Ledighetskommitte

 

I samhället, i Grimsås, så har man sedan tio år tillbaka haft en Ledighetskommitte. 

Ingen sådan där ledighetskommitte, som jag direkt tänker på då jag hör begreppet: ett antal gubbar        ( oftast gubbar)  sittande på en bänk utanför systembolaget. Vi har definitivt inget bolag i lilla Grimsås, antalet parkbänkar är lätt räknade... om det ens finns några.  Nej. ledighetskommitten, det är en mötesplats för daglediga- i praktiken för pensionärer.  

Maken, som haft sin arbetsplats på kabelfabriken i samhället under hela sitt yrkesverksamma liv, var med en del då han valde att gå i pension vid drygt 62 års ålder.  Äntligen skulle jag få tillfälle att vara med då jag i gick i "nästan pension" förra våren. Ledighetskommittens möten ligger alltid på onsdagar. en utmärkt dag för min del....

Men så kom ju en hel pandemi emellan, så först idag blev det premiär för min del.....

Jämfört med förra veckans PRO-debut, så var medelåldern på det tjugotal som mött upp för tips-promenad och fika, betydligt lägre än vad jag upplevde att PRO-deltagarnas medelålder var. Eller så beror antagandet på att jag känner till grimsåsborna bättre, även om jag inte känner så många av dem.

Promenaden var tänkt fram och tillbaka till en sjö, som ligger två kilometer från samlingsplatsen, Korpstugan. Nu hade det regnat hela förmiddagen, så arrangörerna valde bort långpromenaden och gjorde en liten slinga i närområdet i stället.

Tipspromenad var det inte heller, utan en "gissa djuret promenad". Vilket djur är detta? "Fin jord + slår man"  "Nalla vågbrytare"  "Mässkrud + tjockt rep".  Tio olika djur skulle man komma fram till genom ordgåtorna. Kul, tyckte jag... Och det bästa, man rättade själv, så det var inget pris, som eventuellt behövde hämta. 

Ja, det var ett trevligt och otvunget sätt att mötas på. Passar mig alldeles utmärkt att träffa folk på det viset,  Förhoppningsvis så ska vi kunna vara med nästa gång igen, om två veckor.

Och en helt ok runda, det fick vi till ändå, då vi var en liten grupp som vandrade runt det 2,7 km långa elljusspåret i ganska rask takt.

 I övrigt så har det inte varit någon ledig dag. Vikarierade i skolan på förmiddagen. Passar mig väldigt bra också. Genomföra lektionerna som man är satt att göra och sedan gå hem. Och dessutom hinna med att äta en gratis lunch med skolbarnen. 

I morgon blir det också förmiddagsvikariat, innan jag går på mina ordinarie lektioner efter lunch. Ska nog orka med en heldag, speciellt som fredagen garanterat blir ledig.

Man får energi av roligt jobb och trevliga möten.

Hösten är definitivt här. Har vaknat vid sextiden under de senaste dagarna. Då är det mörkt. Och vid sjutiden på kvällen, så överfaller mörkret oss igen.

Så det gäller att ta tillvara de ljusa timmarna, under den tid man är ledig. Gjorde ett ärende till grannsamhället, Hestra, Kunde bara inte låta bli att stanna till och ta några höstvyer vid sjön.

 

En sådan dag!

 

Denna fantastiska septembermånad. Så många vackra och härliga dagar!

Hade bestämt oss för lunch på restaurang idag. Höganloft var det  ett tag sedan vi besökte. 

Vi var inte ensamma på restaurangen som finns på Isaberg mountain resort., utanför grannsamhället Hestra.   Mountainbikare från hela södra Sverige tycktes ha samlas här, denna vackra dag. Vi fick plats, inga problem. På Höganloft har man traktens bästa mat, definitivt. Hade ju tänkt ta raggmunk och fläsk, men då jag insåg att det skulle ta en stund att få det tillgat, så var det lika bra att välja av buffematen. Smakade både på biff Stroganoff och köttfärs Bolognese. Supergott! Behöver ingen mer mat idag.

Blev inspirerad av alla bergs-cyklister, att ta en egen cykeltur. Har ingen MTB, tror inte att det är min grej, men kan ju välja på elcykel eller vanlig treväxlad Monark. Kände för en längre runda, alltså fick det bli cykeln med möjlighet till batterihjälp.

Blev den runda som jag oftast cyklar, då jag är ute med elcykeln.  Lagmanshagasjön runt.

 Stannade till på badplatsen och kände på vattnet. Hade gått att bada, absolut. Men nu var det inte bad jag var ute efter, utan en cykeltur i det ljuvliga höstvädret. 

Det var inte mycket folk ute, runt sjön. Därfinns ett antal åretruntare och ännu fler sommarboende. Bilar stod det utanför många av husen, men varför var man inte ute och njöt av solen?

Trodde att det skulle vara ännu mer höstfärger än vad det var. 

Björkarna här hemmavid skiftar ordentligt i gult, medan lövträden längs sjön fortfarande var ganska gröna.

Efter alla rundor jag tagit  runt sjön under åren, så har jag mina favoritställen, där jag oftast stannar till. Badplatsen är ett sådant ställe,  och här vid det lilla näset, är en annan.

Favoritmotiv! Snart får jag fota dem upp och nervända på land.  Funkar det också...

Har varit framme här många gånger, men aldrig sett till någon vid stugan.   Grillplats och eka tyder på att den används/besöks ibland...

Så var sjörundan slut för denna gång. 

När man lämnar grusvägen som går runt sjön och kommer ut på den fint asfalterade vägen genom skogen. Då är det gott att ha ett batteri, som gör att man får upp farten och snabbt kommer igenom den tråkiga delen av rundan.

Kreatur, det fanns det lite varstans längs vägen. De tycktes också njuta av höstsolen. 

Snart är det dags för installning igen.  Men den kalla och mörka tiden, den kan man ju försöka förtränga en sådan här härlig dag.

Det var livlig aktivitet i luftrummet även denna dag. Ett förfärligt skränande av och till. Försökte lokalisera transträcken, och konstaterade att de valt hög flyghöjd. De var knappt förnimbara, där högt upp i det blå. Men hördes, det gjorde dom!

Antar att de också njöt av vädret och högljutt trumpetade ut att idag var det en sådan härlig dag.

Flytt-tid

Härligt höstväder. Visst måste jag ut på en liten solskenspromenad, efter det att delar av huset hade fått en välbehövlig omgång med dammtrasa, dammsugare och såpindränkt golvmopp.

Hörde skränandet på långt håll, flera minuter innan sträcket visade sig. 

-Nu är det höst! Nu är det dags att dra! Nu sticker vi till Spanien....  Nej, de kanske inte formulerade sig så tydligt, tranorna, de kanske bara skränade, för att ge så många som möjligt chansen att  hänga på söderut.

Organisationen tycktes heller inte vara den bästa, Nog kan man möjligen skönja en ledartrana, men det fanns också delar av formationen som tycktes bilda egna "plogar".

Den någorlunda väl organiserade flocken , började plötsligt flyga huller om buller. 

Kolla till höger! De väntar in en ny flock/plogformation som  kom skränande från nordväst.

Fortsatt oorganistation, varvid flocken förflyttade sig så att den fanns alldeles ovanför mitt huvud. 

Tror ni att jag blev arg på mig själv, då jag glömt stoppa en bättre kamera än mobilens i fickan? Svar ja!  

Fast jag hade nog behövt bästa kameran, med det bästa objektivet på, för att få till en bra bild på alla tranorna, Och den använder jag ju aldrig då jag går på promenad, för den går inte att få in i någon ficka....

Men varför ger de sig inte i väg? Varför stannar de just här?

Svaret på det kom ganska snabbt! De väntade in ytterligare ett par grupper, som ville göra dem sällskap söderut.

Superhäftig upplevelse! Har sett tranorna dra under de flesta höstar. Vemodskänsla, absolut. Men än har vi som stannar kvar på den sydsvenska marken, en fin höstmånad kvar att njuta av. 

Jag tycker verkligen om hösten! Men jag ogillar vintern... även om det finns fina vinterdagar också....

Hade sällskap på delar av promenaden. 

Vi har nästan alltid haft katter i vårt hus. Katter är enkla att sköta, de tar möss på vintern, de kan lämnas ensamma något dygn, och de är rätt häftiga i sitt egensinniga sätt.

Tills tidigt i våras, så hade vi ett brödrapar i huset. Fransson och Fredrik. Fransson blev sjuk, i vad jag tror var vingelsjuka, och dog hastigt. Fredrik blev också förändrad och allt sjukare, så han avlivades på försommaren. 

Om man läser om vingelsjuka, så avråds man att skaffa nya katter på några månader, då bora-viruset kan finnas kvar i huset.  T

Tyckte i ärlighetens namna att det var rätt gott att ha ett djur-fritt hus. Men C-E vill gärna ha katter, och har alltid tagit hand om matning och toalettömning. Johanna, som har fem katter av olika ras ( blandraser) på sin lilla gård,  lovade att kolla på nätet, efter katter som var till salu, till ett rimligt pris. Katter kan ju vara hur dyra som helst. En raskatt kan man få betala både tjugo och trettio-tusen för!

Någon kattunge, det ville jag inte ha. och det fick jag gehör för.

För ungefär fyra veckor sedan, så hämtade vi hem två kattbröder,  3 och 5 år gamla, från en gård utanför Oskarström, nära Halmstad.

Treårige Socka fann sig väl till rätta.  Kunde gå ut efter mindre än en vecka, går inte så långt från huset, kommer när man kallar på honom.  Det var han som hann i kapp mig på byvägen. Jag hörde ett jamande bakom mig, och där kom en stolt katt och ville se vart jag var på väg. 

Jag hade tänkt gå några kilometer på byvägen, men med tanke på sällskapet så vek jag av på vägen som går fram till grannhuset. Ett ynkligt jamande, som sa, att  nu vill jag inte gå längre, gjorde att jag fick vända om och gå hemåt.

Nu var Socka nöjd med  dryga kilometerns promenad, så jag kunde ta mig en egen runda åt andra hållet. Den trafikerade vägen som går där, den tycks han inte vilja närma sig. Och det är bra. Påkörda katter är inte kul!

Sockas två år äldre bror Blaze, var mer försiktig då han fått flytta till oss. Gömde sig i ett rum i ovanvåningen, kom fram för att äta och för att gå på "toa", Tyckte att det var ok om man klappade honom, när han försiktigt kikade fram från sina gömställen, men var inte nöjd med flytten, det var tydligt.

C-E trodde ( utan att kolla vad jag tyckte) att det kan väl inte vara farligt att släppa ut den lugna katten. Då hade han bott hos oss en vecka, och brodern hade fått testa utelivet lite smått.

Jag hade avrått från att släppa ut katten, han hade ju fortfarande inte skapat något relation till oss.

Så det gick som det gick. Katten sprang direkt in i skogen och kom inte tillbaka. Jag kände mig jätteledsen, stackars katt som ensam irrar runt i okända skogar, och bara vill tillbaka till sitt hem.

C-E satte ut mat på verandan, och till min/vår glädje, så hade katten varit framme och ätit på natten. Han fanns alltså i närheten.  Två veckor gick på samma sätt, ingen  katt var  synlig på dagen, men när skymningen föll så kom han till verandan och åt. Om vi försökte öppna dörren, så sprang han snabbt i våg.

Vad göra?

Fångstbur, det hade maken hört talas om. Och tänk, det fanns en sådan svågerns, jägaren, förråd. 

Vi väntade med spänning på vad som skulle hända, då Blaze som vanligt, skulle komma fram i skymningen, och nu se sin måltid stå längst inne i en bur av tjock ståltråd. 

Han var skeptisk, för inte förrän mitt i natten, hade doften av mat övermannat rädslan för stålvidundret. 

Nu har Blaze fått vara inomhus en hel vecka. Han har accepterat flytten och sitt nya boende, och kommer fram ur sina gömslen titt som tätt. En vecka till får han nog stanna inne, innan han får känna på utelivet igen.  Förhoppningsvis ska han trivas så bra, att han kommer in på kvällen. Och någon mat utomhus, det kommer inte på tal. Nu vet han att maten finns i köket, eller möjligtvis i det rum på ovanvåningen som han valt till "sitt" rum. 

Inte helt lätt att flytta vuxna katter, det är tydligt. Och jag konstaterar att det är rätt mysigt att ha ett par katter i huset igen..... och även som sällskap på promenaden....

Och det är inte utan, att jag längtar tills dess jag hör och ser att de första tranparen kommit tillbaka till sina häckningsplatser i vår by igen.

Intåg

 

Intåg i pensionärsverksamheten, blev det idag. 

Äntligen! Har ju faktiskt, ja, om inte längtat, så väntat!

Gick med i PRO då jag blev formell pensionär. Maken hade redan varit med några år. Passiv medlem. Det tänkte jag ju se till att ändra på, något socialt behöver man ju ha då man  inte har jobbet att gå till. 

Hela min pensionärstid har varit hemsökt av covid. Varvid det blivit som det blivit med pensionärsaktiviteter i större grupp. 

Men idag var det dags för debuten, intåget i den tredje ålderns aktivitetsutbud.

Det var inbjudit till tipspromenad i grannsamhället, Ljungsarp. Där finns det en lättgången slinga runt Mörksjön, belägen mitt i det lilla samhället. En slinga på 1,5 km. En slinga som passar för både rullator och trötta gamla ben. Eller  för ganska så pigga, väl använda "skankor".'

Som brukligt är i riksomfattande organisationer, så är PRO indelat i regionala och lokala avdelningar. Den avdelning som vi tillhör samlar medlemmar från fyra småsamhällen. Som gammal lärarinnan i två av dessa samhällen och dessutom en av dem som tokade sig på scen i den för länge sedan avsomnade Dalstorpsrevyn, så är man ju inte okänd. 

- Här kommer det ju ungdomar, fick vi höra, då vi kom till samlingsplatsen, grillstugan vid sjön.

Kändes bra för en stund, det där med att kallas ungdom.... Sen är ju allt relativt, och åldern det är ju det definitivt inget man kan göra något  åt.  Istället får man vara glad, nöjd och lycklig för att få hänga med upp i åren och dessutom må ganska så bra...

Solen tittade fram några timmar under det att vi gjorde vår PRO-debut. Det var ett alldeles utmärkt  promenad väder. Tipsfrågorna var riktigt bra i sin variation av olika ämnen. Tolv frågor var det, men det blev bara elva. Fråga nummer elva hade blåst bort, och låg sannolikt och guppade i sjön. 

Trevligt sällskap hade vi hela rundan runt, av en gammal revykollega och hennes man....

Hur det gick? Nio rätt av elva. Samt ganska hyfsat resultat på  skiljefrågan.  Sju priser hade man att dela ut. Jag blev tvåa, maken fyra. Känns nästan lite pinsamt att hämta vinst.... även om den bara bestod att halvt kilo kaffe. ( Ja, jag är så löjligt dum ibland.... )

Det blev ytterligare ett varv runt sjön för "ungdomarna".  Kunde bara inte motstå det härliga vädret.

Intåg i hösten, det har vi också gjort idag. Hörde på lokalradion, att precis lagom till höstdagjämning, så har det blivit meteorologisk höst  i våra trakter. 

Prästavägen

 

Det där med geocaching, det har verkligen legat nere under detta år. Svalnat intresse och lite svårt att gå länge sträckor, det är väl två anledningar.  Man kan absolut leta geocacher billedes också, men jag/vi har egentligen aldrig varit intresserade av att hoppa ut och in i en bil och leta "burkar". Geocaching, det innebär för mig/oss, att man kommer ut och rör på benen en lite längre sträcka. 

Idag blev det äntligen av att leta upp de fem cacher som var utlagda utmed "Prästavägen", en gravt kulturbelastad väg mellan lilla byn Södra Säm och det lite större samhället utmed väg 157, Gällstad.

 157, tänker en del. Det är siffror som jag sett på köpcentrens ytterväggar. Jodå, Lager 157 har sitt ursprung och sin moderbutik i Gällstad.

Nu var det inte shopping som skulle avhandlas, utan en vandring där historiens vingslag ständigt var närvarande.

Lilla byn Södra Säm, den ligger vid ett vägskäl där svenska och danska kungar, svenska och danska trupper, passerat. Ja, det var liksom riksväg nummer ett i  det medeltida Sverige.

Här lär Valdemar och hans bror Erik ha slutit fredsavtal med den danske kungen, på 1300-talet,

Engelbrekt och hans mannar slog läger vid den närbelägna Sämsjön på 1400-talet. Fogden som huserade på Opensten , en knapp mil bort, träffade Engelbrekt i lägret och blev då tvingad att lämna ifrån sig borgen. Samma dag brändes borgen.

Danska trupper passerade 1520 Södra Säm på sin väg mot Sten Sture och hans trupper. Sten Sture och hans bondesoldater väntade vid Bogesund, nuvarande Ulricehamn. I slaget, som svenskarna förlorade mot Kristian II, blev Sten Sture träffad av en kula i benet. Den elaka inflammationen som blev följden, gjorde att riksföreståndaren dog på väg till Stockholm.

Vid knutpunkten Södra Säm fanns förstås en kyrka. I grannbyn Gällstad fanns också ett Guds hus. En och samma präst hade hand om de båda kyrkorna. Han fick traska den 2,5 km långa sträckan mellan de båda kyrkorna, varenda söndag.  Därav namnet Prästavägen....

På 1820-talet, så var Södra Säms storhetstid förbi och man tog kyrkan ur bruk. De värdefulla förmålen, flyttades till den alldeles nybyggda kyrkan i Gällstad. Nu fick byborna i lilla Säm traska till Gällstad för att höra Guds ord. Så benämningen "Körkevägen" finns också.

Ruinerna av Södra Säms kyrka finns kvar. Jag är lite besatt av kyrkoruiner. Anser att de förmedlar betydligt mer andlighet än en kyrkobyggnad.

Den invasiva balsaminen kantade en stor del av Prästavägen.  Jag tycker att det är en vacker blomma, som finns i flera röda och rosa nyanser, men jag inser att den breder ut sig allt för mycket på andra växters bekostnad. 

En bänk fanns på platsen för den första geocachen. Här skulle man kunna sitta och titta ut över ruinerna från den gamla kvarnen. Bara det att hela området var täckt av balsaminer. Och de fallna äpplena luktade höst...

Man känner till tjugotalet bostäder som funnits längs vägen. Små torp och ännu mindre backstugor.

Två  hus finns kvar idag.  Gissar att det här byggdes på 1800-talet....

Höstfärger! En vecka efter måndagen med bad och sensommarsol, så var det dubbla tröjor och jacka som gällde. Jätteskönt promenadväder, drygt 10 grader.

Vet ni vad ett "le" är? Gissar att det är typiskt västgötskt och småländskt uttryck. 

Detta är ett "le". Det finns säkert tio vackra "len" längs vägen. Gott att de var öppna! "Len" är ju till för att stänga in  boskapen, så att de håller sig på sina egna marker.

Tycker att "len" är vackra. Men de har absolut en "bäst före tid" - eller snarare ett utgångsdatum.

Till skillnad från den här "talande" stenen.....

Förr låg jag uti åkerjord

Jag var till besvär för oxar och plog

Nu står här till hägnad och gagn

Står här säker i seklerna mång.

Nödrim.... men helt ok!

"Pusta" kan också vara ett regionalt uttryck?  Här hade i alla fall prästen sin "Pustesten", där han kunde sätta sig ner och vila benen, i den ständiga uppförsbacken från en kyrka till en annan.

Hembygdsföreningen i S.Säm-Gällstad har ställt i ordning den fina lilla vandringsleden, Man ville skoja till det lite, och satte upp Prä-sten. 

Vad är en geocache? kanske någon undrar. Det är en behållare av något slag. Innehållet består av något som går att skriva på, för man ska, som ett bevis för att man hittat gömman, plita ner sitt alias. Vi "heter" alcel53.   

Hur man hittar gömman? Det finns flera olika appar att ladda ner i mobilen. Jag /Vi använder c:geo. 

Nu fungerar inte mobilens gps så jättebra överallt, så därför så använder vi oftast en gps. Cachebeskrivning med koordinater laddas ner från datorn, från geocaching.com. Där går man också in och loggar de cacher som man hittat. Eller öppnar ett konto. Gratis- eller till en kostnad av 30 dollar per år.   ( Genom att betala ca 300 kr per år, så har man tillgång till alla cacher i hela världen, annars är det lite begränsat)

Så här kan en enkel cache se ut, ett plaströr ( pet-rör) inborrat i en träbit. 

Tillbaka till Prästavägen. En eloge till hembygdsföreningen som tydligt markerat alla gamla boplatser.

Vid Liljas hade man foton på dem som en gång bott där.

"Drängastenen". För att få anställning som dräng på de större gårdarna, så påstås det att man var tvungen att bevisa att man kunde lyfta motsvarade en säck havrekorn eller rågkorns vikt. 120-130 kg!

Fast... nä, det tro jag inte riktigt på....

 

Karlsson löcka. Vet ni vad en "löcka" - eller som vi säger idag "lycka" - är?  Jo, det är en bit åkermark, där man kan odla foder till sina djur, och när den skörden var klar, så fick djuren beta där. 

Idag tar bönderna både en tredje och fjärde gräs-skörd på sina marker. Förr fick man nöja sig med en.

Karlsson och jag är kollegor. Delvis i alla fall. Han var både folkskollärare och organist. Jobb sju dagar i veckan, alltså. En del av hans lön, den bestod av att han fick en "löcka" i anslutning till sin bostad.

Det bäst bevarade huset, utmed Prästavägen. 

I ett liknande hus bodde jag, då jag var barn. Som ungdom ville jag bara bort från det gamla huset. Idag skulle jag ge mycket för att få bo i ett sådant hus igen. 

Konstigt.... eller kanske helt naturligt....

Vandringen börjar gå mot sitt slut. Vi har kommit till brukade marker i utkanten av Gällstad. 

Det speciella här, det är de vackert lagda stenmurarna. 

Snacka om hantverk! Med tyngd!

Varför nummer sju kom på efterkälken, ja, det är frågan. Obesvarad. Men kontakt med de nyfikna ungdjuren, det var det inte svårt att få.

 

Den snart 200 år gamla kyrkan i Gällstad, blir synlig. 

Stor, pampig  och nyrestaurerad ligger den alldeles utmed väg 157. Makens mormor ( och morfar som  han aldrig träffat) har sin grav på kyrkogården.

Och tänk, det är precis lika lång väg tillbaka till S. Säm. Bara en skillnad, tillbakavägen den går lite lätt nerför hela vägen. 

Fem cacher hittade vi och fick en riktigt fin promenad på sådär 8 500 alnar.