Favoritfröken

Studiecirklar är jag lite allergisk mot. Klämkäckt, prudentligt, överstrukturetat.... så känns det för mig ... och inget av de orden är positiva i mina ögon sett.
Studiecirklar på bästa konferenstid är inte bra.. Vi har så liten tid att prata med varann om hur vår verklighet ser ut och för att byta nödvändig information, att vi inte behöver låta en fejkad verklighet ta av den dyrbara tiden.
Jag har varit med om en bra studiecirkel och det handlade om läsutveckling. Det var några år sedan, och den behandlade ett ämne som jag behövde sätta mej in i bättre.
Nu finns det andra som tycker att det är av värde att läsa en bok och diskutera innehållet, så jag får ta skeden i vacker hand och acceptera det beslut som andra tagit.
Vi ska bl.a läsa en bok som heter "Världens bästa fröken" och jag läste ( medges-lite surmulet) anvisat kapitel. Detta kapitel gav mig ( ska motvilligt erkännas) en aha-upplevelse.
Hur var de lärare som du verkligen gillade? var frågan. Ett antal gamla fröknar och magistrar passerade revy på den inre bildskärmen och jag kunde konstatera att mina favoritlärare var sådana som bjöd på sig själva, var personliga, som brydde sig. Som stöttade och hejade på, gav positivt riktad respons och som ställde rimliga krav. Men det allra viktigaste var att vara sig själv.
Det blev inte så mycket till diskussion idag, faktiskt, för alla var ganska överens om att de bästa lärarna, det var de som brydde sig.
Det där med kunskapsskapande, det hade inte så hög prioritet. Intressant!
En gång, om edt var i en insändare eller i ett mail till en praäst, så vet jag att jag skrev att jag tycker att det är för mycket Gud i kyrkan. På samma sätt är det ju med skolan.... precis som Gud finns överallt och lite mer i kyrkan - så finns ju kunskap överallt och förhoppningsvis lite mer i skolan. Men på båda ställena måste det sociala mötet och möjligheten att bli sedd och få bekräftelse vara det allra viktigaste.
Vilket synen på hur världens bästa fröken ska vara, bekräftar.
Få se vad boken ger - jag tror säkert att det är en helt OK bok att läsa, men jag tycker att ev. diskussion skulle förläggas på studiedagstid.
Jag hade fått förfrågan att delta i Nordplus, ett utbytes/samarbetsprojekt mellan skolor i Norden och Baltikum. Men ingen var intresserad. Tråkigt att inte våga, tycker jag, men man kan naturligtvis inte tvinga någon.
Precis som ingen kan tvinga mej att ta min klass och ha lektioner i skogen, t.ex. Vi är olika, och ibland är det nog bra. Barnen får många olika infallsvinklar på lärande under sin tid hos oss. Ibland tänker jag att det vore bra om man tänkte mer lika ... t.ex att de lärare som är intresserade av uteundervisning vore samlade på en skola och sådana som är intresserade av internationellt samarbete sökte sig samman på en annan. Det vore enklare att ge barnen ett sammanhang i arbetet på det sättet ... men kanske är det bättre att man får pröva på lite av varje.... ? Detta kunde vara av värde att diskutera någon gång, tycker jag....
Gemensamt e-twinningprojekt på skolan blir det iallafall, och jag tror att alla tycker att det är OK och lite utvecklande. "Marathon of Art" heter årets projekt som liknar förra årets konstprojekt. En liten utvidgning innehållsmässigt är det, vi ska skriva texter till bilderna, men framförallt så har det blivit en utvidgning storleksmässigt. Vi är 12 skolor från tio olika länder/landsdelar som deltar. Ska öppna en blog så småningom, så kan alla beskåda europeisk konstprodukion och de berättelser som följer.
Detta är jättepositivt och riktigt roligt. Projektet påbörjas i oktober och avslutas i april, så det håller på ganska lång tid.
Har klippt gräset i kväll, förhoppningsvis för sista gången denna säsong. Mörkret tätnar därute och mörkare ska det bli - men det är bara att acceptera det också......

Frökens favoriter

- Man måste få ha sina favoriter bland eleverna.

- Nää, utbrast jag, och upprördheten kändes långt ner i magen. Det är klart att man inte får ha det.

- Man får väl ha favoriter, om man inte visar det.

- Nää, sa jag igen, men upprördheten långt inne i övre magtrakten kändes inte lika övertygande.

Frågan har förföljt mej under natten och dagen. ( Nu har jag sovit gott ändå, man gör lätt det när man varit med och flyttat ett helt bohag.) Men de gånger jag vaknat har jag funderat en smula, och i söndagens vakna tillstånd med ingående hundpromenad, ännu mer.

Har jag några favoriter bland mina elever? Har jag någonsin haft det under mina 35 år i jobbet.

Naturligtvis vill jag svara nej på frågan, men jag tror inte det är riktigt så enkelt. Även om jag kan säga att jag medvetet inte haft några favoritelever, så finns det ju en ytterligare dimesion, det man gör i det omedvetna.

Påminner mig om en av döttrarnas tidigarelärare. Denne pedagog ansågs ha favoritelever och "hackkycklingar". Undrar om pedagogen var medveten om detta? Jag skulle knappast tro det, för då låter man väl det inte ske. Jag har dessutom alltid haft fullt förtroende för kollegan.

- Men man måste ju tycka mer om en del elever, invänder någon.

Mitt svar dröjer, jag vill inte säga att man gör det....

- Men så är det väl med alla människor, man kan ju inte älska alla.

Äntligen är jag klar med mitt svar:

- Känner jag att jag som lärare är omtyckt, så tycker jag om min elev också. Och tvärtom. Ett samspel som gäller alla människor emellan, men som är lättare vad det gäller förhållandet barn-vuxen än vad det är vad det gäller barn-barn eller vuxen-vuxen. Det finns inget prestigetänkande och ingen avundsjuka i barn-vuxensamspelet.

Det skulle vara intressant att skicka ut en enkät till alla de elever som man haft och fråga om de ansåg att jag hade favoriter - eller ( Gud förbjude) hackkycklingar.

Funderar också på hur man kommer ihåg alla de elever man haft. Eleverna i min första klass är fyrtiofem år gamla.... och jag tror inte att jag skulle få med alla eleverna om någon bad mig räkna upp dem. Jag kommer ihåg många, och alla med glädje. De jag först kommer att tänka på, de var de som hördes och syntes, och knappast dem man alltid kände sig glädjefull tillsammans med när man som tjugotvå-tjugotreåring var deras fröken. När jag försöker tänka fram alla i klassen, så känns det som om det finns någon flicka som är en skuggfigur.... kanske också någon pojke.

Jag försöker tänka igenom alla klasserna och märker att i varje klass så kommer jag mest ihåg de som hördes och syntes och de som var väldigt begåvade. Men mest de som hördes och syntes, och idag finns det finns bara positivitet i tänket kring dem...... "Ty jag älskade dem alla" ... ja iallafall tyckte om dem....

Forskning i ämnet "Frökens favoriter" efterfrågas. Diskussion kollegor emellan vore av värde.

Om jag var "Frökens favorit" ? Jag kände mig aldrig som det. Ej heller som lärarns hackkyckling. Och än idag känns det väldigt bra!

Mycket matte.....

.... blir det. Åtta och en halv timme av de nitton timmar och tjugo minuter som jag undervisar varje vecka, ägnas åt matte. Jag har elever i olika konstellationer från trean till sexan.

Jag inser mer och mer att ämneslärartanken inte är helt fel. Tidigare har jag framhärdat att mellanstadielärare, de ska man va, mångsidigare kunskap kan ingen ha.

Men det är inte bara av godo att undervisa i bild, matte, musik, hemkunskap .... och allt annat.. ja, t.o.m idrott i bland. Man kan helt enkelt inte hålla sig ajour med alla ämnen, en del blir lite mer styvmoderligt behandlade. Fördelen med att ha mellanstadielärarutbildning kan vara att man har "nog på fötterna" att undervisa i många ämnen - fast helst inte alla åt gången.

Vi har flera "tidigare-lärare" hos oss. De är utbildade att undervisa från ettan till femman - och det är ju något som jag inte fixar - tror jag i af. Skulle vara fantastiskt roligt att testa en gång, att ha en klass i lägre åldrar - och även att testa på att jobba i 7-9.

När jag har så mycket matte, så har det omedvetet blivit det ämnet som jag försöker variera så mycket som möjligt och hitta så många ingångar som möjligt till.

Har äntligen börjat kolla "strävorna" ordentligt och har funnit en guldgruva.

Fick tips om en annan sida,http://www.teachers.tv/subjects/secondary/maths, av en vän och kollega. Den har jag använt mycket redan. Tärningar är superbra - och ju mer man använder dem, desto mer kreativ blir man själv. Man hittar hela tiden nya mattemetoder med tärning. Min favorittärning är tio-tärningen. Den kan man göra hur mycket som helst med. Kortlekar är också bra - även om jag föredrar tärningar.

Även Skolverket har intressanta mattesidor.

Igår hade 1-2 lärarna ritat olika geometriska figurer och skrivit olika siffror/tal i dem - från 0 -10. Jag var ute med flera klasser och passade på att improvisera matteuppgifter kring de kritritade geo-siffrorna.

Det allra roligaste - och mest kreativa - var när sexorna var ute. De blev indelade i lag - fyra och fyra. Hela laget fick ställa sig på samma sifferfigur och sedan gav jag dem uppgiften - Nu ska ni komma så nära hundra som möjligt. Ni får använda allt som finns inom figuren ( sig själva alltså) och alla räknesätt. Det blev ett multiplicerande, adderande och subtraherande med siffran, antalet personer, ögon, näsor, antal omkretssteg mm. Riktigt bra blev det.

Fast det allra bästa var när man skulle komma så nära noll som möjligt, och fyra pojkar stod på tian.

- Vi ställer oss över ettan, så inte den syns, blev lösningen.

Den enkla lösningen är ofta den bästa.

Och matte är kul - och tänk, det tycker elverena också -- tack vare att de har en lärare som gillar ämnet. Och vet ni, nu skulle jag vilja läsa om trean gymnasiekurs på NV. Skulle vara intressant att se om jag kunde fatta det där med intergraler och grafer och allt vad det var på ett bättre sätt nu.... För jag vet att ingen blir för gammal att lära - det handlar bara om motivation.

Förälder Fritz

Vi kom gående från var sitt håll, Fritz och jag. Jag hade tagit en promenad hem från skolan och Fritz kom just hem från en härlig dag i det fria. Öppnade dörren och såg och luktade mig till att det fanns lite småkattbestyr att göra. Tömma låda, torka spya ( måste beställa avmaskningsmedel), sopa sand, ställa upp nedknuffad blomkruka.
Fritz gick in och direkt till matskålen. Småkatternas matskål - han får smaka också i bland. Just då hade de små vaknat och kom på att de också var hungriga (vilket de är jämt). De trängde sig fram till sin matplats, och Fritz retirnerade. Ut.
De små gick också ut genom den öppna dörren till verandan. Jag följde efter och tyckte att de gott kunde få njuta höstluft ett slag. Fritz satt och bevakade de små som nyfiket utforskade den gröna världen därute. Rätt som det var försvann Fransson bakom knuten och jag tog tag i Fredrik Ljungberg för att följa med. Fritz tog vägen förbi andra gaveln och var på altanen före mej. Han satt där och jamade ynkligt - Fransson syntes inte till. Fritz var märbart orolig.
Snart kom den lille svarte katten framhoppande ur buskarna och Fritz blev så glad att han lekte med honom en god stund.
Nu var Fredrik utom synhåll och ett nytt Fritz-gny hördes. Feddie kom springande och Fritz följde honom när han försvann in bakom höstastern. Under hela tiden som de små var ute så bevakade Fritz varje steg de tog. Ibland var det besvärligt att hålla koll på båda ( vilket jag också tyckte). När båda de små var inne kunde Fritz äntligen slappna av och unna sig en liten stund i den sista eftermiddagssolen.
Tänk att Fritz skulle bli en så bra extrapappa - det var en positiv överraskning.

En härlig dag var det i dag, då vi hade friluftsdag i skolan. Vi brukar samordna den riksomfattande "Skoljoggen" med en heldags promenad. Elever från F-5 går i blandande grupper. Sexorna fixar frågor och aktivitetsstationer. Första gången som sexorna får känna sig stora och de genomför sitt uppdrag med bravur.

Tipspromenaden gick från skolan till Korpstugan, runt elljusspåret och tillbaka. Fem km är långt för små ben. Men alla kämpade tappert på. Roligt att gå med barnen och prata med både de små och de stora. Vädret kunde inte vara bättre - och et fanns så mycket roliga saker att titta på i den vackra höstnaturen. En toppendag!

Zöndags Zumba

Denna höst har det blivit full fart på träning och rörelse. Tänkte att jag skulle nöja mej med spinning och step up -styrka. Söndagsgympan hade jag gett upp, till förmån för spinning, redan förra terminen. Aerobics är så där kul- det är lätt att fuska och knappast bli svettíg.

Fick info om att man skulle starta Zumba på zöndagar, i stället för aerobicsen. Tyckte inte att det lät så kul, innan ledaren berättade lite på torsdags step upen. Måste testa, tänkte jag.

Många tänkte som jag. Aldrig har väl idrottshallen varit så full av kvinnor i alla åldrar, från 15 till 60. Väldigt annorlunda var det, om man jämför med annan gympa. Man kör en låt i taget och gör ett par tre olika rörelser till den låten. Sen byter man helt musikstil och rörelse. Latinamerikanskt, arabiskt, western, rock, samba, salsa, calypso......

Inte blir man svettig av detta, tänkte jag efter första låten. Men se där misstog jag mig, tempot höjdes efter hand och när sista låten + lite enkel styrketräning var klar, ja, då var jag nstan lika svettig som efter ett spinningpass.

Mycket vickande på höfter, mage och höfter är det. Nog känner man sig som om man vore ett kombinerat kyl-frysskåp många gånger, men roligt är det. Igår var det ännu fler damer i hallen, än vad det var första gången. Och de kom från syd och nord, öst och väst - bara en fjärdedel var dalstorpsbor.

Måndagar är spinningdagen. Känner att det är bra för konditionen. Och för ryggen. Länge sedan den var så bra som den är nu. Känner att jag fått avlastningsmuskler både i rygg och mage.

Tre träningspass i veckan, timslånga promenader ett par gånger, inget godis, inga kakor - det borde ge den gamla kärringen en mera slimmad kroppsform. Men inte då.... ser inga resultat alls i det avseendet. Det tycker jag är lite tråkigt - men å andra sidan är träningen rolig - och zumban suverän. Och så mår man ju bra av den...

Hyllad hjälte....

... eller iallafall nästan.

Så här var det:

Bestämde mig för att lägga alla tre rösterna på samma parti, i stället för att som jag tidigare tänkt, ge en röst till varje parti i rättvisetänkarblocket. Gillar egentligen inte alls blockpolitik, där man står på var sin sida om muren och kastar skit på varann. Sen finns det ju saker som förenar partier, trots att de valt att ställa sig på var sin sida. Och frågor som är ganska särskiljande gentemot den ledarkompis som man valt att alliera sig med. Önskar ett större samarbete över alla gränser, i stället för legitimerad smutskastning över en påhittad skiljelinje.

Åkte till vallokalen, min egen skola, vid tiotiden. Eftersom C-E är röstmottagare mellan 12 och 16, så åkte jag dit ensam. Beklagade mig för B som stod utanför skolan, att jag inte tänkt på att ta med pengar - och inte hade något att lägga i bössan för Världens barn. C-E har fått i uppgift att lägga en slant även för mig....

Gick in i det förberedande rummet, där alla valblanketter fanns uppställda. Plockade åt mej en gul, en blå och en vit. Bredvid mig stod en tjej i dryga tjugoårsåldern. Jag kände inte igen henne.

- Har jag gjort rätt? frågade hon mej och visade de tre lapparna- en i varje färg. Jag har inte gjort det här förr.

- Absolut, sa jag. Dessutom har du valt rätt parti.

Tjejen fick tillträde till hemlighetsskärmen. Själv fick jag vänta lite.

När jag var klar, stod tjejen framme vid valförrättarna och jag ställde mig som nummer två i kön bakom henne.

- Ingen gul, hörde jag listavprickande valförrättare upplysa urniläggande valförrättare.

- MEN DEN HAR JAG REDAN LAGT I!

- Hon får inte rösta gult, fortsatte listavprickaren. Nu med mera upprörd röst.

- MEN HUR GÖR VI NU, sa urniläggaren- högröd i ansiktet.

- Ni får väl öppna urnan och plocka ut den översta rösten, sa mannen som stod framför mej. Fast det får ni förstås inte göra.

- Nä, det får vi INTE. Blir valet här ogiltigförklarat nu? frågade lilaröd urniläggare gråblek listavprickare.

Det var då jag la mig i samtalet.

- Jag vet vad som finns i det otillåtna kuvertet, sa jag. Så ni kan anteckna det.

Tveksamhet rådde bland de båda, urniläggaren och listavprickaren. Kan man göra så??

- Jag har samma röstsedel i mitt gulkantade kuvert, sa jag. Ni kan ju ta det och slänga. Vi måste ju hitta ett förnuftmässigt bra sätt att lösa detta.

Ansiktsfärgen återgick långsamt till det normala, och de förut panikslagna ögonen fick en glimt av tacksamhet i sig.

Urniläggaren tog mitt gula kuvert och rev det i småbitar.

Lugnet återkom så sakteliga när listavprickaren hittade nummer 544 i röstlängden. ( Har f.ö. konstaterat att vårt valdistrikt på dryga 1000 pers måste bestå av mängder av gamlingar, när jag ligger mittenplacerad.)

- Gul klar, blå, vit.

Jag tackade för mig och gick.

När dörren var på väg att slå igen hörde jag:

- Vilken tur vi hade att det ordnade sig. Vad skulle vi annars gjort?

Valdagens hjälte: Nummer 544 Anna-Lena Larsson

Karlssons kull

Fyra kattungar hämtades igår. Hela Karlssons kull, födda i midsommartid. Karlsson det är pappa det, en riktig stridskatt, enligt husse, mest svart och lite vit. Mamma heter Svartnos och är en åttondel raskatt - birma. Härliga kattungar blev det av samboparets avkomlingar, och husse var glad att skiljas vid sina söta små, det frestar på att ha fyra katter i huset.
Tre av katterna var lika sina mamma, och sin syster Bella. Birmatecknade med turkos ögon. Den fjärde var pappa upp i dagen, fast med de blåaste ögon jag sett på en katt.
Min bror blev förälskad i den mest Bellalikande katten från första stund. Det visade sig vara en hona. Hon hämtades i går kväll, tillsammans med sin syster. Systern skulle hamna i Dannike, på en häst, hund och kattgård.
Två killar från Karlssons och Svartnos kull fick stanna hos oss. Den svare livlige killen har fått namnet Fransson. Hans ljusa bror fick namnet Fredrik Ljungberg. Frasse och Freddie till vardags.:)


Fritz blev antastad direkt när han kom in i går eftermiddag. Alla fyra katterna var kvar här då och två av dem tänkte "katt" när de fick syn på honom, och rusade emot honom för att visa sin tillgivenhet. En var Freddie. Han fick sej en tjolablängare direkt.
Även Frasse ville gå nära, men han blev också avvisad.
Under natten har Fritz sovit i källaren. Freddie var lite avvaktande, när han träffade Fritz på morgonen igen. Frasse hade inga skrupler. Han hoppade upp till Fritz i favoritfåtöljen, han trängde undan honom från vattenskålen. Fritz är lite besvärad, vet inte riktigt om han vill vara ute eller inne.....men han vänjer sig så sakta vid de små liven som bara vill ha honom som bästa vän och extra pappa.


Karlsson-Snövit- husse bjöd på kaffe och mottog en guldpeng per katt i går eftermiddag. Jag har funderat en del på honom.....
- Du är lärare, sa han när jag kom.
- Hur vet du det? undrade jag.
- Jag ser på folk vad dom jobbar med, svarade han. Åtminstone de som är lärare och chefer.
Vi fortsatte samtalet vid ett vackert dukat bord.
Karlssonhusse är en man som knappast har glidit på en räkmacka genom livet, snarare har han fått dra sig fram på en torr brödkant. En person som inte har den högsta statusen i samhället.
Men det var många kloka tankar som kom från denne man, visdomstankar.
- Ni måste satsa på de bästa och de sämsta eleverna, sa han. De bästa måste få läsa och forska och utveckla Sverige. De sämsta har så många andra talanger som skolan inte ser, de är de mest kreativa, och de måste satsas ordentligt på om Sverige ska hänga med vad det gäller att tänka ut och skapa saker att producera.
Jag håller helt med, ändå så gör jag säkert som de flesta i skolan, undervisar oftast mot en "medelmåttig" elev ...det finns så lite möjlighet att hinna ge alla vad de egentligen skulle behöva för att utvecklas optimalt. Vad jag försöker ge dem är så mycket inflytande som det någonsin går, över det egna arbetet. Jag hoppas att det ska hjälpa något....
- I år ska jag rösta på socialdemokraterna för första gången, berättade den medelålders mannen vidare. Innan har jag alltid röstat på Kristdemokraterna, för jag är ju troende. Men nu är de med moderaterna och gör att de som har det dåligt får det ännu sämre. Ett så orättvist samhälle kan vi inte ha...
Åh, vad jag önskar att alla kunde tänka i samma banor som A.

Längesedan som det trippade små fötter här i huset. Snabbt går det också. Det bråkas och rullas runt en del, men pojkarna tycks trivas.
Tänkte lite på ansvaret att skaffa sig smått på äldre medelålders dagar. Katter lever väl bortåt femton år ..... då är vi sjuttiotvå, C-E och jag. Det är en lång tid man förbinder sig till, när man skaffar katt. Nästan lika länge som ett barn bor kvar hemma .....

Boråsbesök

I eftermiddag hade jag möjlighet att ge mig ut på lite egna "äventyr" och lämna skolmiljön för ett slag.Det var FANTASTISKA Mediapoolen som inbjudit till information av höstens nyutgivna barn och ungdomsböcker. Eftersom det är jag som köper in böcker till skolans bibliotek, så var det ett utmärkt tillfälle att få expertutlåtanden om böcker i olika genrer, svårighetsgrader och för olika åldersgrupper.

Tidigare åkte jag ända till Göteborg för att få denna en och en halv timme långa information i Bibliotekstjänst lokaler. Men tack vare samarbetet mellan Mediapoolen och Btj, så behöver jag ju bara åka halva sträckan och knappt det.

Många lärarbibliotekarier åker till Bokmässan för att köpa nya böcker till sitt bibliotek. Jag gjorde ett försök med det förra året, handlade en hel del, men det blev "fel" böcker. Eleverna gillade dem inte. Medan böcker rekommenderade av Btjs barnbibliotekarier nästan alltid går hem.

Så i morrn ska jag sätta mig och beställa böcker för 3500 kr. Blir 35-40 böcker. Jag försöker undvika att köpa böcker som kostar mycket mer än 100 kr. Tyvärr blir det inte Btj som får min beställning, det blir AdLibris, för de brukar ligga 25 -30% under Btjs prissättning. Nu hoppas jag att detta på något sätt är förlåtet, även om jag inte gynnar Btj, så försöker jag förvalta de kommunala medlen på bästa sätt. Och ev. upphandlingsavtal, det är det ingen som informerat mej om.

Träffade en gammal klasskompis från högstadiet på informationsträffen. Konstaterade att det mest frekventa yrkesvalet av dem som gick ut 9g i Dalsjöskolan 1969, bör vara läraryrket. Tror att 7-8 av oss ägnar oss åt att undervisa.

Det var blodgivardags, så jag passade på att boka tid för detta, nu när jag ändå skulle in till stan. Går snabbt och smärtfritt, bara det att jag blivit så enormt sötsugen efteråt, så K-muskeln ( som jag tränat så bra i flera veckor nu) gav efter och skickade iväg mig till frysen för att hämta lite glass. OK idag, men sen får vi fortsätta extremträningen. :)

Passade också på att beställa nya glasögon när jag var i Borås. Upptäckte i helgen att man kunde dra bort en plastliknande beläggning från de gamla välanvända glasögonen med fotokromatiskt glas. Visade glasögonen i affären och fick veta att så blir det om man torrputsar sina glasögon i stället för att skölja dem under ljummet vatten, ev. med diskmedel. Trodde att det var tvärtom, att man skulle vara försiktig med vatten och diskmedel.

Men nu vet jag, nya glasögon är beställda, dyrt är det med progressiva + fotokromatiska glas - men ser man till den tid man använder dem, så blir det inte många ören per timma.

Hann kolla lite på träningskläder också, på team Sportia. Upptäckte till min glädje att man numera hade snygga träningskläder i stora storlekar. Men dyrt var det förstås, jag har så jag reder mig denna säsongen, och så tänkte jag faktiskt att jag skulle kolla i London också. Låter kanske högmodigt - men mina favoritkläder de är köpta i London - samt i Ullared!

Några olika skulpturer och installationer hann jag registrera på min väg. Borås utger sig ju att vara skulpturstaden nr 1. Och den här killen, han är ju svår att missa.

Lita lite

Under dryga trettio av mina yrkesår har jag känt att folk litat på mig. Jag har fått förtroendet att utföra mitt arbete på det sätt som jag tycker är bäst, inom de gränser som skollagar och läroplan tillåter. Under det senaste halva decenniet har jag känt mig mer och mer misstrodd och kontrollerad. En obehaglig nedtryckskänsla .... jag duger inte .....

Under gårdagens partiledardebatt insåg jag hur denna känsla av ständig kontroll och ständigt misstroende uppkommit.....

... I ett land där statsministern misstror sjuka, arbetslösa, asylsökande och skolfolk .... så påverkas hela samhället. 1983 läste jag 1984 .... vi är nära!

Utveckling, utvärdering, uppmuntran, undersökning, utlovanden

Tanken slog mej när jag lagt mej i går kväll; På måndag ska jag påbörja utvecklingssamtalen med mina nya elever och deras föräldrar. Till stor det blir det ett "lära-känna och skapa -en -god samarbetsplattform-samtal". Vilket måste ligga till grunden för att god utveckling ska ske ... så egentligen är detta första samtal ett mera utvecklnade samtal än de samtal då man skapar en (ofta) krystad utvecklingsplan. Innan John Blund tog överhanden, slog det mig också att jag måste skriva ut det från ledningshåll förelagda utvärderingspapperet som ska lämnas ut då man säger tack och hej. Det har varit ett obligatorium under flera år att lämna ut detta papper till föräldrarna. Jag har aldrig kunnat förmå mig att lämna ut det vid samtalets slut, utan mailat ut dem efter det att jag genomfört alla samtal. Få se hur jag klarar det hela detta år....

Det är bra med utvärderingar, men det får inte bli inflation i sådana. När de fyrtiofem minuterna som är avsatta för ett utveckingssamtal är till ända, brukar jag fråga om förädrar och elever är nöjda eller det är något mer man vill ta upp. Säger man då att man är nöjda, så förutsätter jag att man är det, och att man inte på ett papper som man fått i handen säger något annat. Det är ren falskhet, i mina ögon.....

Så det där med att utvärdera ett utvecklingssamtal, det begriper jag inte värdet av. Dessutom tror jag på den självuppfyllande profetian. Om jag är nöjd med samtalet men får negativ kritik anonymt, ja, då blir jag ledsen och anser att om min ambition inte ansågs vara tillräcklig, så gjorde jag ändå så gott jag kunde. Och det kommer jag att fortsätta med ..... för jag kommer ändå inte att komma upp till den nivå som den anonyme eftersträvar..... speciellt som det inte framkommer vad han/hon eftersträvar.... man ser vara ett antal kryss på ett papper.

Positiv kritik leder däremot till utveckling, för då vet man att man är på rätt väg och försöker lyfta sig ännu ett snäpp. Positiv kritik kan man ge och få utan att fylla i rutor på ett fyrkantigt papper..... det kan man ge med känsloord och leenden. Det lyfter!

Det påstås att vår skola har ambitiösa lärare, ja, t.o.m "för" ambitiösa. Vad jag önskar att vi kunde få lite uppskattning i form av lite uppmuntran. Några positiva ord till varje person, eller en liten tårtbit någon fredag .... som en uppmuntran och uppskattning. Det skulle också lyfta!

Undersökningar står som spön i backen i dessa dagar. Undersökningar kring hur det ska gå i valet nästa söndag. Och ska man tro dessa undersökningar, så verkar det redan vara kört och då menar jag verkligen KÖRT. Nästan så att det inte är någon idé att rösta - det är ju redan klart hur det ska gå. ( Fast det är klart man ska rösta - det är det enda sätt jag kan påverka ...)

Iallafall så påstås det att mer än 25 % av de röstberättigade ännu inte bestämt sig. Detta är något som jag inte heller kan förstå. I denna blockpolitikstid så handlar det ju om värderingar, och dem ändrar man ju inte från dag till annan. I mina ögon handlar det om att välja mellan en rättvis fördelningspolitik och ett miljöansvar eller en politik där de redan gynnande fortsätter att gynnas, där personlig ekonomisk vinning är den viktigaste frågan - på bekostnad av redan missgynnade människor och på bekostnad av vår miljö.

Det skrämmer mig att så många människor tycks välja egoismens väg.

I dagens GT hade man en extra bilaga om träning. Där utlovades att man skulle gå ner ett antal kg per år om man motionerade regelbundet. Med tanke på mina motionsvanor och min vikt, så är det bara att konstatera att om jag INTE motionerat så skulle min ackumulerade vikt ligga på närmare 200 kg.

I kväll ska jag pröva något nytt i motionsväg. Zumba heter det och det lär handla om att röra sig till latinamerikans musik. Ska bli spännande.... Sen får vi se om det är utvecklande eller invecklande eller bara dumdristigt för en gammal tant. Jag har inga förhopningar att det ska ta bort något enda hekto iallafall.

TV-tänkt

Kollade på "Här är ditt liv". Kjell Bergqvist är en härligt föredömlig person. Raka rör och rättvisepatos. Är dessutom ganska säker på att han är årsgammal med mej och tycker att det är underbart att få en superbra representant för femtiotalisterna. Precis som det skulle spela någon roll i vilket årtionde man skulle vara född .....MEN trots att jag känner flera superbra, härliga föredömliga sextiotalister, så tycker jag ändå att de tog över och körde över oss femtiotalister - fyrkantigt och utan större förnuft eller flexibilitetkänsla. ( Förlåt Bodil, Pia och en handfull övriga ..... ni är lysande undantag.)

Men det var inte det jag tänkte säga i detta hastigt påkomna, ej planerade blogginlägget... nej, min tänkta tanke handlade om Oldsberg och andra herrars knäppande och uppknäppande a kavaj. Kan någon tala om för mej, varför herrar med stil måste knäppa den i sittande ställning uppknäppta kavajenm så fort de reser sig upp. Vad spelar det för roll om kavajen alltid är uppknäppt - jag tycker det är mycket snyggare. Dessutom tycker jag att det visar på flexibelt tänkande och och visar på ett sätt att inte vilja inordna sig i - en för utveckling skadlig- konformitet.

Susanne Jansson dök upp i programmet. Nästan varje månad får jag ett mail från henne. Under några år stödde vi hennes barnhem, genom att samla in pengar på konserter med skolbarnen. Så kom det plötsligt ut en massa rykten om ekonomiska oegentligheter om hennes thailänska barnhem - och flera på skolan trodde mer på media än på Susanne. Så det blev inga mer små bidrag från oss. Men vad är det som säger att media hade rätt? I dag skäms jag för att jag inte visade mer "femtiotalist-stake" och vågade försöka säga ifrån.

Ska vi bilda en KB-fanklubb på FB? Eller det kanske redan finns en......För mej är i allafall den orädde skådespelaren ett klart föredöme - och tänk, kavajen behöll han uppknäppt hela programmet!

E-twinning engagemang

Nu börjar höstterminen även för skolorna längre ner i Europa. Lärarna har i regel ännu längre starttid än vad vi har, uppemot två veckor i flra länder. Så jag ska inte klaga på våra sega uppstartsdagar, då man bara väntar på att barnen ska komma och allt ska rulla i gång.

Har förstås tänkt e-twinningprojekt länge, men det är först nu som kollegerna i mellan och sydEuropa börjar tänka skola efter sina långa sommaruppehåll.

Hade hoppats på att få till ett nordiskt projekt nu när jag jobbar med yngre elever. En möjlighet att få använda sitt eget språk i kontakten med andra skolor i Norden. Men de trevare jag lagt ut, har inte gett något resultat. Däremot har jag blivit inbjuden att delta i ett Nordplus-projekt. Det är en projektform som gäller enbart nordiska skolor samt skolor i baltiska stater. Hoppas att det kan bli något av det... men det är inte så bråttom att svara ja, för ansökan till dessa reseprojekt ( enbart lärare) ska vara inne först i mars.Måste kolla lite närmare vad det innebär, om jag måste ha med en kollega, kan det genast bli lite värre.

Förra året hade vi ett konstprojekt, där hela skolan var involverad.Det fungerade si så där, två av dem som anslutit sig till projektet gjorde ingenting, en annan deltog minimalt - och så var vi tre som jobbade - slovensk skola, polsk skola och så lilla Grimsås skola.

I vår kvalitétsredovisning ( tänk att den kan vara bra nå´n gång) hade jag påverkat mina kollegor att inför detta läsår gå med på att alla klasser skulle vara involverat i ett internationellt projekt. Svarta bokstäver på vitt papper, då är det bindande. Eftersom Pen Pals har uppehåll detta år, så blev det bara e-twinning kvar att välja på. Och då var det lättast att återupprepa ett konstprojekt, liknande det vi gjorde förra året.

I år har jag fått ihop elva deltagande länder - och jag har träffat nästan alla deltagande lärare personligen. Facebook har hjälp till att hålla kontakt med en del, andra har blivit mera personliga vänner. Nästan varje dag, under senaste veckan, har det kommit intresseanmälan till projektet. Kanske kan vi ha med ytterligare något land. Idag fick jag klartecken från Ingrid i Slovenien att konstläraren där var beredd att återupprepa projektet från förra året, något modifierat. Från kollegan i Polen kom ett förslag om att vi skulle utvidga projektet till att omfatta även berättelser i anslutning till bilderna.

I helgen ska jag skriva ner nya projektansökan - kan ta det mesta från förra året - skicka till min "founderpartner" Ingrid för godkännande och sedan till programkontoret i Stockholm för formellt godkännande.

Sen är det bara stt sätt igång. I är ska vi använda Blogger som öppen blogg, i stället för lite krångliga Twin Space portalen.

Vad det är roligt med alla internationella kontakter! Träffar många av dem på Facebook. Resan till Amsterdam, som både fick mig att börja blogga och gav grunden till e-twinningsamarbete, är det bästa jag gjort under min tid som lärare.

Eleverna då? I Superklassen var nästan alla väldigt förtjusta i e-twinningsamarbetet. Ett par av eleverna tyckte inte om det. Men alla får möjlighet att möta andra kulturer och göra jämförelser med hur vi har det i Sverige. Plus att man får sig lite extra engelska till livs.

Och när vi nu sätter igång på riktigt med vårt konstprojekt under den närmaste månaden, ja, då hoppas jag att många titta på mångkulturell ungdomskonst på en helt vanlig blogg.

Föredömligt förnuftiga flickor.

Det är skillnad på att ha tjejklass och killklass. Alltså ordentlig övervikt år något håll. Genusfolket får säga vad dom vill, men det blir mera "brötigt" i en killklass och betydligt tystare och lugnare arbetsklimat i en tjejklass. "Vi har format våra barn så", säger genusfolket .... och jag tror att det ligger en del i det, ungefär lika mycket som det ligger i de kemiska substanser som gör tjejer till tjejer och killar till killar. Detta gäller alla djurarter ..... sen är det ett stort spann inom gruppen.... men generellt vill jag påstå att det förhåller sig på detta sätt.

Jag har mest haft "killklasser". Ett par gånger har jag haft ganska lika fördelning och någon gång tidigare en "tjejklass".

Toppenklassen är en "tjejklass". "Tjejklasser" får det ofta ganska jobbigt, för att många starka flickor vill vara med och styra. Detta har jag varit med om under veckan. Men jag har också varit med om något fantastiskt, någon som imponerade storligen på mej; De förnuftiga flickorna öppnade sig helt, talade om varför de var ledsna och arga på varann, och trots motsättningar, så ville man att det skulle vara bra. Och detta trots att man försökt göra allt bra tidigare, och det misslyckats. Men alla ville verkligen kunna umgås med alla och ha roligt ihop. Det var ett verkligt "Halleluja moment" att känna denna starka positiva vilja. och höra alla kloka ord som sades under den lektionslånga diskussionen.

Vilka föredömen de här unga flickorna är! Tänk, så mycket vi vuxna kvinnor har att lära. För det finns så mycket intriger och motviljor kvinnor emellan. (Har aldrig ört talas om detsamma mellan män.) Kanske handlar det om avundsjuka, kanske handlar det om stolthet, kanske är det ren inbilskhet och dumhet. Men om vi vuxna kvinnor ville göra som de förnuftiga flickföredömena, så skulle det inte finnas arbetsplatser där kvinnor inte pratade med andra kvinnor, för att de fått för sig att de blivit kränkta eller utsatta för något.

Hoppas att flickorna fortsätter att ha denna positiva vilja att mötas, och inte stelnar till gamla bittra, oresonliga vuxna kvinnor.

Jag beundrar och högaktar mina elever i Toppenklassen - de är bara så fina - allihop!

Publik påverkan

- Oj, vilka fina ord du kan. Den kommentaren bara hoppade ur min mun. Det var i förra veckan och jag hade ringt upp Nickes.com för att bekräfta köpet av hotellrum och fotbollsbiljett inför Londonresan i oktober.

Det blev alldeles tyst i luren, och jag fattade att hjärnan talat före mej.

- Du kanske ofta använder det ordet, sa jag, och skämdes lite för mitt "påhopp".

- Ja, hördes det i "luren", det är det normala sättet jag uttrycker mig på.

Egentligen borde jag ha funderat på detta uttrycks nya användning tidigare, för vad står det längt upp till höger på bloggen, på länken till Facebook, den som inte funkat på flera månader?

Status: Ingen.

Det var det ordet som killen på Nickes.com använt.

- Hur är det med statusen på resan idag, var det första han sa, sedan jag presenterat mej.

För mej är ju status helt förknippat med samhällsställning. Eller hur "populär" man är och vilket inflytande man har i ett gäng, i en klass eller annan sammanslutning.

Lärarjobbet hade hög status när jag utexaminerades 1975. Det var svårt att komma in på utbildningen, man behövde riktigt bra betyg. En stor skillnad mot idag, då läraryrket för en hel del är den väg man väljer, för man kommer inte in på nå´t annat. Numera har vårt viktiga yrke alldeles för låg status, bl.a. beroende på - tror jag - att de riktiga skärpta ungdomarna väljer ett annat yrke. Media har också hjälp till att såga lärare och skola - och även skolledare och skolverk, genom att gång efter annan misstro vår kompetens.

Idag har det talats om fotbollsspelares status. Elmanders och Svenssons status är att de är småskadade och sitter på bänken.

Nog har landslagsspelare hög status, men det var ju just vad de inte hade här. Vilken status vår resa hade, ja, det kan heller inte besvaras i högt, lågt eller mittemellan, utan med med att vi bestämt oss för att anlita Nickes för att fixa fotbollsbiljett och boende.

C-E och jag beslöt oss för att ta en promenad i det vackra höstvädret på seneftermiddagen. Vi skulle passa på att gå en runda genom skog och över äng, nu när det äntligen var torrt i markerna. När vi gick förbi R och Hs hus, så stod hundarna där och skällde och gnydde på oss:

- Ta oss med, ta oss med!

Vilket vi gjorde.

När vi kommit en bit på väg, så sa jag till C-E:

- Tänk om vi ställer till det för Felix nu. ( Felix är hanhunden och bor där vi tänkt gå fram)

Och sen kom det: FAST DET BEROR JU FÖRSTÅS PÅ TIKARNAS STATUS!

Varvid jag menade att om vi hade löpande tik med oss, så skulle vi med all sannolikhet också få en löpande Felix efter oss.

När vi så småningom kom fram till Felix hus så var både husse och hund ute. Båda hade koll på tikarnas status, husse visste att löpandet var över sedan en vecka, och detsamma kände Felix, han bara skällde lite och satte ut en beundrande nos genom staketet.

När jag kom hem, så slog jag upp ordet status i Svensk skolordbok: tillstånd, socialt anseende stod det som förklaring. Tillståndssynonymen tycks ha gått om det sociala anseendet i popularitet.

Jag gillar ordet och kommer med stor sannolikhet att använda det framöver. Samtidigt så inser jag att jag är lite för mycket publikt påverkad att ta till mig modeord.

Hoppas att nå´n har vett att kommentera modeordsanvändandet ..... för lite märkvärdigt låter det allt. Kanske är det ett sätt att försöka visa på hög status, fast status egentligen är motsatt status.

Bra Björklund!

Nej då, jag har inte bytt politisk inställning. Och jag anser fortfarande att skolan inte ska vara ett politiskt slagträ, utan styras på ett mer förnuftmässigt sätt. Jag är fortfarande helt oenig med Björklund vad det gäller betyg, burka, tidiga nationella prov, skolk i betyget, friskolor mm MEN jag måste ge honom en eloge för det han i skoldebatten uttryckte om två saker:

• Förstatliga skolan- för att den ska bli likvärdig och för att lärarna ska återfå en högre status.


• Utbilda speciallärare för att hjälpa och stödja barn med särskilda behov, och sätt in denna hjälp på ett tidigt stadium.

Skönt att se att även en blind Björklundshöna/tupp kan hitta några fina korn.

Ledig lördag

Det var längesedan som det var en helg som inte hade något inplanerat. Så långt bak i tiden som i tidig semestertid. Det har alltid varit något under någon - eller båda helgdagarna - och allt har varit jätteroligt, mycket tillsammans med nära och kära ... MEN ibland är det skönt att ha lite alldeles fri tid. Ännu bättre kändes det, när det visade sig att fridagen var en härlig, högluftig förhöstdag.

Tittade ut genom söderfönstren och kände mig glad åt sol och blå himmel, tittade ut en gång till insåg att fönstren jag tittade igenom var förskräckligt smutsrandiga. Det var inte så längesedan som jag putsade fönster, med Ullaredsfönsterputs. Tyckte att det gick lätt och blev bra, men kvällssolstrålarna har avslöjat att så ej var fallet. Fönstren blev randiga i stället för rena! Höstsolen gör ju inte detta faktum bättre, så jag ansåg att jag borde göra något åt saken. Ullaredsputs var inte aktuellt, men jag kom på att jag hade ett oprövat koncept ... tvättnötsavkok och ättika.

Snacka om rena fönster. Trodde inte att de trettioett år gamla fönstren kunde bli så fina. Jag har inbillat mig att en del av ränderna är slitage och motsvarar de hudförändringar och rynkor som äldre människor får. Men nu är väl trettioett år ingen ålder, vare sig på människa eller fönster, för alla skavanker försvann direkt. Undrar om tvättnötter hjälper på en femtiosju år gammal tants skavanker också.....kanske skulle pröva någon gång.

Nöjd och glad över de fina fönstren, fortsatte jag förmiddagen med att cykla bort till svägerskan för att hämta gamla tidningar. Sådana kommer väl till pass i valtider, även treor och fyror ska få bli lite medvetna om det här med vallöften och partier, och då kan det vara bra att leta bilder och rubriker i tidningar.

När jag cyklade hem ( det är bara en km) så lät det lite konstigt om framdäcket, och jag kunde konstatera att jag cyklade på fälgen. Pumpade upp däcket och sedan kom C-E hem och pumpade i ännu mer och där stod cykeln med ett tjockt fint framdäck under det att jag lagade kålpudding till middag.

C-E och hans båda syskon skulle åka till demensboendet för att fira moderns födelsedag. För mig känns det inte viktigt att åka till henne längre, hon är "borta" för mig. Svägerskan tyckte att det var bra att man bara var ett fåtal som firade, hon hade hört att det blivit riktigt jobbigt med alla de dementa på avdelningen, när det vid något tillfälle kom tiotalet personer till ett födelsedagskalas. Demensenen gör att patienterna inte förstår vad som är på gång och varför allt är så annorlunda, i den annars så lugna tillvaron.

Själv tog jag cykeln för att ta en ordentlig runda i ett skogsparti som jag/vi inte svampsonderat på närmare en månad. Funderade på att ta med cykelpumpen, men däcket såg så fint ut att jag ansåg att det skulle hålla ett par timmar och kanske en mil.

Det var med en euforisk känsla av frihet jag cyklade åstad, denna vackra eftermiddag. Jag njöt verkligen av att solen värmde, av de vackra höstfärgerna och av att kunna göra precis som jag ville.

Cyklade förbi stallet och ut i skogen. Tänkte f.ö. titta in till stallägaren på hemvägen, har inte prioriterat något besök hos henne på ett par månader. Parkerade cykeln och gick in på en väg där döttrarna brukade rida är de var halvstora. Ronja och Athena hette hästarna som de red på när de var i mellanstadieåldern. En känsla infann sig, en känsla av nostalgi när jag tänkte tillbaka på den härliga tiden med uppväxande barn i huset och en vemodskänsla knep till i magnerven, då jag tänkte på hur snabbt en barndom går till ungdom och vuxenhet.

Inte en svamp hittade jag på rundan, iallafall ingen av de båda sorter som jag var ute efter, kantarell eller Karl-Johan. Gick tillbaka till cykeln, fortsatte på skogsvägen och åkte ut till några andra tidigare svamprika platser. Vid Rävdal fanns det heller ingen svamp, förmodligen växer bara den tidiga sorten där, och den har satt sina frukter färdigt för i år.

Ställde cykeln vid Hästbacken och tog apostlahästarna ut till Rimåsen. Så sent som förra året plockade vi massor av svamp på två olika ställen utmed den vägen. I år fanns där inte ett spår av en spor. På Rimåsen sägs riksboven Bildsköne Bengtsson ha haft ett gömställe. En sten har varit "huvudkudde" och i skydd under en stor sten, ser det verkligen ut som om han skulle kunnat sova några nätter, då han var på rymmen från ett fängelsestraff. Eftersom gömstället ligger bara några hundra meter från järnvägen mellan Kalmar och Göteborg, så är det ännu mer troligt att han verkligen haft ett gömsle där. Och om inte, så är det mycket roligare att tro att det var så, än att vara negativ och ifrågasättade.....

Fortsatte till Lövö. Det ligger på andra sidan järnvägen och där har jag inte varit på många år. Förr fanns det en del kantareller vi den gamla torpruinen. Skulle vilja förstå hur alla torpruiner som finns här i skogarna hängde ihop, varför det var kilometeravstånd emellan och hur man kunde klara sig under mörka, kalla vintrar mitt ute i skogen. Men det är bara så svårt att förstå för oss som lever i vår tid. Och ännu svårare skulle det nog vara om de människor som levde för 100-150 år sedan återuppstod och försökte förstå vår tid.

Svamp fanns inte där heller - ja, inte sådan som jag var ute efter..

Trampade vidare jämsidesmed järnvägsspåret, såg att kaveldunet satt frukt och att det fortfarande fanns en del blåbär i skogen. Det bar uppåt, till den högsta punkten på järnvägen mellan Kalmar-Göteborg. Jag tror att det är 212 m.ö.h. Ställde ifrån mig cykeln igen för att ta mig via en stig den sista biten. Och tänk, precis där jag parkerade mitt fordon, där växte två alldels lagom stora stensoppar. Riktiga muskelknuttar, om än något satta.

Målet för fotvandringen var ett kantarellställe, precis vid högsta punkten, Skraparebacken. Några få gulingar hittade jag. Kanske hade redan någon plockat - eller också blev det inte mer i år.

Jag fick leda cykeln över järnvägsspåret och när jag kom upp i sadeln igen, så var det gnissel och gummiskrap från framdäcket. Luften hade gått ur och den gick ur mej lite också, skulle jag behöva GÅ de ca 4 km hem? Nej, det fick bli en fälgfärd - och liksom för att muntra upp mig lite, så fanns det en hel den småkantareller utmed vägen. Naturligtvis hade någon skördat, det finns två familjer som brukar rasta sina hundar på vägen. Så jag kände mig som den som fick plocka upp smulorna under den rike mannens bord... för små smulsvampar var det, men det var ändå svamp.

Stallägaren hade redan besök, så min tilltänkta visit fick anstå. Kanske kan det bli i morrn, framåt kvällen.

Jag var glad att det bara var katter ute i byn, och de sprang all världens väg, när jag kom farande nerför backarna på bara fälgen. Det lät om mig, om man säger.

En härlig utflykt var det dock, hjulmissödet och den dåliga skörden till trots.

I morrn ska vi åka till Borås en sväng. Handla kattgrejer till våra nya familjemedlemmar som kommer nästnästa fredag ... och en del annat. Plus inner och ytterslang - dimesion 128 15/8 11/2.

Dumdristiga dömanden

I januari gick affären i konkurs. Djupt saknad av många. Kanske inte så mycket av oss, mej och C-E, eftersom vi bor utanför samhället och aldrig har veckohandlat där.

En varm försommarfredag i maj, så öppnades en ny affär i den gamla ICA-lokalen. En "Nära dej"affär. Som så många andra var jag nyfiken, och gick dit redan första dagen. Inget funkade, hyllorna var inte speciellt välfyllda och kön till kassan bjöd på en halvtimmesväntan. Och det för tre-fyra varor som man köpt för att man nå´t skulle köpa.

Veckan efteråt, så besökte jag affären igen. Tänkte att kanske blivit bättre och att det kommit lite påfyllning i hyllplanen. Men så var inte fallet. Sen har jag inte gått in i affären igen. Jag hade dömt ut den som icke uppfyllande mina behov. I stället har jag åkt dryga halvmilen till Hestra, när jag behövt några få saker.

Affären överlevde sommaren och i tisdags, när jag sent om sider kom på att jag skulle ha konferensfika på onsdagen, så gav jag den en chans. Och faktum var att det fanns alldeles tillräckligt och lite till, för att jag skulle kunna bjuda mina kollegor på mackor. Dessutom hade man en liten behållare med affärsbakat bröd, så jag kunde gå tillbaka på onsdagens middagsrast och köpa nybakta frallor. Bemötandet i affären var väldigt trevligt. Det kan ju vara ganska opersonligt i många av de stora affärerna. Idag ska det bli pytt i panna när C-E kommer hem från övertidsjobbet. Behövde köpa rödbetor, och tänk det fanns det i "vår" lilla affär också. Plus samma trevliga bemötande som två dagar tidigare.

Det är inte utan att jag skäms, som dömt ut näraffären på två besök. Det kan faktiskt ändra sig om man ger det lite tid.

Samma sak är det väl med människor. Det är så lätt att döma, framförallt den som ser ut eller beter sig så att man faller utanför ramen. Då är det lätt att få en negativ stämpel. Medan den som hymlar och kör med falska kort, kan anses hur trevlig som helst.... för att den kan och använder sig av det sociala spelet. Även en människa som är "för" snygg eller "för" smal eller "för" tjock eller nå´t annat "för" kan lätt bli sedd som mindervärdig.

Så dumt, varför kan vi inte ge både företeelser och människor en ordentlig chans innan vi dumdristigt dömer dem. Dessutom kan både människor och företeelser ändra sig under tid ... det finns få saker som är statiska.