Nittorpsnöjen

Lilla Nittorp har och har haft ett ganska så  rikt nöjesliv. På "forntiden", ja, då jag var ung, då var det danskvällar i Sporthallen... och det var på en sådan tillställning, f.ö. på självaste nyårsafton, som jag träffade C-E för sådär hundra år sedan.... eller rättare sagt 40 år sedan. ( Nu låter ju 40 år ungefär lika mycket som 100 ... så visst var det ett tag sedan)
De som anser ishockey vara ett nöje, kan absolut få sin nöjeslystnad stillad genom att titta på när bygdens eget hockeylag spelar i Nittorps ishall. Ganska imponerande att ha ett lag, som  ligger i nivå med Boråslaget BHC....
Man kan också bli förnöjd av att kolla damfotboll. Här har man alltid legat på en tämligen hög nivå. NIK ju dessutom  fostrat en sådan storhet som Viktoria Svensson/Sandell.
Riggos Rullande återkommer årligen till Sporthallen Lillsjön. Nittorpssonen Rickard Skoglund och hans musikvänner kör häftig rockig proffsig underhållning under några helger varje vår. Snart är det dags igen. Nu är inte den sortens underhållning my cup of tea, och det beror inte på underhållningen, utan på att jag inte klarar av människor som "tappar kontrollen" och dansar omkring på golv, stolar och bord, till musiken. Samtidigt vet jag att det inte är fel på publiken som roar sig på detta sätt, utan på mig, som vill bli underhållen sittande på en stol, ev. deltagande med handklapp eller i allsång.

Mitt Nittorpsnöje, så här på torsdagseftermiddagen, bestod i att leta upp två geocacher.
En kom ut idag. Den fanns här vid det fina nybygget, utmed Hjälmån/Hjälmåleden.
Var nästan lite nervös att jag skulle vara först, för det här med att vara först det är helt bortkastat på mig, men säkert till glädje för någon annan. Nu hade en cachare med nicknamet "Haspen" varit för mig, och det kändes riktigt bra.
Härligt var det att komma så vattennära i den ljumma februarieftermiddagen.

På andra sidan sjön fanns en cache som jag inte försökt leta upp, trots att den funnits där sedan i höstas.
Jag har trott att gömman varit för svår för mig, då den är rankad till 3,5.
Nu har ju tanten bakom datorn nyss vandrat i branta berg med stenar och rötter och branta stup, så det var en baggis att ta sig fram på en ganska ok stig till gömman.
Intressant att komma till ett ställe, där man vet att danskar och svenskar slogs om marken för 500 år sedan, tycker jag. Historiens vingslag....

Ja, det var ett nöje att vandra omkring i det vackra tidig- vårvädret i Nittorp, tillika att hitta två cacher på en torsdag....Härligt att ljuset kommit tillbaka, så det blivit möjligt...
Nu väntar nästa nästan-nöje... iaf  nödvändigt sådant.... i Grimsås ... spinnmix!

Blandande bananer

- Tänk, så goda nyskördade bananer från Teneriffa är, hörde jag någon säga på renaste svenska, då vi besökte den lilla välsorterade supermarketen nära hotellet.
- Hemma äter jag aldrig bananer för dom smakar inget, men här kan jag äta hur många som helst, fortsatte personen sitt resonemang.

Naturligtvis köpte jag också några bananer, för att få känna på den fantastiska skillnaden.... men jag kände ingen skillnad alls. Teneriffabananerna var jättegoda, men det är ju bananerna som vi köper här hemma också. Försöker köpa Kravbananer så långt det går, och trots att det ( förhoppningsvis) är skillnad på odlingssätt, så känner jag inte där heller någon skillnad mellan krav och kravlösa böjda, gula bär.
Kanske var det så att den Teneriffabanangillande personen inte ätit banan på så länge, att hon inte längre kom ihåg mogen banansmak. Kanske hon mest ätit gröna, omogna tidigare...

Att det mesta som går snett i skolan är lärarnas fel, det tycks vara den rådande inställningen.
Kanske beror det på att regering och opposition skyller på varann för misslyckandena, och ingen vill ta på sig någon skuld ( finns det någonsin någon politiker som gjort det.... ?) och då får man skylla på dem som inte kan skylla på någon annan.
Blev riktigt upprörd, långt in i  själen, då man förra veckan beskyllde lärarna för att ha övergivit pojkarna, men påföljd att dessa halkade efter tjejerna, vad det gällde betyg, kunskap och karriärmöjlighet.
Delade av mig av den inneboende ilskan på lärarrummet, och fick fler att ilskna till, beroende på det orättfärdiga mediala påhoppet.
Nej, vi har absolut inte övergivit pojkarna. Däremot finns det många tjejer som är övergivna i skolan. Pojkar ( nu generaliserar jag, för visst finns det undantag) tar plats i klassrummen, både vad det gäller att be om hjälp och att helt enkelt ta tid från undervisningen genom att vara störande och okoncentrerade.
Tjejerna däremot ( även här en generalisering för det finns enstaka undantag) jobbar på, hjälper varann och väntar tålmodigt tills alla pojkar kommit till ro, så att lektionen kan påbörjas ( fortsätta)
Tror att detta är något som alla som jobbar i skolans värld kan skriva under på.

 Varför halkar killarna efter tjejerna då?
Jag har mina teorier utifrån vad jag sett under alla mina 38 skolår.
Killarna är mera bekväma av sig än tjejerna. Det ska gå lätt, surfas fram på ett väloljat bananskal.
Det ska vara kul, så fort det tar emot, så vill man inte längre. ( Har mammor curlat mer för sina söner än döttrar, under årens lopp? )
Man tror på en karriär som fotbolls/ishockeyproffs, och då behöver man inte "bli" något annat, skolan blir inte viktig.
Det är coolt att vara lite strulig och ifrågasättande och ta tid från kunskapssökande, förmågeuppbyggande och lärande. Tjejer är ofta tvärt om, de konkurrerar med varann - men inte med killar - och vill bara bäst, ha toppenbetyg. ( Vilket inte är bra det heller, för alldeles för många tjejer mår dåligt i sin prestationsångest.)
Vi lärare är belagda med tvångströja, vad det gäller att i bedömningar uttrycka något om elevers sociala agerande.
Det är bara kunskaper som ska bedömas, strulighet får det inte nämnas något om.
Föräldrarna har inte tid med sina barn.
Barnen har så mycket fritidsaktiviteter och sena kvällar, att de inte orkar vara på topp under skoldagen.
Skollagen friar föräldrar som inte tar sitt föräldraansvar och dömer i stället skolorna för bristande föräldrarollskompenseringsansvar.

Förr i tiden, så fanns det något som kallades obs-klasser.
Elever som störde undervisningen upprepade gånger, blev förpassade dit under kortare eller längre tid.
Det  var nästan uteslutande pojkar i dessa klasser. Det var nästan uteslutande manliga lärare som ledde dessa klasser, vad jag kommer ihåg, var det vad jag kallar "bra" och "mänskliga" lärare, sådana som gjorde att eleverna kände sig sedda. De flesta elever kom tillbaka till sina ordinarie klasser ganska så snabbt. Föräldrar var förstås inblandade i processen, och då de allra flesta ville att deras barn skulle gå i en normal klass, så ställde både föräldrar och skola krav på eleverna, och för det mesta så kom också dessa barn att fungera helt ok i den ordinarie klassen.
Och någon stämpel på att man en period gått i obsklass, det fanns inte med .... iallafall inte som jag kommer ihåg.

Idag ska det integreras till förbannelse.
Alla ska vara lika, ingen får särskiljas.
Där tror jag att det allra största problemet i svensk skola ligger, alla ska vara konforma.
Jag tycker inte att det är schysst att den som stör, till varje pris ska vara med i sin klass, och helt enkelt stjäla den tid från andra, som är deras undervisningstid.
Att man sedan måste utöka skolhälsovården i skolan för de elever som på detta sätt visar att de inte mår bra, det är en självklarhet!
Faktum är att jag också tror på nivågruppering. Kommer ihåg en av mina jättestora klasser i förra skolan, där jag fick möjlighet att dela den drygt 30 elever stora klassen när vi hade engelska och matte. På den tiden var det jag som var engelskaläraren ( det har jag inte varit de senaste fyra åren tyvärr) och med tanke på den stora skillnaden mellan elever i just engelska, så kom jag överens med föräldrar att vi skulle nivågruppera och t.o.m läsa efter två olika läromedel. Det blev en lite mindre och en lite större grupp. Det funkade jättebra och både jag och matteläraren kunde möta eleverna där de befann sig på ett helt annat sätt, än då vi hade blandade starka och svaga elever i grupperna.

Så här för man inte tycka idag , men med ålder och erfarenhet, så gör jag det.
Jag vet inte vem som är vinnare på den svenska skolans "lika-tänk", men jag vet att det finns många, många förlorare.

Tittar på Teneriffabilder, har strukit linnen och skjortor och plockat in baddräkter in garderober... och fattar knappast att det bara är en vecka sedan som solens strålar brände gott på det blekfeta skinnet. Önskar så att samma UV och ljuskälla ville visa sig på våra breddgrader också.
Våren är nog redan hos oss, meteorologiskt sett. Snödropparna blommar för fulla muggar och all snö är upplöst i flytande form sedan lång tid tillbaka.... men jag vill se solen också.

Blev en städdag idag. Gott att ha det gjort för några veckor framöver.
När solen äntligen kommer och avslöjar fönsterrutornas status, ja, då får man ta det också.

Lite blandade bananer blev det i detta inlägg.... vilket ju för min del inte är alldeles ovanligt ..... kan inte förstå alla dem som kan hålla sig till ett enda ämne på sin blogg.....

De har väl lite bättre ordning i sin hjärna än vad jag har, antagligen.....

Köpte jordgubbar på ICA idag. Undrar om jag känner skillnad på smaken dem och på de jordgubbar jag åt för en vecka sedan, som sista måltid på solens, kaktusarnas och bananernas ö.....
Tror det.... dags att testa!

Vyer och vandringar

Det är kul att iaktta människor och deras utseende. Speciellt medelålders par. Ofta  är det så att man tycker att de båda makarna är väldigt lika varann utseendemässigt. Det finns något som heter "äktenskapstycke" och den likhet som det begreppet står för, det måste ha utvecklats ytterligare med åren hos vissa par.
Som hos Lena och Martin ( med långt a). Ett pensionärspar, där ena hälften har sitt ursprung  från Sverige och den andra från Kalifornien , ett par som bor på Teneriffa under vinterhalvåret..
De ordnar vandringar för hugade promenadlystna, och det var en  sådan promenad vi anmält oss till, redan första dagen av vår semesterresa.

 Promenad är väl att ta till lite i underkant, vandring var det ju vi skulle ut på.
En heldagsvandring på 10 km.
"Tar väl inte en hel dag att gå en mil, tyckte vi lite morskt. Vad är det för segt folk vi ska ut med egentligen?"
Vi visste att det skulle vara ytterligare ett par med på långpromenaden, och vi hoppades att de inte skulle vara för sengångaraktiga.

 Mandelträden blommade vackert, när vi lämnade den smala vägen vid byn Vento och anträdde apostlahästsfärden längs en stenig, brant stig, rakt ut i terrängen.

 Sköldlössen, som ger det röda färgämnet, vilket används såväl till tygfärgning som godisfärg, var vanliga på sina värdkaktusar.
Lena och Martin hade mycket att berätta om. Många stopp blev det, nästan innan vi hunnit börja vår promenad,... f-låt, vandring. Intressant och lärorikt var den information de hade att delge oss andra.

Vandringen skulle gå längs ravinens kant och runt berget som ser ut som toppen på en virkad mössa .... eller nästan en sockertopp.
Lite långt såg det ut.... faktiskt.
Men dagen var ju  lång... och solen inte alltför påträngande på dryga 600 meters höjd.

 Den fint anlagda vandringsleden blev ganska snart både brant och stenig.
Men som sagt, många stopp var det, mycket information fick vi.... så även om det blev lite svettigt och andfått, så gavs det tid för god återhämtning.

Långt där nere kunde jag ta en fin zoom-bild på Vento och det kustnära landskapet vid horisonten.

Fortfarande var vi på den nivå av vandringen, där folk bott fram till på femtiotalet. Dålig mark var det och dålig tillgång till vatten. Men man klarade sig bra ändå. Husen var ganska förfallna, men bakugnen på bilden skulle sannolikt gå att använda även idag.

"Mösstoppen" närmar sig något och branterna blir allt brantare. Men det går bra, som sagt, vi "pustar" ganska ofta.

Som här, där Martin visar på fikonfrukten, den som bildas utan blomma..... Klart att det finns en blomma, men den finns liksom inuti stammen, och befruktningen sker ganska osynligt, så att det ser ut som om frukten växer från en kal kvist.
Våra förnämliga guider bjöd på torkade frukter från förra årets fikonskörd.
De bjöd också på färska kaktusfrukter. Båda smakade utmärkt.

Vi kom äntligen upp på högsta höjd för vår vandring, 1000 m.ö.h. En ordentlig stigning alltså.
Lunchpaus blev det, under det att luften kylde till sig ganska så bra och dimman smög sig på oss, uppifrån de ännu högre bergen.

Nu skulle vi neråt närmare 400 meter.
För de pigga pensionärsguiderna, så var det en enkel match, medan jag tyckte att det var mycket jobbigare att gå nerför än uppför. Det var en ordentlig ravin på högersidan och stigen som vi gick på, den var riktigt ojämn och stenig. Som tur var, så hade Lena med sig några vandringsstavar á la teleskopmodell, så både jag och den andra kvinnan  i vårt lilla sällskap kunde låna ett extra ben att stödja oss på  under den branta delen av vår nedstigning.

"The hidden valley" kallades vandringsleden ... och här, halvvägs ner på nordvästra sidan av bergssluttningen, låg en ganska så välbevarad ödegård med sina imponerande terrasser. Mycket intressant att se.

Vandringen fortsatte genom genom ravinen och tillbaka till den lilla byn Vento. Ytterligare en bit bort ligger den större byn Arona, och därifrån tog vi så lokalbussen till Los Christianos och vidare till Playa de las Americas.
Efter välförtjänt dusch, lite öl och ett glas vin, så kände vi oss i ganska gott skick igen och vandrade de dryga 500 metrarna till förra årets favoritrestaurang "La Barca" för att avnjuta deras fantastiskt goda fisk/skaldjurspaella.

 Tisdagen blev till en  förmiddag vid poolen och en ordentlig vandring längs strandpromenaden mot Adeje. Tre cacher skulle vi leta upp, och vi lyckades hitta två. Nummer tre var borta, det talade några amerikanska geocachingkollegor om för oss, då vi möttes under den bro där burken skulle finnas.

Onsdagen blev en direkt motsats till måndagens vandring.
Denna dag tog vi båten över till grannön La Gomera, tillsammans med en stor människoskock och två guider. Vi fick se och lära mycket även här, men det blev inte mycket till "motion"... vi satt ju i buss eller på båt den allra största delen av dagen.
Blommorna på bilden, det är nektarinblommor.

Det fanns mängder av megastora maskrosblommor på ön.
Säkert sedda som ogräs, men jag tyckte att de var vackra.

C-E fick sitta på fönsterplats i bussen, för jag tyckte det var superläskigt att sitta vid vägkanten, då bussen susade fram längs djupa raviner med bara låga vägräcken som skydd. På La Gomera så var det antingen upp eller ner som gällde. Mittemellan fanns inte.
Ännu läskigare var det då vi mötte stora bussar på de trånga vägarna.
Vi var uppe på 1500 m.ö.h, nära öns högsta punkt. Där uppe fanns en nationalpark, synnerligen grön, med många buskar och låga träd, företrädesvis olika sorters lagerträd.

Här tog C-E en bild på den förskräckta tanten, då bussen gjorde ett snabbt stopp på en plats där det var raviner på båda sidor vägen. Fattar bara inte hur man kunnat anlägga vägar här.

Teneriffa och den vackra Teide är ståtlig när man ser ön resa sig i soldiset, på andra sidan vattnet.

 La Gomeras klippor, i motsol, var inte helt olika vare sig Dovers klippor eller de berömda klippformationer som finns på västra Irland och som jag just glömt namnet på.

La Gomera var en vacker ö. Jag åker gärna dit igen på en tur, där man kan gå någon av de lätta vandringslederna i nationalparken, men jag skulle inte vilja tillbringa en hel semestervecka på ön. Byarna var lite för små, för att locka till mer än dagsbesök.

Torsdagen blev en riktig "semesterdag". Vi promenerade ( ja, just promenerade) bara till Los Christianos och kollade var svenska skolan fanns. Den ligger precis vid svenska kyrkan, där vi var inne och lyssnade på vacker sång en liten stund. Vore inte fel att jobba ett tag i svenska skolan på Teneriffa, får nog kolla efter lediga jobb där.... lite lockande är det..... fast jag är väl, som vanligt, för feg......

Längs strandpromenaden, hade sandkonstnärerna gjort fantastiska skapelser.

 Dags för en lagom vandring, tyckte vi att det var, när det blev  fredagseftermiddag, när "Markoeffekten" var utläst och dagens vattengympa var fullgjord.... och vi tyckte att det var läge att resa sig från den bekväma platsen i solstolen, för att få lite mer motion.
På Gauzaplatån, alldeles söder om Los Christianos, finns det två cacher och dom tänkte vi leta upp.

Platån ligger bara 150 m.ö.h. så det gick ganska snabbt att ta den "lätta" stigen upp på höjden. Den "svåra" vägrade jag gå, det är alldeles för branta stup vid ena sidan, för att jag ens skulle fundera på den möjligheten.

Cache nummer ett var lätthittad, bara ett par hundra meter från det att vi kommit upp på plan mark.

 600 meter bort skulle den andra gömman finnas. C-E tog täten och kollade bästa stigarna, de stigar som gick så mycket som möjligt på plan mark.

Utsikten var ju bara så jättefin. Stenformationerna skiftade i olika färger och det fanns en del olika växter, även om platån dominerades av den växt som i översättning från sitt spanska namn skulle heta "planta" på svenska.

Lite otäckt var det när vi närmade oss gömman och jag insåg att den låg rätt så nära stupet rakt ner i havet.
Detta trots att det bara var 2,5 såväl i svårighet som terräng.

Skulle jag klassificerat gömman så var ju svårigheten att hitta den bara 1,5 medan terrängen var minst 3,5.... men medelvärdet.... ja, det blir ju 2,5 ..... terräng 3,5, svårighet 2,5 .... jag tyckte iallafall inte att detta var en 2,5-terränggömma. Loggboken låg i en pepparkaksburk i dubbla plastpåsar, i ett bergsskreva.
Tror att detta länge kommer att bli min favoritcache framför alla andra cacher.
Lite jobbigt och lite skräckigt var det att finna den.... men jag lyckades.

 En frukt och drickapaus och avnjutning av utsikt blev det, innan vi vandrade ner för den steniga, ojämna stigen, som hade sidstup som var mer än tillräckligt branta för hispig tant, vid några tillfällen.

Och titta! När man vände näsan mot norr och mot bergen, ja, då såg vi "mösstopps"-"sockertoppsberget" som gett oss sådan träningsvärk några dagar tidigare. Det såg alls brant ut, så här på avstånd.

På natten till lördagen drog det stora ovädret in. Det blåste ordentligt och det regnade stundtals.
Det var inte pool-läge på lördagen. Det var däremot geocaching-läge. Vi gick en ordentlig runda i övre delen av Playa de las Americas, och hittade de tre cacher som vi sökte.
När vi så småningom vände ner mot havet, för att ta oss tillbaka till vårt hotellhem igen, så såg vi flera nedblåsta palmer. Vinden slet fortfarande ordentligt i träden och de turkosfärgade vågorna rullade rytande in emot stranden.Häftigt!

 Lite sol kunde vi njuta av, om inte vid poolen, så på terrassen. Den sista kvällsmåltiden intogs på favoritrestaurangen, La Barcas egen variant på sjötunga. Mums!

Solen strålade igen, när vi väntade på att bussen skulle ta oss till flygplatsen på söndagsförmiddagen. Det var svalare än tidigare i veckan. Tittade vi mot bergen och mot den uppstickande Teidetoppen, ja, då såg vi att det fallit en hel del snö i den höglänta terrängen, under ovädersdygnet.
Mer snö på Teneriffa, när vi lämnade ön, än vad det var härhemma i Stockremma, när vi framåt kvällen kunde återvända till verkligheten, det var det.

En härlig ö, där man kan uppleva mycket .... vackra, vidunderliga vyer, vindlande vandringar, varierande väder och vacker vegetationen.... ja, det är Teneriffa det. Om livet vill oss väl, så återkommer vi nästa år igen!

Quiz, Queer, Qualitet

Att fylla jämt när man är gammal, det gör att man får en karamell att suga på ganska så länge.Tror att det är så för många.
För några veckor sedan var det karamellsug och mordgåta på Nolhaga slott och igår var det dags för födelsedagsgodis från kollegorna, då de bjöd på på Quiz med trevligt sällskap, god mat och dryck på Glasets hus i Limmared.

Egentligen skulle jag varit del av ett annat lag på detta quiz, ett lag bestående av svägerska, svåger Roger och make. Men när kollegorna hade tänkt ut den perfekta presenten till mig, vilket det ju också var, så gick det bra att för det först tänkta laget, att kalla in stand-in Carro.... och henne hade det laget betydligt bättre nytta av, än vad de skulle ha haft av mig.

Fyra personer skulle man vara i varje lag, var det tänkt. Om man var fler, så blev det en minuspoäng per extra deltagare.  Dumt tycker jag.... tycker att man skulle kunna vara i lag mellan 3 och 6 personer i stället.
Mobilerna fick vi lägga i den bruna papperspåsen. Bra, tycker jag... ingen kunde bli frestad att anlita experterna på google.
Trettio frågor bestod quizet av. 53 % var musikfrågor, låttitel och artist.   Alldeles för mycket musikfrågor, tyckte jag... ja, det tyckte nog de flesta av oss. Iallafall på det sätt som frågorna var ställda; titel, artist. Man kunde utgått från bra musik och ställt lite varierade frågor i stället. Musiken var dessutom rätt likartad, popmusik från  60tal och framåt, med betoning på framåt. En dansbandslåt. Men det finns ju så många andra genrer; jazz, barnvisor, visor, country, psalmer, klassisk musik. Här kunde man blandat musik på ett mycket bättre sätt!
Alla frågor, musik liksom kunskapsfrågor, låg inom samma tema; VÄDER. Bra tycker jag, det hjälper till att få en tänka rätt, framförallt vad det gäller musiken.

Vi var fjorton stycken från skolan. Jag fick fyrapersonslaget (eget val för födelsedagsfiraren) och dessutom lagkamrater som verkligen kompletterade mitt "kunnande". Två musikexperter hade jag med mig, det var superbra, jag är bara så dålig på musik... framförallt på artister och grupper.
De flesta andra frågor kunde jag vara behjälplig med.... den enda kunskapsfrågan vi missade var nog var vinter-OS ska hållas 2018. Den fråga som dessutom låg längst i från väder.
Hejhej lilla måntuss, med Bob hund, det var en låt som inte ens mina musikkunniga vänner klarade av. Plus några artister till.
Vi fick rätta varandras formulär. Trettio poäng var möjliga. Vi fick 24,5. Tredjen bäst var vi, slagna av C-E, Helena, Roger och Carro med bara 0,5 poäng. Vann gjorde ett gäng välutbildade ungdomar i trettioårsåldern.... Gamla eleven i Dp Ann-Sofie, numera spansklärare på gymnasiet och hennes man var två av vinnarlagets fyra medlemmar.

Två gånger till blir det quiz i Glasets hus detta år. Förhoppningsvis kan jag och C-E vara med var sin gång i det först tänkta laget. För Carro behövs för  musikens skull. Hoppas att hon inte jobbar de två torsdagskvällar som det gäller. Man får nämligen räkna samman sina poäng för alla gånger ( ta bort den sämsta) och tävla om slutseger. Två lag får pris då. Och visst ligger Moghultslaget bra till....
Fast mitt eget födelsedagslag skulle också kunna göra bra ifrån sig om alla har möjlighet att vara med alla gånger. Få se hur det blir!

Kul var det iallafall. Perfekt present till tanten bakom datorn.

För mig har inte ordet Queer så mycket med HBTQ-rörelsen att göra, utan jag tänker på ordet i betydelsen av konstig.
Idag har jag varit lite queer.
Åtminstone har jag känt mig sådan.

På gamla dagar har jag blivit klännings/kjoltant. Iallafall till jobbet.
Gillar att köpa  det som jag tycker är roliga kombinationer, med kjol/tröja/skjorta eller klänning/tröja. Inget som det "fina" folket tycker skulle vara så snyggt, men som jag gillar och som är "jag".

Brukar ofta plocka fram kläderna på kvällen innan de ska bäras. Jag vill att det jag har på mig ska passa bra ihop, att färger ska matcha varann.

 Tänkte i går kväll att det skulle kännas bra med en brun fredag. Petrol passar bra till brunt. Alltså fick det bli en tröja som matchade den bruna blusen med mörkturkos randning och den bruna kjolen. Vad skulle jag ta för strumpbyxor till detta? Mörkturkos ( petrol) eller bruna?
Bestämde mig för att ta bruna  strumpor, det var risk för att det skulle bli för mycket av det färgstarka annars.
Valde ut ett par bruna strumpbyxor ur den överfulla strumplådan och hängde dem tillsammans med den tilltänkta fredagsklädseln.

Det är tydligt att den bruna och den lila färgen  har liknande våglängder. Efter att ha tillbringat minst en halvtimme i skolan så kom jag att titta på mina ben.
Lila! Det fanns inte tid att åka hem och byta... bara att ta skeden i vacker hand och låtsas att den udda färgkombinationen var dagens tilltänkta outfit.
Undrar hur många av mina kollegor som funderade över min klädsel? Kanske var det bara någon/ingen som märkte.
För min del, så fick jag känna på det jag kallar queer-känsla.
Det har hänt att jag förväxlat strumpbyxfärg tidigare, men bara blått och svart. Tur att det blir ljusare och ljusare med mindre förväxlingsrisk, för än har vi en bra bit strumpbyxtid kvar. :)

En sista grej, qualitet. Kan någon tala om för mig varför collage gjorda av tjejer blir så mycket bättre än collage gjorda av killar. Är klipp och klistra-gillandet medfött  eller är det en tjeuppfostringsgrej? För visst är dessa collage bara SÅ bra. Det fanns mer goda exempel på collage, men jag tog bilder på dem som var närmast.

Snabbt som vinden gick tiden mellan jullov och sportlov. Nu tar jag lite lov i subtropiskt klimat. Tar med surfplattan... så kanske det blir lite blogg från sol och sommarvärme på Teneriffa också.