Lagmanshagaläge

Jaha, hur ska man motionera denna dag då? För röra på sig det måste man ju när man är ledig... eller? Hoppas ju att alla cykelturer och promenader ska ge resultat i att den kolossala kroppshyddan ska minskas lite.... men inte då. Jag är så trött på mig själv, att jag inte klarar att påverka... tycks det.... varken det eller annat som inte är bra.... Nåja, röra mig måste jag, annars så faller jag samman... och det blir i en stor hög det.....

Läge för en cykeltur runt Lagmanshagasjön, denna halvtaskiga sommardag, den sista dagen i juni. Brukar försöka få till minst en tvåhjulingsrunda per år, vissa år kan det bli både tre och fyra....

Valde att ta Gunnars skogsväg över till Spolabo och sedan den extremt lättcyklade vägen.... sluttar lite, lite nedåt nästan hela tiden, till Askåker och upp genom Askåkersbyn.
Där har man utsikt över såväl Lagmanshagasjön som dess lilla avknoppning, tror den heter Lillsjön.
Gården där Tranemo kommuns högsta inkomsttagare bor ( man läser ju kvällstidningar ibland) syns också.

Från Askåker går så vägen mot Grimsås. Att detta är en gammal väg... som enligt planerna ska asfaltbeläggas inom en  snar framtid f.ö..... det förstår man när man passerar de välbevarade milstenarna från 1750-talet,

Efter några kilometers tramp på Grimsåsvägen, så skymtar man SJÖN med stort L genom grenverket. Man tar av mot Lindås, och se, där ligger hela den stora fina sjön helt öppen.

På andra sidan sjön, så finns gården Lagmanshaga. Det är en gård med anor, prestige, auktoritet ... och med mängder av underlydande torpställen, då det begav sig. Huvudbyggnaderna syns inte rakt över sjön.

Här funderar jag också på vad som kan ha varit en gång. Har alltid trott att det varit ett gammalt brofundament, men det tycks vid närmare titt som det är något som har  drivits av vatten... det finns fortfarande ett litet konstgjort fall, på vänstersidan.

Det har ändrat sig vad det gäller vägar och byggnader runt sjön, bara sedan i höstas. När jag cyklade  den sjönära vägen förra gången, så var det längs en privat och dåligt underhållen väg.
Nu var vägen en vanlig grusväg, och längs vägen så hade det byggts upp flera hus sedan i höstas.

Flotte och bastu hade man nog tillsammans, och så hade flera av husen en egen brygga.
Så oförskämt fint.... jag blir bara så AVUNDSJUK på den som får bo så här, och dessutom året runt.
Jag skulle nöja mig med en sommarstuga vid sjön jag. Skulle med glädje byta vår gamla stuga på trånga stugområdet i Halmstad, mot en liknande "dålig" stuga vid Lagmanshagasjön.
Fast Halmstadstugan har ju ett syfte.... det är en samlingplats för vår lilla familj.

Kom så fram till badplatsen. Det var mycket vatten i sjön, stranden brukar kunna vara ganska bred här.
Har så många minnen av denna badplats..... två olika cykelskolresor med mina två sista Dalstorpsklasser. Underbara skolresor, med fina fältstudier, mycket bad och trevliga barn. ( Skulle sannolikt aldrig vara tillåtet idag, att dra till stranden för en eller två övernattningar med bara en eller två föräldrar som extra personal.)

Kommer ihåg en gång då C-Es syskon och föräldrar samlades på stranden för att fika tillsammans. Några av oss cyklade ( däribland farmor) de andra tog bilen. Det var innan allt gick galet ......

Tänker tillbaka på den gång då våra amerikanska släktingar bodde hos oss några nätter. De ville se älg, så vi tog en tur till Komosse... och såg två älgar på ganska nära håll. Jag ville dessutom visa min favoritplats, Lagmanshaga. Cousin David var varken intresserad eller imponerad.

Zoomade in ett av husen vid sjön. Detta är ett gammalt hus, som en familj rustade upp och gjorde till året runt hus. Eftersom jag hade en av sönerna i min klass, så var jag inne och kollade när man renoverade. Det var det första bofasta huset vid sjön, någon gång på sent 90-tal, måste det ha varit. Nu finns där mer än fem åretrunthus... kanske bort åt tiotalet.

Ärlan var den enda levande varelse som visade sig vid badplatsen. Inte riktigt badläge för någon av oss.

Ljungsarps samhällsförening sköter den fina badplatsen och jag vet inte om det är de eller kommunen som rustat upp toaletten. En riktig trevlig behovsplats... enda abert... papperet var slut....

Runt Lagmanshagasjön finns det många fornminnen och det från alla forntidsåldrar. Här, vid Nabben, så finns det äldsta, en hällkista från sen stenålder.
En cache har jag liggande en bit bort.... den är nog inte i bästa skicka... men jag var inte ute för att kolla cache.... jag var på cykeltur.

Ett åretrunthus och ett antal sommarstugor finns här vid Nabben.
Förra sommaren kollade jag om någon var på plats i det lilla gula med den vidunderliga utsikten vid flera tillfällen ... men det var det aldrig.

Idag fick jag bättre napp, ägarinnan, kollegan och vännen Elisabeth var på sitt smultronställe under det som får bli en långhelg, innan hon öppnar sitt Petersson rum i morgon eftermiddag igen... och flyttar hem till resten av veckan boende i Länghem.
Fick en trevlig pratstund om hennes mamma och pappa i Rångedala och i stugan....( Jag har besökt den med hennes storasyster på 70-talet) ... och om skolan, lärarflykt, rektorsbyte, skolnedläggning och jobb.
Trevligt.. och jättefint var det i huset... som t.o.m hade både toa (frystoa! ) och dusch inomhus.

Det regnade lite då jag lämnade Elisabeths pärla till sommarviste.
Stannade till och åt en banan vid Sjövik... och njöt av utsikten.

Tänk, om man varit som Zlatan ändå ... och kunnat gå in till ägaren av detta hus och säga :  -Jag ska köpa ditt hus, hur mycket kostar det? För detta är mitt önskehus nummer ett!

Sa hejdå till Lagmanshagasjön för denna gång.
Upptäckte något nytt... man ser Isaberg och dess torn avteckna sig mot horisonten vid utsikten från önskehuset. Det har jag aldrig tidigare registrerat, trots att jag brukar stanna till här. Kanske var det för att jag normalt brukar cykla åt andra hållet... medsols. Idag blev det motsolsrunda och lite nya perspektiv.

Vägen hem gick delvis på samma sträcka som ditvägen. Nu var sträckan ganska tungcyklad... det lutar ju uppåt lite, lite grann, nästan hela vägen.
Vägrenarna har jag njutit av hela vägen.... och sett att, oj, vad det finns mycket nattviol nu för tiden. Dags att släppa denna fridlysta växt fri för plockning, tycker jag!

Det regnade, som sagt,  lite under hemtrampet. Ungdjuren vid Askåker hade vett att ta skydd.
Jag trampade hemåt i sakta mak, utan bli speciellt våt..... hade nog tur som klarade mig från värsta skuren.


Känner mig lite trött, så här framför datorn. Beror på att jag inte kunde slita mig förrän Costa Rica - Greklandsmatchen var avgjord kl. 01. Grymt, grymt att behöva avgöra på straffar. Vore bättre att lotta, för då behövde ingen uppleva att bli syndabock.

Rejäl runda

Det är mycket som betygssätts. Inte bara våra elever.
Man  betygsätter restauranger, badplatser, hotell, resmål, dammsugare och glassnyheter.
Tänkte att man skulle börja betygsätta geocachingrundor också. I så fall kunde jag erbjuda mig att bli bedömare/medbedömare. Geocachingrundor är absolut en av mina favoritsysselsättningar....
Sen kom jag på, att det där med bedömning det är en relativt subjektiv sak, så den bedömning som jag gör, den blir inte alls den samma hos någon annan. För även om jag utgår från ett antal kriterier, och tycker till om dem, så  går det inte att vara objektiv. det är ju jag som tycker.
Fast jag kan ju ändå direkt ur minnet hämta fram fyra favoritrundor och några som jag inte tyckte var så bra.
Fyra favoriter ( utan inbördes ordning, det kan jag redovisa. Att redovisa det som inte var så kul, det tycker inte jag är ok.. för kanske någon annan tycker att det är en jättebra runda...)

• Blå stigen i Ulricehamn. Den allra första rundan jag gick, för nästan exakt ett år sedan. Ett väldigt varierande landskap, där man passerade utsiktspunkter, hagar, lövskog, granskog, berg i dagen, ängar, bostadsområden, golfbana..... Dessutom var gömmorna varierade och de flesta alladeles lagom svåra.
• Pickesjörundan i Borås Rundan går på bra vägar och stigar, gömmorna är lätthittade och så SER MAN SJÖN i princip hela tide.
• Blå rundan i Torskinge En runda som på många sätt ( inte bara färgmässigt) kan jämföras med Blå stigen. Fast några av gömmorna här, de var ännu ett strå vassare. Att jag dessutom gick i trevligt sällskap, det gjorde promenaden ännu bättre.
• Ordspråksrundan i Limmared. Burkarna är genialiskt gjorda eller gömda utifrån olika ordspråk. 

 Igår var det dags för en ny runda, en rejäl promenad som jag gjorde tillsammans med vännen Inga, i geocachingkretsar mera känd som forjoi,  the leading geocachinglady i norra Småland.
Vi träffades i Tranemo och styrde med enda burkletsstopp på vägen, vid en vacker liten sjö i korsningen Skephultsvägen/ Rv 41, direkt till Fritslas friluftsområde,  vid Smeatorpet.
Vi hade bestämt oss för att gå den 6 km långa rundan, med hela 21 olika gömmor, varav nr 21 var en bonusgömma.

Det var relativt enkla gömmor, de allra flesta.

Något undantag fanns dock.

Att vara lång, det var en klar fördel vid någon gömma. Måste kännas lite surt att vara för kort i rocken... att dessutom med naturens hjälpmedel kunna få ner burken... men lägga tillbaka, hur gör man det?

 Här lånar jag en bild från forjois loggning på geocaching.com.
Det tar en stund att leta, logga, lägga tillbaka när det är så många burkar som finns på rundan.
Men det är ett kärt besvär, det är ett klart plus med många burkar.
Tid måste man ha gott om när man ska gå rejäla geocachingrundor, och det hade ju två sommarlediga lärarinnor...

Att Sverige är ett stenrikt land, det förstår man när man är geocachare. Oj, vad många olika slags stengömmor det finns.
Under stora stenar,

 i grottor av sten, i bergsklyftor och  i mindre skrevor.
Det fanns en del större stensamlingar också, och de som designat rundan, ska ha stort tack för att de inte frestats att lägga några gömmor, där man måste flytta på stenar.

Rundan gick  till stor del genom ett skogslandskap. Det finns väldigt mycket vackert att se om man har ögonen med sig, även i den lite monotona vegetationsomgivningen.  Som björnmossan som "blommar" med sina sporkapslar.

( Lånad /Stulen forjoibild igen)
Det finns många historiskt intressanta platser i våra skogar. Här står jag på en gammal stenbro, som sannolikt anlagts för ett antal hundra år sedan. Över bron red man då man tog vägen mellan Mark och Borås... kanske kom man denna väg från Halland, redan under den tid som landskapet tillhörde Danmark.

I cachebeskrivningen till Smearundan 1, så kan man läsa att rundan går utmed 6-kmspåret, med vissa avstickare.  Nu var det så att info-tavlan vid spårets början, talade om att spåret var 6,2 km och medelkuperat. Från parkeringen till spårstart och spårslut var det drygt 300 meter. Så rundan i sig blev närmare 7 km... och avstickarna.... jo, de lade på ett par km extra. Så damerna i sina bästa år, var inte helt fräscha efter avslutad vandring. Bananen som då intogs och höjde blodsockerhalten rejält, borde ha intagits här, då vi kommit drygt halvvägs.

Naturens egna inristningar i de i dagen liggande stenhällarna, ja, det kan vara lika bra som dem som de riktiga hällristarna gjorde under bronsålderstiden.

Upp och ner gick avstickarna. Och har man gått åt ett håll, så måste man ju gå åt det andra hållet för att komma tillbaka. Men det är roligt med varierande natur och gömmor som innehålller en variation av burk och petrör... och några luringar.

Efter att ha gått mer än tre kilometer i skogen, så kom vi ut i mer öppen natur och på en tvåfilig skogsväg.
Här gav jag rundans favoritpoäng. Det beror på att jag uppskattar nästan alltid det som gömman visar, mer än hur själva gömman är utformad. Där vet jag att vi som håller på med geocaching, tänker väldigt olika.
Gissa var det göms en burk här? Hjälp på vägen: Gömman heter Bumlingen.

Detta kunde också ha varit en favoritgömma för mig, den vackra Abborrsjön.
Ytterligare en pluspoäng i min subjektiva bedömning, detta att rundan någon gång kommer fram till vatten av något slag. Det förhöjer absolut upplevelsen för mig.

Vädret var strålande denna dag, trots att SMHI varnat för busväder.
Vita moln i en spegelinramning för näckrosblad. Kan det bli bättre?

 Sannolikt används Abborrsjön både som fiskesjö och som badsjö.
Någon hade nyss badat och av någon anledning både glömt badbyxor och handduk kvar.
Kändes lite lockande att använda dem och hoppa i det svalkande blå.... men det vara bara ett aber... badbyxorna var alldeles för små för rejäl tant runda bak.

Lite fel gick vi.... man pratar för mycket och blir dessutom lite okoncentrerad, då man vare sig ser till att reglera vätskebalansen eller blodsockerhalten ordentligt.  Så här fick vi göra en avstickare från rundan på mer än 300 meter. Tur och retur och solgass på det .... det blev en bit... men vi hade ju ingen brådska.

En gammal kvarnsten låg mitt ute i skogen. Ytterligare en intressant plats.
På info-tavlan i bakgrunden kan man läsa att detta troligen var en plats för tillverkning av kvarnstenar.
Oj, vad man fick jobba hårt förr. Sån´t kan vi som är födda under andra halvan av  nittonhundratalet bara inte förstå.

Glömde att kolla hur lång tid som gått från första logg till sista logg på rundan, men jag gissar att det rör sig om 3,5 timmar. Hade man gått rundan i normal takt och utan uppehåll, så hade man uppskattningsvis tagit sig runt på 1,5 timmar. Geocaching tar tid... och vid några gömmor, och speciellt en LURGÖMMA, så letade vi länge.

Smeatorpsrundan kan absolut rekommenderas, det är en jättebra runda, som jag i min egen subjektiva bedömning skulle lägga in på plats mellan 5-8. Nackdelen... den tar lång tid att gå.... och så behöver kan ha med lite fika på vägen, och inte, som vi gjorde, nöja oss med en rejäl fika vid ett bord utanför anläggningen klubbhus innan vi statrade promenaden och en banan  efteråt. Hur knäpp för man bli...bära banan och vatten i ryggsäcken och inte använda det fullt ut... där det behövs, under vandringen!

Några cacher kunde vi ta med bilen, för nu ville vi inte gå många steg mer på några timmar.
En nedlagd fotoaffär mittemot kyrkan.
Jag kunde inte låta bli att trycka på ringklockan ... och täcnk, där inne i det tomma, hördes en spöklik ringsignal.  Både fascinerande och tragiskt att se övergivna hus som börjat förfalla.

Fritsla måste ha haft en utvecklad textilindustri under förra århundradet.
Fina gamla hus, s.k. förläggargårdar, vittnade om inflytesrika personer och ett rikt samhälle.

Att cacherna var skyltcacher, det var faktiskt helt ok. De hade ju något att visa!

Efter välsmakande korvbricka i ett större gatukök med stort matutbud, så for vi hemåt.
Två lärarinnor loggade med lite extra glädje en cache som hette lärarnas revansch ... och så hittade vi en myst på ett kul ställe.

En kyrkcache måste vi ju ha. Alltid lika intressant att se hur olika kyrkor är byggda. I denna skulle det t.o.m finnas gardiner enligt "Kyrkrundans" cachebeskrivning. Synd att den inte var öppen, för det hade jag velat se!

Innan vi var klara för dagen, så fick Inga ta fram verktygslådan ur forjois beredskapsväska. 

Det är mycket man behöver kunna i geocachingskrået.

Kan f.ö. meddela att denna kreativa och händiga kvinna bjuder på eget event i sina hemtrakter. Hoppas verkligen att kunna delta på detta... kanske  även du som läser vill komma.

En kul dag var det, mycket vatten gick det år för att återställa vätskebalansen och loggnigen var inte klar förrän en halv timme före midnatt. Och vad det gäller det, så få jag skylla mig själv, jag MÅSTE inte skriva så mycket på varje logg! Och barr, ja det hade jag med mig hem från skogarna kring Smeåsatorpet. Det är sån´t som hör till och visar att man gått en bra och rejäl burkletarrunda. 

Tisdagstramp

På Glasets hus i Limmared pågår en riktig höjdarutställning.

13 juni - 17 augusti  De  Tre Giganterna

Kjell Engman, Ulrica Hydman Vallien och Bertil Vallien, tre av landets mest erkända glaskonstnärer  visar sina verk på Glasets Hus under hela sommaren 2014.
Utställningen arrangeras i samarbete med Kosta Boda, Tranemo kommun, Nexans, STT, Ardagh, Sparbanken Tranemo och Glasets Hus.

Naturligtvis en "måste-se- utställning".

Läge att kombinera motion och kultur dessutom.... och krydda lite med geocaching.

Kollade så att cykeln var luftfylld nog att bära hundra kilo tant i minst tre mil.
Det var den.
Trampade iväg mot Moghult, Hallåsen och nerför alla backar ( ja, där bromsade jag mest) till "stora vägen". ( nr 156)
Efter några kilometer kunde jag återigen trampa grusväg och slippa mer eller mindre närgångna bilar.
Korsade Hjälmån vid Algutsstorp, och kom att tänka på att hit men inte längre har vi paddlat kanot, från Nyfors, nära Dalstorp. På andra sidan bron är det otäcka stenar och forsande vatten, där vill inte kanotuthyraren att man ska paddla. Sannolikt  ett genomtänkt beslut.
Kände att jag blev sugen på en kanottur i sommar.... någon som hänger med. .... ? Ringrostig och tämligen oerfaren är jag... men kul är det att stilla flyta fram på ån, iallafall medströms.

Nästa by heter Tyggestorp.
Det är vår närmaste Bullerby. Det finns ett antal röda hus, nära varann här i korsningen.
En riktigt gammal by är det också.
Mellan Tyggestorp och Brandsmo ligger en kyrkoruin.Tror att byborna gick dit och bad för alla män som tvingats ut i krig under 1600-tal, 1700-tal... och kanske också längre bort i tiden.
Kanske också någon odygdig kvinna suttit och skämts, fjättrad vid en stock på kyrkbacken.....
Kyrkoruinplatsen borde ha en cache. Kanske jag kan ordna det i sommar.....
Det finns några fina cacher i närheten  av kyrkoruinen, Stoms kraftverk, Stoms såg och torpet.
Den lilla sömniga byn har varit betydligt mera på, då det begav sig.

 "Limmareds skogar" pratade alltid min pappa om, med viss respekt. Hans pappa kom från trakten och vi hade många släktingar som vi besökte någon gång varje sommar. Det var på den tiden innan rv 27 var anlagd. Det tog tid att åka över Länghem och sedan Limmared för att komma till Brandsmo, där en faster bodde.
Googlar  för att hitta info om Limmareds skogar... men det finns bara kortfattad sådan, adress, telefonnummer, något om Limmareds holding aktiebolag.
Här har iallafall darrgräset tagit över. Det blir lätt så efter avverkning.

Så var det det där med att leta burk också. det finns ett antal gömmor i Limmared, varav många finns i ett par riktigt trevliga rundor. Några mystar är obegripliga för mig, och med tanke på att terrängrankingen är hög, så har jag inte ägnat dem så mycket uppmärksamhet.
Vid Lomsjön fanns det tre oöppnade lådor. Efter dagens cykeltur finns det bara en kvar, för den kunde jag inte hitta. Jag var inte ensam om att ha loggat ledsen gubbe på den gömman. Kan någon hjälpa mig att finna var Hanna har gömt sitt petrör. Under ett träd tror jag... men det hjälper inte att tro....

De båda gömmorna alldeles vid stora skogstjärnen ( lilla skogssjön ?) Lomsjön, de var verkligen en positiv upplevelse. Lugn och stilla låg den vackra sjön.

Missnen blommade, hjortronskarten lyste röda.

Tranbärsblommorna bildade täta mattor, gula och vita näckrosor fanns  på sina ställen.

Fåglarna kvittrade och stigarna var lättgångna.

Bara ett aber, en liten skitcache... nano. Det gillar inte tantens klumpfingrar. Övning ger färdighet.... men jag lovar.... jag kommer aldrig att lägga ut någon cache, mindre än en bison. 

Målet för färden, det var ändå utställningen på Glasets hus.
En utställning väl värd att besöka.
Tänk så mycket fint man kan forma i glas!

De allra flesta utställningsföremålen, varav många var till salu, skulle passa bra i olika offentliga lokaler.
Mycket att titta på, mycket att fantisera omkring, kring varje konstverk.

Kände mig som en bov, då jag smög med kameran, MEN faktum var... det fanns inget anslag om att fotografering var förbjuden.
50000 kr för den här glaskolossen. Skulle vara kul att ha i klassrummet. Skulle kunna ligga till grund för många intressanta samtal.
Tranemo kommun, köp något och ställ ut på skolorna, så att vi får lite konst att bli inspirerade av.
Min favorit var några blå glasplattor som det kom svanar ur. De var inte till salu.... och så var de inglasade, så det blev ingen bra bild.

Vasen här heter "Vänner" och kostar 45 000 kr. Det fanns en ännu snyggare vas alldeles bredvid. Den kostade 25 000 kr. Visst skulle jag ha råd..... ?
Kan man köpa en present för 25 000?
Kan man köpa en present till sig själv för 25 000?
Är det en investering eller bara dumt?

När jag kom ut från utställningslokalen, så tänkte jag fika i den mysiga restaurangen.
Man hade precis dukat fram lunchbuffé.
Det blev ingen fika.
Det blev mat i stället. Inte vilken mat som helst.... den godaste soppa jag någonsin ätit ( champinjonsoppa) ingick i buffén. Liksom sill, lax, köttbullar, prinskorv, rostbiff, ost och skinkpaj, ägg med klabb på, ostar, bröd, frukt, sallad... och kaffe.
Rekommenderar verkligen alla att besöka Glasets hus i Limmared och äta dess lunchbuffé, minst en gång under sommaren.
Rekommenderar också alla som är lika klumpiga som jag att lämna in ryggsäck/större väska i restaurangen innan inträdet till glasutställningen.
Det kan bli en ordentlig krasch om man är oförsiktig där inne.

Utanför Glasets hus passerar banvallen. Den är tillgänglig för cyklister ända från Falköping eller Borås till Ambjörnarp. Har cyklat några gånger på den, med U.hamn som centrum. Det var ett antal år sedan.
Drabbades av ett riktigt banvallscykelbehov, och insåg att det fanns en cache ca 2 km åt Tranemohållet, som vi missade, då vi förra året gick den fina Ordspråksrundan.
Innan mobilernas tid, heter den.
Öppnade det lilla elskåpet på den gamla stolpen, även denna gång. och där var lika tomt som för ett år sedan. Skakade lite på hela härligheten, och vips, så kom det en liten filmburk från ingenstans.
Mysko!
Men fann den gjorde jag!

Cyklade 2 km banvall tillbaka, trampet gick som en dans. Tillbaka i Limmared, så fick det bli 157an en bit, och sedan vägen mot Nittorp och Grimsås.

"Felix gömma" var en otagen cache åt det hållet.
Kunde glassa med att cykla in på en bom-stängd väg och kom fram till en nygjord infoskylt om Oxabanan.
Gpsen nollade och jag touchade screenen ( vackert uttryck,va?) för att söka hint.
Det fanns ingen hint! Borde vara förbjudet, så här mitt ute i skogen med bara en massa granar överallt och några murknande stubbar.
Tänkte opassande eder.... irrade lika mycket omkring som gpsen gjorde..... och hittade så småningom en plastburk.Yes!
La tillbaka burken, utan att lägga en massa gräs över. Finns det ingen hint och svårigheten är 1,5, då ska man kunna hitta burken lätt! Tycker tant!

Det blev belagd väg hem. Lättare att cykla på, men betydligt tråkigare än de grusvägar som turen till Limmared erbjöd. Härligt att cykla. Nästa tur får bli en runda kring Lagmanshagasjön. Helt utan cacheletande. För där finns ju bara mina egna två.....