Fiskfrosseri, fest och friskluft

Till Tiraholm var vi bjudna. Vi skulle få avnjuta ett annorlunda julbord, ett julbord baserat på insjöfisk och viltprodukter.
Klockan sex skulle maten stå framdukad- Vi startade hemifrån redan före halv fem. Vägen till Tiraholm går via den väg där jag var och geocachade på novemberlovet och där vi var på julmarknad för bara två veckor sedan.
På Tiraholm har vi varit flera gånger, men aldrig på vintern.
Kunde inte komma ihåg att det var så långt mellan Reftele och Tiraholm. Vid avtagsvägen mot Bolmsö, fick vi stanna och ta fram den gamla hederliga atlasen, för att försäkra oss att vi verkligen  var på rätt väg.

Det var vi, och hade fortfarande en dryg mil kvar.

Var ändå framme i god tid. Fiskbutiken var fortfarande öppen, vilket gav anledning att köpa både gädda och lax. Halva gäddan är just avnjuten. Tillagad i ugn med pepparrot, dill och grädde. Mums.... trots en del benplock.

 Det dukades upp många intressanta saker på bordet.
Inlagd braxen, kokt och stekt inlagd mört. Knappast någon fisk som man vanligen tar till vara. Sån´t man gav katterna, då man var barn/ung och metade i Viskan därhemma  i Rångedala.
Här hade man verkligen ansträngt sig för att ta till vara det lilla som fanns att ta tillvara, på det som jag hittills ansett som skräpfisk. ( Grymt för fiskarter att få det epitetet....)
Tiraholmskockarna hade  fått till välsmakande inläggningar av alla sorters fisk En favorit för mig var göskinder. De hade samma smak och konsistens som en nykokt kräftstjärt..

Mycket lax i olika former fanns på bordet. Alltid lika gott.
En del kött fanns också, allt från vilda djur. Vildsvinsskinka smakade helt ok och viltköttbullarna var riktigt goda. Kål i olika former kunde också avsmakas, och jag fick en ny favorit, brunkål.

 

Ja, det var en spännande och smakfullt julbord, där det  gällde att ta lite av varje på tallriken och avnjuta varje rätt långsamt. Tror att det blev tre besök vid bordet.
Tänkte på det då jag vaknade i morse: tänk så mycket bättre fiskfrosseri är jämfört med traditionellt julbordsfrosseri. Efter ett "vanligt" julbord brukar jag ha svårt att sova, för magen vill inte ge mig det lugn som behövs för en rofylld sömn.

Anledningen till att vi var bjudna på julbordet i Tiraholm, var att Johanna och Martin gift sig på alldeles egen hand, för fyra veckor sedan.

 Nu ville de bjuda sina allra närmaste på en liten festlig tillställning, med anledning av detta.

 

Martin mamma och pappa, Arne och Kerstin, hans syster Jenny och hennes make Göran, hade via lite krokiga vägar tagit sig från Östergötland, ända ner till mörka Småland... eller rättare sagt ända ner i Hallands län, för det är där Tiraholm ligger.

 Efterrättsbordet gick väldigt bra ta för sig från, trots att magen var ganska så fisk- och viltfylld.
Mandelmusslorna var rena nostalgin för en tant. Ostkaka har aldrig varit någon jättefavorit för mig, men saffranskakan som också fanns på efterrättsbordet,  var supergod.

Lite konfekt gick också ner.
Nästan lokalgjord även denna, importerad från Markaryd.

 Arne hade förberett ett tal för "brudparet".

Det handlade om Martins barndom och unga ungdom.

Kände mig lite socialt handikappad, då vi inte ens funderat på något liknande - tal eller sång eller bildbok.


Kanske för att vi själva gift oss på samma sätt som Johanna och Martin, och att jag personligen tycker att stora tillställningar med tal och klädkod och "måstevaragladochtrevligfastviingetharattprataom" är .... milt uttryckt... inget som jag vill vara med på. Gäller både bröllop och stora fylla-årkalas...  ( sen har jag varit på något trevligt fyllaårkalas, det har jag.... tänker på när Inga fyllde år förra året... det var trevligt ... och utan krav att vara något annat än den man är..)


Trevligt var det iallafall... lite ovanligt.... säger tack till Johanna och Martin för en trevlig kväll, ( och födelsedagspresent till tantmamman), tack till Kerstin och Arne för present ( när man fyllt 61!!!) och sällskap och till lärarkollega Jenny och Göran för trevligt sällskap.

Konstigt var det, men hemvägen kändes mycket kortare än vägen till Tiraholm.... det var ju inte så långt hem till kända trakter ändå.

Första adventsöndagen inbjöd till långpromenad.
Längesedan jag gick den drygt 5 km långa rundan på landsväg, skogsväg och byväg ... den som vi kallar "Stockremmarundan".

Det har blivit en hel del avverkat utmed landsvägen också, inte bara hos oss.
Landskapet blir annorlunda och ljusare. Kan nog bli riktigt fint då man fått bort virkeshögarna.

Utmed skogsvägen finns det flera fina naturområden.
Som detta, där det växer tiotalet arter av lavar.
På träd, stenar och på marken.

Har länge tänkt lägga ut en  geocache här, en som man får svara på lite allmänbildande frågor för att hitta koordinaterna till. Få se om jag kan få till det ... snart... eller till våren.
Skulle vilja gömma en tomte här ute i skogen... skulle passa bra som cache-burk.

 Solen bröt igenom molnen, när jag var nästan hemma, inte långt ifrån Roberts tv-berömda stenmur,
Fick en bild med ordentliga skuggor på, både från tant och stolpe.

Julrosen blommar mer än någonsin tidigare.
Kommer att fortsätta blomma ända tills det blir många minusgarder eller den blir övertäckt med snö. Outslagna knoppar klarar vintern och slår ut till våren.
Såg att den gamla julrosen, som jag en gång fick av Karla som julblomma, nu spridit sig och satt två nya miniplantor med ett par blomknoppar på varje planta.

Åkte ner till skolan och fixade till den traditionella adventskalendern.
Fick den här kalendern då jag fyllde 50. Döttrarna hade fyllt den med godis och med lappar som hänvisade till olika paket i en medföljande kasse. En favoritpresent, som under alla följande år ( förhoppnigsvis) glatt mina elever.

 Det blev en promenad till, efter hemkomsten från skolan. Solen sken så inbjudande, så att jag bara kände att jag måste ta tillvara de livgivande strålarna.
Tog pumpstavarna ( istället för de vanliga... går nästan alltid med stavar, för det får tanten att räta på sin gamla rygg, så att den inte börjar bråka i onödan)
C-E  gjorde mig sällskap på den drygt 1,5 km långa rundan kring Flathult.
Tänkte att vi skulle träffa på vit katt ( Fredrik), och det gjorde vi.
Han brukar så gott som dagligen gå ut till landsvägen, passera den och sitta och spana efter sork (??) i närheten av Gunnars hus. Så gjorde han även idag.

C-E undrade om han ville gå med hem och äta Sheba.
Lite tvekade katten, för det var ju inte kväller och hemdags än.

Katter är inte så smarta. Sheba är ett fungerande lockrop.
Så katt bestämde sig för att få tidig måltid idag, och följde med hem.

Ser en del fruktansvärda trädgårds/hus-ljusdekorationer på bilder och irl.
Detta är vår lilla ljusslinga. Tycker att den är så fin och så lagom.

Smaken är ju delad vad det gäller det mesta.... så det får jag ju tycka.

Förstaadventsbloggandet avslutas med hemkommen katt på adventsduk, vid adventsriskruka.  Fin bild tycker jag.

Ute faller mörkret och lite skoljobb återstår inför veckan. Hög tid att sätta igång med det!

Sån´t som sakta smyger sig....

Åldern t.ex.

Igår smög den sig över 61. Länge sedan man var femfemma nu. 

61. Smakar på det ojämna talet. Känner inte så mycket. Varken sötma eller sälta. Lite avslaget.

Man hinner inte riktigt med i ålderssmygandet. Känner fortfarande inom mig som om jag vore  20 år yngre och 20 kg lättare. Det gäller att smyga förbi spegeln, så att den inte får syn på en... för då blir man avslöjad.

Tänker på att 30- 40 årsåldern är den bästa tiden i människans liv. Man är inte riktigt ung längre, man blir tagen på allvar, samtidigt som man är tillräckligt ung för att fortfarande göra många livsval.

Tänker på att döttrarna är i den bästa åldern.... klart att jag måste vara gammal då.

Ålderssmygandet är iallafall rättvist. Alla blir lika mycket äldre för var dag som går.  Och visst får man vara glad för varje ny dag som man får smyga in i. Försöka ta till vara den, för man vet inte hur länge man får någon dag att smyga omkring i.

Solen smög fram idag. Den vågade sig inte högt, men den gjorde dagen betydligt ljusare och jag kunde till och med känna värmande strålar komma smygande då jag gick över skolgården vid lunchtid.
Skyndande mig hem efter skoldagens slut vid kvart i tre, för att kunna njuta lite mera av de livgivande strålarna.
Det var då som dimman sakta smög sig fram på längs marken, medan solen smög sig ner bakom horisonten.
Den lilla värmen som funnits var borta, men vackert, vacker var det där ute i den till några plusgrader uppvärmda luften.

Förkylningen smög ju  sig på mig förra helgen. Den passade på att ta sig en liten tur ner i luftrören ett tag. Det har inte varit läge för lite mer ansträngande träning på ett tag.

Promenad går bra, så jag tänkte mig en tur fram och tillbaka till Kroken. Fyra kilometer. Nu smög de gamla fötterna iväg med tanten dubbelt så långt, ut i skogen, över järnvägen och tillbaka upp till Kroken.

Under tiden smög sig skymningen och mörkret på. Fast klockan bara var fyra!

De där korta dagarna har heller inte aviserat sin ankomst ordentligt. De bara är där. En sådan där sak som sakta smyger sig på....

Tomtarna börja smyga fram ur vrårna då jag har musik med småklasserna. Tomtesånger är favoritsånger. Glada sånger är favoritsånger för barn. Får barnen sjunga med lust och glädje, så smyger sig ofta ett musik och sångintresse fram.
Tänker på berättelsen om när Gud drev ut människorna ur paradiset efter syndafallet. En enda ängel erbjöd sig att följa med människorna ut i den kalla världen. Musikens ängel. Visst är sång och musik till glädje, vid alla tillfällen.
Tycker den som just nu låter "så mycket bättres" spellista på Spotify gå dagligdags. Årets artist och musikutbud tycker jag har varit outstanding. SÅ mycket bra musik som får en renässans genom TV-programmet. Och som sakta smyger sig in i och fastnar i våra hjärnor igen.

Något som sakta smyger sig framåt, det är mognaden och förändringen hos mina elever. Plötsligt har alla mina "små" fyror blivit nästan lika "stora" skolelever som de "stora" femmorna. Känns lite som ett hallelujamoment då man ser förändringen hos  eleverna. Det är så roligt!
Jag har världens bästa jobb.... synd att inte fler ungdomar med "huvet på skaft"  inser att lärarjobbet är skitkul. Förhoppningsvis ska väl lönen bli lite bättre för alla inom jobbet, iallafall har politiken lovat det.
Men politiken, det är förstås ofta en företeelse som sakta smyger sig bort från de löften den avgett.

 Kom tillbaka till Karlas julhus då mörkret fallit helt.
Vem kom smygande ur mörkret, om inte husägaren i egen hög person? Fick en trevlig pratstund och en vilopaus i det mjuka mörkret.

Jag lär mig aldrig. Efter en hel dags skolarbete ska jag inte ge mig ut på en 8-9 km lång promenad. För jag vet ju vad som händer; när jag gått tre-fyra kilometer så kommer ryggvärken sakta smygande. Långpromenader ska företas på förmiddagar, efter nattvila. Då håller den (ibland) dumma ryggen bra.

Månen smög sig fram ur dimman och den ostadiga tanten + kameralinsen gjorde den dubbel. Ganska häftig bild!

Dags att sakta ta sig upp för trappan och vila den trötta ryggen. Lite strumpstickning. Högen av färdiga strumpor smyger sig sakta större  och större. En del ska få bli julklappar. Tanken vad jag ska göra med återstoden av högen får sakta smyga sig fram.

Juletiden börjar också smyga sig på. Det får den gärna göra, för efter jul går det mot vår....  det känns ganska bra att veta att det är mindre än en månad till smygandet går från mörker till ljus igen.

C-E cachecoachar

Ja, det var faktiskt C-E som kom med förslaget om att geocacha i helgen.
Han lade fram förslaget redan i fredags, och jag var väl inte jättesugen. Hade ju planerat städning av hus, läsning av barnböcker, skoljobb....
Men man kan ju ändra sig. Var ju ett tag sedan senast vi var ute. En runda var C-E ute efter. Var ?
I Jönköping kanske?

Hittade en liten runda nära flygplatsen. Rätt sida av stan för oss. Det visade sig att rundan var utlagd för bara en vecka sedan. Svårigheten på cacherna  låg mellan 2,0 och 3,5. Kanske någon skulle vara för svår för oss?
Även om det skulle kunna vara en del svåra gömmor, så kunde rundan vara värd ett besök... och frisk luft och lite motion skulle vi få. Plus några extragömmor längs vägen, nära rundan.
Som på denna fina favoritplats.
Cachebeskrivning:
Manicken som står där på bergshällen och ser ut som nån slags raket är i själva verket en fast positionerad GPS-mottagare som tillhör det nationella nätverket SWEPOS. Med långtidsmätningar kan man mäta på millimeternivå för att t.ex se jordskorpans rörelser och för byggarbeten.
Just denna station är en av Sveriges 36 klass A-stationer. Gemensamt för dessa är att de är fastgjora i berggrunden för maximal precision och att de är rustade för maximal tillförlitlighet. Det finns även klass B-stationer, som inte har samma krav.

Grunkplatsen hade en utmärkt utsikt över flygplatsen.
Tror att vi åkt från lilla Axamo flygplats en eller två gånger, för längesedan. Minst en gång iallafall, första gången vi var i London 1978.
Kommer ihåg att det var dåligt väder med dimma på hemvägen och att man hotade med att vi kunde få landa i Stockholm.
Precis när jag skulle "till" på toa, så tändes fasten seatbelts-lampan och man meddelade att man ändå skulle landa i Jkpg. Oj, vad bråttom jag fick! Det blev kissiga trosor på vägen hem till Tranemo, där vi bodde på den tiden.

En bra, men lite blöt, grusväg tog oss mot cache-runde-området.
Vägen gick delvis på en gammal banvall. Vi parkerade vid denna cachegömma, som låg alldeles intill Sandserydsrundan.
Cachebeskrivning:

Borås-Jönköpings Järnväg (BsJJ) bedrev persontrafik på Ulricehamnsbanan 1940-1960. Denna cache ingår som en del i en serie cachar längs banvallen. Nästan hela sträckan går det bra att cykla eller gå på vallen.

Sandserydsby hållplats. Cachen ligger i bangårdens västra del där vattentorn och brunn för ångloken fanns.

Hade inte en aning om att det gått en järnväg öster om Ulricehamn. För mig, som barndomsboende i Rångedala, så gick "vår" järnväg mellan Ulricehamn och Borås. 

Även den sträckan lades ner i början av 70-talet och är nu asfalterad cykelväg. 

Här var banvallen en stabil sandbank. Den skulle säkert också duga att cykla på.

Vår Sandserydrunda fick börja på #7, eftersom vi parkerat bilen på ett bra ställe för oss som kom västerifrån.

Gömmorna på den 2,5 km långa rundan var mycket varierade, och bara två var riktigt enkla. En burk satt högt, en annan var riktigt naturmaskerad. I denna rishög gällde det att leta fram rätt pinne.

Risk för att cachen blir till flis så småningom... ? 

Passerade det gamla stationshuset i Sandseryd. Det tycktes vara fritidsbostad... eller kanske åretruntboende. Vi hejade på en yngre kvinna som rörde sig på gården.

Cache # 1 skulle vara besvärlig att hitta, hade en trea i svårighet. Tänk, JAG hittade den. Snabbt.
Ibland har man tur!
#2 skulle vara lättare, men blev riktigt svår för oss.
Kollade i loggarna och där stod det att man skulle leta efter något som hörde hemma i naturen. Så vi letade efter pinnar, stenar, kottar, plastblad, mosstuvor. Och så var det något helt annat.
C-E hade plockat fram fikat, för vi tänkte ge upp. då jag tog en liten, liten förutsättningslös sväng... och där var den... och den var inget av ovanstående.

 #3 var en myst. Man skulle leta upp tre siffror på granarna i närheten, för att kunna öppna kodlåset till en holk. En ledtråd hittades ganska snabbt. Sedan började det "krylla" av geocachare - Mr Twilight och ( tror jag) Sandelvan. Utan att hitta en av ledtrådarna lyckades vi ändå med kloka hjärnor och flinka fingra få fram den lilla burken inne i holken.

Nio gömmor ( + en bonus, som vi struntade i) hade rundan. Vi lyckades med dem alla.... två av dem var tillsammansarbete med våra vänner i skogen.

Absolut en bra runda. Rekommenderas. 2,5 km att gå.... men det tog en bra stund ändå, för några av gömmorna tog tid att hitta. Vad jag gillade extra med rundan, det var att den var så varierad i gömmor och svårighet, trots att vi hela tiden rörde oss i den fina smålandsskogen.

Tre gömmor till försökte vi oss på. Två lyckades.
Vid den fina medeltidskyrkan fanns en enkel gömma.

 Försökte oss sedan på en av leylaquman ( eller vad de heter) gömma. Något med tryck/tryckluft. Blåste i ett rör, men det hjälpte inte. Nä.... den var inget för oss.

Åkte hemåt över djurkyrkogården och hittade en riktig favoritgömma. BÅDE vad det gäller lokalisering ( vilket jag ju tycker är viktigt) och gömsle.
Ja, den var riktigt bra.

Det var stämningsfyllt på kyrkogården för husdjur. Blommor och ljuslyktor fanns där, precis som på människokyrkogårdar.

Har aldrig sett någon liknande plats tidigare. Fint att de finns, djurkyrkogårdarna. För en del av oss i människosläktet, är djuren det viktigaste vi har.

Sen lunch blev det på restaurangen vid Jära, den som man passerat så ofta, men inte besökt. Helt ok lunch...både välsmakande och mättande.

Bra att  C-E cachecoachade ! Femton gömmor loggades ....roliga gömmor, sevärda platser. Kan det bli bättre?

Fredagsfunderat

Skulle lägga över några videos från privatkameran, använd i skolan, till skolbloggen.
Fann ett antal fina bilder i fotomaskinen.Bilder som några av eleverna fotade förra fredagen, då alla jobbade med sina egna sidor på webbstjärnan.
- Bra bilder, tänkte jag. Nu kan jag blogga!
Visst är jag knäpp som alltid vill ha färska bilder till bloggen.
Tog två foton idag med mobilen, då jag var ute på skymningspromenad.
Instagrambilder. För delar med mig av bilderna jag tar, det gör jag bara. Det är så man gör. Det gör så många nu. Både av bra och dåligt.
Bilder är kommunikationsspråket numera.
Gillar det, gör jag. Fast jag vill ha text också. Utan hashtags som delar allt i mer eller mindre begripliga fragment.

Tog en promenad lite bortanför Kroken i eftermiddag, och såg att Karla gjort adventsfint.
Om en vecka ser det ut på liknande sätt i och omkring de flesta hus i trakten. Mysigt!
Fast jag tycker att det är lite småbossigt att få upp hela härligheten, det medger jag. Ändå är vi minimalister vad det gäller utebelysning.
Arbetet är njutbart en hel månad. Sällan att ett hushållsarbete har en så lång hållbarhetstid.

På hallbänken ligger en röd pärm.
Den har hånlett mot mig varje gång jag kommit in genom dörren, ända sedan i tisdags.
Mattelyfts-läs-läxan tills på måndag.
Avskyr den läxan.
Träffarna varje vecka. Nja......

Var i ett sammanhang med flera mattelyftsledare i går. De talade sin varma över hur bra hela kursen är upplagd, hur intressant det är och hur nöjda deltagarna är.

Tänk att de inget förstår. Inte ville jag förstöra deras entusiasm. Sammanhanget var heller inte det rätta för att förpesta.

Har ju funderat en hel del kring mitt förstelärarskap. Är inte nöjd som det är.
Men så, helt plötsligt, så slog det mig att jag alltid varit förstelärare. Först att anamma nya forskningsrön, nya trender. Vilket inte alltid uppskattats av de som varit nöjda med det gamla invanda.
Inget förstelärarskap är speciellt uppskattat av den som inte är det själv, det är tydligt.

Kom på att jag är sistelärare också.
Tror att jag är den siste läraren i kommunen, som fortfarande jobbar på det gamla sättet. ( Hur det nu går ihop med mitt ständiga förstelärarskap.)
Jag jobbar fortfarande på klasslärar-sättet. Och jag tror på det. Har nästan alla lektioner i min fyr-femma. Har i och för sig gjort ett byte och bytt bort 60 minuter bild mot att ha 100 minuter musik i åk 1-3. Det gäller att utnyttja kompetenserna som vi har.
Ämneslärartänket i åk 1-6, liknade det man har på högstadiet, det har jag inget till övers för. Jag har erfarenhet, kompetens ocjh lärarleg i många ämnen. Självklart är det för mig att jag undervisar i dessa ämnen.  Att det kommer in en lärare i no, en i so och en sv... det blir bara hattigt och stressigt för eleverna.
Tycker jag... och grundar detta på empiri .

Njuter definitivt av att kunna jobba tematiskt ibland och känna att man blir klar med de områden man jobbar med i no eller so, utan att det blir för långdraget. Som gammal mellanstadielärare, sisteläraren, styr jag fortfarande min och elevernas vecka utifrån behov, och inte enbart från schema.

Alla har vi våra akilleshälar.Min heter bedömning. Kan bara inte se mig själv lägga ner en massa tid på det  som jag inte anser nyttjar så mycket till, Och nu pratar jag bedömning i betyg elelr i bedömningsmall på nätet. Den dagliga bedömningen anser jag ha helt annat värde. Ett utvecklande värde.

Och så pratar man om/hotar med betyg från åk fyra. Samtidigt som vår undervisning ska vila på vetenskaplig grund. Vilken jag förstås håller helt med om att den ska göra. Men att man ska ha betyg från tidiga år, det finns det ingen forskning som talar för.

Jag önskar så att skolan skulle avpolitiseras, och inte användas som kastsand i en sandlåda för maktgalna ovuxna, vilka den ofullkomliga demokratin pålagt ett ansvaruppdrag som de inte klarar att  uppfylla,

Tänker så, att varje människa, ung som gammal plaskar på sin egen  ankdam av varierande storlek. Över ytan, så ser man oberörd ut, men under ytan, så simmar man på som en galning, och vet inte åt vilken håll man ska styra.

Lite filosofiskt tänk på den tidiga fredagskvällen;
Alla gör så gott man kan,  förhoppningsvis tror man någorlunda på det man gör. Allas arbete är positivt för någon, men negativt för andra. Man gläder någon på sin väg genom livet, man sårar någon annan, utan att förstå att man gör det. Man blir glad av en del människor, andra blir man sårad av och besviken på ...och de vet heller inte att de gjort djupa sår i någon annans  själ.

På Grej of the day-kartan  finns numera fler trådar än de som visas här. Alla skriver så positivt om GREJEN på Facebook. Mina elever gillar också microlektionen.Men de är å andra sidan positiva till allt. Tror att det är med Grejen som med så mycket annat, den tilltalar en del elever väldigt mycket och andra i mindre grad. De där mindre -gradseleverna, dem pratar vi inte så mycket om, då vi ska framhäva oss som goda pedagoger. Jag tycker att de eleverna är spännande, och viktigast av alla att nå. Hoppas att jag inte är förste-lärare i det tänket.