måndag 28 september 2020

Assbergs raviner


 Vi började resan på 205 m.ö.h. Vår by ligger högt. Högsta punkten ligger omkring 230 m.ö.h.

När vi passerade centralorten i vår kommun,  Tranemo, visade höjdmätaren på 160 m.ö.h.

Vi fortsatte förbi Svenljunga och ytterligare två och en halv mil i nordvästlig riktning.  När jag kollade höjdmätaren på gps då jag stod på träbron på bilden, så visade den 31 m.ö.h. 4-5 mil är det till havet, men bara  30 höjdmeter, 

Nedförsbacken  på 175 meter, den hade vi bara märkt av i början och i slutet av vår nästan 7 mil långa resa.


Jag har läst om Assbergs raviner, såväl på sociala medier som i vår närmaste större dagstidning, Borås Tidning. 
Naturreservatet beläget i Skene,  i ravinområdet längs Viskans dalgång skulle vara ett utmärkt utflyktsmål, för den som är en vandrare.

 
Det blev en vandring ner i ravinen, uppför  till ett öppet område som betades av kreatur- dock inga denna dag- och återigen  brant nerför, ner till Viskans strand. 

Höstfärger blandades med sommarfärger och återspeglades så vackert i det långsamt flytande vattnet.


 Vandringsleden var bra i ordning, det var tydliga vägvisarmarkeringar utmed den ca 2,5 km långa leden. Stavar var bra att ha, för det fanns en del hala rötter att halka och snubbla på klumpig tant.


Spångar och broar tog oss över  alla de små utflöden som kom genom ravinområdet, på väg ut i Viskan.

Några geocacher fanns också i naturreservatet.  Man hade fått ansöka om tillstånd från länsstyrelsen för att lägga ut dem, på lätthittade ställen. Som  under denna bro....


Inte en endaste älgloppa fanns det i lövskogsvegetationen. Så gott att kunna gå i "skog och mark" utan att få ett antal sådana där otäckingar på sig. Så här års så är älgloppor det största gisslet för såväl djur som skogsvandrande människor i våra barrskogsområden. 

Jag har inte ont av dem, de tycks inte vilja bita mig, men det är ändå otrevligt att ha de hårdhudade insekterna krypande på sig.


Skene lär betyda vadställe. Här, vid ledens slut, så fanns det enda ställe där man kunde vada över Viskan, då för länge sedan, innan de första broarna uppfördes.  Vad jag förstår så ligger vadställe längs bort i bilden. Där ser vattnet ut att vara så lugnt, så att man skulle kunna ta sig över, åtminstone sittandes på en trygg hästrygg.


Höjdmätare finns på gps, avstånd kan man också mäta. Någon termometer finns det inte. Synd det, för när vi lämnade bilen på altituden 54 m, så tyckte jag att det var lite småkallt, trots att jag hade fleecetröja på mig. Tröjan åkte av när vi kommit ner till Viskan, och när vi gått en stund i dalgången, så började svetten rinna. Sannolikt en skillnad på 5 grader mellan de öppna ängarna på höjden och det frodiga landskapet längs floden. Plus att luftfuktigheten var extremt hög vid flodkanten.



Vid ledens slut så fanns det bara återvändo.  Man fick se de vackra speglingarna ur en annan vinkel på vägen tillbaka. 
Otroligt vackert. Sannolikt väldigt vackert även under våren. Det fanns mängder av äppelträd, vildaplar, utmed leden. Jag skulle gärna vilja åka tillbaka på försommaren, då dom står i blom.



Och tills dess, så kan jag verkligen rekommendera alla vackerhetsnjutande vandrare att åka till Assbergs raviner, och uppleva en väldigt speciell natur.






lördag 26 september 2020

Händelser

 


Det finns händelser från olika tider, som kommer fram i minne och medvetande understundom. Speciellt då man besöker platser som speciella minnen och händelser är förknippade med.

Åkte med maken ut till skogen idag. Han skulle kolla hur det stod till med eventuell granbarkborre. Jag tänkte att jag tar en en promenad till skogsvägsände och sedan vänder jag hemåt samma väg som jag kom farandes och gåendes.



Lövö är en torplämning. Torpet låg långt från andra ställen, fyra kilometer från vår by. Det fanns ett antal torp i skogarna på 1800-talet, Till torpet på Hästbacken var det bara ett par kilometer och Rävdals-Kajsa, hon bodde också i närheten. 

En händelse, som finns nedtecknad från nådens år 1883, kommer alltid till mig då jag själv går genom den rofyllda tystnaden här vid vägs ände: Familjen som bodde här hade fyra barn. Den yngste dog, bara två och en halv månad gammal. Grannarna var inbjudna på kaffe efter begravningen. De tre barnen var ensamma hemma och en flicka skulle koka kaffet. Lillebror, som bara var några år gammal ville smaka och flicka hällde det kokande kaffet i hans mun. När föräldrarna kom hem, så hade pojken dött.


Det var vinter, i januari, då detta hände och de stackars föräldrarna fick återigen gå över den frusna mossmarken för att begrava ytterligare ett barn.
Så fruktansvärt!   
Kanske var det så att för 150 år sedan, så var både liv och död vanliga gäster hos fattigt folk. Men nog var det en lika otäck händelse, även om både död och födelse var mer närvarande än i dag. 


På Hästbacken finns en jaktstuga. Samt ett litet utbygge, där svärfar och svärmor ordnade fester för sina vänner, på 1980-talet.... Här har det inmundigats en och annan grogg och här har det dansats med musik från batteridrivna  bandspelare. 

Stugan har använts som värmestuga för jägare också förstås.

Denna helgen, för fem år sedan, så ordnade vi ett geocacheevent vid stugan. Äldsta dottern och hennes make, hade länge tjatat om att vi skulle ordna en träff för alla geocachare som ville ge sig ut i skogen.

Vi fixade och ordnade ett bra tag i förväg, lade säkert ut ett femtontal gömmor, så att folk skulle ha något att leta efter, då de åkte såväl från Värnamo som Borås för att delta i eventet. 

Vännen Inga, hon som fick mig att börja leta geocacher, var fortfarande pigg och kry.  Vi visste i och för sig att hon bar på en latent blodcancer, men inte kunde man tro att hon två år senare hade lämnat det jordiska.


Gömmorna finns kvar, bland annat  finns det burk i en kräftbur, nedsänkt i denna skummande bäck, Lövöbäcken. 
Det är inte många som åker ut i våra avlägsna skogar för att leta geocacher numera.
Överhuvudtaget så tycks intresset för  att leta burkar med hjälp av gps minskat. Också för min del, även om det ju händer att vi letar upp burkar då vi ändå går en runda på främmande ort.... eller tar oss till nya trakter, bara för att gå en geocachingrunda.


Gott väder var det idag, liksom då för fem år sedan. 
Lite sommarminnen finns det kvar längs vägarna,  och speciellt utmed den välskötta banvallen längs kust till kustbanan. 


Lite nostalgiskt känns det alltid så här på hösten, då man inser att  man upplever årets sista blommor .

Fast då kan man ju tänka, september är snart slut, oktober är en vacker höstmånad.... det gäller bara att "stå ut" mellan november och februari. I mars kommer ljuset tillbaka, och då börjar naturen vakna igen,
Man blir alltid lika glad av de första snödropparna, de första tussilagon, de första sipporna...


Här, på skogsvägen mellan Hästbacken och Rävdal var jag ute och gick en fredagseftermiddag i januari 2004. Jag slutade tidigt på fredagen, och kände för en långpromenad i nysnö.  På kvällen skulle jag, tillsammans med ett antal kollegor, åka "chartrad" buss till Värnamo för att se min kollega och väninna spela med i nyårsrevyn. Min biljett hade jag fått i födelsedagspresent, 50 års-present,  av henne.

Precis här, vid dessa vattensamlingar, försvann plötsligt mina ben från underlaget. Jag gjorde en vurpa i luften och hamnade med handen/armen under mig.   Inte hade jag tänkt på att under den vita, nya snön, där fanns det massor av frusna vattenpölar. 

Det blev en resa till SÄS, i Borås, istället för revy, den kvällen.   Handleden var av. Det blev gips, och senare operation, då en Hoffmanstäälning hjälpte armen att läka rätt.  Och bra blev den, ganska så snabbt. Men sedan denna vurpa, vid femtio år fyllda, så går jag numera som en nittioåring när det är isigt på vägarna.



Tillbaka tillbebodda trakter, till vår långsträckta by, gick så promenaden.
Utanför Karlas hus, på de stora åkrarna, betar ett tjugotal hästar.
Fler hästar än någonsin har varit på sommarbete, men ingen Karla finns i huset.  Hon har redan varit borta i fyra och en halv månad, Hade önskat att hon fått förstå hur många som skulle sakna henne. 

Idag hämtades mängder av jordbruksredskap från gården. 
Det är väl snart dags att lägga ut den på hemnet. Jag tycker det är synd att inte sonen har möjlighet att få ha kvar huset ett tag till, jag vet att han skulle vilja ha möjlighet att ha kvar sitt barndomshem.
 

Snart hemma igen.  Den här tunnan har stått  på svärfars och svärfars gård - numera svåger och svägerskas - i många herrans år. Och under de senaste åren, så har jag alltid tagit en bild på den, så här i hösttid. En riktig hösttunna. Hoppas att den får stå kvar, för  färgerna harmoniserar såväl med varandra som med mitt sinne så här i höstttid.

onsdag 23 september 2020

Vandringar

 


23 september. Höstdagsjämningsdagen är passerad. Nu går det mot bistrare tider.....

En helt underbar sensommardag, långt ifrån någon bisterhetskänsla. Det gäller att ta vara på sådana dagar!

Facebooksflödet  denna dag, visar minnen från tidigare år. För ett år sedan så vandrade vi vid Amalfikusten, söder om Neapel. Härliga vandringar, bl.a. på Capri och runt Vesuvius krater. För två år sedan var vi också på vandringsresa. Denna gång till området kring sjöarna i norra Italien, med utgångspunkt från Lago Maggiore.  Det var vackra solmättade bilder som visades genom Facebooks minnesalbum - men det vete sjutton om inte dagens vandring slog bilderna från den 23 sept 2018 och 2019, vad det gäller vackra vyer och ljuvlig vandring.

Idag åkte vi till Dumme Mosse,  bara fyra mil bort, fågelvägen. Tokigt att man inte besökt den omskrivna mossen med sina lättgångna vandringsleder tidigare, men i dag var det dags... bättre sent än aldrig....


Dumme Mosse ligger alldeles i närheten av Jönköpings flygfält, Axamo.  Man får delvis köra igenom flygplatsområdet, för att komma till vandringslederna.
Det var glest mellan flygplanen i luftrummet . De vi såg var bara mindre privatplan.  Möjligen ett mindre reguljärflygplan, i inrikestrafik. 
Flygresor, det hör till ovanligheterna i dessa dagar. Gott för miljön tänker jag.


För att komma ut på mossen, så måste man gå delar av den  handikappsanpassade leden. 
Jämna, breda leder... här behöver inte ens jag vara rädd för att snubbla på någon rot.
Vilket jag ju gjort några gånger då vi gått på lite luriga stigar. En gång stod jag verkligen på näsan, hela framsidan av den gul-vita T-shirten var jordig, glasögonen åkte åt fanders och ansikte och näsa  hade också jord på sig. Men som tur var, så reste jag mig upp, kände efter om den gamla kroppen kändes ok, och den gjorde den. Glasögonen höll också. Maken hade inte ens sett att jag ramlat. Men efter den vurpan, och sen ytterligare en, så har jag alltid stavar med ute i terrängen. Idag kom de inte mycket till användning.


Fikaplatser, bord och bänkar, det fanns det med jämna mellanrum.  Eller var det kanske ojämna mellanrum. Det var iallafall tätt mellan sittplatserna. Vid den lilla bäcken smakade kaffe samt macka med stekta ägg, från Ulås, väldigt gott. 



En möjlighet att  få vila benen och njuta av de vackra färgerna. 


På sina platser fanns det blåbär kvar i det höströda riset. Nu är de inte goda, blåbären, de har tappat sin smak. Tror inte ens att fåglarna är så sugna på att äta september-blåbär.



Dumme Mosse är naturreservat. I ett naturreservat får naturen ha sin gång. Naturliga installationer av detta slag är inte ovanliga. 


Några geocacher letade vi också upp. Några enkla. det fanns en del invecklade multicacher också, sådana som har flera steg. Jag gillar inte sådana. Det ska vara enkelt. En Earth-cache fanns det. Då ska man inte leta reda på någon fysisk burk, utan man ska svara på några frågor och så ska man ta en bild på sig själv på en speciell plats. Vacker bakgrund, just där mossen öppnar sig helt och en rälig tant.... 


Det var den här lilla tjärnen som skulle vara i bakgrunden på selfien.  Mer njutningsbar utan tant, förstås....


Och så dessa lingon. Det fanns inga mängder, men där de fanns, där fanns det mängder. 


Vi vek av från den handikappsanpassade leden och gick in på en mindre led, bestående av två spångar. 
Målet var en lite större sjö/tjärn, där det skulle finnas en geocache, en burk med en loggbok i.


Otroligt vackert i soldiset.... 


Cachebeskrivningen kallade den ,illa sjön/tjärnen för Badsjön, medan dess korrekta namn var Skiljet.


Man blir ju inte speciellt badsugen vid en mossjö, där sjöbotten är geggig lera, men han som lagt ut cachen försäkrade att han tagit sig ett dopp i sjön, en varm sommardag. 


Sländorna var helt flygande tokiga i sina krumbukter över sjö och sjönära mosse.  Antar att de senaste dagarnas värme kläckt en del larver, som legat och lurat i sjön under flera år. Taskigt att ha ett sådant liv, ett par år som larv precis under vattenytan, där den livnär sig på vatteninsekter.... och sedan bara ett par dagars, kanske någon veckas liv i luften, i frihet. Inte konstigt att de flög omkring alldeles hejdlöst. En slända förstår tydligen att ta tillvara på livet. 


Och inne i mitt huvud hörde jag Bo Sundström sjunga "En sländas andetag".  Jag nynnade med....


Och återigen, dessa underbara höstfärger!

 
Öppen mosse i motsol- Ödsligt! Vackert!


Tillbaka på den breda vägen, slog vi oss ner en stund och njöt av det ödsliga.


Det var ganska mycket folk ute på mossen. Mest yngre pensionärer, men också en del ungdomar.  Nu fotar man ju knappast folk som kommer gående, så det fick bli lite fler mossbilder istället...


En rullstolsburen och hennes sällskap mötte vi . Såg sedan att det stod två bilar på handikappsparkeringen.  Så superbra att det finns vildmark som är tillgänglig även för den som inte har så bra ben att att sig fram på.


Eftersom vi gått en lite konstig väg, så vände vi och gick mot tjärnen igen, för att sedan komma tillabka till parkeringen vid flygfältet, en annan väg.


Vid vägs ände, så fattade vi att vi gått åt fel håll. Det var ju här vi skulle börjat den ca 5 km långa leden som vi tänkt gå. Nu blev det sju kilometer istället, och absolut anledning att komma tillbaka. 

För här var det fin vandring, absolut i klass med tidigare års vandringsresor,,,, fast med nordiska vyer. Dessutom så slapp vi branta backar! Sverige är fantastiskt vackert!

måndag 21 september 2020

Astrar

 

Aster. Min absoluta favorit, vad det gäller trädgårdsblommor.

Nu är det astertid.  En anledning till min fäbless för astrar, det är att de blommar när allt annat blommat över. Då står dom där tryggt i höstsvalka och höstskymning och producerar blomma efter blomma.

Den allra största anledningen till min asterförtjusnng, det är att det finns så många former och  så många nyanser av dem. 

Vita, lila, rosa, röda.... i många olika  nyanser.


Flera av blommorna har kommit från samma fröpåse.

Köpte tre olika fröpåsar i våras, drev upp dem... alldeles för tätt... i växthuset och planterade ut dem  på några olika plaster i trädgården i slutet av maj.

( Nu vet jag att jag ska överföra varje planta till pluggbrätten, så att varje liten en får ordentligt med livsrum. Ska inhandla ett antal brätten till våren)


Nästan alla utplanterade astrar har överlevt, såväl bortglömd vattning i torkväder, som katternas toalettbesök i den porösa planteringsjorden.

Juni gav bra start på tillväxten, men i kalla juli, så stannade den av. Så kom härliga augusti och plantorna växte som aldrig förr, och  började dessutom sätta antydan till blomknopp.



Och nu, när höstdagsjämningen står för dörren, då blommar de för fullt och visar upp nya vackra nyanser och kronbladsformer varje dag.

Riktigt bra snittblomor är de, de står sig inomhus mer än en vecka....

Tänkte på det, då jag gick bakom gräsklippsåbäket vid middagstid; att de där blommorna de är ju av samma art allihop.  Och så är dom så olika. Och alla är vackra på sitt sätt.

En bra tankeställare för mig, efter helgen negativa inlägg. Vi är människor är också olika, både i ålder, färg och form. Men alla bär vi med oss något värdefullt, något vackert- på in eller utsidan.

Har skrivit lite smånegativa, överpersonliga inlägg tidigare och frågar mig alltid samma  sak. Är det OK att vara negativ, att öppna sig på sociala medier? Jag vet att folk har olika åsikter om det, en del tycker att det är helt ok, andra tycker att det där negativa, personliga, det behåller man för sig själv.

Personligen så önskar jag mer personliga känslor och tankar på bloggarna. Inte för att man ska bli ömkad och få en massa tycka synd om kommentarer, utan helt enkelt för att det är så bra att skriva av sig när man är lite låg. Och dessutom gråta en skvätt. Det borde ju vara så för fler än jag, att både argburken och gråtburken är överfull och behöver tappas av på arghet respektive tårar.

Men till att det är synd om mig, eller att jag är ett offer, dit är det långt.

Apropå tycka synd om/offer så hörde jag en intervju i lokalradion ( Radio Sju) under det att jag stod i köket och bakade bullar i kväll.

En person inom palliativ hemsjukvård hade påträffats med inkontinensskydd som var fyllda av avföring, så gammal att det blivit sår av de frätande fekalierna. Samma person hade tjocka lager av plack på tänderna, hade inte fått hjälp att sköta tandhygienen. Hemtjänstpersonalen hade inte haft tid att byta "blöja"  eller hjälpa till med tandborstning. I intervjun ställdes den högst ansvariga för hemsjukvården till svars. Hennes kommentar var - Jag blir förstås ledsen när jag hör om detta, väldigt ledsen. 

Hon gjorde sig själv till ett offer.... Hur kan man tänka så?


Tack alla ni som ville kommentera och på ett eller annat sätt muntra upp den deppiga, trötta tanten i lördags. 

Kan berätta att tant mår bra, har haft massor av energi några dagar, att jag idag gått i en uppförsbacke med 60 meters höjdskillnad  ( åkte med maken grusvägen ner, då han skulle till centralorten för ett ärende) utan att direkt fundera på uppför och nerför. 

Men ändå; ibland behöver man skriva av sig, fälla några tårar av ren frustration..... och sedan så känns det mycket lättare att njuta av det vackra och positiva som livet ger. Som astrar i trädgård och i vaser. Och att det är mormorstisdag i morgon!