Farväl femton

Nästan så jag borde skrivit farväl femfemman också.
Den självuppfyllande profetian via det tokiga namnet börjar infrias mer och mer.
Idag kunde inte tanten räkna 3-2. Hon fick det till 2. En geochecker skakade på innehållet sitt och visade på rött.
Nu, tanten, får du skärpa dej.
Men det blir nog inte så mycket bättre med ett annat bloggnamn!

Var inne en sväng på Twitter idag.
Kvinnan som fick mig att börja blogga, Marie Andersson i Visby, diskuterade det här med sociala mediers förändringar med några andra "högdjur" inom skolans bloggvärld.
Hon skrev att hon inte alls använder sin blogg längre, att hon t.o.m har glömt lösenordet för att komma in där. ( Det sista tror jag var en överdrift... annars är hon på väg att bli alldeles förvirrad hon också... vid ca 50 års ålder)
Twitter är väl lite kul att kolla på... man kan ju följa vem som helst där.
Mina inlägg där är få. och mest en plats för att gnälla ordentligt på mindre än 140 tecken. Fick sluta med det det, då jag hade en följare som brukade ( av snällhet) undra om något speciellt hänt.

För gnällt, det har tanten gjort ännu mer än tidigare år, under detta försvinnande 2015.
Lite geist har hon tappat till det mesta dessutom.
Insett att livet inte är ett dugg förutsägbart.... och lider av daglig dödsångest...
Samtidigt som hon anser att hon inte har så mycket att leva för....
Blir ju lite femfemaktigparadox det också.

Blir nog så när man blir gammal.
Även om det var ett tag sedan som tanten brände sitt ljus i bägge ändar, så känner hon sig lite sådan ändå.

Blev en liten geocachingrunda i närområdet idag.
Medan många andra i byn samlades för traditionell korvgrillning på ännu närmare håll.
Fanns flera skäl att byta korv mot plastburk:

Vi träffar nästan samma människor i kväll.
Kallt om rumpan, varmt i ansiktet. Om man inte vänder sig om.
Åt korv för två dagar sedan.  Är inte så förtjust i korv mä brö.
Min enda (ömsesidiga) hatperson kan dyka upp... Fixar inte tanken på det! Sextiotvåårig tant lider fortfarande väldigt illa av den stora utskällningen i S-remma den 6 dec 2003. INTE KLOKT VA! Femfemmigt så det förslår!

Nu blev det lite vinterpromenad bland roliga gömmor istället.
Hade hoppats på att kunna fika på orten med denna lilla stuga, men det sket sig, där var det stängt.
Fick åka till ICA i centralorten i stället.  Åt en kaka medans jag pratade med en bekant som jag inte träffat på flera år.
Så onödigt att äta kaka då man knappt känner vad den smakar.

Utanför ICA satt det obligatoriska tiggaren. ( Har faktiskt bytt personlighet/person sedan några veckor tillbaka)
C-E, som är en godhjärtad man, stack till honom en liten sedel.

GOD JUL! fick han som tack för det....

Femfemman utlyser en tävling: Hur många dagar tror ni att tanten kan avhålla sig från kakor och godis, nu när det är nytt år, nyårslöften och den årliga kampen mot sötsaker.
Vinnaren får ett presentkort på 100 kr på valfri ICA... för att kanske använda till godis!!!

Fick en souvenir för dagens vedermödor.  (Skulle var den isiga nedförsbacken som skulle ses som sådan...vedermöda, alltså). Tänker på den gång som någon hade skrivit att om man loggade en cache en viss  dag, så skulle man få en souvenir. Oj, vad jag väntade på den souveniren. Att den skulle dyka upp ( från Amerikat) med posten. Undrade vad jag skulle med den till, EGENTLIGEN, så mycket skräp som det gömmer sig i femfemmans ( med makes) gömmor.

Jaha, det här var året som gick. Enligt FB. Säger inte emot... för då blir det bara gnäll.

Nästa år önskar jag mig att jag kan sluta fred med såväl mig själv som med andra, att jag kan fokusera på det jag har i stället för det jag inte har, att några gamla vänner ska hitta tillbaka..... och att de som står mig allra närmast ska få må riktigt bra!

GOTT 2016 ALLA!

Mellandagsmöte

... eller event, som det heter med ett mera  modernt ord.

Googlar på ordet event och  finner Wikipedia som första träff:

Ett event (engelsk plural events, svensk plural event.^[1] Ordet är hämtat från engelskans ord för evenemang eller händelse) är ett specialarrangemang som ett led i en intern eller extern marknadsföring och som regel ett moment i en kommunikationsplan. Eventet ska fungera som plattform för överföring av värderingar och idéer i avsikt att påverka deltagarna och öka deras förståelse för till exempel en varas värden eller ett företags eller en organisations värderingar och framtidsplaner.

Ofta sker eventet med inslag av stämningshöjande umgänge med underhållning och catering av mat och dryck. Det interna eventet avslutas ofta med samkväm, barmingel och ibland dans. Event genomförs oftast i för ändamålet specialdesignade miljöer.

Seriösa eventleverantörer brukar mäta eventets effekter relaterat till uppsatta kommunikationsmål.

Kollar om förklaringen stämmer överens med dagens trevliga möte:

Specialarrangemang: Absolut, bara för geocachare.

Marknadsföring: Nej, alla är redan förförda till de marker, där geocacher finns arrangerade på mer eller mindre speciella sätt.

Kommunikationsplan: Jo, fast det tar lite tid att bli kommunikativ. Äntligen kände jag att jag kunde kommunicera med ett flertal av eventdeltagarna. Hade träffat många av dem eller deras gömmor vid flera tillfällen.

Överföring av värderingar:Ganska överflödigt i den grundläggande geocachingen, den att leta skattgömmor. Men att få mig att värdera en FTF  eller en TB, det är helt omöjligt. Men andra kan säkert påverkas att värdesätta alla olika delar av geocachingens möjligheter.

Stämningshöjande umgänge: Ja absolut. Man blir glad av event, av att träffa andra trevliga människor  och av att leta nya gömmor, gärna i sällskap med någon annan trevlig geocachare.

Catering av mat: Medhavd korv smakar alldeles utmärkt. Hemgjort bjudgodis  smakar ännu bättre - som efterrätt.

Dans: Nja... fick ju till lite på vårt dansbaneevent i höstas. Svårt att hålla instrument välstämda i vinterkylan....

Specialdesignade miljöer: Ett vindskydd med grillplats är verkligen toppen!

Uppsatta kommunikationsmål: Vi pratade på ganska så bra.... och bildade små spontana grupper. OK, tycker jag!

Konstaterar att mellandagsmötet korresponderar väl med begreppet event!

Ja, det var ett trevligt event som Sveriges leading geocaching-lady hade ordnat.

Vi hade en presentationsrunda där alla ( trettiotalet?) närvarande geocachare presenterade sig.

 Där fanns bekanta namn som Ejaz, olskog42, aquila, linsrille...



... bonkebenke, berggren65, snövit,  johansson5, ardbegh10, gsk-nisse....

... sandhäll, 1000sjöar, kicken, sangris....

Konstaterar att det är mycket roligare att gå på ett event,  när man känner igen ett flertal av deltagarna och när tanten med (lätt) social fobi funnit så många bekanta att hon inte besväras av denna åkomma längre, utan kan vara riktigt social.

Måste bara uttrycka lite irritation... de som brukar läsa min blogg vet ju att jag är gnälltant.

 Från Stockholm hade en två eventtokiga personer kommit. Kul med utsocknes.. och det var trevliga personer.... UTOM detta att damen i sällskapet berättade om eventen i Stockholmstrakten och påstod att där fanns geocacharnas leading lady ( ladies)... och så nämnde hon ett namn... ja, flera namn... jag har glömt dem alla...

KOM INTE TILL SMÅLAND och prata om leadingladies.... för här har vi forjoi ( Inga) som vår leadinglady... och vi är inte intresserade av varken Stockholmsgelikar eller någon annan lady med liknade epitet... dom kan man i såfall behålla inom 08-området. Morr, morr!

Tycker denna tanten!

Letade upp en 1000sjöargömma på andra sidan den välfyllda Storån, under det att korvarna fick lite inbjudande bränna, på glödande kol, på vindskyddets grillplats.

Det var  mysigt med öppen eld från de eldkorgar som fanns utställda som extra värme 

nära grillplatsen. Bara ett aber.... kontakt av mildare grad luktar som en hel skogsbrand i kläder och hår... och där kläder och hår senare förvaras. Men det är det värt!

Min gamla elev har det blivit "folk av", trots att han hade en riktigt ung och oerfaren lärarinna under två år av sin mellanstadietid. Kul att träffas i olika geocachingsammanhang, prata lite GAMLA minnen och leta burkar tillsammans.

Vi var allra först på den multi som fanns i anslutning till eventplatsen.

Bra att Tomas kan ha nytta av att vara först. Jag är ju ingen förstahittarsamlare.....

Då vi kom tillbaka från multicacheletandet, så fanns det massor av godis framställt på bordet (med vit naturduk). Smakade på ett par hemgjorda sorter och hittade en ny tryffelfavorit... apelsintryffel.

Har redan fått receptet från vår geocaching leadinglady.

Värm 1 dl grädde och blanda i 300 g hackad vit choklad som får smälta. Värm i mikro eller över vattenbad om det behövs men se till så chokladen inte blir grynig. Klicka i 25 g smör och rör tills smeten är jämn och blank. Smaksätt med rivet skal av en apelsin plus 1-2 msk cointreau. Jag hällde upp smeten i silikonformar, men man kan ställa in den i frysen och rulla kulor i stället. Jag rullade tryfflarna i florsocker så de inte fastnar i varandra. Lycka till!

Ska testa så fort jag fixat vit choklad!

Solen sa hejdå för idag, redan vid den trevliga multigömmans mål.

Vi sa hejdå och tack till Inga och tog bilarna en  bit mot de tre ytterligare mål som var utlagda dagen 

till ära.

Då vi kommit en liten bit in på anvisad skogsväg, mötte vi drygt tiotalet glada geocachare. De hade 

haft lite extra bråttom för att komma först till ugglegömmorna, och var nu på väg tillbaka.Så det var 

inte ett dugg svårt att  hitta cacherna, det var bara att följa spåren. Att vi hade lite svårt med 

matematiken till den avslutande mysten, ja, det får vi väl skylla på att det var tresiffriga tal... och när 

¨

det är jullov så klarar den gamla lärarinnan  bara ensiffriga sådana.

Lite kallt om näsan blev det under skymningspromenaden... men härligt friskt ändå.

Tack Inga för ännu ett roligt mellandagsevent.... tredje gången på raken. Nu har det blivit tradition!

Vänjas vid

 - Någon som är pensionär eller studerande? undrade tjejen i kassan.

Ajaj, den frågan, den visste var den tog på tanten.

Den frivillige pensionären stod en bit ifrån oss, sin fru och sina två döttrar, och funderade på om han skulle gå innanför avspärrningarna och kolla in Vandalorums utställningar.

- Nej, ingen pensionär, svarade jag, då Karin betalade för tre.

C-E bestämde sig för att kolla papperskonst och betalde 20 kronor mindre.

Det är verkligen känsligt det där med ålder och åldrande. För den dumma tanten.

Första gången som jag/vi blev tillfrågade om eventuell pensionsrabatt, det var i Stockholm för 2-3 år sedan. Den unge mannen som satt i biljettkassan till tunnelbanan utanför Solna centrum, honom gillade jag inte alls.

Men jag förstår att det bara är att vänja sig vid denna fråga,,,,, för även om jag kommer att framhärda i mitt arbetsliv så länge jag orkar, så är det bara att konstatera att jag kommit till det vägskäl, där det skulle vara helt ok att välja vägen in på livets naturliga slutstig......

 Tjejen i kassan ställde frågan av ren schyssthet. Hörde henne förresten ställa samma fråga till ett annat sällskap, då vi lämnade Vandalorum efter att ha ätit en välsmakande lunch.

Bea Szenfelds utställning var riktigt intressant.

Dessa skapelser hade visats på catwalken på riktigt, och flera av dem hade varit med i en musikvideo med/av Lady Gaga . I en glasmonter hängde en jacka av papp som Ola Salo haft på en Grammisgala. Tänkte att en sådan jacka skulle en vanlig person aldrig vänja sig vid att ha på sig.

Det fanns pappersvikningsbeskrivningar och möjligheter att göra sådana i utställningslokalen.
Visst är det bra med återanvändning av  ( som här) gamla böcker, och visst blir det dekorativt med de olika vikta installationerna.
Men till vilken nytta.....?

Nä, saker som bara ligger och skräpar och inte har någon funktion att fylla, sådana vägrar jag att vänja mig vid.

Tomtarna som står framme här hemma?  Till vilken nytta? Jo, att skapa julstämning. Ok, det kan de få göra en vecka till!

Åkte till H-hammar och träffade den vackra.
Som katt ska man vara råttfångare.

En uppgift som katt i sina bästa år inte alls vill vänja sig vid. 

Tvärtom... när husse erbjuder henne den fångst som HAN införskaffat till henne, så vänder hon sin lurviga svans åt  det som skulle anses som en festmåltid, och springer sin väg.

Som sexåring vande sig Karin vid att handskas med hästar och att behärska ridandets konst. Det är häftigt att se hur väl det vidvänjda sitter i, trots att det under de senaste 15 ( ?)  åren bara praktiserats några gånger per år.

Samma gäller väl f.ö.både simma och cykla.... för den som en gång lärt sig...

 Kul att kunnat umgås med döttrarna flera gånger över jul.
Det är inte så ofta som någon av dem, och speciellt  inte Karin, besöker sitt barndomshem.

Ändå kändes det väldigt vant att ha dem/henne i huset för några dagar.

Snön hade fallit under söndagsnatten. En hel del försvann med regnet som kom med söndagens plusgrader. Vi har dock mer snö här i Stockremma än vad man hade i H-hammar.

Tog en promenad här hemma, efter det att vi sagt hejdå till döttrar och svärson för denna gång.
Minusgraderna hade slagit till i kväll igen och det var lite halt på grusvägen. Tyvärr är det något som man också måste vänja sig vid, för än är det två-tre månaders vinter kvar.

Solen stannade uppe sex minuter längre än vad den gjorde då den stod som lägst. Det har faktiskt gått bra att vänja sig vid mörkret även detta år....men känns otroligt härligt att vi ska bli mer och mer tillvanda ljuset under lång tid framöver.

Och under denna tid, så kan det nog hända om jag blir tillfrågad om jag är pensionär mer än en gång. Bara att vänja sig... och vid närmare eftertanke...varför inte hålla med om att man så är.... det är ju egentligen rena ekonomiska vinsten. ..... bara man lär sig acceptera tingens tillstånd.

Jilla jul?

Vännen Mia publicerade i eftermiddag ett intressant inlägg, som faktiskt kändes ganska så gott i tantens hjärta att läsa.  Hur kul är det med jul? undrar hon.

Det har jag också frågat mig år efter år efter år. Undrar om jag någonsin gillat själva företeelsen? När jag var barn, så mådde jag illa när det var jul. Av julmat, förväntningar, mors och fars ständiga julbråk. När jag själv blev vuxen, så grät jag varenda julaftonskväll. Jag hade lyckats med det som förväntats mig från egna föräldrar, svärföräldrar, barnen, släktingar... men var fullständigt slut.
På gamla dagar, med vuxna barn, så är ju det en sak som är kul med jul, och det är att döttrarna återvänder till sitt gamla hem för någon eller några dagar. I år blev det  dessutom så att vi inom loppet av dryga 30 timmar träffade alla de (få) personer som är mina närmast sörjande.

Och det är ju egentligen HELKNÄPPT...att det måste vara på julen man ska skynda från ett  umgänge till ett annat. Fast en sak är bra för alla, det är inte så ofta de träffar  Johanna och Karin ... speciellt inte Karin... och det vill man gärna göra.

Så här var vår jul:
23 dec Hjälshammar ... mötte upp Karin vid tågstopp Rörstorp... Martin kom hem från sitt jourpass, vi åt lutfisk och öppnade julklappar. Fick en sak som jag blev riktigt glad för: en frälsarkrans 
( armband) Vackert och meditativt.
Trevlig kväll i H-hammar, speciellt då Martin läste upp olika Black stories ( från sin julklapp) som vi skulle försöka hitta lösningen på.
24 dec Bror, svägerska med äldste son kom till förmiddagsfika. ( Hade med sig den fina buketten som visas ovan). Döttrarna anlände någon timme senare och då var det dags för jullunch. Trevligt att träffas... men ett aber... det myckna matfixandet och dåliga sittplatser gjorde ryggen KASS. En vädjan till de som kommer på besök,... jag har inte mer krav på er, mer än att ni hjälper till att duka bort på er egen matplats. Det sparar tantens gamla rygg en hel del, att få den saken fixad.
Gästerna tackade för sig vid femtidenoch då var det dags att dra igång lite mer matlagning... för nu skulle vi ha med ett halvt bord julmat ( traditionsenligt) då vi åt kvällsmaten hos C-Es syster och hennes familj.
Det var jättetrevligt... med mat och dryck och julklappsspel och sällskapsspel... men stolarna var inte nådiga mot tantryggen. Så det blev mycket jämmer från tanten även denna jul.

Slutade skolan för terminen i fredags, nästan för en vecka sedan. Skolavslutningsdagseftermiddagen ägnades åt bakning. Sen var det ledigt på lördag och söndag, det var långpromenad, julbord på Glasets hus, julkonsert I Tranemo, influensakänning och tokig geocaching i Varbergstrakten.
Men måndag, tisdag och onsdag har minsann julen stått för dörren och sett till att det bara varit den som fått all uppmärksamhet: t.ex. städning av hus, julpynt, gran, storhandling, julmat av olika slag som skulle förberedas/tillagas.  Det är väl så de flesta har det före jul, men det är den delen av julen som jag avskyr.. gillar ju egentligen inte ens julmaten speciellt mycket... är lite ( mentalt) tomteallergisk....

Vet inte hur man skulle göra i i stället.... Alla tar med sig någon mat.... och den får vara köpt om man vill??? Städa före jul, det behöver man ju egentligen inte... kan ju vänta till i januari....Julklappar kan vi helt skippa... det finns ju bara vuxna bland de näramst sörjande....tomtarna kan stanna kvar  i den gamla brudkistan, där de brukar tillbringa 50 veckor om året....
Jag tar väl på mig för mycket...och tänker ofta så här på jularna numera:Nästa år reser jag bort och tar in på ett hotell där inte det står några tunga (h)jul framför dörren....

Idag infann sig julefriden! Och lovkänslan. Härligt! Johanna hade bestämt att hon ( vi) skulle gå vår geocachingrunda i skogarna runt Hallåsen.

Bra initiativ! Helena och hundarna hennes ( Rogers?) var också på.
Trots regn och blåst så var det ljuvligt att få bli utsläppt i friheten igen!
Och faktiskt... solen visade sig mellan molnen några gånger på vår långpromenad.
.

 
Unghunden Agnes visade sig vara väldigt bra på att leta burkar av olika slag. Ett förslag till hennes husse är att hon blir cachinghund istället för jakthund.. En mycket mera behaglig tillvaro, tror vi... inte alls lika hetsig som den att rusa runt i skogen i hasorna på något oskyldigt djur,.....

 
Döttrarna hittade lätt våra gömmor. Det var ju meningen att de skulle vara lätta, hur kul är det att leta länge, då själva promenadrundan är ca 7 km.

 
De var också nöjda med rundan som sådan, och variationen mellan olika burkar.

 Hintarna tyckte de var lite töntiga och övertydliga. Jaja, tyckte tanten.... bättre det än inga alls.

- Du får inte lägga ut spoilerbilder, sa den som kan mer om geocaching än den andra.
- Jo, på min egen blogg får jag lägga ut vad jag vill, sa jag. Och det där med att det skulle vara fel att visa upp foton av platser och cacher, det förstår jag inte alls. Man fråntar ju inte någon den fysiska upplevelsen genom att visa lite bilder.
Jaja, det är mycket som jag inte förstår med den fritidssysselsättning som jag ägnat en del tid åt under de senaste åren. Men roligt är det... och det är huvudsaken.

 Fikaställe fanns alldeles vid grundstenarna till det gamla fattighuset. Fattar inte att man haft ett fattighus här  mitt ute i skogen. Beroende på att det inte finns några synliga rester av de torpställen som OCKSÅ fanns vid denna tid.
Vi tog fruktpaus!

Tiotalet svanar hade samlats i den översvämmande våtmarken vid Piskapung. ( Fråga mig inteom ursprunget till det tokiga namnet.... men visst skulle det vara intressant att få sig förklarat)

 
 Svårt att ta bra bilder på avstånd,,, försökte filma ... men det blev alldeles för skakigt.
Imponerande fåglar är det iallafall.

 Det är lite tungt att ta sig den sista en och en halv kilometern (ungefär) uppför Hallåsabackarna.
- Vore det inte smartare att ha lagt rundan åt andra  hållet, undrade Helena.
- Nä, tyckte jag, det blir jobbigare så här. Är det lätta gömmor, så får ju vägen bli utmaningen.

- Sök, sa Johanna till Agnes.
Det gjorde hon,och vi fann att hon redan var klar med sin utbildning till geocachinghund.

En härlig, livgivande, positivitetshöjande promenad blev det.
I morgon ska vi ta ut Karin på ytterligare en långpromenad på hennes gamla ridvägar. Faster hänger på.

Gilla jul? Ja, som den varit idag, absolut. Men som sagt... det som är runt omkring... det är inte riktigt min grej.

Johanna har åkt hem till sig, Karin stannar tills i morgon, åker då till bästisen Maja, kommer tillbaka på söndag och sedan åker vi till H-hammar ( och Vandalorum) på måndag.
På tisdag ska vi förhoppningsvis åka på event till Forsheda/Bredarydstrakten, på onsdag till Göteborg för att bl.a. se En fröjdefull jul på Stadsteatern, på nyårsafton är det traditionesenligt knytkalas i byn.

När det är helg igen så är det Stalledrängsjobb med en övernatting i H-hammar, och sedan hoppas jag att vi kan avsluta julhelgen med ett besök på julkonserten i Gällaryds kyrka. ( trettondagen)

Så gilla jullov, det går bra...  nu när de jobbigaste dagarna på året över för denna gång... ett helt år tills de är dags igen. Ljuset är på väg.... och våren är bara några månader bort. Gillas jättemycket!

Promenad i park de passé

Det var Martins idé från början.
Ett besök i en övergiven nöjespark (för barn) någonstans i väst-Sverige.
En myst.
En fem-femma.... eller var det fem-fyra och en halv?
Inget för en femfemma till tant att ge sig på iallafall.
Men visst lät det som en kul grej!

 Vad göra?
Jo, man kontaktar en proffs-vän.
Som i sin tur tog kontakt med en annan proffsig kompis.

Den 20 dec, det var ett datum som skulle passa alla.
Datum preliminärbokades för en månad sedan.
Men.... julveckan... skulle det vara väder till en parkpromenad då?

Jodå, tio grader på Celsiusskalan...
... julskinksjakten fick vänta...

... och färden gick till den gamla nöjesparken i Himle, där det fanns massor av roliga saker som väntade på oss.

- Klättra upp i snögubben, tyckte han som är sjövild.
Han trodde nog inte att tanten vågade. Men det gjorde hon...

 ... fast någon rutschande färd nerför därtill avsedd bana, det blev det inte.... trots att  den faktiskt hade bredd nog för en bredbakad tant.

Vi tog absolut längsta vägen till första gömman.... eller... nä... gömma var det inte... allt var fullt synligt, bara man såg det.
Vilket förstås tanten var superbra på att inte göra....

Jätten Himle vakade över oss under största delen av vår promenad på förbjudet/inhägnat område.

Jag trodde ju i min "inte tänka så långt-het" att det bara skulle vara att köra bilen rakt in på området....men dit fanns ingen väg... bara staket med hål i, som man fick smita in genom.

Min entré, den gjordes i form av ett fall, som ( enligt kvällsnyheterna) tydligen gjorde utslag på seismografen i Uppsala...

Nåja, efter en ordentlig runda på ett antal hundra meter, så nådde vi mål nummer ... ett... eller var det två eller tre. Tre egentligen... för utan de andra två delstegen hade vi inte vetat att det var hit vi skulle gå...

Fikapaus, det kunde behövas efter mer än en och en halv timmes bilfärd ... och en dryg halvtimmes velande för att hitta rätt till startplatsen.

Gethagens getter hade flyttat för ett antal år sedan.... Det var dock en bra plats för att dra sig tillbaka  om det var något som kändes extra påträngande...

Med äggmacka och lussebulle i magen, gick det lätt att ta sig vidare.Ingemar hittade den roliga gömman, en av de få burkar som var riktiga burkar. Sen blev det jobb för Inga, för det var hon som var såväl sekreterare som geochecker. Det gällde att hålla reda på alla plus och minus....

 Ingemar fotade för fullt. Lär nog finnas en mängd fina foton i hans logg på  A walk in the park.

Den evige yngligen, han roade sig  med mängder av roliga föremål, som bara hans vakna sinne kunde upptäcka.

Ska vi in här? Får ju kolla iallafall!  Massor av bråte.... och så småningom även ett delsteg.

Femtontalet delsteg var det på promenaden.... men knappast några burkar....Kändes väldigt konstigt att man skulle leta QR-koder, UV-text och taggar... och räkna en massa plus och minus. Det sista var mattelärarn fena på.

Vad jag gjorde? Ingen nytta ... men motion och frisk luft, det fick jag.

Kändes inte så hotfullt....

Martin var utvald att ta sig ett julveckodopp. Han bar på två par vadarstövlar/byxor. Ingemars passade bra... men var lite för korta för rådande vattenstånd.

Inga hade långbyxor... hur skulle dom passa?

 Lite trångt i tån ... men funktionella var dom!

På ön fanns en QR-kod, som var alldeles utsliten... men....

 ... som tur var, så dök hjälpare upp... kändisar från Limmared.

 - Kul det här, tyckte Johanna! Trots att Martin fyllde hennes ryggsäck med massor av roliga grejer, som han ville ta med hem.

Som tidigare skrivits, det var ett väldigt checkande och räknande.

Personligen tyckte jag väl att det var lite för mycket sådant, kände mig så här dags alldeles trött i huvudet, trots att det var Inga som hade hand om alla beräkningar.... assisterad av Johanna.

Trött tant äntrade westernbyn. Sheriffen såg allt annat än välkomnande ut.

Vi var nog lite skärrade utav hans bistra blick, för här begick vi dagens största misstag.
Trots allt räknande , så blev det fel.... och en extra staffrunda.... innan vi gick tillbaka och ställde allt tillrätta. Ja, utom då att klumpiga tanten råkade fälla en taggig kaktus över Inga. Som tur är, så är hon hårdhudad, den kvinnan och tycktes inte få några men av det hela.

Promenaden fortsatte, tanten piggnade till ... vi var på väg igen....det kändes tröstefullt...

 Gällde att inte trampa fel och trampa i plurret... det fanns gott om plurrmöjligheter.... både anlagda och naturliga. Och halt som atta var det på sina ställen.

Tillbaka till snögubben... insåg att jag gjorde mest nytta genom att hålla mig ur vägen...

Önskar att någon skulle kunna ha nytta av de här grejerna... men de har nog redan blivit för nedtuggade av tidens tand för att vara brukbara.

Lite kul var att upptäcka att det fanns gånger då tantens enkla gps var bättre på att hitta rätt, än vad proffsens finare saker var....

Fler cachare ute i parken...skönt att vi kommit en bra bit längre än de hade gjort.

Skymningen sågs komma smygande redan vid två-halv tre. Snart fyra timmars parklek.... kontrolltanten skulle gärna vilja veta hur långt det var kvar till MÅL...och en RIKTIG gömma.

Hade fått ringa en vän i från Limmared för att få lite glada tillrop just här. Han tipsade om en bakdörr.
( Nä inte det som syns på bilden.. men jag tyckte denna mittemotvyn var snyggare än  en spånskiva...)

Bakbred tant insåg att hon inte hade inne i det trånga utrymmet att göra.... och hon var ju inte heller till någon nytta.

Martin kom ut ur trångheten och undrade om någon hade en UV-lampa över.
Det hade Inga... förstås.

Efter ytterligare något delsteg, så var vi äntligen inne på den avslutande reflexslingan.
Eller nästan avslutande.

Och plötsligt så kunde jag bidra med något... jag fick span på några av reflexbitarna... FÖRST av alla!!! Yes, yes, yes.... jag hade inte bara varit ett påhäng.

 Vi hade funnit två nya vänner på vägen. Ett par från Göteborg, som var här för tredje gången, för att fullborda sin runda.
Nu var det inte riktigt klart här, trots att vi kommit till reflexbanans final. Det var en ny QR-kod som skulle läsas och nya koordinater som skulle ta oss ända upp till jättens fot.

¨
 -Haha, bullrade Himle. Ni  kommer inte åt loggremsan. Först måste ni ringa ett samtal till spöket från Canterbury.
Nu hjälpte det föga, jag ringde en  vän från Limmared, men han kunde inte hjälpa till mer än att heja på och säga att vi hört rätt.
Kvinnokraft från Västragötalandregionen löste problemet.

Nöjda och glada... Mission completed.... 5,25 timmars helgarbete fullbordat.

Tack för sällskapet, nya och gamla vänner... det var en lärorik, annorlunda och häftig dag.
Ärligen... så är jag inte som alla andra.... visst var detta kul... men en rolig runda eller en riktigt rolig gömma, den gör mig minst lika glad. Roligaste var göra något tillsammans med många... och det var ju en nödvändighet för mig... på egen hand ( även med rätt utrustning) så hade jag inte varit klar med alla stegen på denna sidan jul.