Visst var landskapet onödigt vackert, där utanför bilrutan. Det var hon tvungen att medge, trots att hon egentligen avskydde vintern. Men sol på nysnö, det kunde inte ens hon motstå.
Hon kände hur magsyrans intensitet ökade alltmer. OK, det var julafton, då fick man stå ut med en brännande mage. Det skulle kunna åtgärdas med bikarbonat eller något annat syrareducerande ämne. I iallafall framåt kvällen, då julmatsblandningen antagligen skulle kännas som allra värst.
Hon avskydde, som sagt vintern. Julen tyckte hon heller inte om. Visst hade det blivit bättre sedan hon fick de älskade tre barnbarnen. Men det var absolut bättre att träffa dem då det inte rådde julhysteri.
Under det att kilometrarna rullade på i relativt låg hastighet, -8 grader gjorde ju att saltet frös till is, så tänkte hon tillbaka på jular som gått. Så många gånger hon mått dåligt, så många gånger julaftonskvällen slutat i gråt.
Hon mindes sin barndoms julaftnar, då granen skulle kläs, och far var arg på mor för att julgransbelysning låg i en oredig härva. Mor grät. Så småningom reddes härvan ut, både ton och gråt dämpades, men hon, den lilla tösen, hon mådde illa. Det gjorde hon hela dagen, ända tills den både otäcka och spännande julaftonen var över. Maten gjorde säkert också sitt till illamåendet. Bröd doppat i fett och salt skinkspad, och mängder av kött och korv därtill. Lutfisken på kvällen serverades med rödkål, och flickan blev så fascinerad av att när lutfisk och rödkål möttes, så blev fisken grön!
Kanske det var en anledning till att hennes favoritämnen alltid varit kemi och biologi.
Hon mindes julen då hon fick parfym i julklapp, och smetade in hela ansiktet med parfym. När hon sedan skulle åka med på julottan, så var hennes ansiktet rött och missfärgat. Det sved i kylan.
Hon mindes julaftnar då hon spelade på sin tenorblockflöjt i blockflöjtskvartetten på kyrkans julbön. Det var en härlig känsla att höra hemma i ett musikaliskt sammanhang. Liksom det var att sjunga med i en kör, då under julen. Det var länge sedan senast.
Tankarna gick vidare fram till vuxenålderns julstök, julmåsten, jultrötthet, resandet mellan föräldrar och svärföräldrar, julmat, papper och snören ... och besvikelse och trötthet då julaftonen var över. Var det inte mer än detta? Och så den ständiga julmagsurheten. Det var inte många julaftnar som inte slutat med att hon grät....av utmattning och besvikelse.
På senare år hade det blivit mycket bättre..... men hon tyckte ändå att det skulle vara skönt när julaftonen var över....
Femtio minuter med bil. Man var framme i den vackra lilla småländska byn.
Två små killar kom springande från stallet och berättade att det var julafton och att man redan fått paket av tomten.
Jullunchen smakade bättre än vad hon förväntat. Magsyrehalten sjönk, förvånansvärt nog. Kanske var det närvaron av två små killar som neutraliserade.
Solen värmde, i den annars kalla luften, under eftermiddagens utevistelse och promenad.
När solen gick ner i skogsbrynet, var det dags att gå in och invänta tomten.
Tomten kom med säcken full av klappar. Killen som snart är fem, var reserverad...
... medan treåringen hjälpte tomten med utdelandet av klappar och gav tomte en kram när det var dags att tacka för besöket.
Förväntningarna på vad som fanns i paketen var höga, och mormodern förstår nu att hon inte behöver slå in kläder i julpapper. De finns inte med på önskelistan.
Ett litet julbord fanns uppdukat inför kvällen. Hon plockade till sig av det mesta. Det smakade ok. Hon fattade inte varför det varit sådan hysteri kring den eventuellt uteblivna ansjovisen. Den som hon tillagat innehöll ansjoviskryddad sill. Hon kände ingen skillnad. Hon förstod heller inte Janssons storhet. Eller varför den kallas för frestelse. Det är inget speciellt med den..... smakar mest salt...
Termometern visade på tolv minusgrader, då man körde de dryga sex milen hemåt. Stjärnorna gnistrade ikapp med alla vackert lysande juleljus, som syntes längs vägen.
Hon tänkte att det varit en ovanligt bra julafton. Tankarna höll sig i nuet. Magsyran var på en stabil och bra nivå.
