Nyår

Funderar över 66 år av nyår. De första minnet som kommer för mig, det är att jag, mamma och pappa gick en trappa upp i vårt gamla omoderna hus, för att äta kvällsmat hos mormor och morfar.
Trots att man bodde i samma lilla hus, så fanns där två bostäder, och varje hushåll skötte dig självt. Utom på julafton och nyårsafton. På julafton åt alla dopp i gryta och sedan lutfisk hos oss, på nyårsafton bjöds samma mat på ovanvåningen.

Jag träffade C-E en nyårsafton. Måste varit 1973. Tjejkompisarna och jag var på dans i Nittorp. Jag körde, jag var den enda som hade körkort. En ganska så onykter kille blev frsmknuffad mot mig...Han ville visst dansa.. Inte för att han var någon dansör, och inte för att det danssts så mycket...men fyrtiosex är lär det vara som tillfälligheter förde oss samman.

Under ett antal år, innan barnen kom, så var det hotellvistelser som gällde på nyår. Vi var många som tillsammans åkte iväg, bl.a. till stadshotell i Värnamo och Jönköping för att fira det årsbytet.  Om det var kul? Ja, förfesten på någons rum... Men sällan själva firandet på hotellet.

Under småbarnsåren, ja, även något år tidigare firade vi med ett par u Borås. Varför tradition och umgänge dog ut, det vet jag inte..
tror bara det blev så.

Ett nytt par firade vi sedan i många år tillsammans med...
Och sedan kom några år då vi inte firade med någon, men hämtade hem döttrar från deras fester.

Under sannolikt femton år så här traditionen varit att fem par från vår by och ett par utombys haft knytkalas med fina trerätters middagar.

Lite saknar jag allt stämningen, nu när ligger i gästrumssängen i äldsta dotterns hus...

Fast bara lite...just ny, när resten av huset sover.....Jag har haft en fantastiskt fin nyårsafton, då jag fått träffa alla som är viktiga för mig. Igår var vi barnvakt till Ava, dotterdottern i Malmö. Konrad var också med. Besökte bl.a. Akvariet i Malmö museum med barnen . 

Idag har vi varit i Folkets Park och lekt på stora lekplatsen. Till lunch kom Johanna, medelst tåg, och vi gick sedan till Malmö Opera och såg den helt otroligt bra föreställningen av "Skönheten och odjuret". Huvudrollsinnehavaren, skönheten, kommer från vår lilla kommun, Tranemo, och började sin karriär i Torpaspelen. Ganska häftigt, tycker jag.

Två timmar drygt, tar det med bil, från Karins hus till Johannas. Och här är jag nu, i gästrummet, för att kunna vara barnvakt då pappan har jour på sjukhuset och mamman ska jobba med sina hästar. Bubbel blev det på Operan, så det här jag inte blivit utan. Fakafelrullen som vi åt innan vi åkte hem, den var god... men trerättersmenhn hade förstås varit bättre. Och han som jag träffade på nyår 1973, han har tagit med sina katter och åkt hem till Grimsås. Förhoppningsvis hämtar han vid tåget i morgon kväll, då när det både blivit nytt år och nytt decennium . Vilket kommer att inträffa vare sig jag är vaken eller ej.

Så gott nytt år alla ... 

Önskar att vi alla kan vara snälla mot varann nästa år och alla andra år! Snälla, öppensinnig,  medkännande och förlåtande , det är min nyårönskan!

God natt!

Färdigsspelat

Julen varar till påska, sas det förr. Eller... iallafall till fastan. För den kommer ju emellan. Välbehövlig efter julgodisfrossande, dessutom.
Tycks ha blivit något förvänt med julen, i denna nya tid. Den börjar efter Alla Helgon.... eller nej, den helgen är det väl inte så noga med,  nej, julen börjar efter den stora festhelgen Halloween.
Får skriva om den där låten....Snart är det jul igen, snart är det jul igen, för julen börjar i oktober, nej, det var inte sant, nej, det var inte sant, för däremellan ska man spöka.
Lite tokigt är det, tycker jag, att man börjar spela jullåtar i slutet av november... veckan före advent... och sedan, som i ett slag, så är det färdigspelat när det är juledag. Rätt gott att slippa höra julmusiken, men jag hade föredragit att den gick ut i etern från luciatid fram till den dag som i dag är.... för nu känns det som om julen är färdig för den här gången.

Vilket, måste erkännas, och trots några härliga juldagar med barnbarnen och deras familjer, är välidgt skönt! Nu ska bara tomtarna damma på sig lite till, sedan ser vi fram emot allt ljusare tider.

Sannolikt är även de flesta julklappsspel färdigspelade. Jag har bara varit med om ett, och det räcker... och blir nästan över. Jo, jag tycker att det är så fint med alla paket, men det kunde stannat därvid. Tycker att julklappsspel ska stanna vid tagna paket, att man inte ska ta ifrån varann de öppnade klapparna.... och att alla deltagare ska få en klapp.... då alla har satsat två. 
Ja, jag vet.... jag är SÅ JÄKLA BARNSLIG... och tycker så SYND om den som inget får.
För att.... när livet i sig är tämligen orättvist, vad man får och inte får.... och då menar jag inte bara materiella ting.... så kan väl ett oförargligt julklappsspel vara lite mera rättvist.

Tycker jag...

Sällskapsspel hoppas jag inte är färdigspelade för alltid.... för jag gillar både kortspel och brädspel och eventuella andra spel. Och jag brukar inte få spel om jag skulle förlora...

Igår, under den sista julfirardagen så hanns det med ett sällskapsspel... Besserwisser. Kul...
Förr spelade vi mycket; med döttrar och deras respektive, med vänner. Sedan vi blivit välsignade med barnbarn, så har det inte blivit så mycket till spel. Men de kommer att växa upp och får jag/vi vara med då, så blir det säkert mycket spel av olika slag.

Skulle gärna, nu när det snart är färdigspelat på jobbfronten, vilja hitta glada pensionärer att spela sällskapsspel och kort med, lite då och då. Undrar om man är för gammal att lära sig bridge... det skulle vara kul att testa på.

Fick bli en långpromenad idag. På kända långpromenadsvägar... och en liten bit skogsstig.

Eftersom vi ska bege oss till storstad i södra Sverige några dagar, så lär skogspromenaderna vara överspelade för detta flyktade år.  Stigar och vägar lär finnas kvar även 2020.

Detta decenniet är redan överspelat - det gick snabbt. Få se om jag kan få till en liten reflektion kring det via surfplattan, innan decenniet är helt färdigspelat.

Om inte, så får jag önska oss alla ett fint nytt år!

Skogspromenaden

Man behöver röra på sig efter julmatsätande... och man behöver fånga ljuset under den korta dagen.
Varför inte lite geocaching?
I Svenljungatrakten har det lagts ut många gömmor under hösten, bland annat ett par rundor.
Skogspromenaden lät lockande.

Promenaden visade sig vara en ca 6 km lång runda, på stigar, på skogsvägar, på byvägar, på landsväg och på samhällsgator.
Med tanke på att vi letade upp tretton gömmor ( petrör ) under rundan, så tog det ett par timmar att gå sex kilometer. Det var förstås blött i markerna,  men "dom som har hand omét" i Svenljunga hade lagt ut spänger och annat som man kunde hålla sig någorlunda torrskodd av att gå på.
Välskött runda alltså!

Syns det att det är ett tomtepar bakom glaset? En extra gömma, sedan juletid för tre år sedan, fanns det  utmed vägen. Kändes riktigt bra med lite julstämning, om än  en som gått in i dimman, denna juldag.

Fika med både skinksmörgås och äggsmörgås, var med. När klockan slagit elva och lite till, så var det dags att plocka fram mackor och julkakor ur ryggsäcken.  På hembakat bröd, enligt nyfunnet recept, smakade fikat superbra. En mosstäckt stubbe fick utgöra bord.

Lite snopet var det att det fanns ett riktigt bord, bara femtio meter längre bort.
Fast egentligen.... stubbordet var mycket mysigare och mera julpassande.....

Skog kan vara väldigt vacker om den är välskött. Tallskogen bakom petröret är bevis på det.

En av Svenljungas stoltheter, tror jag. ICA-handlaren, med Kvantumbutiker i både Tranemo och Svenljunga innehar också ett bilmuseum.  Jag har stor respekt för driftiga personer. Önskar att jag också varit en som vågat lite !

Letade upp ytterligare några gömmor efter rundan.
Ville ju gärna passa på att äta lunch innan vi begav oss hemåt, men frågan var om något matställe skulle vara öppet en juldag.

Korvkiosken var stängd, den thailänska restaurangen likaså... det såg mörkt ut i pizzerian vid älgrondellen....

.... men kolla,  här lyste skylten OPEN. Glömt att släcka den? Nej, där inne fanns det folk som satt och åt.  Snart gjorde vi det också.... inte världens nyttigaste mat kanske, men helt ok med en kebabtallrik som omväxling till julmaten. Inredningen i den lilla snabbmatsrestaurangen var minst sagt julig!

Ljusets timmar utnyttjade som sagt... och den gamla kroppen fick sina 10 000 steg!

Avslutningsvis, en härlig bild från gårdagen. Hade en finfin julafton med dessa två guldklimpar.

I morgon ses vi igen och då kommer även mormors-guldklimpen nummer tre att vara med. Julfirandet fortsätter ännu några dagar... idag blev det en avkopplande mellandag med skogspromenad.

Traditioner

Läste ett inlägg från en av mina nyfunna bloggbekanta om att man firade Lilla julafton idag.
Vadå? tänkte jag. Har aldrig hört det begreppet. Idag är det "Dan före dan", en dag full med bestyr och sannerligen ingen julafton. En tanke utifrån julafton är f.ö. att när jag var barn, så var det mycket som skulle fixas på julafton också, julfriden- i den mån man fann någon sådan- den behövde inte infinna sig förrän på julaftonskvällen. Speciellt som det är juldagen som är den riktiga DAN.

Iallafall, lilla julafton, nej, det har jag inte hört talas om.
Lillajul, däremot, den pratade man om när jag var barn. Julgranen kunde stå som längst till lillajul. Som tur var så kom den ut tidigare, oftast i samband med "julgransruskning" - en liten festlighet där barnen gick från hus till hus, fick äta kakor och saft, leka lekar och sedan klä av granen och slutligen bära ut den barrande förtorkade veden.
Vid lillajul, så åt man lutfisk, sparad sedan julen. Dopp i grytan förekom också,  fast skinkspadet, det hade man  nog inte sparat. I en bondes hus, där fanns det mycket fett kött, insaltat kött, att göra doppespad av.

Lillajul, den infaller i början av februari. Marie kyrkogångsdag, kyndelmässodagen, ljusbärardagen- ja, den har många namn. Den firas till minne av att Jesus bars farm i templet iallafall. Sen förstår jag själv inte riktigt hur evangelierna hör ihop, i något av dem så flydde den heliga familjen till Egypten för att undkomma Herodes och hans uppmaning att döda alla pojkar i Judalandet.
Men det kanske var senare.....

Vi har olika traditioner, i olika delar av vårt land. Det är roligt att få ta del av varandras sätt att fira högtiderna på.
Toarpskronan kom fram i kväll. Den får komma fram då man är klar med julbestyren, och julen verkligen står där utanför dörren och väntar. Tror att just denna typ av ljusstake/krona är typisk för min hembygd, Toarps socken.
Eller kanske bara jag inbillar mig, det kanske finns massor av liknande skapelser med olika namn.

 Tog dagens promenad före lunch och passerade denna plats. Här står hjulen verkligen för dörren... eller också har de bara däckat av den långa "för-hjul-förberedelsetiden". I morgon släpper vi äntligen in det som stått utanför och väntat i över en månad ...

GOD JUL ALLA!

Garderoben

Jag vet, jag retar mig på fel saker ibland. Som i detta fallet garderobsavgift.
I tider som dessa, då kontanter inte är en självklarhet, så ska man swisha de där tjugo kronorna. Känns bökigt. Iallafall tycker jag så.
Biljetter till olika evenemang är dyra som de är, så jag tycker att garderobsavgiften skulle ingå i den summan. Eller läggas på, så att det är betalt från början.
En del teatrar/konsertlokaler bakar in garderobsavgiften i biljettpriset. Spira i Jönköping, för att nämna den jag direkt kommer på, gör så. Föredömligt!
En annan aspekt, varför måste man hänga in sina ytterkläder i garderoben, man kan ju ta med sig dem in i evenemangslokalen. Så gör man i London.
FAST.... jag tycker att det är trevligare med garderobsinhängning, än ytterkläder i salongen.

Igår var det det där med garderoben igen. De tjugo ( x 2) kronorna. Jag ondgjorde mig i vanlig ordning, när vi stod i garderobskön i Konserthuset i  Jönköping. C-E tyckte, i vanlig ordning, att jag var dum. Han betalade de  fyrtio kronorna,  i vanlig ordning, med kontanter. Han har alltid lite sådana på sig... kanske är det smart... för mig är det i det närmaste en otänkbarhet att ha kontanter med mig.
När han lämnat in kläderna  så informerade han mig att det ( konstigt nog) var sådana som förbeställt garderob och då bara kunde lämna in sina jackor och kappor.
Så smart, tyckte jag.... varför hade jag inte gjort det när jag beställde biljetterna till Weeping Willows julkonsert?
Eller kanske jag hade..... ?
Bläddrade bland arken i plastfickan där jag hade utskrivna biljetter....
Tre ark.... vad fanns på det tredje..... jo, TVÅ GARDEROBSBILJETTER.

Hela 40 kronor åt fanders. Varvid jag ånyo beklagade mig, nu över min egen fadäs. C-E skrattade åt mig, småsnåla tant. >Det var idrottsklubben Tord som bemannade garderoben, och antagligen behöver de fyrtio kronor mer än vad jag gör.
Fast jag straffade mig själv! Det blev vare sig en kopp kaffe eller ett glas vin i samband med konserten!
Skäms på mig ska jag göra!

https://www.youtube.com/watch?v=MxrSJBW3Y2M

Konserten var superbra. Jag njöt av varje sekund. Magnus Carlsons fantastiska röst, Weeping Willows blå toner.... och stundtals rockiga, stundstals smäktande musik.... för mig är det så njutbart... och framförallt uppskattar jag den stora variationen som man har i sitt musikaliska utbud och kunnande.

Den nykomponerade julsången ovan,  "Christmas Spirit", handlar om att vi människor ska försöka låta julens anda förlåta alla gamla oförrätter och få oss människor, som har kommit på kant med varann, att  börja om från början igen.

Låten berörde mig djupt. då jag så ofta med ledsnad tänker på dem som inte vill förlåta, inte vill släppa en oförrätt, i stort och i smått. Det är så tråkigt att de inte vill komma ut ur sina unket instängda garderober och släppa in ny frisk luft.

En annan berörande melodi var "Let go", som Magnus tillägnade sina föräldrar, som inte längre är i livet. Tankarna blir så rörliga, då de lever i takt med musik och text.

Ja, det var en superbra julkonsert! Hoppas att Weeping willows kommer till trakterna även nästa år, för vill livet oss väl, så vill jag göra deras julframträdande till tradition.

"Jul på Liseberg", med de här  mysiga killarna, det vill jag också uppleva igen. Vilken fantastisk plats Liseberg är... och då speciellt i juletid.
Hoppas att Kanin snart får  hänga in sin dräkt i garderoben. Måste vara jobbigt att gå omkring med, framförallt att kunna titta ut ur den.

Dagens promenad avverkades på förmiddagen. 

Vi blev riktigt förvånade och glatt överraskade, då solen helt plötsligt tittade ut från sin, sedan länge igenstängda molngarderob.

Speciellt bra passade solens något värmande närvaro idag, då vi just passerar vintersolståndet och går mot ljusare tider. Snart kan vi gå ut ur våra mer eller mindre vinterigenbommade garderober och ut och njuta av ljuset.

Berörd

Berörd har jag blivit flera gånger, under denna sista hösttermins sista dag.
Det har handlat musik, under stora delar av dagen.
Ett par  verkliga Hallelujamoments fick jag, då  eleverna i 3-4 och 5-6 gavs möjlighet till att testa verserna i Halleluja, /( Jöbacksversionen) som solo. Wow, så många goda sångare det finns... och så ett par riktiga storsångare.
Glädjen i musik och sång, den är så härlig att uppleva. Oj, oj, oj så många som rycks med och sjunger inifrån hjärtat.
Avslutning har vi haft i kväll, och jag konstaterar bara: Kulturskolans musiker är förstås superduktiga, MEN ibland så är det faktiskt lättare för eleverna att sjunga till den klinkande lärarinnans följande komp.

Den här killen är så musikalisk, så han klarar riktigt komp.....
https://www.youtube.com/watch?v=NT6uvcI4d5Q&feature=youtu.be

Kände mig lite låg, så här sista julavslutningen.... speciellt när kollegorna fått sina små julpresenter, och jag var övertygad om att jag inte skulle få något, när jag inte har egen klass. Ganska glad var jag ju förstås ändå, jag hade haft fantastiska musiklektioner och jag hade fått en av storvinsterna på rektorns avslutningslotteri.

MEN jag fick presenter jag också. Två! En blomma från en speciell elev, en fin presentpåse från sexan. Jag blev så glad att jag nästan började gråta.

Dessutom fick jag i samma stund höra en härlig nyhet från en av mina tidigare kollegor... hon skulle bli mormor i april. ( Ett av barnbarnen som hon är farmor till är f.ö. "Halleluja"-stjärna.)

Jag vet, det finns de, som tycker att lärare inte ska ha presenter/julgåvor. Det får man så klart tycka, men jag blir väldigt glad, in i själen berörd, en en liten välment ( tror jag) blomma eller en enkel present.

Slutackord

Slutackordet, det blev ett G-dur-ackord. Tonarten är en av de vanligast förekommande och den är enkel att spela,  både på piano och gitarr. På piano, så behöver man bara använda en av de svarta tangenterna och på gitarr, så kan man klara sig med enbart något enda barréackord.

Slutackordet tänkte jag skulle sluta en cirkel, men riktigt så var det inte. I Dalstorps kyrkan, den kyrka där jag började mitt pianoklinkande i luciatider, där hade man bytt ut det gamla pianot mot en liten flygel, en el-flygel. Helt ljuvlig att spela på.

Den decimerade luciatruppen imponerade igen.... oj, vilka duktiga sångare vi har i Grimsås.
När en solist-tjej aviserade att hon tyvärr blivit sjuk, skickade jag ett mess till en annan elev och han tog över solopartiet, utan att tveka. Och gjorde det superbra.

Sista föreställnngen av sju är över, och den som lever får se, om slutackordet för den pianoklinkade "luciageneralen"  blev ett G-dur-ackord eller ej.

"Vinnaren är nummer 54". Oj! Det var ju det numret som stod på mitt paket. Det utbröt en stor applåd, då den gamla lärarinnan, tillika den ständiga pianoklinkaren, vann första priset. En hel låda med olika sker, julsaker och sådant man kan äta. Att få en amaryllis som tackgåva, gjorde mig också glad. Jag är en amaryllisgillare av stora mått.
Vinstplatsen var bygdegården i Grimsås, där samhällsföreningen igår anordnade det traditionella luciafirandet.
Man känner sig så uppskattad då man jobbar med luciaframträdanden. Det finns ett klart sug, en årlig efterfrågan på de vackra, de vanliga luciasångerna och de vackert ljusbärande barnen.
Min förhoppning är att luciatraditionen får leva vidare, och är det svårt att få till någon som tränar och som ackompanjerar barnen... ja, då finns jag, så länge pianoklinkarfingrarna vill vara med.

Söndagen inleddes med en promenad på vanliga stigar och skogsvägar, ja lite länsväg och lite byväg ingår också. Fyra kilometer med stavar, ja, det behövdes verkligen inför det som väntade oss vid lunchtid.

Fru  Friberg hade bjudit sin mor och far att äta julbord på detta populära ställe, Höganloft, Isabergs stugby i Hestra.

Trevligt välkomnande fanns på bordet med vita dukar.
Att det fanns två små barn med och att oddsen för att dukarna efter måltiden fortfarande skulle vara vita, var lika med noll, det var inga problem alls.
Tvärtom, det var många barn i olika åldrar med och smakade på den goda maten. Tomten kom med en välfylld säck och Karl-Petter, snart 13 månader, var den som hann först fram till den rödklädde. Inga betänkligheter där inte!

Julbordet på Höganloft var av mycket hög kvalitet. Mycket att välja på, men som tur var så var de fina rätterna "smakprovsskurna", så man lätt kunde avnjuta på många rätter utan att bli alltför mätt.
Godisbordet var imponerande, ja, det fanns så mycket att välja på så inte en endaste skumtomte slank ner i magen. Trots att jag, liksom många andra, är en riktig skumtomte-nörd.

Tror att man har julbord på Höganloft nästa helg också. Kan verkligen rekommenderas.

Slutackordet för denna eftermiddag gick absolut i dur, god mat, trevlig samvaro med dem som man gärna vill dela sin tid med.

På torsdag kväll slås slutackordet för min sista hösttermin. Jag slipper slå an de tonerna. Det kommer en proffsmusiker från musikskolan och kompar såväl körer som solister. Känns bra att få lyssna och njuta av sången och musiken,  efter en luciaperiod, som faktiskt sträcker sig från början av november.

Lucia

Det har blivit många luciaframträdanden genom åren.
Funderar på hur länge jag varit involverad i någon slags luciafirande. Mer än trettio år, det är jag säker på. Kanske längre än så.
När kantorn och missionskyrkans pianist gick i pension/lämnade skolan i Dalstorp, så var jag den självklara luciageneralen. Ett ansvarsfullt uppdrag, som jag gärna åtog mig.

När jag kom i kontakt med Grimsås luciaarrangemang, det minns jag mera tydligt. Det var 1993. Då var det 5  tjejer i  åk 8 som utgjorde luciatåget. Omröstning av den som skulle bli lucia var  en självklarhet på den tiden.
Högst 7 tjejer fick plats i luciatåget på denna tid. Det kändes inte så bra, det fanns år som det var fler tjejer än så, som ville vara med. Vem som bestämde vilka som skulle få vara med, det vet jag inte, jag bara övade in sångerna under de första åren. När det var luciauppträdande, så kom en "riktig" pianist från Tranemo och tog över.

Kommer dock inte ihåg när jag fick lov att spela ( klinka ) inför publik, när jag fick ta över  kompet och även vara med tjejerna i Bygdegården  och på det stora företaget, Nexans.
Vet att min äldsta dotter tog över luciaträningen några år, tror att jag var med i ett hörn då också. En annan duktig pianotjej, hade huvudansvaret några år senare.

Och jag, jag hade hand om skolans lucia. Ett ynka framträdande oftast, i kyrkan på luciadagen eller i nära anslutning till denna dag.

Så hände det sig att det var alldeles för få tjejer i åk 8 och 9. Det hände sig  t.o.m att alla inte ville vara med. Då kom man på, både från samhällsföreningens sida och från det stora företagets sida, att undersöka om skolans lucia ville ta över "lussefirandet". Det ville vi så gärna.

Dryga decenniet har skolan 5or och 6or fått framträda med sitt fina luciafölje vid minst sex olika tillfällen. Det blir så kul att öva, få man har något "riktigt" att öva till, något som ska visas offentligt, något som ska visas flera gånger.

Igår, den 12 dec, ville man ha luciaframträdande på det stora företaget. Vi passade på att boka kyrkan för att ha luciafirande för skolan, som "uppvärmning". Så här såg det ut! Varför det blev en så gul video, vet jag inte. Kanske det beror på att det fortfarande är lite mörkt ute. Bilderna som är tagna på samma minneskort har bra färg.   https://www.youtube.com/watchv=Bq0BMiWJ8eQ&feature=youtu.be

Tre framträdanden på det stora företaget gjorde vi efter det och som avslutning på dagen, så uppträdde vi för företaget pensionärer.

Nexans  betalar ut gage till eleverna, pengar som ska användas till klassernas traditionella resa i sexan. Fint för alla!

I morgon är det dags för nytt uppträdande, i samhällsföreningens regi.  Storstilade samhällsföreningen låter hela överskottet gå till skolan. Pengar som, tillsammans med bidrag från brukarrådet, blir till en resa för alla ca 75 elever i skolan.

Att ha en lucia i varje samhälle, det är ingen självklarhet längre. Tyvärr! Jag tycker att lucia är en så fin tradition, en tradition som alla kan ta till sig.

Lucia utses förstås genom omröstning, och alla som vill får vara med, naturligtvis. För första året någonsin, var ALLA i elever i 5an och 6an med i luciatåget.

På söndag har vi ett "extra" uppträdande , i kyrkan i Dalstorp. Där fick man inte tag på något luciatåg i år, och undersökte om eleverna i Grimsås ville framträda. Mer än hälften av tjejerna och killarna kommer att vara med.

Det känns lite som cirkeln blir sluten, då jag kommer att anslå mitt arbetslivs sista luciatågsackord, i den kyrka, i det samhälle, där allt började  för  någongång i slutet på 1980-talet...


Känns ändå lite konstigt , när jag idag öppnade det här mailet, från representanter på det stora företaget:

Tack för igår! Otroligt duktiga elever i år. De fick mycket bra kritik både från anställda och pensionärer. Kul med så många pensionärer i år också.

 

Stort tack till dig för bra framträdanden under alla år. Nu kan du gå i en välförtjänt pension så får du komma och bara lyssna och fika nästa årJ Hoppas ni är lika nöjda som vi är.

Allting har ett slut.... eller också finns det någon form av fortsättning. Den som lever får se.

Och om någon undrar... ja, lucia är min favorithögtid!

Socialisera

Jag framställer mig ofta som en enstöring.  Kanske är det bara ett försvar för att jag har svårt att socialisera, svårt att veta hur man ska bete sig så att man känner sig allmänt accepterad.
Det är lite svårt att vara den där som alla gillar, när man själv hyllar ifrågasättande, ärlighet och lite lätt uppkäftighet/civil olydnad.

Även om jag trivs rätt så bra i mitt eget sällskap, så trivs jag också bra i andras sällskap. Ja, om det inte blir för stora sällskap, typ fester eller så, för där trivs jag inte alls.  Mest för att jag inte klarar det ytliga pratat som ofta blir. Eller att man inte hör vad som sägs för att det är för högljutt. Eller att någon tar så mycket plats att allt annat kvävs.

Idag åkte vi till Eriksons Cottage för förmiddagsfika, jag och C-E.
C-E har jobbat med Elisabeth som äger den fina eventplatsen ute i Ljungsarpsskogarna,  och jag har träffat henne vid ett antal luciaframträdanden, då hon var personalchef på det stora företaget i Grimsås.
Elisabeth har verkligen sadlat om och lever nu sin drömtillvaro med eget bageri, eventplats för grupper och understundom öppet fik. Jag är så imponerad av alla som verkligen vågar satsa på det de drömmer om.

Bagaren var i full färd att baka bullar då vi kom. Tidigare hade det bakats bröd. Det fanns fyra olika sorter att välja på.
Beställde bulle och pepparkaka ( bakad på dinkelmjöl - mycket smakrikt)  samt några bröd att ta hem. När vi satt oss tillrätta vid ett av de två långborden, fick vi snart sällskap av en tidigare kollega och hennes sambo - som C-E kände från sitt jobb.
Det blev en trevlig pratstund. Åh, vad kul det är att träffa sådana som man känner men inte umgås med.
Tog en promenad i duggregnet då jag kom hem. Träffade grannen på andra sidan vägen och fick en pratstund med henne.

Erikson Cottage erbjuder olika event som sagt, bl.a. kan man komma en grupp och baka sin egen pizza. Föreläsning och "bakskola" ingår. Frågade om Ingela var intresserad av att åka med på en sådan grej, och det var hon .

Kände mig lätt i sinnet efter förmiddagen och nu har jag skickat ut ett messengermeddelande till alla i byn om att jag bokar pizzabakning fram i vår, om någon vill åka med. Har redan fått flera positiva svar,...

Konstaterar att den här enstöringen är ganska så social egentligen! Och förresten.... ett skäl till att jag ännu inte gått i pension. det är att jag tror att jag skulle sakna det sociala....

Eriksons Cottage rekommenderas å det varmaste.
Och jag känner mig lite varm och lätt i själen, för att fått ha andra advent som en bra socialiseringssöndag.

Runda

Rundor, det tror jag att många av oss halvgamla ( kanske även yngre) promenadberoende individer  gillar. Helst ska det vara en varierad runda på 4 -8 km, helst ska den delvis gå utmed vatten.
Hemma här, så finns det inga sådana rundor. Eller, ja, det finns några fina dammar och
 några porlande bäckar som man kan passera, men i övrigt är det renons på vattendrag.
Variation på terräng, det har vi hemma här. Rundor i varierande längd mellan 3 och 8 km finns också, så två av kriterierna är ju ändå uppfyllda.

Man blir lite trött på de vanliga rundorna, och igår kom det för mig en sådan utmärkt idé.
Jag hade frissatid klockan nio i dag, på lediga fredagen.
På landet är frissor lite mobila och har salonger på flera orter. Tranemofrissan hade för dagen sin mottagning ( heter det så) i sin Ljungsarpssalong.
Lagmanshagasjön, ligger ett par kilometer från samhället, och där kände jag ju till en bra runda, som skulle passa superbra för dagens promenad.

Sagt och gjort; parkerade bilen vid badplatsen, tog på mössa och drog upp jackans dragkedja till hakan.Åtta-nio plusgrader, de blir inte alls så ljumma som gradtalet anger, då det blåser sådär femton sekundmeter,

Brukar cykla den här rundan, ja, inte bara rundan, utan hela rundan hemifrån, på ca 3 mil  på somrarna.
I backarna upp till Lindås, så brukar jag kliva av cykeln och gå en bit, de är riktigt tunga.
Ja, om jag inte har elcykeln då. Köpte en sådan, då C-E skulle köpa en, för tre-fyra år sedan. I somras var den inte ute alls. Tycker att elcykel är lite fusk, lite onödigt, det är så gott att trampa omkring på en gammal treväxlad hoj. Inte för att elcykeln går av sig själv, den måste ju trampas framåt den också, men man kan få rejäl hjälp i uppförsbackar med den, och då mister backarna sin tjusning, tycker jag.

Uppför backarna kom jag lite lätt andfådd, och passerade Erikson cottage. 
Den är en bakstuga, ett fik,  en restaurang, ett bed and breakfast, en eventplats, som vuxit fram under senaste året.
Ska absolut ta med C-E dit på söndag, då de serverar adventskaffe.
Har inte besökt stället, och känner mig väldigt nyfiken på den lilla landsbygdsoasen.

Lindås består av några gårdar, och det tycks som alla har rustats upp och bebos av en ny generation. Det är gamla fina hus, och det är så positivt att man bevarad de ursprungliga exteriörerna.

Kommer ihåg att det för något decennium sedan bodde en ensam man i detta huset.
Sedan han lämnade sin gård, så har huset fräschats upp och stället har numera förvandlats till en hästgård.
Så värdefullt att någon vill flytta långt ut på landet, och hålla markerna öppna och gårdarna levande.

Detta sätt att jaga på, det kan jag inte gilla.
Ett gömsle på ena sidan grusvägen,

....en utfordringsplats för vilt/rådjur på andra sidan.
Har väl inte så mycket till övers för jakt, men jag kan absolut förstå spänningen av att gå ut i skogen och jaga, och jag förstår ännu mer njutningen av att vistas mycket  i skog och mark.
Men att sitta på pass vid gillrad fälla, det är inte OK.
Fusk!

Historiens vingslag märks då man rör sig i trakterna av Ljungsarp/ Dalstorp.
Närheten till sjöarna gjorde att människor bosatte sig här för ett flera tusen år sedan.
Det finns en hällkista, från stenåldern, utmed sjön.
På min runda fanns denna väl bevarade treudd, samt en domarring med en högsten.
Denna gravplats/kultplats är sannolikt från senare delen av  järnåldern, ungefär tusen år gammal.
Heder till dem som ser till att hålla platsen öppen.

Historiens vingslag kan anas även här.
Sommarens roddturer är över och sommaren gick till historien som en väldigt normal sommar.
Det tycks som om ekan i förgrunden varit med ett tag, den behöver nog lite omvårdnad innan den tas i bruk igen.

Jag valde att ta rundan så att jag  fick gå sjönära den sista biten.
Det finns ett antal sommarbostäder i olika storlek och i olika skick, längs sjön.
Ett  par året runt hus finns där också, alldeles sjönära.

Funderade på om jag vill bor så nära sjön.

På sommaren, absolut. På vintern, nja.... det är ju rått, blåsigt, ödsligt....men det kan säkert vara alldeles fantastiskt fint en gnistrande vinterdag, med snö och istäckt sjö.

Men en liten sommarstuga vid sjön, det skulle jag inte tacka nej till. Trots att den bara ligger ungefär 1,5 mil från hemma här. Och trots att vi har en liten stuga vid havet.

Passerade ett antal flottar som låg uppdragna vid stranden, och flera bryggor med trappa ner till sjön.
Ser lite sorgligt ut så här i gråmörkertiden, men man vet ju, det kommer alltid en ny sommar, och då måste den här bryggan vara guld att äga. Tillsammans med ett lagom stort sommarhus.

Men vad har hänt här då?

Något riktigt tragiskt är det, då man vare sig kunnat ta hand om sitt sommarhus eller haft möjlighet att riva ner det. 

Promenaden längs sjökanten gjorde att den, i skogslandskapet avtagna mössan ... jag gillar inte mössa.... kom på igen.
Tillbaka på badplatsen slog vinden mot mig med kraft igen.

Den långgrunda sjön varierar verkligen i hur mycket strand som erbjuds. Idag fanns det ingen strand alls, i somras så var det ganska mycket strand... för att inte tala om hur där såg under under torksommaren 2018.

När jag kommer till badplatsen vid Lagmanshagasjön, så slås jag alltid av två minnesbilder:

Sommaren då hela Holger och Ingrids familj, barn och barnbarn cyklade eller tog bilen till badplatsen och fikade och badade tillsammans. Idag är den samhörigheten död, sedan många år tillbaka.

Höstterminsstarterna då vi förlade en eller två övernattningar med  min klass till området vid badplatsen. Vi sov i tält och lägerelden flammade långt in på natten.
Det är mina bästa skolresor, absolut.... och då har jag resor till Stockholm, Gotland och Öland att jämföra med. Men inget går upp mot  det två cykelskolresorna till Lagmanshagasjön.

En härlig runda, med många minnen, många tankar och en ren njutning av att kunna promenera utan halkrisk,  och en absolut njutning av att vandra vid sjökanten och lyssna till vågornas kluckande. Den  drygt halvmilslånga rundan, den kan jag kosta på mig en biltur för att komma till igen.

Hemma

Det var nästan ett halvår sedan som jag var hemma senast.Hemma hemma. I Backgården, i Finnekumla by, i Rångedala.

I går passade bra det att jag besökte hemma igen, skulle ändå in till stan för att hämta de nya glasögonen. Och är man i stan, ja, då är det nära hem.

Stan, ja, det finns ju ett antal sådana. Men  för mig finns det bara en stan, en stad,  och det är Borås.

Visst är det märkligt att hemma i Finnekumla by, så känner jag mig mer hemma, än i den by där jag bott i det närmaste exakt 40 år.  

Visst är hemma här hemma, men när jag kommer till Backgården, då känner jag verkligen närvaron av barndomens stenar. Och barndomens kullar. Det stora stenpartiet, med stenblock från inlandsisen. Där jag klättrade jag gärna omkring, flyttblocken var  en perfekt lekplats. 

Det kuperade landskapet i Finnekumla bys Backgårdar, gav möjlighet till härliga ( lagoma för feg tjej) skidbackar vintertid.

 När jag var barn och ung, så såg jag inte det vackra i den här utsikten. Det gör jag idag och var jag än i världen kommer, så är det inte så många platser som kan mäta sig i vackerhet,  med denna utsikt några hundra meter från hemma.

Det händer att jag känner ett stygn av bitterhet, då jag jämför med den plats som blev mitt hemma här. Det var väl ganska ok, när vi byggde huset för fyrtio år sedan, men numera så bor vi på ett kalhygge... som i och för sig håller på att lämna det riktiga kalhyggestadiet, men vackert är här inte.
Jag saknar utsikterna, jag saknar framförallt att bo så sjönära att jag kan se sjön, att jag på någon kilometers promenad kan komma till vatten.

Fast det är sällan jag tänker på det när jag är här hemma, tankarna kommer till mig när jag njuter av det vackra hemma hemma.

Till min stora glädje, så köpte min bror gården efter min fars bortgång. Alldeles för billigt, MEN vad gör det när jag i hela mitt liv haft möjlighet att återvända hem.Min mor bodde kvar så länge hon levde, huset stod sedan tomt några år, innan min bror och hans fru beslutade sig för att bygga om och modernisera huset, flytta tillbaka och ge liv åt den gamla gården igen.

Att komma hem, det ger energi.
Adventspyntandet har också gjort hemma här till ett fint och hemtrevligt hus. Lite rimfrost och snö på träd och mark, har dolt det kalhuggna.

Kanske är det så att jag är en av de lyckliga som begåvats med två hem, hemma hemma och hemma här.

66

Funderade på det igår, under det att jag väntade på John Blund, om det fanns några bilder från mina första år. Jo, kom jag på, det hänger ju ett alldeles ovanför mitt huvud!

Jag är väldigt glad för att min mamma tog med sin lilla tös, kanske året gammal, till en riktig fotograf, för att jag skulle få en bild av mig själv som liten.

Tidigare bilder finns inte, även om jag vet att min far hade en lådkamera, som jag faktiskt använde lite som barn, så tog man inga bilder på babisen. Men jag är glad för denna.

Är den här lille pojken lite lik sin mormor? Jag vill ju tro det, för det är väl det vi vill, föra våra gener vidare. På gott och ont. Vill ju kunna säga att den här killen har ärvt sin mormors ögon,  för dom gillar jag ofta fortfarande, trots att de uppnått ålder 66.

Den här tösen då?  Känner också lite likhet med henne, men  jag kanske bara inbillar mig.

Den här killen, nä, honom hittar jag inga likheter med.... trots att jag tycker att han inte längre bara är lik sin pappa, utan även har en drag från mamman.... och hon brås verkligen på min släkt, men inte på mig, utan på både sin mormor och morfar..., anser jag.

Men det spelar ju ingen roll vem man är lik, barnbarnen är ju ändå det finaste jag har...

Genetik, det är spännande, det finns ju så många olika drag att ärva, inte bara de som syns i ansiktet.

Har använt en del av eftermiddagen till att leta upp bilder på barnbarnen från olika kameror och det som döttrarna delat via messenger och whatsup. Har gjort fotoböcker till barnbarnen, de två tidigare jularna i deras liv.
Sparade ner mängder av bilder, inser att det får bli en extended fotobok detta år. Jag tänkte nämligen få plats med alla tre i samma bok Tidigare år så har det blivit en bok till varje. Ska vänta till minstingens ettårsdag har varit, på tisdag, innan jag plockar ihop bilderna i fotokloks  mall för egendesign.
Har beställt fotoböcker från detta företag i Skene  några gånger, och blivit väldigt nöjd.

Ojojoj, vad bilder man har på barnbarnen. På ont och på gott! Det blir nästa för bra, när man scrollar igenom minneskort och alla de foton som man når via datorn.

På de egna döttrarnas tid, så var det analogt som gällde. Vi har många album med foton från alla åldrar, alla årstider, alla år. Inget man tittar i varje dag, men kul att ha. Liksom de fotoböcker som man idag gör av utvalda foton, foton som man gillar lite extra. Problemet med mängden bilder är att det är så svårt att välja.

Det är inte bara foton som jag saknar från min småbarnstid.
Mer än fotona- jag har ju ändå ett, och även några från förskoleåldern- saknar jag att egentligen inte veta något om min födelse. Så dumt att man aldrig frågade!
Det enda jag vet det är att jag är tre veckor överburen. Sen är ju frågan hur bra koll man hade på vad som var beräknad  nedkomsttid, då för 66 år sedan. Kanske mycket bättre än vad jag inbillar mig.
Idag så får ingen gå tre veckor över tiden, inte ens de senare årens två veckor innan igångsättning, lär vara gällande längre.
Tror att min förlossning var långdragen, men det är inget som jag bestämt kommer ihåg att jag fått höra.
Nä, jag vet inte mer om hur det gick till den dagen då jag såg världens ljus, den 24 november 1953.

När min bror skulle födas, då var jag åtta år och gick i andra klass. Kommer ihåg hur min far körde iväg med mamma mitt i natten, hur han kom tillbaka och mjölkade korna, och att man ringde från BB strax därefter och berättade att Ejnar fått en son. Han blev glad, han ville ha en pojke. 
Nästa minne som tydligt finns kvar, det är när jag fick följa med pappa i den grå Volvon och gå med in på sjukhuset, MEN jag var tvungen att vänta utanför BB-avdelningen medan pappa hämtade min lillebror och mamma. Man hade införskaffat en ljusgrå bag till den lille, och när jag kikade ner över kanten, så såg jag något litet skrynkligt, och jag tyckte att babisen var jätteful.
Jag ville ju inte ha någon bror, jag ville ha en lillasyster. Hon skulle heta Gunilla, precis som den låtsaskompis som jag haft i flera år.
Idag är jag glad åt min bror.... fast... jag hade gärna haft en syster OCKSÅ:

Det var skillnad att födas på 50 och 60-tal mot idag.  Ingen närvarande pappa. Sjukhusvistelse i vecka/veckor?
Vi som födde barn på 80-talet... antagligen även 70-talet, vi fick komma på mödrahem och lära oss ta hand om våra små innan vi fick hemgång. Fem dagar tror jag att jag var iväg när jag fick andra barnet.
När minstingens mamma födde sitt andra barn, så förlöstes hon vid halv niotiden på morgonen och var hemma igen vid sjutiden på kvällen. Dagen därpå så var hon ute och tog hand om hästarna.... Den lille var med i stallet.....

Det gick bra, det också! Och en normal förlossning är ingen sjukdom, det är ett normaltillstånd, även om man behöver ta det lugnt ett tag, förstås.....'

66 år. Gammalt? Tja... för några sekel sedan så hade man ett år kvar till pensionen då. Vilket jag ju också tänker ta, iallafall nästan. Så då räknades man ju.... Har ännu inte fattat att pensionärer också räknas.... Hoppas lära mig det...
Dryga 80 år är snittåldern på livslängd idag. Bara 14 år dit.... för fjorton år sedan var jag 52.... det var inte så länge sedan....och känns nästan lika gammal som 66... fast det är det förstås inte...

Man får vara glad så länge man får vara med, och får känna sig någorlunda frisk, det är ingen klyscha, utan en sanning.

Känner mig i en brytningstid, där jag inte hör hemma någonstans, faktiskt, Fasar ut mig från de betydligt yngre kollegorna..... har inga direkta pensionärsvänner, ingen direkt ingång till pensionärstiden. Men det är något som jag får jobba på, det finns flera föreningar som jag kan gå med i.....

66! Firade lite igår. Jätteroligt att ha haft Karin och Ava hos oss, och dessutom varit tillsammans med dem i Ulås, hos Johanna och hennes familj. Blev ett enkelt tårtkalas igår. På tisdag blir det ett nytt då Karl-Petter fyller ett.

66- årsdagen har inte varit någon firardag. Kände ett stygn i hjärtat, då kollegan skickade hälsning och bad mig ta med överbliven tårta till skolan i morgon. Vilken tårta?
Fast jag bakade en kaka att ta med i stället. Och lite bröd, när jag ändå bakade.
Tvättat bilen. Promenerat tre kilometer. Fixat tvätt och strukit de förgrymmat tråkiga skjortorna som har en benägenhet att samlas på strykbordet.  Och lagt ner två-tre timmar på att kolla bilder. Fast det var kul.
Så kan det vara att fylla 66.
Funderar fortfarande hur det kunde vara att födas för 66 år sedan....och är glad att ha ett jobba att gå till imorgon, trots åldern.