Steg

Den där aktivitetsklockan var nog inget dumt köp. Även om man kan bli lite nördig av den...
Målet 10 000 steg per dag är lite pockande... och om man inser att inte det funkar.... så är det en kaloriförbrukning på 2500 kalorier som behövs, för att dagen ska bli stjärnmärkt.

Idag lär nog ingen av dessa mål nås, därtill är vädret alldeles för tråkigt. Det är väl bra att jag inte blivit en sådan nörd, en sådan slav under klockan, att jag ger mig ut på långpromenad i skitväder. En lite sväng ska det allt bli. En gnutta frisk luft, eller någon form av extra rörelse varje dag, det var ju något som jag levde efter, även innan aktivitetsklockans stegkoll.

Och en sådan här dag, då varken steg eller kaloriförbränning ligger på hög nivå... ja, då får man väl äta lite mindre. Det är en absolut insikt, egentligen en självklarhet, som kommit  med de data som fit bit-appen  redovisar. Det är en insikt som är bra för tanten, och som faktiskt redan har visat sig i ett litet steg  i rätt riktning, vad det gäller åtsittande kläder.

Våren har också tagit ett  litet, litet steg framåt. Snödroppsknopparna sticker försiktigt upp sina små huvuden i rabatten. De får allt räkna med att vintern också tar sina framåtsteg, ännu ett par månader. Räknar dock med att se både blommande snödroppar och vintergäck, då vi planerar att besöka Malmö när det blir sportlov, vecka 7. Där brukar våren ligga flera steg före oss här på höglandet.

Det här lilla charmtrollet tränar för fullt på att ta sina första steg,  för helt egen maskin.
Det är nära nu.

Ett år fyller han i morgon.
Igår var det kalas för mormor, morfar, farmor och farfar.

Det är otroligt, hur många utvecklingssteg framåt man tar under sitt första år.
Från att ha varit ett fullständigt hjälplöst litet knyte, så kan han numera förmedla ganska så tydligt vad han vill. Och även ta sig dit han vill.... med fart.

Även om orden inte är så många, så har de kommit ett efter ett. Gamla mormor uppskattar att han lärt sig ordet tack. Hoppas att det  blir en självklarhet,  som alltid hänger mer honom genom livet!

Det  har verkligen varit en ynnest att få se en baby utvecklas till ett småbarn, en ett-åring. Naturligtvis hoppas jag få vara med på tio-årskalaset också......

Att det dessutom finns en liten tjej i Malmö, på fyra och halv månad, som man också får följa, det är nästan för bra för att vara sant!

Baka kaka, och Imse Vimse spindel, det är sånger som går hem hos en ett-åring!

Liksom dans och bokläsning..... och allmänt  stökande runt.
Undrar om Ava kommer att göra ta liknande steg framåt, eller om kusiner får olika småbarmsintressen...?

Charmtroll nummer ett! Jag är så glad att få följa dina steg framåt.

Snart springer du ifrån mej



Får väl göra aktivitetsklockan lite nöjd, och ge mig ut några tusen steg, trots skitväder!

Nörd?

Är man "nördig" när man känner att man måste ut och testa bästa kameran, en dag som denna, då vintern visar en otroligt charmerande sida?

Är man nördig, då det alltid finns en kamera med, förutom den som mobilen har, på alla slags utflykter i dagsljus?

Skulle jag ha glömt den "lilla" kameran hemma, så känner jag mig oklädd. Har jag glömt mobilen hemma, så är det stor risk att jag vänder tillbaka och hämtar den. Utan mobil känner jag mig hjälplös.

Tänk, för 30 år sedan, så visste jag knappt vad en mobil var. Det fanns något man kallade biltelefon, det hade jag hört talas om.

För 25 år sedan, då mobilen var ett faktum, så fick jag bege mig till byns högsta punkt, 1,6 km bort för att MÖJLIGEN få till ett samtal...

Och att mobilen skulle kunna bli något annat än telefon, det kunde man ju inte i det vildaste fantasi, tänka sig.

Kommer ihåg, då döttrarna visade på SMS-funktionen. Det var sannolikt i början av 00-talet.... femton år sedan drygt. Jag var djupt imponerad!

Nej, jag tror inte att jag är fotonörd, direkt. Därtill jobbar jag alldeles för lite med mina bilder.
Dessutom har jag svårt att  urskilja de foton som egentligen inte skulle visas officiellt, de som inte är bra.
Jag har så svårt att låta bli att hitta något fint i de flesta bilder.

En fotonörd jobbar med bilderna och är bara nöjd med det bästa.... så tänker jag.

Lite nördiga vad det gäller mobiler, det har nog de allra flesta av oss blivit.
Det har blivit självklart att bli anträffbar, via sin bärbara apparat, en apparat med ständig kontakt med de nätverkande satelliterna....

Tycker dock att våra elever, är betydligt mindre beroende av mobilen än vad de vuxna på skolan är. Ingen som smygkollar under den mobilfria skoldagen, få som har med sig apparaten över huvud taget. På fritiden så förstår jag att den används flitigt, den liksom dator/platta... och till stor del för spel eller för youtube-koll.

Nä, vi vuxna är mer nördar vad det gäller mobiler, än vad många barn är. Kanske för att mobilen/smartphonen är en självklarhet för dem, vilket den ju inte är för någon över 30. Alla över 30, kanske t.o.m 20,  kommer ihåg en tid utan ständig uppkoppling.

Nördighet - eller intresse? Kanske mest det senare.... i de flesta sammanhang.
Jag har ett intresse av att fotografera.
Mannen som  hamnade i kamerans blickfång, är intresserad av jakt.

Ibland kan intresset gå över i ett "tvång" att utföra det man är intresserad av, som om det vore fråga om ett beroende.

Är jag fotoberoende? Skulle allt sakna en kamera om jag inte hade någon.

Tror det samma gäller jägaren och hans bössa....

Intresse eller nördighet? Mina "nördigheter" är oftast relativt snabbt övergående.

En period, för  många år sedan, då målade jag tavla efter tavla i olja.
Små tavlor, målarmaterial är/var dyrt.... och jag insåg att jag inte skulle ha någon avsättning av mina alster. Jag är ingen bra konstnär, men det var fantastiskt roligt, och synnerligen meditativt och gottgörande för själen.

I början av bloggtiden, då var jag helt nördig på att skriva varje dag. Kommer ihåg att det var ett påhäng också, inte bara ett sätt att jobba med hjärnan... eller att få egentid....
Men möjligheten att synas medialt, och så småningom få spara sina bilder för framtiden, den motiverade till det närmaste dagliga blogginlägg. Numera är målet ett inlägg per vecka, fortfarande mycket för bildernas skull, men även för att min tidigare nördighet ska fortsätta att vara ett intresse... och inte helt försvinna.

Gammaldans och bugg var intresse/nördgrej för många många år sedan. Oj, vad kul det var. Jag har t.o.m instruktörsexamen i gammaldans. Ett dött eller kanske bara vilande intresse.... ? Jag skulle gärna ta upp det igen, om jag vågade.

Musik var barn och ungdomens stora grej. Jag kunde allt man behövde kunna om musik, och hade tjocka valkar på vänsterhandens fingertoppar, efter allt gitarrspelande.

Förr i tiden så var musik ett typiskt ungdomsintresse. Undrar om det är så nu? Tror att youtubers-intresse/nördighet är större.

För fyra-fem år sedan, så var jag hel-nördig vad det gäller geocaching.
Nördigheten försvann efter något år: Jag hoppas och tror att geocaching ska fortsätta att vara ett levande intresse, för det är ju en kul fritidssyssla ... om man inte låter den bli till ett beroende.

Nördighet idag?  Aktivitetsklockan och Fitbit-appen? Att försöka få till 10 000 steg per dag... och helst 2 500 (eller mer) förbrända kalorier per dygn.

Men det är ju faktiskt nyttigt för tanten, att röra sig och att tänka lite sunt vad det gäller kaloriförbränning.
Samma sak gäller att försöka få till två ( minst ett iaf) gympapass per vecka.....

Varken nördighet, intresse..... mera ett behov, ett sätt att må bra.

En viss nördighet, kan jag känna i min negativa inställning mot att gå i pension. 

Kanske är det skolnörd jag är.... för tänk, där finns både starkt intresse och ett visst mått av beroende kvar,  efter att jag befunnit mig i skolans värld i, tja... 57-58 år väl. 

Sportnörd? Nej, aldrig. Men jag tycker att man ska ha lite koll kring den världen ändå, i rent allmänbildningssyfte. Att vara allmänbildad kan väl vara ett intresse så gott som något.

Lite mormorsnörd, det får man väl också vara... det är väl alla mor/farmödrar.

Halshuggen?

Halshuggen? Ja, iallafall  bildligt. För det blir man väl, då man inte är PK, politiskt korrekt, när man avviker från rådande åsiktskultur.

Jag är ganska så mycket icke PK, det inser jag. Tänkte lufta mina tankar lite och kolla om någon kan hålla med i något... eller om det är mina åsikter är för hårdkokta för de fåtal som läser detta....

#metoo-rörelsen hade absolut ett lovvärt syfte, men jag anser att det har gått alldeles för långt. Lika mycket som jag tycker att det helt otroligt fel att våldtäktsmän har kunnat friats i rättegångar eller fått för lindriga straff, så tycker jag att det är helt otroligt fel att en klapp på en kvinnorumpa, i fyllan och villan, ska få män att behöva avgå från befattningar som de sköter väl.

Det är väl SKILLNAD på övergrepp och övergrepp. Det allvarliga, det ska bestraffas, det ska BORT... men lite får man tåla.  Man ska inte kunna polisanmäla en klapp på rumpan, och man får tåla mer av berusade människor.... för det vet vi ju alla som har varit med om alkoholens påverkan, berusningen gör att man agerar på ett sätt som man inte skulle göra annars.

Om jag inte minns fel, så var det Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets ledare, som klappat någon på rumpan. När han blev anmäld för detta, så fick han heller inget stöd från den kvinna som var partiets talesman. Hon ansåg, jag hörde detta på radio, att det var kvinnans ord som gällde, som man hade man ingen rätt att försvara sig.

En kollega till mej, har vittnat om det som många pedagoger av manligt kön, fått utstå. Förtal och anmälningar om sexuella närmanden. Kollegan fick höra att han var utsatt för ett förtal,  på Facebook. En tjej, som kanske inte gillade honom, ansåg att han gjort närmanden.... vilket antagligen bara var en klapp på axeln. Numera vågar han aldrig komma nära en elev. För egen del så klappar jag ofta eleverna på axeln,vet att de allra flesta av oss mår bra av just det.

Lite får man tåla, och så måste det egna förnuftet kunna förstå att det som man tyckte var lite obehagligt, det var inget övergrepp, det blev bara lite fel.
Kvinnor kan också göra tokiga saker, inte bara män.

 
H&Ms reklamkampanj kring barnkläder med djungeltema, tog hus i helsike.
Nä det var inte helt genomtänkt att låta ett färgat ( får man skriva så) barn, bära en tröja med texten om monkey på kanske..... MEN är det inte allvarligare att man fortfarande tänker fördomstanken att färgade människor skulle kunna ha epitetet monkey.

Påverkan från någons "kränkhetskänsla" kan bli stor, och i detta fall så fick det människor att förstöra lokaler och kläder i H &Ms butiker i Sydafrika. samt diverse människor att tycka att H &M har ett rasistiskt tankesätt.

Hade det inte varit bättre med en direkt dialog med H &M?

I luciatider så har frågan kommit från de små eleverna: Får vi inte vara pepparkaksgubbar/gummor på scenen, då vi ska uppträda i bygdegården?
Klart att man får! Hur idiotiskt dumt är det inte att förknippa pepparkaksfigurer med rasism.

Nästan lika idiotiskt är det att skriva om den litteratur som redan är skriven, på det sätt så att ingen blir kränkt.

Om folk vore lite mindre lättkränkta, så skulle världen vara lite enklare.

Jag är helt övertygad om att det mesta som uppfattas som kränkning, det är något som blev lite fel sättet att uttrycka sig.

De flesta av oss varken vill eller har avsikt att "kränka", medan en del av oss letar möjlighet att få känna sig kränkt.

Och så finns det de, som hjälper till att hitta eventuella kränkningar, för att hjälpa andra att känna sig kränkta...

Jag är "förstelärare". En karriärsmöjlighet som jag tycker är helt tokig, men som jag ändå sökte på den tiden då det fanns möjlighet att söka.

I första omgången av ansökningar så skulle man tycka till om olika saker. Ett av ämnen var inkludering kontra exkludering.
Jag skrev då om en av de riktigt goda exemplen som jag har från min lärargärning: när jag delade en stor klass i en grupp som läste enklare engelska respektive svårare engelska i åk 6.
Kanonbra för båda grupperna, man fick undervisning som låg på bästa möjliga nivå.

Att jag gjort detta, och dessutom tyckte att det var bra, det var något som definitivt drog ner värdet av min ansökan till "högre" tjänst. I skolans värld så ska alla behandlas lika, hur olik man än är.

Naturligtvis ska INGEN exkluderas. Att vara utanför, det är något som ingen människa ska behöva utsättas för.
Men det är inte alls säkert att man ska INKLUDERAS i den grupp, där man (t.ex) enligt ålder, kön och kulturell tillhörighet borde/ska vara. Man kanske skulle må mycket bättre i en annan grupp.

Det finns elever som skulle må mycket bättre i en mindre grupp, i en annan klass eller i en annan skolform än där man finns, för att man enligt rådande kriterier ska finnas där.

I skolans värld ska alla elever formas enligt samma mall.
Det tycker jag är ganska så kränkande mot individen. Visst finns det grundkunskaper som alla behöver, men utöver dessa, så borde det finnas mer möjligheter att kunna gå sina egna vägar efter sina egna förutsättningar. Svårt att skriva ner i en läroplan kanske, men i den  mångfasetterade värld, som vi lever i, skulle det inte alls vara en omöjlighet.

Nej, allt är inte svart och vitt - det finns många vackra färger också. Dem ser man inte mycket av i dagens lättkränkta samhällsklimat.

Mätningar

Fitbit har utfört ett antal mätningar under veckan.
Jag tycker att det är så fascinerande! Avståndsmätning, stegräkning, trappräkning,  pulsmätning... och sömnkvalitét.
Inser att olika digitala "devices" /apparater mäter lite olika.
Har understundom haft en app på telefonen som avståndsmätare/stegräknare. Den mäter lite  snålt, jämfört med de telefonappar jag haft sällskap med på promenaderna. Jämför man med fitbitappen, så mäter flera av  mina sällskapande mobilappar lite väl bra.
Dagens promenad runt Stockremma mätte 5, 14 km. Något måste man ju tro på, och jag har bestämt mig för att förlita mig på fitbit till 95 %. Tror att jag mätte upp samma sträcka med vanliga gpsen en gång och fick resultat 5, 05 km.  Så någonstans på dryga 5 km, bör den ganska ofta använda promenadrundan ligga på.

Blodtrycksmätningen i början på veckan, tyckte både jag och blodtryckssköterskan gav ett helt ok resultat. Medelvärde för alla mätningar på hela dygnet 144/84.  På natten, gjordes mätningar en gång per timme. Medelvärdet på dessa var 124/77.
En  läkare skulle förstås bedöma, inte sköterskan eller jag...
Den bedömande doktorn ringde i torsdags eftermiddag och ville öka dosen blodtryckssänkande medicin. Han var inte helt nöjd med mätresultatet. 
Det är bra att man försöker behandla en behandlingsbar åkomma, så bra som möjligt. Så nu har Losertan-tabletterna blivit utbytta från vita  till gula.
Sen det väl bara att konstatera att, även om jag har en mycket vanlig och, med behandling insatt, en ganska "god" kroppslig "åkomma", så önskar jag att det varit en läkare med god kunskap i svenska språket som hade bedömt min blodtrycksmätning.   Som det nu var, så fick jag inte svar på de frågor som jag ställde Han tycktes inte förstå vad jag menade....

Betyg är offentlig handling.  Vi brukar skicka efter betygen från 7-9, till vår skola. Mest för att se om vi, då vi satt betyg i sexan, gjort liknande bedömningar på eleverna,som lärarna i 7-9 gör.
Oftast stämmer det ganska bra.För de flesta elever så blir det en dip i betygen på hösten i sjuan, medan man på hösten åk åtta, i de allra flesta fall, VAD DET GÄLLER TJEJERNA, har likvärdiga betyg, jämfört med de betyg som man hade i sexan.
Men vad är det som händer med killarna? Naturligtvis är det några av dem som fortsätter att ha bra betyg, men alldeles för många pojkars betyg sjunker under hela högstadiet.

Handlar det om att killarna har en senare pubertet än tjejerna?
Handlar det om att  i många killars värld, så är det o-coolt att satsa på skolan?
Handlar det om att många tjejer lägger ner "för mycket tid" på skolan, så mycket tid att de kan riskera att blir stressade, deprimerade, drabbas av ätstörningar, av psykosomatiska sjukdomar?

Något som slår mig, och som gör mig bekymrad, då jag läser de samlade betygskatalogerna för åk 7-9, det är det stora antalet F som en del av eleverna är bedömda med. Ganska många,faktiskt.
När en elev har fler F ( inte godkänt) än E (godkänt) och uppåt i betygsskalan, är det då fel på eleven,lärarna eller på skolsystemet?
Det uttrycks ofta i information om betyg, att det inte är eleven/människan man bedömer utan dess kunskaper /förmågor, utifrån de kunskapskrav som finns i läroplanen.
MEN, vad är det man värderar egentligen? Jo, betygen!
Med ett antal F, så är ens värde inte så högt!
Enligt psykologdottern, så är det så att ca 10% av alla våra elever, inte har förmåga att klara av de krav som skolans mätinstrument ställer på dem.

Som jag ser det, så är vår nuvarande skola, där man bara mäter elevernas värde med betyg, utifrån ett otal mer eller mindre förståeliga, och för ett framtida vuxenliv, mer eller mindre viktiga kunskapskrav, helt kass, för väldigt många av våra elever.

De svaga har ingen möjlighet att stå upp mot de krav som ställs, de elever som har lätt för skolarbetet, de pressas allt för hårt, av sig själva och av föräldrar ( och lärare) att nå högsta betyget.

Jag förstår att det är bra med någon form av betyg för ett antal av eleverna, nämligen för dem som sporras att jobba bättre för betygens skull. Min åsikt är, att om man nu ska ha betyg i grundskolan, så  skulle det räcka med, IG, G och VG. Samt gärna något annat uttryck för IG, än Icke Godkänd....

Dessutom anser jag att det inte ska vara "fult" och "fel" att vare sig gå om en årskurs, att flytta upp en årskurs eller börja förskoleklass/ettan ett år senare än vid "rätt" ålder. Speciellt killar, födda under årets sista månader, borde kollas enligt någon skolmognadsmodell, anser jag.

Man borde också bedöma och mäta andra saker än en massa, delvis, oförståeliga kunskapskrav. Social kompetens, samarbetsförmåga, kreativ förmåga, förmåga att tänka utanför "boxen", initiativförmåga.....                         
Lästräning bör dessutom ges utifrån elevens förmåga redan från första skoldagen. Speciallärare behövs på alla skolor. ( Specialpedagoger... vad gör dom????)

I söndags blev det biobesök i Tranemo. Filmen om Ted Gärdestad. Enligt diverse recensenter, så är filmen värd ett "betyg" på  3 eller 4 , på en femgradig skala. Själv så skulle jag ge den 3,5
Idag ska vi bege oss till Borås för att se en film som fått mängder av femmor och fyror, nämligen  Three  billboards outside Ebbing, Missouri. Ska bli intressant om jag också tycker att den är så bra. Ibland kan jag tycka att filmer som är högt bedömda, kan vara lite svåra.

Fitbit viar 7717 steg. Målet är 10 000 per dag. Får väl ta några varv här i huset, för att få uppleva dagens digitala målgångsfyrverkeri. En del steg blir det förstås i Borås också.
I morgon tänkte jag, nördiga människa, försöka få till 10 000 steg på en och samma promenad. Avståndsmätning för det? Antagligen närmare 8 km....

Amarýllisen ovan, den måste ha lite problem med tidmätning, Precis när juletiden helt passerat, då är den på plats med sina vackra blommor. Njutningsvärdet av en vacker blomma, det hamnar alltid på ett högt värde.

Mätare

En mätare på varje arm har jag idag.

På vänsterarmens handled sitter den här:

Den är faktiskt rätt påstridig. Rätt som det är, så surrar  den till och  "tjatar" om att jag behöver gå upp och röra på mig. MInst 250 steg per timme under nio timmar, vill den ha,om den ska vara nöjd.

Idag har jag tillbringat största delen av dagen i en skola, som fortfarande står tom på elever. Det är bra att ha en lång korridor, på dryga 50 meter att gå några varv fram och tillbaka i. Allt för att hålla mätaren på gott humör.

På höger överarm är en sådan här mätare fastspänd. En 24-timmars-blodtrycksmätare.

När jag skulle få den  monterad och igångsatt klockan 11 idag, så visade pulsmätaren på vänsterarmen en bit över 100. Trots att jag inte i övrigt var ansträngd. Hu, att det ska vara så HEMSKT, det där med blodtrycksmätning. En kontroll som egentligen är till för att kolla att jag har rätt blodtrycksmedicin. Är övertygad om att såväl högt blodtryck som hispigheten för att möta dess värde, är genetisk betingad. Ett arv från min mor. I vuxen ålder hade hon inga allvarligare åkommor än högt blodtryck.... och påssjuka...

Nu kändes det lite bra att första mätningen, som blodtryckssköterskna utförde, visade på ett mycket bra värde. Även om jag int tror att det var ett riktigt värde, så lågt kan man inte ha. Jag har varit orolig för att det skulle göra ont, alla dessa uppumpningar. Det gjorde det då jag hade 24-timmars-mätare i somras. Idag har det inte alls varit några plågsamma mätningar. Jag tolkar det som att jag har ett lägre övertryck, än det höga som jag hade i juni. I morrn klockan 11, får jag veta..... och får också reda på om jag behöver ha starkare grejer för att blodkärlen ska hålla sig någorlunda mjuka,

Mätaren på vänsterarmen, den pockar på sin uppmärksamhet, på olika sätt. Målet 10 000 steg per dag t.ex. För att under den stillasittande dagen, få mätaren lite extra belåten, så tog jag faktiskt en promenad runt vårdcentrals-kvarteret innan jag körde tillbaka till skolan.

Trots ett antal korridorpromenader, så hade jag mer än 3000 steg kvar, då jag lämnade den tomma skolan klockan halv sex.  Vänstrarmsmätaren pockade och pockade..... gå nu dina 10000 steg.... och plötsligt fann jag mig iklädd vardagsjacka, reflexväst och stavar och på väg framåt byn. 

Vände vid Krokens stenmur och satte på en annan mätare på det mångsidiga armbandet på vänster handled, nämligen avståndsmätaren. 1,5 km, exakt, visade mätningen av avstånd från ett av kortpromenadernas vanligaste vändningsställen. 

I första allén, från Moghult sett, så började högerarmens tryckmätare sin andra mätning under promenaden. Bara några tiotal meter efteråt, började det vibrera på vänsterarmen. Återigen ett digitalt fyrverkeri, för genomförda 10000 steg.

Tillbakalutad i TV-fåtöljen så kan jag konstatera att vänsterarmsmätaren är nöjd med dagen. Högerarmsmätaren kommer om några timmar att gå över till nattmätning, vilket innebär en uppumpning per timme. Förhoppningsvis kommer jag att sova gott ändå.

Det ska bli skönt att lämna tillbaka tryckmätaren i morgon. Undrar hur länge jag står ut med den självpåtagna, pådrivande mätaren på vänsterarmen?  FAST ... egentligen.... så tycker jag att den är jättebra.

Båda bilderna är "stulna" från nätet. Hoppas att firmorna ser det som bra reklam.....

Räckte precis

Nya kompaktkameran var med på såväl gårdagens klockan 15.30 promenad, då solen sa hej då för dagen, som dagens härliga mitt-på-dagen-promenad. Konstaterar;  mycket bättre färger med denna kameran än med den gamla kompaktkameran.

Min svärmor bjöd ofta sina barn och barnbarn, liksom sina syskon och svärfars syster, på söndags/helgdagsmiddag. Maten var jättegod... men ofta något lite snålt tilltagen.

- Det räckte precis, brukade hon konstatera, då alla grytor och karotter var barskrapade, då alla hade fått mat så det egentligen räckte.... men gärna hade velat ha ännu lite mer.... mest för att det var så gott.

- Det räckte precis, kan jag konstatera om jullovet.

Har hunnit träffa mina nära och kära, och faktiskt även de nära som väl kanske inte är så kära, samt ett flertal av  dem som jag anser vara mina bästa vänner.
Har hunnit fira jul och njuta av juleljus och julprydnader, hunnit städa bort allt som har med julen att göra, och av den anledningen njutit av den härliga avsaknaden av dammiga tomtar och lätt solkiga juldukar. Har t.o.m hunnit tvätta och stryka de senare.
Har även hunnit frosta av frysen och gjort en riktigt ordentlig gallring av det som har blivit för gammalt. Samma sak gäller kylen. Den fick sig också en ordentlig rengöring.

 Tror att jag fick till daglig motion, på alla dagar utom juldagen, den dag som vi hade trevliga gäster på besök. Inser att jag inte gått de där 10 000 stegen, som tycks vara ett dagligt målvärde, varje dag. Nu när jag bär aktivitetsarmbandet från morgon till kväll, så ser jag att Modsrundan, exakt 4 km, bara ger 5-6000 steg. Bra med armbandet... man kommer till insikt om hur mycket man "behöver" röra sig...

Även geocachingen fick sig en runda, och vi fick se helt nya vyer.

Storstadsbesök... både Borås,Jönköping och Malmö.  Faktiskt riktigt kul att komma till civilisationen ibland... och alltid lika gott att lämna den...

Äntligen blev det en ny kamera inköpt, och till min egen överraskning så blev det ju dubbelt upp. Bra beslut, av mig.... det där extra spontaninköpet.

Tror att jag läst två böcker under jullovet, bara.
Några sockor blev stickade, under det att jag tittade på riktigt bra TV-program/TV-serier. Gillar Stjärnorna på slottet, tyska serien ( två delar) Hotell Sacher, Bron, ny Beck-film, amerikanska serien Allegience ( SvTplay) ...

Ja, det var ett riktigt bra jullov, där tiden räckte precis.Hade väl kunnat tänkt mig en/två dag/dagar till för ett besök, med promenad i Rångedala och för att hinna läsa några fler böcker...

Skolarbetsplanering har det inte blivit alls, vi har två uppstartsdagar i morgon och på tisdag, så jag ska nog hinna få till lite struktur för eleverna när de kommer. Jag vet heller inte riktigt hur jag kommer att jobba, vilka ämnen och klasser (förutom min femma, för den släpper jag inte) som kommer att ingå i min tjänst. Tyvärr, tyvärr, så blir det återigen nya förutsättningar för oss, när det blir vårtermin. Beroende på helt tokigt beslut, som man kunde anat konsekvenserna av, men inte tänkt igenom ordentligt.

Höjdpunkter på lovet: Träffa Konrad, träffa Ava - och deras mammor/föräldrar, förstås - samla "min" lilla släkt, geocachingrundan, städa ut julen och frosta ur frysen.

Skymningen dröjer tills efter klockan 16 idag. Mycket beroende på det klara, kyliga vädret. Ett av mina favoritväder f.ö. Barfrost och minusgrader..,,, fast helst inte kallare än -5, då man befinner sig utomhus.

En sak till ska jag hinna med under lovet, där tiden räckte precis. Jag ska åka till Tranemo och kolla på bio i kväll, filmen om Ted Gärdestad. Känns bra att ha fått in ett biobesök, under ett i det närmaste, perfekt jullov. Julmusik/kyrkokonsert blev det ingen på lovet, men det blev det vid två olika tillfällen veckorna före jul. Två riktigt bra konserter.

Och amaryllisarna de räcker ju nästan till fastetid. Helt ok, tycker att blommorna är vackra, alltid.

Jämför

Tre olika kameror, samma lilla tjej.
Bilderna tagna vid olika tillfällen förstås, med olika ljusförhållanden.
Systemkameran, inköpt på scandinavian photo i onsdagsm en Canon,... som jag förstås glömt siffror och bokstäver på... och som jag struntar i också, fick bli den som användes mest på gårdagens besök i Malmö.

Känns lite som om kameran ser betydligt mer än vad våra ögon ger. Ava ser SÅ fin ut i huden, kameran visar lite torrare fläckar.

Kompaktkameran är också en Canon. Den köpte jag också i onsdags, då jag insåg att min gamla/senaste kompaktkamera numera är sämre än mobilkameran. Trots att den var BÄST I TEST, då jag köpte den för tre (?) år sedan.  Några bilder på Ava fick jag till även med denna kamera. Några andra objekt kommer i slutet av jämförelseinlägget.

Jo, nog är den systemkameraliknande kompaktkameran lite mindre avslöjande. Inte helt fel egentligen...ger lite mjukare bilder, lite sämre skärpa.

Ett par bilder tog jag med mobilen. Denna bild får representera  den kameran.

Inte så illa av en mobilkamera från en ganska billig mobil, tror att den heter Samsung Galaxy s 7. Köpte den i juli, så den är ju relativt ny, och har en helt annan kamera än vad den gamla telefonen, tror att den var närmare fyra år gammal, hade.
MEN betydligt sämre färger är det i mobilkortet. Samtidigt som jag tycker att det är den finaste bilden...

Jovisst, är det en del skillnad på bildernas kvalitet.... men jag måste säga att jag gillar alla tre kamerorna... och att alla fyller en viktig funktion. Mobilkameran alltid--- kompaktkameran--- finns i fickan så snart man går ut på promenad eller åker i väg på något evenemang.... systemkameran, den tar man med för att man ska fotografera.

Den lilla kompakta Canonkameran var med på promenaden, från Avas hem i Malmö Centrums vackraste del, beläget mellan Folkets Park och St Paulis mellersta kyrkogård, till hennes pappas jobb i Saluhallen, alldeles nära nybuýggad konserthuset.
Några bilder:

VARFÖR är det så svårt att fota vita blommor. Det blir ingen skärpa, ingen kontrast.... bara  vit "klump". Men visst är det härligt att se årets första snödroppar.

Lite dystra färger id et begynnande skymningssljuset.... hade det blivit bättre med systemkameran, månne?

Tror ju att ett dyrt fotoredigeringsprogram skulle kunna hjälpa till, MEN jag nöjer mig med gratisprogrammet PhotoFilter. Finns det andra bra program som är gratis.. eller som är billiga. Är inte så förtjust i att "photoshoppa" för mycket. Vill mest beskära.... och så minska ner bildstorlek.  Eller.... är det något man heller inte ska göra. Jag har ju alltid gjort det, för att då tror jag att fotona ska bir lagom stora i bloggarna mina.

En rosenknopp i januari. Visst är det en härlig syn. Förstår att den skulle blivit ännu finare om jag "orkat" ta med systemkameran på promenaden.