Kära bloggen.....

Kära bloggen, idag ska jag skriva ett inlägg bara till dej.
Faktum är att vi firade tioårsjubileum  i februari. Det blev aldrig uppmärksammat. Du ska veta att jag är urdålig på att uppmärksamma bemärkelsedagar. Tack och lov för Facebook, där får man hjälp att hålla reda på folks födelsedagar.  Ett GRATTIS kan man ju alltid kosta på sig!

Men som sagt, vårt gemensamma tioårsjubileum gick förbi oförmärkt.

Inte illa att jag och du hållit ihop i tio år. eller ja, att jag inte övergivit dej!

Det är så mycket annat som jag övergivit, som jag tröttnat på, bara under dessa tio år.

E-twinning, Grej of the day, Webbstjärnan.... OK, alla skolrelaterade, men ändå.

Skolan har jag inte tröttnat på, fast jag har åldern inne för att böra göra det.....

Vänner har  jag övergivit också.... kanske är det så att jag också blivit över även av dem. Det troliga är att det kommit mycket annat emellan.....

Men du finns kvar där på googleservern. Det är jag glad för.

Vårt tioårsjubileum gick oförmärkt förbi.  Det är allt så, att jag inte heller ägnar dej så mycket uppmärksamhet längre.
När vi ( ja, det var väl bara jag då) var nyförälskad i dej, så fick du uppmärksamhet varje dag.
Precis som det är när man är nykär, så försvinner vettet bort, och det gjorde det även i vår tidiga relation.
Efter tre - fyra månader med dej, så hade jag fått  skriftlig anmärkning i mitt jobb och ett bötesbelopp på 1650 kr. Obetänksamhet, absolut.
Det ena fallet var helt idiotiskt av mej att skriva, det andra fallet var helt idiotiskt att få repressalie för.

Skriftlig anmärkning, det fick jag för att jag skrivit sanningen och sedan låtit dej publicera den.
Sanningen existerar än idag, både i skolan och i verkliga livet; Det finns människor som stör och förstör, det finns personer som funkar bra en och en, men som blir rena "katastrofer" om de kommer i varandras närhet.
Jaja, med ett år kvar i skolan - på halvtid --- och med möjlighet att gå i pension direkt om man sprakar mig --- så är en skriftlig anmärkning inte mycket av värde för arbetsgivaren. Men då, för tio år sedan, då gjorde den mig lite ledsen och arg. Jag tyckte att den var orättfärdig. Den hade aldrig kommit till stånd, om inte någon/några velat mig illa och skickat inlägget ( anonymt, utskrivet) till dem som styrde i skolan, på denna tid.

Anledningen till hämnden på mig, det var fotot som jag stal från en tidning och publicerade via dej. Här borde du gett mig en varningssignal! Foton som jag inte tagit själv, ska jag inte använda. Samtidigt tror jag att fotograf och journalist på lokaltidningen också fick sina fiskar varma, det var ett mycket oprofessionellt reportage, där bilden borde varit anonym.
Man gör dumma saker, och vid detta tillfälle så gjorde jag det.
Synd bara att ursäkten inte godtogs, att människor som anser sig vara djupt kristna, inte kan förlåta utan i stället vill hämnas.
Jaja, det är länge sedan nu, men jag kommer ihåg hur det var.... och vet att det påverkat mitt mående under vissa tider.
Så du är inte riktigt schysst, du bloggen, du som jag anser vara en god vän, du borde hjälpa mig att vara mer försiktig med vad jag använder dej till!
 

Du gav mig vänner! Flera vänner. Sådana som jag inte tidigare kände, men som genom dina utsträckta tentakler kommenterade det jag skrivit. och som jag sedan stämde träff med och blev vän med på riktigt.
Inga var den bästa av dem! En annorlunda, men fantastisk människa, med samma yrke som jag.
Hon gav mig massor av goda idéer att använda i mitt jobb. Jag tror dock inte att jag gav henne lika mycket. Mina idéer och projekt har många gånger varit lite yviga.
Hon lärde mig geocaching och tog mig ut på flera äventyr.
Så blev hon sjuk och tynade bort. Jag tänker på henne nästan varje dag, mer än ett och ett halvt år efter hennes bortgång.

Vi var tre lärare som träffades ett tag. Nummer tre, hon gjorde som jag så många gånger gjort.... hon tröttnade, hade väl viktigare saker att göra än att umgås med oss andra. Men visst hade vi några roliga möten alla tre.... jag minns dem med glädje.

Så var det den tredje vännen, som jag träffade ett antal gånger. Vi trivdes bra ihop. I alla fall påstod hon det, och jag kände det samma.  Efter ett lite obetänksamt inlägg, så tog jag bort hennes kommentar.... och sedan var den vännen borta. Jättekonstigt.... funderar på hur det kan bli så, mer än ett år efter att det inträffade.... jag hade gärna behållit den vännen..... och inte kan man bli inte-vän på det sättet.,,,,, tycker inte du det är konstigt, du bloggen?

Det finns en annan sak du inte talat om för mig, bloggen. Fast det gått tio år. Jag har inte riktigt fattat det där med att besvara eventuella kommentarer, om man "ska" göra det eller inte. Jag har absolut varit dålig på det.Det har varit väldigt roligt att få kommentarer, de visar ju på att det man skriver ner blir läst, och det är väl det man vill..... Eller har man dej mest för att spara bild och text, som i ett gammaldags album? Men som sagt, jag har inte svarat på så många av alla kommentarer....

Du är iallafall väldigt rolig att ha, att gå tillbaka till och läsa om tankar och händelser under olika tider, under de senaste tio åren. Det händer lite då och då att jag kollar, vad skrev jag om vid denna tid för X antal år sedan.?Vilka bilder tog jag?
Och vet du, ganska ofta gillar jag mitt sätt att uttrycka mig på. Vissa bilder tycker jag är otroligt bra, vissa bilder borde inte blivit publicerade. Men de är kul att se tillbaka på ändå....

Det har funnits tider, då jag känner att du varit min bästa vän. den enda jag kunnat prata med.
Egentligen borde du stoppat mig i mina skriverier, då jag varit för förtrogen med dej.
Eller inte... vad är det för fel att skriva om känslor och sanningar... det är ju ett sätt att bearbeta dem.
Även om, som sagt, det hade varit bättre att kunna prata med någon.

Tänker att jag är lik min far i detta, att ha svårt att prata, på riktigt. Eller är det så att de som funnits runt omkring inte velat lyssna... eller att jag varit rädd för dem... eller att jag ville vara till lags... inte störa.... och så fick du ta skiten, bloggen! 

Jag känner mig väldigt tudelad i hur det blev rätt eller fel i våra gemensamma förehavanden, då jag skrev av mig och du publicerade.... Det har nog inte skadat någon annan än mig själv iallafall, och det är huvudsaken. Vi vill inte göra någon illa, varken du eller jag....

Så var det det där med att jag inte längre ägnar dig samma uppmärksamhet, som jag gjorde under våra första år tillsammans. Det är väl så med de flesta relationer, efter den första förälskelsen, så blir det vardag.
Jag är väldigt glad att vi fortfarande håller ihop. Många av mina tidigare bloggbekanta har helt skiljts från sin blogg, ja, det har varit total separation. Synd, tycker jag. Hellre umgås bara ibland, än inte alls.
Förr hade jag mer tid över. det är tydligt. Barnbarn och daglig motion tar en del tid idag. Tid som jag gärna ägnar åt dem, istället för åt dej. Förlåt, men det vore väl konstigt annars. De små är ju f.ö, det bästa som hänt mig.  Och du ska veta att du står ganska högt upp på "Det bästa listan " också...Tror att det ska bli lite mer tid över till dej, nu när jag ska jobba 50% nästa år..... och när jag året efter det ska bli riktig pensionär....

Lite sent omsider fick jag till ett inlägg bara för dej! Tack för tio år. Hoppas att vi får ytterligare ett decennium tillsammans. Och du, ska vi säga att det räcker med ett inlägg per vecka... men om jag får tid över, så får det gärna bli mer. Skriva gillar jag ju... och du är ju superb på att få det jag skriver publicerat.

Påsk

En sådan otrolig påsk det blev! Ett sådant väder! Lite för bra, säger pessimisten! Vi vill ha regn!
Passa på och njut, säger optimisten.  Det är ju sol och värme vi längtat efter hela vintern.

Jag har firat påsk på många sätt.
Som barn, så var det en väldigt allvarlig högtid. Speciellt skärtorsdag och långfredag.  På skärtorsdagen tog mor och mormor på sig svarta  kläder och åkte till kyrkan för att ta nattvard.
På långfredagen fick man inte göra något alls. Absolut inget skrattande, det var en allvarlig... och LÅNG dag.
När det blev påskafton, så var det påskbrasa och koll på alla påsksmällar och raketer som sköts upp. Vi bodde högt upp i backarna och hade raketkoll åt tre väderstreck.
Så det var nog så att det var ok att vara glad igen från påskaftons kväll. Men det är den otäcka skärtorsdagskvällen och den långa fredagen som jag minns.

När jag var ung, så var det absolut inte tillåtet att åka ut och roa sig på en långfredag. Allt var stängt.
Påskafton, däremot, då var det ordentliga fester. Hu ja!

Under perioder, så har jag varit med i kyrkokörer. Både i Rångedala och i Nittorp. Länge sedan nu dock.
Då var det mycket kyrka i påsktid. Repetition före gudstjänsten och sedan LÅNGA ceremonier i gudstjänsten.  Så jag har allt firat påsk, utifrån det kristna påskbudskapet också.

Detta år blev det en härlig barnbarnspåsk. Alla tre fanns på plats i Ulås, och dit åkte även deras mormor och morfar vid flera tillfällen.

En bättre påsk kan man inte önska sig.

I morgon är det mormor/morfars-tisdag igen.

Och på onsdag är det skol-jobb. Det skulle jag heller inte vilja vara utan..... trots det fina vårvädret.

Men regn, det skulle jag allt vilja ha! Mycket!

London

Överhörde ett samtal från kvinnorna framför, i planet hem.
- London city, med shopping och tunnelbana, det är inget för oss!
Några år äldre än jag, var de båda, det framgick också av samtalet.

Jodå, jag har också funderat på London, efter 65.
Orkar man med hetsen och tempot och alla stegen,  speciellt som man har lite småkrämpor här och där?
Jag medger, jag har varit orolig inför resan till vårt absolut mesta resmål, till favoritstaden, till London.  Två och ett halvt år sedan vi var där senast, två och ett halvt år äldre tant....

Nu gick det jättebra, även om stegen stundtals var lite jobbiga att ta.  Många steg blev det, aktvitetsklockan riktigt gottade sig när den fick visa mer än 15 000 steg dagligen.

Så det blir sannolikt fler resor till favoritstaden. Pengar finns kvar på tunnelbanekortet, och de måste ju användas.

London är den mest kompletta stad man kan hitta. Här finns allt man kan önska och lite till.

Shopping, jättekul, tröttade som bara den.... denna gång blev det mer barnkläder än vuxenkläder köpta....oj, vad mycket roligt det finns till de små.... och faktiskt till en tant på 65 också.

Det bästa med Londonköpta kläder är att de har så hög kvalité. När jag röjde runt i garderoben idag på förmiddagen, tog jag fram en klänning som jag köpte i London för säkert 15 år sedan. Passade lika bra idag. kändes lika aktuell som då.
Sen finns det ju Primark-kläder förstås. Lovar mig själv,  varje gång jag varit i London, att jag aldrig mer ska besöka det heltokiga stället, ett ställe som liknar Ullared, men nästa bara säljer kläder och skor. Men varenda gång jag återkommer till London, så bryts löftet. Samtidigt som jag har tröjor från Primark, som är mina absoluta favorittröjor, och som har hängt men bortåt tio år. Så det är verkligen blandad kvalité där....precis som i Ullared. Och priset...ja, det är nästan obefintligt.  Samtidigt som M&S ( favoritaffären med superkvaliteten) oftast har billigare kläder än vad de stora klädkedjorna i Sverige har.

Mer att göra i London?
Musikal förstås. Denna gång blev det bara tillfälle att besöka en föreställning. Matilda. En musikal som bygger på Roald Dahls välkända barnbok, Många av aktörerna var barn i mellanstadieåldern. Jag blir alltid så imponerad över att se hur duktiga de unga, som är med i West End´s musikalerna är. Undrar hur de får ihop det med all träning och med skolarbete. Eller man kanske går på speciella skolor.

Pubbesök. Gillar verkligen pub-mljön och den lite speciella mat som serveras där. Fast på tidig kväll,så är det lite för hög ljudvolym för tanten... lunchtid är betydligt trevligare.

Fotboll hör Londonbesöken till. Jag skulle gärna åka till London någon gång, och "slippa" fotbollsmatcherna. Samtidigt som jag förstår att det är resans höjdpunkt för den som är riktig fotbollsnörd, vilket då C-E är.
För tredje gången i rad så var vi på Selhurst Park, Crystal Palace´s hemmaarena. Denna gång mötte man topplaget Manchester City. Skillnad på fotbollskunnande, de två lagen emellan. Jag satt där på den fullsatta arenan och funderade på vad det är som gör att vissa lag kan bli så mycket bättre än andra, att de tycks helt kompletta vad det gäller spelare och känsla för spelet.

Jo då, det är helt ok att gå på fotboll. och Selhurst Park är en trevlig (liten) arena - tar säkert bortåt 20000 - och det är inte så långt att gå från overgroundsstationen.  Har besökt alla London premier leauge -arenor, utom Fulhams, under årens lopp.... och föredrar absolut Selhurst Park.

Att ta sig till en fotbollsarena i London, det är ett äventyr.
Det finns tunnelbaneförbindelser  till alla,  men det finns ett problem - De som sköter om tunnelbanesystemet tycks vara ute för att sabotera resorna till och från arenorna.

Det känns som om det är 50 % chans att man ska komma till destinationen på det sätt man har tänkt sig. Lika stor risk är det att det dyker upp en skylt om att det är servicearbete, och att linjen delvis är avstängd.
Dum som jag är, så har jag alltid trott att det finns information om alla linjer på någon av de stora tunnelbanekorsningarna - Oxford Street t.ex- men denna weekend insåg jag att så inte var fallet.

Tog vägen genom Hyde Park - där de tycks bo spöken på ljusan dagen ( var jag rasistisk nu...? Men så här behöver ingen spöka ut sig, tycker inte jag.....) - för att slippa en stunds tråkig tunnelbana- samt ett byte.

På påstigningsstationen informerade man om att den tilltänkta linjen, var under service en station från bytesstationen. Har varit med om detta tidigare, och då har det funnits ersättningsbuss. Så också nu, bara det att det tåg vi tänkte ta, inte stannade vid bytesstationen. så det var bara att traska någon kilometer för att komma på ett tåg som ville ta oss med.
När det var dags att åka hem, hittade jag en annan bra bytesstation. Borde ha tänkt om redan från början....Men man lär sig.

I London kan man göra mer än att bara vara i den ofantliga stadens områden.
Man kan åka på någon av de
 day tours, som finns att välja på.

Någon "bucketlist" har jag inte, men hade jag haft det, så hade besök på Stonehenge, varit med på den.
Nu är det besöket avprickat.

I min tankevärld, så trodde jag att stenformationerna täckte ett ganska stort område.
Där hade jag fel, stenarna stod tätt.
Men stora var de!

Ett imponerande verk, som sätter fantasin i rörelse.
Vad var det för några som byggde detta- och varför?

Mellan 4000 och 5000 år  gammalt är byggnadsverket. De yttersta och största stenarna kom  på plats för drygt 4000 år sedan.
De inre stenarna fraktades från Wales för 5000 år sedan... de yttre kom från ett mera närbeläget område.
Ett otroligt jobb !!!

Fårhjorden höll landskapet öppet. Stonehenge ligger något högre än omgivningen, och det blåste kallt, kallt över de öppna fälten.

Massor av besökare fanns på plats redan vid tio-tiden på morgonen.

Ja, det var en häftig plats, väl värd ett besök.
'

Lite tråkigt att man inte fick känna på stenarna, gå omkring mellan dem.... men förstår också att man inte vill riskera extra slitage på det unika gamla bygget.

När man är i London, så tror man att det är det som är England.
Men det är inte riktigt så, det mesta av England, det är jordbruksmark. Massor med öppna fält, mycket blommande raps, stora grisfarmer, betande kor och får.
Verkligen kul att göra dagsturen ut på landsbygden.

Guiden var superbra! En storväxt kille, som jag kände stor samhörighet med. Vi båda var giant humans among giant stones.

Dagsturen tog oss också till den lilla staden Bath. Känd för sina romerska bad. Och för sina hus, alla byggda i Bath-kalksten.

Solen värmde betydligt bättre här. än vid kalla Stonehenge. Närproducerade glassen smakade suveränt bra. Citronglassen var bland den godaste glass jag ätit.

Day tour från London rekommenderas -  det är av värde att se något "annat".
Dessutom var M&S i Bath bättre än stora M&S på Oxford Street. Så det blev lite tantshoppat i Bath.

Kew Garden stor på programmet den sista av de fyra Londondagarna.
Passar bra att besöka den stora trädgården, när man är på väg till Heathrow.

Bara ett aber denna gång, alla förvaringsboxar för väskor, var upptagna.
Eller out of order.
Tanten blev riktigt vresig, då de som stod i inträdet inte ville hjälpa oss att bli av med bagaget för en stund. Men det hjälpte föga. Tror inte ens att de skämdes...

Så C-E drog på två resväskor, av sammanlagd vikt 27 kg, i några km.

Ska man ta bröllopsbilder i parken,så får man åka med specialbil.
Skillnad på folk och folk.... : )

Kew Garden är helt underbar i trädblomningstid.
Vi har bara varit här i april, så jag vet inte om det är lika vackert hela säsongen.

Vackerheten är helt bedövande,

...paradisisk...

 ... nästan så det
blir för mycket av det goda....

Magnoliorna är de blommor som fascinerar mig mest av alla.

Antagligen, beroende på de stora stolta blommorna, som sitter en och en....

 ... men tillsammans kan täcka ett helt stort träd.

De har så kort blomningstid, magnolierna.....

... många kronblad ligger redan på marken.
Det gäller att komma i alldeles rätt tid, någon vecka in i april...

Blev synnerligen förvånad då även rhododendron stod i full blom.

Här hemma så dröjer det ofta till slutet av maj, början av juni.

En vackerhetsvandring, utan like, blev det där i Kew Garden. Tror inte att väskdragaren mådde så dåligt, efter flera kilometer som dragare.

Några riktigt fina dagar, och gott är: Man fixar London efter 65! Frågan är bara hur länge.....
Gäller att passa på medan man kan.... så (  hoppas jag) vi återkommer snart igen!