ storhet.

Ett cd-ställ, mitt ute i skogen... visst blir man glad för en sådan gömma!

Dessutom kan man få idéer om hur man kan använda sitt "skräp".

Det var när Inga ( forjoi) visade Ratpack på sin blogg, som jag fick inspirationen att bege mig till Vaggeryd.
Denna cache ( av oakvick) hade varit värt hela resan. När man öppnade förpackningen så hördes råttans dödskrik och blod kom fram i djurets ögon. Superläckert/häftigt!

Utmed en liten grusväg/bra skogsväg fanns säkert tio olika gömmor.
Här är ytterligare ett exempel på oakvicks gömmor. Det var flera reglage som behövde tryckas in för att man skulle få ut loggboken. Man behövde fyra armar ... teamwork, alltså!

Även omgivningen var intressant här. Att det varit ett stenbrott är ju tydligt. Funderade på om det var fältspat man brutit, då stenen till stor del var rosafärgad.

Det fanns nästan bara genomarbetade och välgjorda gömmor utmed vägen.
Detta är en adventscache sedan förra året, nummer fyra av fyra. Nummer ett till tre hann vi inte leta upp, dagarna är ju rätt korta numera, och tant vill inte leta cache i mörker. Bra att ha något att återvända till. Hundtassen heter kreatören till denna stämningsfulla geocache.

Så stämningsfull var väl inte Alla helgons blodiga natt... Inte så skrämmande heller.... faktiskt en liten besvikelse....

Skymningen började falla då klockan närmade sig fyra. En jättemåne steg upp i nordväst. Ja, det var en fin dag hela denna dag. Sista gömman var också en toppengömma, signerad oakvick. Killarna hade fått fram burken innan jag hunnit fram, men de visade gärna sin gamla skolfröken hur mekaniken i Vaggeryds mekaniska var konstruerad.

Många gömmor blev det denna dag, nästan alla fina gömmor. Missade en i en granplantering... men hur kul är det med cacher inne i gransnåren. När jag loggade cacherna på datorn, visade det sig att dagens skörd uppgick till 26 stycken. Killarna hade 29 eller 30, då de tog några gömmor som jag tog i våras.

Tack alla cacheutläggare i Vaggerydstrakten... ni är skitbra... Nästa allt är välgjort, varierat, kreativt, klurigt, inspirerande!

Tack Erik och Philip för gott team work! 

Och vet ni nåt jag aldrig skulle säga att jag bryr mig om... jag har bara en enda cache kvar till tusen.... kanske jag skulle fira sextioårsdagen på söndag med att leta upp den ... ( men säg inget, vare sig om att jag blir superGAMMAL eller att jag bryr mig om antalet på det jag hittar.... geocaching, det gör man ju bara för att det är KUL... och det var det idag OCKSÅ!)