Långhelg

... och vilken sådan det blev! Högsommar!
Känns som vi varit veckolångt lediga...det var "studiedag" i onsdags.... en dag som är ganska så kravfri för en lärare, på det sättet att man kan komma som man är, utan några som helst förberedelser. Känns lite lyxigt i vårt yrke.

Långhelgens tre första dagar har varit välfyllda av aktiviteter..... idag fick äntligen bli en hemmadag.
Helgsammanfattning följer:

 Geocaching har väl inte så hög prioritet längre, men ibland kan det vara kul att se något nytt.
På Kristi himmelsfärdsdag tog vi oss en liten tur till Småland, närliggande område kring Gnosjö.
Härligt att vandra på en fin skogsväg....

... till målet med geocachingnamn Bergakungens sal.
Häftigt ställe, absolut... och allra häftigast var grillplatsen som fanns alldeles intill bergväggen.

Lite otäckt för höjdrädd tant... och gubbe som inte heller är så djärv.

Men absolut sevärt!

Någon cache fann vi inte, mest beroende på att jag inte ville att C-E skulle klättra på höga stenar. Tror jag vet var den fanns. skickade en fråga till mannen som lagt ut cachen, om jag tänkte rätt... fick svaret ... "man behöver klättra en bit upp på bergväggen".

Varför ska geocaching vara så hemligt? Frågade om det gällde att klättra på några höga stenar, men kunde inte få ett ordentligt svar.

Visst kan geocaching vara skitkul... men som sagt, jag begriper mig inte på att det ska tas på så stort ALLVAR. Det är ju min grej, jag är inte med i något mästerskap.... om jag vill veta, om jag vill "fuska"...låt mig göra det!

Igår kom det ut en klättercache i Svenljunga."Där behövdes ytterligare någon femfemmecache" skrev hon som klättrat upp i ett träd och bundit fast en burk...
Även om jag är femfemma, så fixar jag inte dessa klättercacher.... så när jag fick upp den nya cachen i mobilen, så kunde jag inte låta bli att skriva att det hade varit mycket trevligare med en cache för alla.

Naturligtvis togs min kommentar bort, och den har dessutom i ALLVARLIGA ordalag diskuterats på FB.

Det finns, som sagt, för många som tar en kul fritidssyssla med för stort allvar... eller så saknar man humor....

Högt uppe på ett berg i Åsenhöga fann vi en burk. Luvaberget kallades platsen, och just på Kristi himmelsfärdsdag, så brukade dåtidens ungdomar klättra upp på den lilla platån. Fin utsikt fick nutidens halvgamlingar!

Vid bergets fot växte mängder med vacker förgätmigej.

I Skärvhult hittade vi ett annat häftigt ställe. En plats som varit någon form av kraftverk. Någon burk hittade vi inte här heller.... men det var inte det viktiga egentligen... det roligaste är att se intressanta platser.

Tre burkar fick vi ihop på en förmiddag. Hade det varit för ett par år sedan, så hade jag varit missnöjd....bara att konstatera, att lite nördig har man varit vad det gäller geocaching.
Idag ser jag "hobbyn" som en möjlighet till en liten utflykt.

Det härliga vädret inbjöd till en cykeltur på eftermiddagen. Nytt möter gammalt. Fiberdragning på gång utanför traktens äldsta lilla stuga...

I fredags var det läge för en tur till Halmstad. Syrenerna toklommade. Och tokdoftade.

Johanna och Konrad tyckte också att det skulle passa bra med en utflykt till den gamla stugan, denna vackra försommarfredag.

Både C-Es och Konrads klädsel matchade stugan mjuka fleecefilt.
Konrad har blivit väl bekant med morfar, de ses ju varje vecka.

En riktig liten glädjespridare för oss alla, är den lille killen.... som numera har blivit "stor" och har massor av styrsel i sin sin kropp. Häftigt att följa utvecklingen!

Långpromenad på Östrastranden-området hann vi med...och tant mormor tog årets första dopp i havet. Först blev det ett par riktiga kärringadopp, men när jag sedan kom lite närmare stranden, så kunde jag ta några simtag både på mage och rygg. Uppfriskande härligt!

Igår, lördag, var vi bjudna till Rångedala, till bror och svägerska.
Efter god grillunch, så gav jag mig ut på egen promenad. Riktigt varmt var det, men tog man det lugnt, så gick det bra att vandra en halvmil i de vackra omgivningarna.

I Finnekumla hagar blommade  smörbollarna för fullt.

Den första skogsnävan hade precis slagit ut, trots att det var precis fyra veckor till midsommarafton.
 ( Midsommarblomster)

Liljekonvaljernas tid är nu....

.... och lupinerna blommade på den plats de har funnits sedan jag var barn.
- Kan vi inte ta frön från dom och så uppe hos oss? minns jag att jag frågade min mamma.
- Nej, lupiner är ogräs, sa min mamma.
Hon hade helt tydligt inte blivit bekant med kirskål, hon.
Och jag tycker fortfaramde lupiner är fina. Försökte med så frön här i Stockremma, men det funkade inte.

Mandelblommor finns det i massor i Finnekumla by. Mycket mer än när jag var barn.

 Och så de  väldoftande syrenbuskarna.... de har en kort blomningstid... men just de dagarna är de sagolikt vackra.

Favoritutsikten, ett par hundra meter från mitt barndomshem.  Här finns en geocache, sedan flera år tillbaka... och den har, med rätta, inhöstat en del favoritpoäng.

Barndomhemmet är sig ganska olikt,,,,,men omgivningarna är sig ganska så lika....

.... liksom den välbekanta nötkreatur-doften.

Anledningen till att vi var inbjudna till Roger och Anki just igår, det var att finalen i FA-cupen gick mellan de båda herrarnas respektive engelska favoritlag.

För egen del så förstår jag inte riktigt hur man orkar engagera sig i engelska lag.... jag är inte ens så engagerad i mitt eget favoritlag Elfsborg längre. Jag följder dem absolut, men bryr mig inte så mycket om de vinner eller inte.

Eller som min lärarkollega, sportchefen på radio sju, uttryckte det en gång då jag undrade hur det kändes att kommentera Elfsborgsmatcher, när laget blev utspelat. "Jag bryr mig inte så mycket längre", sa han. " Solen går upp nästa dag, vare sig de vunnit eller ej"

Dagens promenad gick här hemma.
Undrar om inte vår lilla by har syrenrekordet, om man slår ut antal blommor per byinvånare.

Helt underbart att möta doften av syrener. på hundra meters håll!

Svåger Roger har skapat en bred stig, där en av döttrarnas gamla ridstigar gick.
Bra skogsväg, tycker jag, som inte gillar att bli riven av grenar på bara ben.

Hos Karla fanns tiotalet hästar. Så roligt att se de fina djuren på den välbekanta hästplatsen. Fick en liten pratstund med markägaren, under det att det blåste rejält omkring oss.

Några droppar regn kom, då jag kommit hem igen. Mer av det åtråvärda blöta blev det tyvärr inte. Sol och värme är härligt, men nu är det regn som behövs!

Den kommande skolveckan är lättplanerad, då man största delen av tiden har de härliga sexorna. Det är många aktiviteter på gång... studiebesök, högstadieskolebesök, friluftsdagsförberedelser.....

Tre veckor kvar tills dess barnen får sommarlov.... efter denna helgen så känns det som om vi redan var där....

Blommor och backar

En och en halv vecka från snötäcke ( om än bara för några timmar) till högsommarvärme!
Tycker nog att det är Sverige och vädret vårt, i ett nötskal. Det är snabba ryck!

Inte underligt egentligen, att vi får lite kallare väder ibland.... hade vi inte haft vår  varmvattenström ute i Atlanten, så hade nog inte vårt land varit speciellt tätt befolkat.

Jag gillar väderväxlingarna.... det jag har svårt för, det är skillnaden i dagsljus mellan vinter och sommar. Isvintrar har jag heller inget till övers för, det är så besvärligt när man är halkrädd tant.

Under högsommardagar, så får jag sådant sug efter att ge mig ut på en cykeltur.
Idag var en sådan dag. Efter kirskåls och kvickrotbekämpning,  växthusplantering och pastasalladslunch, så kunde jag inte motstå suget längre.

Äger ju en elcykel sedan några år, men den är jag inte så förtjust i. Jo, den är bra för långturer ... tre mil och mer.....men för favoritturerna genom byarna som slutar på -bo och -ås, så vill jag trampa lugnt på min vanliga cykel, och verkligen njuta av det som växer längs vägkanterna.

I Gumpebo blommade violer av olika slag, liksom gökärt.

Skogviol och kärrviol fanns  på var sin sida vägen.... ja, det var så jag tänkte att den här lilla byn borde ju inte heta Gumpebo utan Violby. Nattvioler brukar för övrigt finnas i massor längs skogviolsidan, lite senare på sommaren.  Får nog lämna in bynamnsbytesförslag..... Gumpebo... det är ju inget vackert namn.

På höjden i Amnabo stannade jag en bra stund och njöt av denna vackra violmatta.
Konstigt att kameror ( iaf halvbra sådana) har så svårt att återge den lilablå färgen på ett bra sätt.

Trampade uppför backen i Spolabo och stannade på toppen.  Här är det så fin utsikt åt flera håll. Maskrosor förstärker vackerheten.

Började fundera på det där med vad som är ogräs och vad som är vackerhetsblommor.

Kirskålen, min antagonist i trädgården, har de vackraste blommor man kan tänka sig.
Om man låter den komma i blom.  Jag för ju ett regelrätt krig mot växten, men stora delar av det gigantiska underjordnätverket överlistar mig och ger mig en tankeställare, då de fina blommorna visar sig.

Vad är ogräs och vad är inte ogräs?

Sådant som breder ut sig stjäl plats för andra växter, det kom jag fram till vara ogräs.

Tankarna gick vidare till likheter mellan människor och blommor, under det att jag passerade Remmabo.   De flesta växter gör nytta, som en del av ekosystemet.  Även parasiter gör i viss mån nytta, som nedbrytare.

Gör alla människor  människor nytta? Jag hittade inget svar på det.....för jag vet faktiskt inte....men jag tror att alla människor är viktiga för någon... iallafall hoppas jag det.... och då gör man ju nytta,

Många blommor är vackra, en del är dessutom nyttiga att äta. Men det finns vackra giftiga vöxter, och det finns vackra tistlar som sticks....

Finns det några människor som är allt igen vackra, allt igenom goda?

När jag trampade i den långa backen från  Kvistbäck till Fiås tänkte jag på en människa, som jag ser som genomgod. Hon heter Britt, och kommenterar ofta det jag skriver och visar på FB och Instagram.
Har alltid tänkt på henne som genomgod.... men jag vet ju ändå inte, för jag känner ju inte henne så väl.

Jag tänker också på den goda kvinna, som jag  jämför med den vackra humleblomman. Hon heter Inga och blev min vän på äldre dagar.  Henne ser jag också som en genomgod person. Hennes personlighet är som humleblomman,  lite tillbakadragen och försiktig, men när man kommer nära, så är hon både god och vis.

På toppen av backen i Fiås, kom jag att tänka på hur olika vi har det vi människor, med uppförbackar, nedförsbackar och raksträckor. För egen del, så har jag ju varit med så länge jag upplevt både uppförsbackar och nedförbackar på livets väg.
Tyvärr så har jag haft svårt att njuta av nedförsbackarna många gånger, utan i stället tittat tillbaka på branterna uppför och mentalt stannat kvar där.

Min kloka humleblomstervän, hon har haft den branstaste uppförbacke man kan tänka sig, under det senaste året. Ändå så kan hon njuta av de korta raksträckor eller små nedförslut som hon ibland kommer fram till. En imponerande människa, som har så mycket att lära oss andra.

Nedförbacke, det har jag absolut haft den senaste tiden.
Nedförbacken från Fiås, ner till Grimsås samhälle, den är lång och brant.  Man får allt bromsa en hel del, så att det inte blir en farlig vurpa... och för att hinna uppleva de vackra vägkanterna.

Vid den gamla missionskyrkan, numera en mindre fabrik, hade den vita rhododendronbusken slagit ut i all sin prakt. Fruktträd, hägg och spirea stod också i full blom i samhället.

Från  Grimsås och hem till Stockremma är det tre-fyra kilometer.
Vägsträckan går genom mosslandskap, hyggen och skogar. Knappast en blomma vid vägkanten, en riktigt tråkig sträcka. Lite upp och ner går det, utan några riktigt branta backar.

Precis som vardagen, tänkte jag..... och kom samtidgt på att det är efter de jobbigaste backarna som man har den bästa utsikten. Men det måste bli nedförbacke då, annars blir man skrämd av höjden.... och utpumpad av det tunga arbetet uppför.

Blev visst en filosofisk resa det där.....och nog är det så att både ensamma promenader och ensamma cykelturer i maklig takt, har god inverkan på både kropp och själ.

Halmstad

Kom på det, då jag räfsade i hop gräset utanför vår gamla stuga i Halmstad igår; 

I år är det fyrtio år sedan som svärfar Holger kom hem till mig och C-E i vår tranemolägenhet, och frågade om vi ville vara med och köpa en stuga i Halmstad.

Man skulle dela det "vita" priset på svärfar och hans tre barn. En stuga för alla att dela på alltså.

Svärfar skulle betala de "svarta" pengarna.

Det var så man gjorde för fyrtio år sedan. Betalade en redovisningssumma "vitt" och sedan ett antal svarta pengar. Köparen fick ner det totala priset, säljaren  fick en större vinst, på  pengar som inte blev redovisade för beskattning.

Kommer ihåg att det funkade på samma sätt, då vårt Stockremmahus blev byggt, 1979.

Kanske det är så det går till även idag,jag vet inte.....

Den ekonomiska brottsligheten vi medverkade till på sjuttiotalet, är iallafall preskriberad.

12 500 kr, det var en fjärdedel av det "vita" beloppet 1977.
Ganska svårt att förstå idag, då  det reeela värdet på det gamla huset med tillhörande tomt, sannolikt skulle kunna generera en miljon kronor. Betydligt mer än vad vårt fortfarande ganska så fräscha hus härhemma, skulle kunna säljas för.

Jag hade bara gjort ett besök i Halmstad innan dess som vi blev fjärdedelsägare till en sommarstuga där. Det var midsommaren samma år, då vi tillbringade helgen i husvagn ( har bara "bott" i husvagn två gånger i nmtt liv... inte riktigt min grej...) på Hagön, campingplatsen ett par kilometer från Knipans stugområde, där var stuga var belägen.

Det har varit många roliga tillfällen i den gamla stugan under de 40 år som vi varit delägare eller helägare till den. Stugan har varit en plats att träffa vänner och släktingar, en ställe att umgås på under betydligt enklare former, än vad ett "bjudning" här hemma inneburit.

När den äldre generationen gick bort och när övriga delen av familjen växte åt olika håll, så ville två tredjedelar av syskonskaran sälja huset. Vi fick köpa ut det, för ett humant pris.  Dock hade de 12 500 kr som man satsat mer än trettio år tidigare "förräntat" sig  bra.

Jag är glad att våra döttrar framhärdade att vi skulle behålla huset.

Sen kan man ju tycka att det vore läge att göra som så många andra på Östra strandens olika fritidsomåden, riva det gamla och bygga nytt. Men när jag satt inne i det gamla huset igår, så insåg jag att  vår sommarstuga är perfekt för oss. Vi behöver inte mer, eftersom ingen av oss stannar några längre perioder. Det är en vackerväderstuga för en övernattning, eller möjligen två. Sen blir det ett antal resor fram och tillbaka varje sommar, men faktum är att med kortare restid än tre timmar tur och retur, så funkar det bra med både dagsresor och tvådagsresor.

Det var ganska tomt i området igår, trots vackert väder.

Vi skulle kolla så inte vattnet i ledningarna hade frusit, då det blev frost ända ner i kustlandet förra veckan. 

Det hade klarat sig!

Dessutom behövde gräsmattan en frisering, och  lite blommande växter planterades i rabatten på husets framsida.

Vi tog förstås en promenad på stranden. Några modiga hade lagt sig för solbad, några andra modiga badade faktiskt i havet.

Stranden har förändrats enormt mycket under de senaste åren.  Det område som tidigare bestod av sanddyner, är numera nästan helt bortspolat. Det är bara några tiotal meter kvar, innan stranden, och  i storm uppiskade vattenvågorna, når fram till husen.

Känns bra att ha sitt hus beläget på 300 meters avstånd från det hotande vattnet!

En annantanke med gårdagens resa till Halmstad, det vara att fira C-Es jämna ( 64 är väl jämnt?) födelsedag, med att äta fiskplanka på resturang Pio.

I väntan på att restaurangen skulle öppna, så åkte vi till rhodedendronparken i Tylösand, för att njuta av blomsterprakten där.

Nu hade inte rhodedendronen kommit längre där, än vad de har gjort här hemma. Detta, trots att det fanns blommande praktbuskar i trädgårdarna i Tylösand. Parken ligger i en dal, det är mycket skugga, så blomsterprakten kommer sannolikt att vara som störst om två veckor.

Vi tog den korta promenaden ner till Tjuvahålan i stället, och fann att just där var det rena paradiskänslan,

... med blommande körsbärsträd och blommande spirea.

Just där och då sände jag en tanke till min hädangågne svärfar..... Varför kunde han inte hittat en stugai trakterna av Tylösand i stället ? Naturen  är så annorlunda, jämfört med naturen på Östra stranden. Klippor, sand, skogar och hedar avlöser varann.... och varje årstid har tokblommande växtlighet. Om ett par månader är det kaprifolens tur, det blommar och doftar  på alla upptänkliga ställen.

Pios fiskplanka smakade, som brukligt, alldeles utmärkt. Förhoppningsvis blir det fler besök på Pio i sommar.

40 år i Halmstad! Inte konstigt att man är "gammal".
Så bra att svärfar Holger fixade oss en sommarplats, och så bra att vi kunde bli ensamma ägare och slapp dela den med många andra.
Hoppas att den nya generationen, 2017-barnen, också får möjlighet att få uppleva fina och roliga stunder vd Kattegatts strand.

Nöjdhet

... eller heter det förnöjsamhet.
Googlar ordet förnöjsamhet  och ser att det innebär att en förnöjsam person är glad och nöjd med det lilla.

Förnöjsam, nä, det är inte inte det ordet jag söker.  Jag är allt lite mer krävande många gånger. På gott och ont.

Jag menar nöjdhet ... även om det ordet  kanske inte finns..... och sannolikt aldrig skulle bli godkänt på Wordfued.

Nöjd med sig själv och med det man, ensam eller tillsammans med andra åstadkommer, det är man alldeles för sällan.
Så många gånger man fått höra; - Detta har vi gjort bra, men vi kan ännu bättre.
Nej, jag vill inte bättre, jag är nöjd och mer än nöjd.... och måste få vila i det ett tag,  innan nya vindar tar tag i ens göromål och för dem på andra vägar. Vägar som också kan leda till att man känner nöjdhet med det man åstadkommit.
Eller missnöjdhet.

Vår lille glädjespridare är nöjd för det mesta.   De är bara när han är hungrig eller när han blir riktigt trött som han visar att han inte är nöjd. Vem känner nöjdhet då blodsockret är för lågt eller då man är alldeles för trött. Inte jag iallafall.

Nog har denna lilla människa fått mig att se livet ur nya perspektiv och kanske också gjort mig till en nöjdare människa. Nöjdhet kände jag också, då jag såg hur fint tröjan som jag stickade några månader före hans ankomst, passade honom.



Under senaste veckan har jag kommit på mig att känna nöjdhet flera gånger om. Det är en bra känsla.
Promenader är bra för nöjdheten, och jag är så nöjd, glad och tacksam att jag kan gå ut på i stort sett dagliga promenader.

Lönehöjning kom via mail. Det här med girighet vad det gäller pengar,det förstår jag inte. Jag kände nöjdhet med den lön jag hade innan, och hade varit mer än nöjd om mitt lönelyft i stället fördelats så att alla vi som jobbar med samma barn, kunde ha ungefär lika mycket betalt för det.

Den funktinella träningen har varit förlagd utomhus vid de senaste tillfällena. I tisdags  var det kallt och blåsigt, och jag var väldigt tveksam till att vi skulle "gympa" utomhus.
Men oj, vilken nöjdhet hela min kropp kände efteråt.  Det tillför sannolikt en extra dimension till träningen att genomföra den i friska luften.

Något annat s0m jag känner nöjdhet med, det är skolarbetet.
Så mycket man kan göra, då man har "stora" elever.
Riktiga verklighetslektioner......
Denna vecka har vi kollat hur mycket det skulle kosta att asfaltera skolgården ( vilket absolut behövs) och hur mycket det kostar att fylla den stora sandlådan med sand.

Matte på riktigt, det borde man ha oftare.  En kvarts miljon går det ( minst) på att lägga ny asfalt skolgården. Sand  kostar ca 180 kr kubikmetern, hemkört.

En annan nöjhetssak, det är att det digitala läromedlet Espresso äntligen fungerar.
Köpte det i höstas, men fick inte till det.... filmerna bara "laggade".I mitten av vårterminen så hittades felet i kommunnätets brandvägg....

Helt underbart att se eleverna sitta med sina Chrome books och kolla filmer från nittonhundratalets olika decennier, och sedan efter sin bästa förmåga, göra innehållet i de korta filmerna känt för andra, via google sites.

Jag är mycket nöjd med att  arbeta med eleverna i google suite. Jag är mycket nöjd med att den ikt-ansvarige skolledaren som vi har i T-mo kommun och vad hans kunnande och positiva påverkan tillfört våra elever.

Vår fina skola, med de helt otroligt fina elever som vi har där, gör mig nöjd och glad.
Ibland är jag inte lika nöjd med mig själv, den gamla lärarinnan kan bli lite otålig mot elever som jobbar långsamt eller inte riktigt förstår.
Har väl alltid haft större tålamod med starka barn än med dem som har det lite jobbigare, men  har samtidigt - till min nöjdhet - insett att d et är väldigt roligt att jobba med elever  som behöver lite extra stöd.... bara jag får ha dem i en liten grupp, och lägga nivån där de är. Den gamla lärarinnan skulle gärna jobba som speciallärare under sina sista år.
Såg en annons att man på gymnasiet i T-mo söker lärare för att jobba mot lågpresterande  elever,  lärare med bakgrund i grundskolans tidigare år.  Blev riktigt sugen att söka... MEN jag kan bara inte överge vår fina skola....det är inte lätt att få tag på lärare till dit.
Känner lite oro över att vi inte ska få någon sökande på den tjänst som nu ligger ute.

Dagens nöjdhetskänsla nummer ett var att läsa på vännen Ingas blogg, att hon mår bättre och snart får komma hem från sjukhuset. Jag önskar henne en fin vårtid, där hon kan njuta av alla färger och dofter.

Någorlunda städat har huset blivit idag. Grönsakslandet blev sått och nu väntar vi bara på att värmen ska komma och sätta igång groningen.

Nöjdhet var ordet.... och känslan är bra.

Bilderna togs i Ulås i söndags samt på gårdagens promenad härhemma i byn.