Känslan

Känslan av fredagsledighet, den har jag inte riktigt vant mig vid ännu, trots att jag kunnat avnjuta - eller onjuta - den känslan ett bra tag.
Jobbade en fredag för någon vecka sedan. Det var en skön känsla, den där fredagsjobbarkänslan. Genom hela mitt skolliv, så har jag försökt lägga ett fredagsschema som innebär lite nedtrappning inför helgen, både för mig och för elever.
Det är lite speciellt, på ett positivt sätt, att jobba på fredagar. Trots att fredagstårtan aldrig har funnits på den skola jag jobbat de senaste sexton-sjutton åren.
På tidigare arbetsplatser så var fredagstårtan/kakan en självklarhet. Det förhöjde definitivt fredagskänslan.

Känslan av halkig snösörja, då jag kom ut på morgonen, gjorde att jag tog mig till bilen med små, försiktiga steg. Jag är så rädd för att ramla, och känner mig så osäker så fort underlaget blir halt. Två gånger har jag ramlat ordentligt, en gång med handledsbrott som resultat och en gång med en riktigt otrevlig stukning av fot. Trots att det var länge sedan olyckorna hände, så finns rädd-känslan i kroppen, när det blir snö,

Känslan man får av att sitta i vårdcentralens väntrum, den är väldigt speciell.
Trots att det var en väldigt enkel åkomma som skulle bedömas - https://www.webmd.com/melanoma-skin-cancer/picture-of-actinic-keratosis-solar-keratosis - så bultade hjärtat snabbare och hårdare än normalt, då jag hade bokad tid klockan 8.30.
Jag går på världens bästa vårdcentral, Tranehälsan, och har bara positiva erfarenheter. Ändå så finns vita-rock-obehaget kvar.... trots att ingen av personalen någonsin burit vita rockar. 

 Känslan av behovet att röra på sig, det är en go känsla.
Igår kväll så var det spinnmixpass. ett riktigt jobbigt ett. En del jobbiga styrkeövningar och ett spinningpass med superfart, 150 - 160 bpm. Det innebär två och ett halvt varv med trampan per sekund!
Känslan av att kunna hänga med i tempot, var både glädjegörande och trötthetsframkallande.

Känslan efter gårdagens pass var att dagens promenad skulle bli en kort en, men så blev det inte,
Den blev ovanligt lång, ganska så exakt en mil.
Tog en helt ny väg, en bit längre bort än där jag brukar svänga av från byvägen.

Känslan av att gå på nya vägar, gör att vägen känns kortare än vad den är.
Nya vyer visar hela tiden, och ger en nyfikenhetskänsla av vad som döljer sig bakom nästa "krök".

Känslan var att den välskötta skogsvägen var trygg att gå på.
Nattens klabbsnö hade smält bort i hjulspåren.
Som extra säkerhet, och framförallt som en sätt att hjälpa den stundtals dumma ryggen att må väl,  så använder jag alltid stavar då jag går  längre sträckor i skog och mark - inbegripet alla former av grusvägar.

Känslan av att den  här kusen var en ensamgående häst, kändes inte bra.
Trodde att det var lag på att hästar ska ha sällskap.   Kanske var det så att det fanns någon kompis inne bland träden, någon som jag inte uppfattade då jag skyndade förbi.

Känslan av ensamhet, den kan både vara god och  förskräcklig.
Självvald ensamhet  är understundom riktigt njutbar.
Att känna sig ensam då man är tillsammans med andra, det är en sorgesam känsla.
Har nog aldrig varit riktigt ensamt ensam. Är tacksam för att sluppit känna hur det är.

Känslan av att möta asfalt efter en halvmil på grusväg, det är ingen go känsla.
Så hårt för kroppen.
Dessutom använder jag inte stavar på asfalt....vet inte riktigt varför, mer än att det låter så illa.
Ryggen blir vresig ganska snabbt, utan stavar.... och det är ingen bra  känsla. Men en känsla som jag är väldigt van vid....

Känslan av elakhet kommer över mig då och då.
Under en period har det blivit mer än vanligt.
Jag blir elak i uttryck och- framförallt - i tanke, mot många i min omgivning.
Faktum är att jag förstår varför, även om jag inte på något sätt vill försvara elakhet, arrogans och ignorering.
Just nu är jag i en brytningstid, jag ska lämna arbetslivet inom ett halvår. Ett arbetsliv som blivit 44 år långt. Jag trappar ner, mina kollegor trappar ner gentemot mig, hemma finns det en som haft ensamtid i huset under dagarna, i snart fem år.
Vad ska hända nu? Jag tror att den oron, den nedåtgående trappan påverkar mitt känsloliv, mitt sätt att vara.

Känslan av att möta eleverna är fortfarande väldigt positiv. Jag känner att de gillar mig, och jag skulle aldrig kunna vara elak mot ett barn. Arg kan man bli, och säga fel saker, men det är en annan sak.  Min känsla är också att barn är mycket mer villiga att ta en ursäkt, ett förlåt, än vad vuxna människor är.

Känslan av att vid 66 års ålder kunna ta långa promenader och att kunna dela spinmixpass med flera generationer, det inger en känsla av tacksamhet.
Även om jag känner av ett ordentligt "träningspass" i kroppen, mer än vad de unga sannolikt gör, så kan jag röra mig.
Jag har flera vänner som inte längre har  den förmågan, jag har vänner som inte heller fick leva så länge så de fått känna hur det är att gå från arbetsliv till pensionärsliv.

 Känslor av ensamhet, elakhet, rädsla.... de behövs nog för att man ska känna livet.
Goda känslor, glädje, tacksamhet, förnöjsamhet hör också dit. Med rätt balans , så blir livet bra.
Den bästa känslan, den får jag känna varje gång jag träffar mina små barnbarn.
Känslan av det lilla barnet i mormors knä, lutandes sig mot mormors mjuka, trygga barm. En bok att läsa, en film att titta på eller bara få vara.
Den känslan kan inte uppskattas nog.

Lite vinterkänsla blev det idag. Helt ok om den fortsätter en månad till ... trots halkrädsla.
Sen är jag absolut redo för den speciella känslan av vår.

Jätte

Lite geocaching, en mulen söndag, utan något speciellt på agendan.
Fanns några cacher på en liten runda i Ambjörnarp, bara ett par mil bort.
Det är roligt att leta geocacher,  men det känns lite så där i bensindyrtider och med miljötänk, att ge sig i väg många mil bort. För det är ju en bit bort, som de rundor som vi inte redan besökt, finns.
Man kan åka bil och leta cacher också, men det är inte roligt, tycker jag. Vill kombinera den dagliga motionsrundan med burklet.

Men som sagt,  den lilla rundan i Ambjörnarp, den hade inte blivit av att besöka.
Så idag blev dagen då vi begav oss till Jättens domäner, i skogarna utanför lilla Ambjörnarp.

En gömma fanns vid Jättens likkista.
Jag hade ju tänkt mig ett gigantiskt stenblock, en stenformation med plats för en jätte. Eftersom jättarna verkar vara utdöda, så låter det ju logiskt med en jättekista av kolossalformat.

Men så var inte fallet. Stenen på bilden ovan har formen av en gammaldags kista, påstås det. Visst är det en ovanlig sten, speciellt som den ställts på högkant. Så vem vet, en jätte kanske har haft ett finger med i spelet.

Stigen till Jättens grotta var skyltad från byvägen. Lite dåligt med markeringarna utmed stigen var det dock.  Inte konstigt, långt där ute i skogen, att  det blir lite dåligt med snitsel- omvårdnad. Så vi tog fel väg, men fram kommer man ju till sist, då man går efter gps.

Jättens grotta skulle näppeligen kunna rymma en jätte. Skulle storvuxen tant komma plats därinne, och skulle hon klara att ta sig in? Den eftersökta lådan med sin loggbok, den fanns där inne.
Skam den som inte försöker! Ett ordentligt kliv och så var  tant därinne. Kunde inte riktigt stå rak, så som sagt, det där med jättestorlek, det har ambjörnarpsborna fått om bakfoten.

Fast. återigen, bygget kunde vara gjort av en jätte.
Eller av inlandsisen.
En häftig plats var det iallafall.
En fin stig tog oss från platsen - den som vi missade att ta oss dit på.

Vid jättestenen hade det funnits ett torp, mellan 1820 och 1910. Alltid lika spännande att hitta rester av gamla torp eller backstugor, långt från alla ära och redlighet.
Äran och redligheten som jag då syftar på, den fanns inte då torpen uppfördes. De flesta små samhällen i våra trakter har uppstått utmed järnvägar. Så ock Ambjörnarp. Och Grimsås. Genom  Grimsås finns järnvägen - Kust till kustbanan - kvar, medan järnvägarna som band ihop mindre orter är borta. I Ambjörnarp finns en liten bit järnväg kvar. Där kan man åka dressin på sommaren.

För att ta oss till torplämningen, så fick vi gå över ett blött kalhygge. Riktigt surt blev det om fötterna, men det problemet var ett spott i havet, mot de umbäranden som torparna sannolikt fick vara med om.

Fika med jul-överlevd lussebulle smakade väldigt bra här uppe på åsen.

Jättens sten var grön och vacker. Fint med grönskande frisk stensöta i slutet av januari.

Innan vi åkte hem, så letade vi upp en gömma närmare Ambjörnarp.
Käringakullen har en spännande historia den också.
En kvinna som inte helgade söndagen, genom att gå i kyrkan, blev förstenad, och återfinns på toppen av kullen.
Träffade en man som bor alldeles bredvid kullen. Han var van att se käringar där, berättade han. Idag fick han se en till.

Geocaching... ja, det är jättekul! Många spännande platser på de mest omöjliga ställen får man se.  Motion får man på köpet!

Intron

Eller historien om hur en "sopa" kan vinna första pris....

Eller vikten av att omge sig av rätt personer.

Det var quiz-kväll i Glasets hus igår. Den första för säsongen.
Vi har varit med på de flesta quiz-kvällar under de sex år som de arrangerats.
Oftast har vi varit ett fyrmannalag, bestående av svägerska Helena, svåger Roger, make Claes-Erik... och så jag.  Roger och Helena är superallmänbildade.  C-E och jag har kompletterat deras få akilleshälar och gjort så att vi nästan alltid varit i topp tre vad det gäller placeringar. Förstaplaceringar har det blivit lite då och då.

Igår var det publikrekord vad det gäller QUIZ i Glasets hus.
144 personer hade bänkat sig för att inledningsvis äta en libanesisk buffé ( mycket god) och därefter "quiza" , helst i lag om fyra personer.
Sedvanlig svarstalong med plats för sexton svar delades ut till varje lag. Dessutom fick varje personen en egen liten talong med tio numrerade rader. Det skulle bli kvällens överraskning, berättade frågesportsledaren. En tävling i tävlingen, där första pris var en vas,  som man blåst i glashyttan.

Efter närmare halvtid i quizet, kom så "överraskningen". En intro-tävling!

Min första reaktion var - Den tävlingen struntar jag i!
Jag har sannolikt något kopplingsfel i min gamla hjärna, för den klarar inte / klarar väldigt sällan att kombinera intro  och låt.  Jag måste liksom nynna mig fram genom en text, för att  hitta rätt. låttitel

Nåja, det var ju dumt att sitta där och titta på.... och förresten så kunde jag ju använda mig av de förmågor som mina medtävlare besitter.... vi kom ju ändå till Glasets hus som ett lag.

Så OK, jag försöker väl då. ( Fast en sådan tråkig "överraskning" , bland det sämsta man kan överraska mig med... )

Första introt: Piccadilly Circus, skrev jag.... sneglade på C-E som skrivit Fångad av en stormvind.... kollade över lite på Helenas papper.... där stod det samma låttitel. Så det blev att ändra.
Andra introt: Välkänt.... In a cold... där bröt man: Såg att C-E skrev ... ja, förstås: In the ghetto.
Nummer tre: Jag kunde alldeles själv! Idas sommarvisa
En dragspelslåt kom som intro:  Benny Anderssons fru, sa C-E. Får jag sådana ledtrådar, då framstår allt glasklart i min hjärna: Födelsedagsvals till Mona
Två takter piano, enbart diskant : Sov på min arm, trodde Helena. Ja, då skriver jag väl det, kände inte alls igen...
Jailhouse Rock, den var  rockexpert Roger säker på. Jag skrev det samma... och visst hörde jag att det var Elvis-stuk.
- Vad heter låten i Såsom i himlen, undrade Helena. Titlar har jag inga problem med, om jag bara slipper tampas med enbart ett intro... Gabriellas sång.
- Låten ur Chess? frågade Helena. - Athem förstås.
Let it be kunde jag nynna mig fram till för egen hjärna,
Två toner ? Pam-pam... - Du gamla du fria, trodde Roger.
Smart tänkt, tyckte jag. Vilken annan låt skulle man nöja sig med två toner på?

Efter pausen så gick frågeledaren igenom rätt svar. Nio rätt hade jag. den jag inte alls kände igen, det var Memory.
Elva personer med nio rätt. Namnen på de elva räknades upp, och förärades med var sitt presentkort till en lunch på Glasets hus. C-E fick ett, jag fick ett. Roger och Helena...? Nä, de hade inte tagit fasta på den egna idén om Du gamla du fria...
Kändes lite snopet, det var ju Helena som känt igen introna, och så fick vi skörda vinsterna.....

En av de elva skulle få första priset. En ung tjej ur publiken drog en av svarstalongerna.
Den med mitt namn på....!

Jag mottog verkligen varma applåder, då jag lite småyr av ett och ett halvt glas vin, tog mig fram till scenen för att hämta ett av de finaste priser som någonsin delats ut i quiz- sammanhang på Glasets hus.

Som gammal lärare är man lite halvofficiell person, många känner igen en, och det fanns väldigt många bekanta ansikten bland "quizarna".

Det kändes lite falskt, att jag, sopan på intron, skulle motta finaste priset ... och framförallt motta de fina, hjärtliga applåderna. 

Här stod jag framför alla och mottog applåder för att jag var "intro-expert."... och så var jag egentligen  bara en simpel bedragare.

Kunde inte låta bli att fundera vidare på min orättfärdiga uppmärksamhet. Hur vanligt är detta? Kom att tänka på mitt eget gebit, där rektor - t.o.m skolchef, oftast står som mottagare för de rosor som ges då man lyckats med något inom skolans värld. Medan det till absolut största delen är goda lärare och annan personal som borde få ta emot ovationerna. 

Antagligen är det så inom många områden, med goda rådgivare, rätt personer omkring en, så kan även den som inte är så bevandrad eller har så goda kunskaper inom ett område, komma långt. Bara man vågar att ge sig in i spelet.... vilket jag ju gjorde... trots att jag tänkt stå över...

Hur gick quizet då?

Vi hade 14 rätt av 16. Det fanns ytterligare tre- fyra lag som hade det resultatet. 

Och så fanns det en vinnare, en värdig sådan, för det fanns åtminstone ett par svåra frågor. Vinnarlaget hade alla rätt. Bra jobbat och jättegrattis till de som var bäst på riktigt.

Den dubbla känslan sedan igår kväll sitter kvar ännu.... en falsk förstapristagare som fick möta fantastiskt varma applåder....

( Bilderna är tagna... ja. alla utom vasen då... på eftermiddagens promenad)

Tack

Det finns ett enkelt litet ord på fyra bokstäver, som är så lätt att säga och som sprider så mycket positiv energi.
Ordet TACK!
Ändå tycks det användas allt mindre, kanske det är ett o-coolt  ord, sån´t förstår ju inte jag.
TACK- visst är det ett neutralt laddat ord, men ändå ett positivt gödningsmedel?
Även om man inte gillar en person, så kostar det ju inget att uttrycka ett TACK. Om man har något att tacka för, förstås.
Även om tjänsten som någon gjort en är liten, så är ett TACK helt gratis att de tillbaka.
Ett ärligt TACK är av så stort värde för den som får det.
Finns det oärliga TACK? Nej, för ett TACK kan inte vara oärligt, då har man inget att tacka för.

I skolans värld, så händer det att man bjuder eleverna på något. Det kan vara alltifrån en lite sötsak när man kommer tillbaka från en utlandsresa till en lite enkel julklapp. Det är absolut inte självklart för eleverna att säga TACK. Nästan lika vanligt är frågan HUR MÅNGA FÅR VI ? FINNS DET MER?

Vuxna borde ha vett att tacka, tycker man. Det är inte ett dugg självklart. Ibland känner jag mig ledsen över uteblivna TACK. Lika positiva ringar som ett TACK ger, lika negativa känsla sprider det uteblivna tacket.

Jag tror att jag är bra på att tacka. Jag hoppas verkligen det!

Mina små barnbarn, dom är riktigt bra på att säga uppriktiga tack. - TACK mormor! - TACK för maten!

Jag är så glad för att mina döttrar och svärsöner varit så noga med att lära sina små att säga TACK! Hoppas att de fortsätter att ta med sig det lilla viktiga ordet genom livet.

Bingo!

Svägerskan undrade om vi hade lust att åka med på trubadurkväll, innehållande någon typ av quiz, i Svenljunga. Hon hade mobiliserat en stor del av byns gravt medelålders  och nypensionärer  att bege sig till grannkommunens centralort denna lördagskväll. Visst ville vi åka med, det är inte så ofta man gör gemensamma byfolksutflykter.
Tony´s restaurang är en hamburger och pizzarestaurang.
Jag är ingen hamburgerälskare normalt, inte vad det gäller hamburgerkedjornas utbud, men här blev det bingo direkt, då jag valde en burgare med chévreost, valnötter och bacon från menyn. Med coleslaw till. Hamburgare i alla ära, men detta var en helt annan rätt än vad jag till nöds tvingat i mig på snabbmatsställen. Det var gott, supergott!

Quizaktiviteten, den bestod av ett bingo. Ett rutnät med nio rutor, det var bingoraderna, De var BINGO-giltiga enbart horisontellt.
Under rutnätet fanns en lista på 40 - 50 olika artister/band. Vart och ett lag fick sedan välja nio namn ur listan och  fylla de nio rutorna med.
Trubaduren spelade sedan låt efter låt, och spelades de artister som fanns på vår bingobricka, så fick man "kryssa" rutan.
Vårt lag lyckades få in alla BINGO-raderna, en rad, två rader och tre rader, först av alla.
Vinsten var rejält tilltagna presentkort på Tony´s. Räcker nästan till en hamburgare eller pizza till alla oss bybor.... för nu måste vi ju åka dit igen och använda vinsten.

En kul variant på quiz, tyckte jag. Här var det inte kunskap som gällde i första hand, speciellt som alla artister presenterades efter varje melodi, har var det rena slumpen som gjorde om man fick bingo eller inte.

En enkel grej som man skulle kunna använda i skolan, i många ämnen. De allra flesta tror jag. Tänker att min lilla mattegrupp i tvåan kunde träna på addition och subtraktion via en liknande ruta i morrn. ...

Idag har vi absolut kunnat ropa BINGO, vad det gäller vädret. En sådan fin och solig dag det blev, när väl morgondimman lättade.
Tog två promenader efter det att jag bakat två sorters fikabröd.
En före lunch och en efter lunch.
Aktivitetsklockan signalerade BINGO på 10000 steg en bra  bit innan jag kommit hem från eftermiddagspromenaden.
Lite dumt att låta de där stegen bli så styrande. Vill ju gärna få till 10 000 stegs-bingo minst fem dagar i veckan. Samtidigt så är det jättebra, den där lilla datorn på armen, ser till att jag kommer ut och rör på mig.

Hälsade på väninna Karla på eftermiddagspromenaden. BINGO igen! Där fick jag se hennes omtalade, ovanliga amaryllissläkting " Äkta makar" i full blom. Så jättefin, och så roligt att se en så ovanlig blomma. Hon hade knopp i flera krukor, så har jag tur, så kan jag ropa BINGO vid fler hälsapåtillfällen.

Blöjor

Jo, jag hade nog tyckt att det kunnat vara OK med fria blöjor till barnen på förskolan. Om det hade varit förr. Ja, inte så långt bort i tiden som när vi tog med blöjor till våra barns dagmamma, utan så mycket förr som för... tja... när det fanns mer pengar i de kommunala  budgetarna. än vad det gör nu.
Fast då kanske man skulle fått gå tillbaka till förra decenniet,  för nog är det så att det länge känts fattigt för kommunerna.
Ibland har man dock, som kommunal anställd, sett stora summor specialanslås. Bara det att de oftast haft en tidsgräns innan de måst göras åt, och därför blivit lite tokigt använda. För att man inte fått tid att fundera.

Det här beslutet med fria blöjor till förskolebarn ( finns dagmammor kvar förresten...?) borde man kanske funderat lite längre på. Vad innebär det att föräldrarna ska slippa ta med blöjpaket till de små barnen?
Blöjor kostar pengar, och just nu så är kommunala budgetarna mer ansträngda än någonsin. Tror att alla som jobbar inom skola och omsorg fått bli varse detta. Blöjor ska betalas, och då måste man sannolikt byta blöjor mot personal. Varvid det blir heltokigt. Välutbildad, kompetent och tillräcklig personal, det är A och O i alla dessa verksamheter. Att bra mat serveras är också viktigt.
Sådant som man redan i årets budget måst dra in på, och som blir ännu mer utsatt, då pengar ska budgeteras till blöjor. Tror också att de allra flesta föräldrar föredrar välfungerande verksamhet före fria blöjor. Hur tänkte man?

I Borås Tingsrätt hade man igår ett förhandling, där tre män satt åklagade för att de hoppat över ett läktarstaket och tagit sig in på området vid fotbollsplanen, i ren glädje, då Elfsborg i absolut slutminut gjorde det avgörande målet mot Kalmar.
Åklagaren yrkar på att man ska dömas till ett rejält bötesstraff, eftersom man  tagit sig in på "otillåtet" område.
Vid nästan varje hemmamatch, så finns det ståplatspublik som bränner bengaler. Ibland hör man också smällare. Irriterande, lite småfarligt och inte något som är tillåtet. Är det någon som blivit åtalad för detta. Nix! Här borde man kanske funderat på om inte de som bara vill ställa till oreda fortfarande befinner sig i blöjåldern, mentalt sett, och förbjudit dem komma in på arenan utan "vuxens"/ansvarigs sällskap.
Men se det vågar man inte, för det är lite hotfulla, de som smäller och bränner... och dessutom skyler sina ansikten i balaklavas.
Glad så det förslår, det är man får man inte bli, inte på en fotbollsarena, för då kan man  bli kriminellförklarad.

Musik....

.... och bild och idrott, behandlas märkligt i skolans värld, anser jag.

Bild ger en otroligt bra möjlighet till avkoppling, att gå in i sig själv och bara vara. Vid en väl fungerande bildlektion, så är det alldeles knäpptyst, för alla använder sin högra hjärnhalva och skapar, utifrån sin egen förmåga. Sällan går tiden så snabbt, och sällan känner man sig så avslappnad, som när man jobbar med en bild.

Musik är en utmärkt källa för energiuppladdning. Sång, musicerande och musikskapande i grupp, det är en riktig batteriladdare, både för barn och vuxna.

Att rörelse, koordination och konditionsträning är viktig för välbefinnandet det vet vi alla.

Daglig rörelse är en investering för framtiden . Dessutom skapas god energi, då man rör på sig.

Ändå så är de tre viktiga ämnena väldigt styvmoderligt behandlade i timplanen. Det ges alldeles för lite tid för att våra elever ska kunna uppleva och att ta till sig den energi och återhämtning, som de kan ge.

På vår lilla skola så "fuskar" vi lite, vi tar lite tid från andra ämnen. Tyvärr kanske man inte kan göra så på större skolor, med mindre flexibilitet i schemana. 

Och "fuskar" ... nej, det gör vi inte.... vi ger eleverna mer av det bästa de kan få.

Retorik

Började jobba lite med retorik med femmorna idag. Har anmält klassen till retorikmatchen. Visst vore det kul att få åka till Stockholm och TV-huset ännu en gång!

Dagens uppgift var att vi skulle jobba med ethos, patos och logos i samband med att vi repeterade Sverige i so. Man skulle "övertala" en person som behövdes i Sverige att flytta hit.
Flera grupper ville ha kockar från  Italien eller Thailand som skulle öppna en pizzeria respektive thairestaurang i Grimsås, Någon grupp inbjöd en dansk handlare att öppna affär.
Flera var riktigt bra i sin retorik.
Sist kom detta.
Ethos var så starkt så att jag nästa började gråta. Eleverna fick jobba fritt den sista kvarten av lektionen.

Kära Anna-Lena, Du är en av dom bästa lärarna, INTE FÖR ATT SMÖRA. Snälla stanna kvar hos oss, vi vill ju att du ska uppleva den nya skolan tillsammans med oss.

 Du är bra på SÅ många sätt, När man ser dig på morgonen känner man glädje i hela kroppen,det är som man får en start kick på rumpan. VI vill ha dig som lärare i sexan! (tillsammans med Mari).

Vi vill att just DU ska hålla i lucian, Du har jobbat här så länge och vi kan slå vad om att ingen någonsin har ogillat dig. Det kommer bli dumt och tomt utan dig. Vi vill att du jobbar kvar tills vi (klass 5) har börjat i sjuan!

 Du kanske kollar på en lyxlägenhet i Spanien,Skit i det stanna kvar här.

Här i Sverige så har vi mycket att göra! Vi har t.e.x fjällvandring uppe i fjällen,ta med ett tält och sov i naturen, som mat kan du plocka lite bär och svamp,för här finns allemansrätten

 så då kan du göra allt som vi precis berättade.

Här har vi också gott om mat om det skulle bli krig, Vi har massor av odlingar och massor av djur som vi kan slakta.

Det finns också väldigt fina ställen att besöka här i Sverige som tex globen,turning turso,Liseberg och Gröna lund, såklart finns det fler intressanta ställen men det var bara några exempel. Så vi ber dig stanna på vår skola och flytta inte till Spanien.

 

Hinder

Fantastiskt väder idag. Iallafall för den som inte gillar vinter. Lite blå himmel har kunnat skönjas mellan molnen, och det har varit ljus, det har varit nästan lite ljummet i luften.
För alla som vill ha snö, eller iallafall möjlighet att tillverka kanonsnö, så är verkligen mildvädret ett hinder.

Har tagit två promenader idag, en före kött stroganoff-lunchen, en efter.
Första promenaden gick på landsväg, körväg och byväg. 
Gick planlöst ut efter lunch, men fick plötsligt en idé; Jag ska gå den lilla rundan, där det i våras låg en stor kvistig, nedfallen asp i vägen. Den måste väl borta nu, jag har inte gått där sedan i april/maj.

Till min förvåning låg den kvar, i samma skick som för tre årstider sedan. Förvånade mig storligen att inte markägaren röjt undan den.

Tanken slog mig, liksom andra gånger då det legat nedfallna träd i min väg; Är hinder till för att övervinnas eller ska de i möjligaste mån undanröjas?
En fråga som man kan diskutera länge!Tycker själv att är  bra att det finns hinder att utmanas sig mot, men de ska inte vara oövervinneliga. De ska vara lagom, precis så att man klarar dem.  Jag tog mig förstås runt, vilket betydde krypande under taggtrådsstängsel, en liten bit på djurstig och ett längre kliv över ett litet dike. Frågan är om jag övervunnit hindret, då jag bara tagit mig runt det.
Fram kom jag iallafall!

Det här hindret, på en annan runda, en runda som jag ofta går, det är lätt att ta sig över. Det har jag gjort många gånger.
Ändå sänder jag lite syrliga tankar till markägaren varje gång jag ser hindret framför mig; ska det vara så svårt att undanröja det gamla granskelettet?

Den här krabaten, som jag mötte på byvägen, den borde iallafall absolut hindrats från att ge sig ut. Än så är det långt till vår, men det är inte så lätt att förstå, när vädret signalerar något annat.

Nöjd

Minns så väl när skolchefen stod där i matsalen på vår förra skola och talade om att vi hade gjort ett bra jobb, men att man alltid kan bli ännu bättre.

Kände en stor lust att gå fram och strypa karln, den gången, men det är klart, det gör man ju inte mitt framför näsan på folk. Inte om man vill ha sitt jobb kvar. Ett jobb som jag alltid varit väldigt nöjd med.

Eleverna ska ha sina IUP, även de som är superambitiösa och gör jättebra jobb, ska författa nya mål att  jobba mot. Det har hänt flera gånger att jag, tillsammans med elev och förälder, skrivit att vi är nöjda med det jobb som görs och vårt mål är att fortsätta på samma sätt.

Nu läser inte skolchefer IUPer,  ( alltså elevens individuella utvecklingsplan)- Det gör nog aldrig rektorer heller, det har de inte tid med. Så jag har fått behålla mitt jobb i alla år, trots att jag varit tämligen nöjd med vad både mina elever och jag själv uträttat.

Man måste få vara nöjd och vila i det. Om man vill bli ännu mera nöjd, så måste det komma från en själv, inte vara krav från någon annan,

Blev jättenöjd med fotoboken som kom med posten igår.
Länkar de  foton som jag lägger ut på Instagram till Facebook, och på Facebook fanns en annons om att jag kunde beställa en fotobok med alla mina delade foton.
Jättefin bok, inte så jättedyr heller. När jag gång efter annan bläddrat igenom boken  så anser jag mig vara till 80 % riktigt nöjd med fotona. De andra de duger de också, jättekul att se tillbaka på 2019 genom bilder.

Nöjd är jag också med dagens förmiddagspromenad. 8 km och nästan 11 000 steg.
Ja, jag är faktiskt nöjd med aktivitetsklockan, inköpt för två år sedan, som så ofta ser till att jag får till ordentliga rundor, då jag har tid med det.

Läste någonstans ( eller kanske hörde) att någon ( forskare ?) kommit fram till att det räcker med 6000 steg om dagen för att man ska känna sig nöjd.
Bra att ha två olika mått att utgå ifrån, för då kan man ju faktiskt känna sig nöjd de allra flesta dagar.

Nöjd är jag också med att jag plockade fram noter, alltså riktiga noter med både bas och diskant noter, och satte mig framför pianot en stund. Det var länge sedan som jag senast tränade vänsterhanden mer än på ackord. Det var svårt! Men om jag återkommer till pianostolen, med samma noter framför mig gång efter annan så kommer det att bli bättre.
Man måste träna för att bibehålla en färdighet.

Tog fram gitarren, laddade ner en app och fick den stämd också. Utifrån riktiga frekvenser. Gitarren
 ( inte ofta använd den heller nuförtiden) har haft inbördes stämda strängar. Det visade sig att de låg en halvton för lågt. Supernöjd med lyckad stämning, nu när instrumentet  ska bli utlånat till musik/gitarrundervisning i mindre grupp under några veckor.
Är förresten nöjd med att jag tillsammans med kollegan, kan se till att eleverna får med sig allt som står i läroplanen angående musik,

Ytterligare saker som jag är nöjd med: Att jag fått igång skrivandet och bloggandet igen. ( Får tacka alla  nyfunna vänner för det)
Att dagen har blivit ytterligare tre minuter längre jämfört med igår.
Att vardagen är här igen, och att jag utför ett viktigt jobb under mina tre dagar i skolan, trots att jag egentligen är pensionär...
Att jag oftast känner mig nöjd med tillvaron.... och om jag inte gör det, har förmåga att hitta på något som gör mig nöjd.