Förändringar

I snart nio år har jag haft den här bloggen. Den har gett mig en del (självförvållade) bekymmer, den har gett mig ännu mycket mera glädje. Ibland går jag tillbaka till ett slumpmässigt utvalt inlägg och läser. Jag förundras över hur väl jag haft förmåga att uttrycka mig och jag förundras över vackra bilder.
Inläggen har blivit färre under tid, det har blivit svårare att hitta lusten att skriva. Från det att bloggvännen Inga blev sämre i sin sjukdom och nu när hon är borta, så har det känts extra tungt. Jag vill inte ha denna förändring i mitt bloggande, jag vill fortsätta att skriva åtminstone en gång åer vecka. Jag har haft flera "bloggvänner"  som slutat blogga. Man har sina perioder. Jag vill fortsätta... det gäller att ta sig själv i kragen. Det är det jag försöker göra nu....

Understundom har jag länkat till bloggen via Facebook. Undrar om jag gör det för att jag vill ha en klapp på huvudet, att bli sedd, bekräftad? Jag gissar att det är så...
Det är något som inte ha förändrats genom livet, det där med att vilja få positiv respons.
Tyvärr är jag dålig på att ge.... något som jag delar med många.

Att ha fått en ny klass, det har inneburit en hel del förändringar. Det är bara att konstatera, att det på många sätt är skillnad på klass och klass.  Det känns som om jag dragit en vinstlott. Som så ofta. Jag skäms lite då jag medger att jag njuter av att ha - kunskaps och förmågemässigt - duktiga elever.

Sannolikt min sista klass.
Visst är det lite konstigt att den stora livsförändringen förväntas ske när man är 65! Får man vara frisk, så är det ju inte så konstigt om man vill vara med i arbetslivet längre än så. Jag tror att det är förändringar på gång, att man inser värdet på att ta tillvara vår, de äldres,  erfarenhet och kunskap.

Eller också gör man något helt annat efter 65. Jag skulle vilja jobba som guide. På pensionärsresor.

Att få barn, det är en jättestor förändring i livet.
Att få barnbarn innebär också en ordentlig livsförändring.
Man har fått en ny liten individ att bry sig om , att gladjas åt, att oroa sig för.
Man vill träffa den lille/lilla så ofta man kan ( med). Det blir många helger som är uppbokade redan från början, man får inte så mycket tid över som man hade förr. Och att det blir så, det gör inte ett dugg!

Ålder gör att humöret förändras, tycker jag. Man bir inte lika arg längre. I mycket slutar man bry sig, man struntar i att tjata om saker. Blir kanske lite bitter ibland. Tycker att en del människor är extra fjantiga... jobbiga....

Den stora glädjen har jag fått möta i de nya små liven. De är så fantastiska, så att jag kan få fjärilar i magen när jag tänker på dem.

Men riktigt sprudlande glad det känner jag mig aldrig. Trots allt positivt i mitt liv. Är det också en åldersförändring? Skulle så gärna vilja uppleva bubblande glädje, sådan där som man kunde känna förr, någon gång igen.
Men man kan inte få allt. Och något att klaga på, det har jag inte.

Insikt

Insikten slog mig, då jag fixade till en bakgrundsbild på datorn, en bild med båda de fina små barnbarnen. Insikten om vilken rikedom jag äger. Tidigare har det varit Konrad som haft ensamrätt  på mormors skärmar. Nu får han dela med sig med lilla kusintjejen.!

Det finns  så mycket uttryck vad det gäller barnbarnen. Prinsar och prinsessor, livets efterrätt och allt vad det är. Det äe inga uttryck som passar mig att använda.... nej, mina båda små, det är den största rikedom som jag har. Tillsammans med mina deras mammor, förstås. Barn och barnbarn, det är det mest värdefulla i mitt  liv. Tror så att det är så för de allra flesta.

Har insett att min vän Inga utkämpat sin sista kamp, då hon inte varit verksam på sociala medier under sista veckan. Min insikt fick bekräftelse, då vår gemensamma vän, nyss skickade meddelande om att Inga somnat in idag på förmiddagen.
Jag har tänkt mycket på henne och hennes familj under lång tid. Under det senaste halvåret, ja, kanske längre, så har man vetat att det inte funnits någon bot mot hennes cancersjukdom.

Sista gången jag träffade henne, det var då vi gjorde en geocachingtur tillsammans, i slutet av juni.
Vi har chattat på messenger lite då och då efter det och aldrig har hon visat tecken på att ge upp. Kamp in i det sista, det har det har det varit, trots upprepade infektioner, långa inläggningar på sjukhus och så slutligen ett lårbensbrott.

Det känns väldigt tomt, nu när man så sakteliga kommer till insikt om att Inga aldrig mer kommer att synas i chatten på FB, att hon aldrig mer kommer att gilla några inlägg eller foton på Instagram eller på FB, att hon aldrig mer kommer att kommentera mina inlägg på bloggen.

Det var faktiskt genom den här bloggen som vi blev vänner. När jag började blogga, i februari 2009, så kunde man söka efter olika yrkeskategorier via bloggen - som bloggare. ( Det  kanske man kan nu också) Jag sökte efter lärare i min egen ålder och fann två kvinnor, inom fem-sju mils radie. Vi träffades alla tre vid flera tillfällen. Vänskapen med Inga har hållit i sig i mer än åtta år. Jag önskar att den kunde fått hålla i sig i många år än.

Inga var den smarta av oss, en supersmart kvinna.
Det var efter inspiration från henne som vår skola blev en Grön flagg-skola.
Det var tack vare henne som jag började geocacha.
Vi gjorde många roliga geocachingrundor tillsammans.
Jag insåg redan i juni, att den rundan skulle bli vår sista. Då var vi i Vrigstad, åkte bil mellan cacherna. Inga var den som var ivrigast att söka upp gömmorna.

Inga hade en stark gudstro. Jag hoppas verkligen att den guden som hon haft sådan förtröstan för och tillit till, finns där någonstans och välkomnar henne.

När jag skrivit klart detta inlägg, ska jag gå till Cancerfondens webbplats, och öppna en minnesinsamling. Hoppas att du också vill vara med. Lägger in en länk här så småningom.

Livet går vidare. En god människa fattas.

En liten människa, som betyder så mycket för mig,  har kommit till världen, för bara fyra dagar sedan.

Det är så livet är. Våra liv ser olika ut. Jag tror inte ett dugg på att de är förutbestämda.

Jag saknar Inga, jag kommer att tänka på hennes familj ännu ett bra tag framöver.

Jag gläds så otroligt åt det nya livet, åt de små, som förhoppningsvis har ett långt fint liv framför sig.

På äldre dagar, så har jag kommit till insikt om hur mycket jag har att vara tacksam för.

Ett inlägg om största glädje och om djup sorg blev detta. Ett inlägg om livets start och livets slut.
Bilderna, de är från dagens vandring längs delar av Hjälmåleden.

Kaprun

Tänk om man hade lite bättre koll!
Så pass koll så att man kunde ha klart för sig, när man skulle  ge sig ut på resa.
För det står faktiskt på flygbiljetten.

FRI det betyder  fredag på engelska.
Engelska är "flygspråket".
Om planet skulle gått på lördag, så skulle det ha stått SAT på biljetten.
Det gjorde det inte.

Man tar saker för givna.
Eller, åtminstone så gör jag det.
Gick förra årets resa till alperna lördag till lördag, så skulle väl även årets resa göra så.
Trots att det var olika resmål.

Italien förra året, Österrike  i år.
Man borde kollat lite bättre, men det gjorde man -ok, jag - inte.

Jag vet inte om chock är rätt ord, det är ju ett allvarligt tillstånd. Överraskad blir man, milt sagt, när reseledaren ringer, då vi är på väg till Ulås med katterna. och frågar om vi kommit igenom tullen ännu. Alla andra är framme, det är bara oss man väntar på.

Var det IDAG vi skulle åka? Vi tänkte åka imorgon!



VAD gör vi nu?

Resebyrån - Jörns resor - fixar.

Tur att det var packat  därhemma. På en halvtimme var allt fixat. Avresa kl 19.05, från Landvetter. Taxi från Munchen till Kaprun/ Zell am See.

Mindre än tio timmar efter det överraskade beskedet, så var vi på plats.

Man  ( jag) var lite orolig över att träffa resten av gruppen, på lördagsmorgonen.
Jag behövde inte oroa mig. Det var goda människor. En mini-grupp. Elva  stycken..... pensionärer, alla utom jag och Max, 35.

Det blev en härlig vecka, trots starten.

Vandring varje dag, i sex dagar.

Fem vandringar med lokalguide... en på egen hand.

Mängder av naturupplevelser. Kan man vara blomma och leva på 3000 meters höjd? Svar: Ja, om man är liten och nätt så...

Ena dagen bad i rent och svalkande alpvatten....

... andra dagen halkandes omkring på slirig glaciäryta.

Araberna hade intagit bergen. Via kabinbanorna.
Rika knösar från Saudiarabaien... enligt lokalguiden.

De hade inte sett någon snö förut. Vi hade aldrig sett så många heltäckta kvinnor.
Från den 1 oktober kommer det att vara förbjudet att ha täckt ansikte i Österrike. Bra, tyckte vi alla.
Mansdominerande propåer, det vill vi inte se i Europa.

I nerförbackar kommer jag alltid sist.
Nädå, vi hade inga tävlingar.
Men det är lite nesligt att komma efter dem som är mer än tio är äldre.
Jag tycker att det är skitjobbigt gå i branta nedförbackar. Kanske har det med sned rygg och lite dålig balans utifrån detta, att göra.

Att gå uppför det går betydligt bättre. Jobbigt i början, men när man kommit in i eget flås och egen takt, så är det en ganska härlig känsla, när man känner, att nu får det gamla hjärtat arbeta ordentligt!

Hade varit ännu nesligare om jag komit efter de äldre i uppförbackar. Fast..... ingen av dem hade 20 kg extra att bära.  Tänk, vilken fart jag hade haft i branterna, om jag kunnat överlåta den där extra tyngden åt någon annan.



Man behöver inte svälta i alperna. Ingen större risk att man skulle tappa bort lite av sin extravikt, när det vankas öl och apfelstudel i de mysisga gårdarna/hyttorna, som finns vid varje vägs slut.... eller längs den.

Blomsternörden fick sitt....

...och det var toppen att vår lokale guide var så kunnig, och kunde berätta om olika växter. Stormhatten är lika giftig i alperna, som här hemma.

Visst nynnade jag lite svagt på den av de kända sångerna ur "Sound of music" när guiden visade oss denna vackra växt.
Eller... är den så vacker? Mest berömd för sin egen sång... och för att den är sällsynt.

Edelweiss.

Ensam är man inte på de stora bergsvidderna.
Kor, får, getter och hästar finns oftast inom synhåll.

Liksom tokiga mountainbikers.....och massor av vandringsfolk.

Stenen inne i installationen skulle man klämma sig igenom, Då lovades man ett långt, hälsorikt liv.
Det var smalt, på smalaste stället. Min rumpa gick inte igenom. Eller om det var magen. Jag fick vända. Reseledaren försökte inte ens...

Han föll i den steniga, branta backen ner till gården, där vi skulle äta.
Det blev en huvudskada, så att han fick köras ner till dalen och mötas med ambulans.
Undrar om det hänt om han försökt... och sannolikt kommit lika långt som jag, i stenformationen.

Nu gick allt bra. Han kom tillbaka några timmar senare, ihopsydd och med en huva på huvudet.
De bästa vandringen, den som var dagen efter, den var han tvungen att stanna hemma ifrån.

En variationsriksresa var det,som sagt.
Mycket kabinåkande förstås.
Man behöver ju komma upp på höjderna för att få de fina vandringarna.

Förr i tiden fanns det inga kabinbanor.
Den första byggdes 1927. Ja, inte kabinbana, men åk-lift.
Den byggdes inte för ortens folk,utan för turister som ville komma och åka skidor.

Ändå så bröt man olika mineraler upp på ortens högsta berg, Kitzsteinhorn, dryga 3000 möh, redan på 1800-talet!

Vilket jobb, att ta sig upp med alla förnödenheter och alla verktyg... och sedan ner igen.

Förstår inte för mitt liv, hur man klarade detta.
En förklaring är väl bristen på kroppsövervikt... en annan, tillgången på tid. Allt fick ta den tid det tog.

Idag har man byggt långa tunnlar i berget, för att man ska kunna ta sig ända upp på bergstopparna med bil.  Inget för turister förstås,men för dem som arbetar i bergsområdena.

Inne i bergen går också stora vattenledningar, som driver turbiner och som på det sättet genererar elkraft. Hade inte en aning om att man kunde framställa el på det sättet. Smart!

På Schmittenhöhens topp var en liten kyrka uppbyggd. Den var tillägnad en kejsarinna, Sissi,  som gillade att vandra i bergen.

Vädret var helt otroligt fint. Även om vi vaknade med dimmoln över oss nere i  dalen, så sken solen från en  klarblå himmel, då vi kom upp på 1500 meter över havet.

Framåt lunchtid, så hade även dimtaket över Zell am See och Kaprun löst upp sig.

Korna får gå på sommarbete på alpängarna en vecka till. Sen ska de vandra hem till gårdarna i dalen.
Ett problem bara: De har gått på snedden i branterna, så länge att det ena benparet blivit längre än det andra. När de kommer ner till jämn mark, så händer det att de välter omkull.

Eller var det kanske en skröna.

På denna stigen var det rena njutningen att gå.... även om det behövdes ett öga  på marken och ett för att spana in omgivningarna. Men man blir inte vindögd på några timmar.

Lite hotfullt känns det, när kor, som har samma kroppsbyggnad som en själv, står där mitt i vägen.

Men det var kolugnt!

Barnen som bodde på sommargården, på alpen, har ledigt en vecka till. Ett par ridhästar kan nog vara bra att ha, att fördriva tiden med.

Godaste kantarellgulashen serverades här.

Tänk, att öl alltid smakar så gott när man vandrat en stund i strålande solsken.
Jag dricker inte ofta öl härhemma.....

Trädgränsen ligger på 1800 meters höjd i alperna. Bästa vadnringarna var de som gick precis över trädgränsen. Högre upp blir det lite väl sterilt...

Sista gemensamma vandringen gick genom en ravin. Man hade byggt en träbrygga, över det forsande vattnet. Det var kallt, fuktigt.. men väldigt lätt att andas.

Varje höst, om bara några veckor, så måste man plocka ner träkonstruktionerna, 500 meter "brygga".

Om de skulle få vara kvar, så skulle de krossas av all snö och is i vinter.

" Ta med badkläder",sa reseledaren.

Visst gjorde jag det. Jag hör ju inte till badkrukorna, direkt.

"Vattentemperaturen är 8 grader", sa guiden.

Det blev inget bad. Kanske jag är lite badkruka ändå.

I alplandskapet finns en hel del arter av blommor, av samma slag som vi har hos oss.
Dock lite senare blomning. Denna näva kan knappast ha tillnamnet midsomamrblomster.....

Vår fantastiske guide Karl, tackade för fem fina dagar. Vi var glada för att vi fått en sådan superkille som vägledare på vägar och stigar i det mångfasseterade alplandskapet.

Båtresa på Zeller....sjön som ligger vid Zell. Tja, helt ok... och lite svalkande, då det var närmare 30 grader varmt.

Sista dagen var egentid. Då tog vi en geocachingrunda i dalen.

Närkontakt med kor fick vi, de delade på samma asfalterade väg som vi.

Alpkor har annalena-haka och gubböron... sådana som det växer ludd i, konstaterade jag...

Gertie, 76, gick med oss på den nästan milslånga vandringen.
Hon hittade två av gömmorna!

Härligt att umgås med glada och pigga pensionärer. De får en att inse, att det nog kan vara ett gott liv, även efter pensionen.

Om man får den stora förmånen att vara frisk, förstås.

Ja, det var en härlig resa, i ett helt underbart väder.
Det ryktas om att Jörns ska ordna en vandringresa till Cornwall nästa sommar. Då ska vi inte missa flyget.

En dag extra vann jag på att resan var från fredag till fredag. Det var värt en hel del! Speciellt som vädret slog om till regn och kyla på avresedagen. Vi kom dessutom hem till ett helt underbart helgväder.
Energi hade fyllts på under veckan, kändes det som.
 Någon veckas semester, under tid om passar, det borde alla i skolans värld få möjlighet till.