Selfie #22

 Ditte är den som står för veckans Selfie. Missade att lägga in förra veckans Selfie ... trots att jag hade den klar på papperet. Så det är lika bra att ge sig i kast med Dittes klurigheter på stört. Tror att alla vet hur det går till... sista bokstaven I svaret ger första bokstaven i nästkommande svar.

Börjar och slutar med en blombild från dagens naturpassrunda i närheten av Hestra.

Stjärntecken: Skytten

Något som gör mig glad: Några positiva ord 

Uttråkad ? Av vad: Diskussioner om oväsentligheter

Styrka/egenskap hos mig som jag uppskattar:Rädd för att ta tag i saker är jag ej

Egenskap som jag är mindre förtjust i: Jalu (fast avundsjukan var mycket värre förr. Usch, vad den ställt till med mycket!)

Något som intresserar mig: Utveckling! ( Inom många områden)

Vad lägger jag gärna tid på: Gå och vandra på stigar och småvägar

Önskan inför sommaren: Rå om hela lilla niopersonsfamiljen under några fina dagar

Något som känns somrigt: Rårörda jordgubbar som mellanlägg i en gräddtårta 

Vad jag vill lära mig: Att inte irritera mig på mina medmänniskor 

I en vänskap värdesätter jag:  Rakhet och respekt

Något som jag rekommenderar: Ta inte alltför allvarligt på livet och tillvaron. Det blir så tråkigt då!

Tack Ditte för en trevligt sammanställd Selfie 

Dagarna....

 Dagarna bara försvinner, tiden går aldrig så fort som i maj och juni. 

Dagarna är långa, man hinner mycket varje dag.... Hade jag inte behövt gå upp en gång på natten, så skulle jag kunna tro att det var ljust dygnet runt. Men nu har jag koll på att vid ettiden, så  är det faktiskt rätt så mörkt.

Hade två killar på besök, torsdag eftermiddag till lördag eftermiddag. Kallt och blåsigt, men ut och röra på sig, det måste man ju. Det blev ett besök på den stora lekplatsen i Limmared i fredags.

Gott att gå in i Glasets Hus och fika. 

Och sedan kolla på glasblåsningen i hyttan. Där var det riktigt gott och varmt.

Hade lite otur när jag tog bilden. Konrad tittade sig omkring för att se på alla glaspjäser som fanns uppställda i hyllor runt omkring. Han orkade kolla hur man blåste en skål, från en het glasmasseklump till färdig skål. K-P och morfar gick iväg lite tidgare. Konrad hade koll, han berättade för sin pappa hur det gick till att blåsa glas, då han träffade honom i går kväll.

Lekplatsen var förstås jättekul. Att ta bilder på lekande barn... nä, det är hopplöst...

Körde hem killarna till Ulås i går eftermiddag. 

Pappan hade jour och var bara hemma en liten stund. Mamman väntade på fölet som skulle födas. Hon har väntat och vakat över en vecka, men nu visade alla tecken på att det skulle kunna ske när som helst.

För egen del så har jag varit orolig för fölningen också. Människor och djur har starka band. Ingenting är självklart, vare sig det gäller ett barns födelse eller när ett föl ska komma till världen. Och eftersom jag vet hur mycket Tindra betyder för Johanna, så har den här ständigt oroliga tanten, förstås funderat på både det ena och det andra.

Begav mig hem då Johanna kom in för kvällen. Inget föl denna dag heller. En ny natts vaka, med koll ( via kamera i stallet) varje timme, var det bara att ställa in sig på. 

Insåg då jag körde hemåt, att jag är ute och kör/ åker bil i skymningstid. alldeles för sällan.

Min resa gick i nordvästlig riktning.   Fick stanna och ta himlafoton, flera gånger om.

När jag kom till Hestra, så var hade solen sjunkit en bra bit under horisonten. Det rosa skymningsljuset dröjde sig kvar. 

Vaknade till av att telefonerna lät ovanligt mycket. Kollade klockan. 06.00.

Klockan 3.45 hade Drömma kommit till världen. Födseln gick snabbt och helt utan problem. Två timmar gammal, så hade den  lilla hästtjejen redan ätit sina första mål mat från Tindras sprängfyllda juver.  Mätt och belåten, kan hon ju undra var hon befinner sig. I mer än elva månader har hon vuxit i mammans mage. 

Tycker att denna bilden är helt underbar.  Två nyfikna pojkar kollar på familjens nytillskott och en liten hästtjej tittar nyfiket tillbaka, i trygghet bakom sin mamma.

Fick en film i eftermiddag, där Drömma är ute i hagen och springer med sin mamma. Stackars Tindra, som, förutom en daglig promenad, stått rätt stilla de sista månaderna. Hon lär ha att göra för att hinna med sin lilla stotös,  i hennes upptåg.

Gott att fölningen är över, och att allt gått bra!

Idag blev det en tur till Halmstad. En sådan fin försommardag, efter  flera dagars blåst, regn och kyla.

Kollade till huset och den lilla trädgården. Inte mycket gräs att klippa. Kanske snälla grannen har klippt vår gräsplätt? Kaninerna har gjort en del skada i gräsmattan också. Inte mycket att göra åt. Vi har betydligt större gräsplätt än de flesta andra på området, så vi ska nog få plats med både pool och solstolar när det blir riktig sommar.

Åt morsdagslunch på anrika Timmerstugan. 

Vi fick vänta rätt länge på maten, men det var det värt. Den grillade laxfjärilen, smakade otroligt gott. Så även de grillade grönsaker som serverades till.

Som efterrätt ingick morsdagstårta. Prinsesstårta. Nä, tårta smakar inte lika gott längre..... Har blivit väldigt kräsen på bakverk, på gamla dagar....

Tog en promenad längs stranden, medan C-E satt med "plattan" i skuggan vid stugan och kollade på när Elfsborg spelade 2-2 mot Norrköping. 

Naturen är bara helt fantastisk just nu. Nyponrosor/vresrosor luktar lika gott som de "gammelrosor" som snart blommar härhemma. 

Vit syren doftar nästan lika mycket som den lila varianten... 

... och rönnens blommor har också en väldigt behaglig doft.

Resan från Halmstad tar en och en halv timme. Kände att det skulle vara gott att röra på mig lite till, då jag kom hem. 

Lite väldoft till huset. Knappa kilometern till bästa liljekonvaljstället.

Och bakom taggtråden kom nyfikna kalvar fram och kollade vad det var för en suspekt individ som plockade blommor utanför hagen. 

Visst är det vackert! Kreatur i försommargrönska! 

Att ta vettiga bilder på liljekonvalj, det har jag aldrig lyckats med. Inte heller denna dag.

Så det får bli en bild på tuvull istället. Den blommar rikligt på fuktiga ställen, nära mossor och myrar. 

Förr i tiden samlade man tuvull och stoppade i örngottsvar. Det må gå åt många blommor för att få till en go kudde....

Syrenhäcken vid det öde ( sommarstuga, sällan besökt) grannstället tokblommar.... 

.... och doftar.... helt underbart. 

En härlig mors dag som avslutades med en kopp te i morsdagspresenten.... 

Vi behövs!

 

Visst är det gott att känna sig behövd? Eller också har jag ett större behov av att vara just behövd. än vad många har. Antagligen är det därför som jag har så svårt att lämna yrkeslivet helt.

Idag har jag varit på skolresa. En riktig skolresa! En resa då alla skolans elever och undervisande personal gett sig ut på äventyr. 

Det var sex år sedan som vi började med resor för alla skolans elever, från F-klass till åk 6. Vi hade fått ihop lite pengar, dels från luciafiranden i samhällsföreningen, då överskottet skänktes till skolan, och dels från trivselkvällarna, där brukarrådet sålde korv och fika. 

För sex år sedan åkte vi till Taberg och besökte bl.a. den gamla gruvan. Året därpå blev det en resa till Store Mosse nationalpark. 2018 slog vi på stort och åkte ända till Varbergs fästning, Det var en härlig resa som även innehöll en stunds bad i Kattegatt. Varmt och gott var det! 2019 blev det en kortare resa, till Torpa Stenhus. 

Och sen... ja, sen kom det där viruset som vi nästan slutat tänka på numera. Med inställda inkomstkällor och inställda guidade turer/ bussresor med barn.

Detta året var det fritt fram att resa igen. Vi gjorde en favorit i repris. Resan till Taberg. Kollade med sexorna, och nog kom de ihåg något från resan då de gick i förskoleklass, men de kunde absolut tänka sig att att göra om resan som tonåringar/nästan tonåringar.

Så fick det bli! Besök inne i gruvan, tipspromenad längs den spännande vandringsleden, besök på fladdermus-museet och slutligen promenad/vandring upp till toppen av berget. Där väntade en glass till var och en.

Jag hade tagit på mig att göra en tipspromenad.  Gick även med en grupp av de yngsta barnen, längs den brusande ån, över broar och spångar. Allt gick bra, trots att det fanns en del ställen där barn skulle kunna ha ramlat ner i den steniga, strömmande ån.

Kolla, längs vandringsleden fanns det vätterosor. Såg de första i närheten av Mullsjö för över en månad sedan. Det har varit en lång, fin vår. Vårblommorna håller i sig länge.

Gullvivor blommade i området nära gruvan.

.... liksom vackra förgätmigej.

Bullar hade jag ju bakat, och flera barn kom och tackade extra för de "goda" bullarna. Nackdelen, tycker jag, är att bullar, som tinades upp i går eftermiddag inte blir så jättegoda. Bullar är bäst nybakade eller nytinade. Men barnen var så nöjda så.

Från köket hade vi fått med pastasallad och bröd. Jättegott! När man rört sig utomhus ett tag, så är man extra hungrig.

Efter lunch, så var det dags att vandra uppför berget. En stigning på 140 meter. Jobbigt tyckte många! Kan inte förneka att jag tyckte att den första biten, då precis efter ett lass pastasallad, var lite flåsig. Det gick bättre sedan, då man kom in i rätt (lugnare) andning.

Tänkte på när jag gick samma sträcka för sex år sedan. Då kändes den mycket mera motig. Och brant. Och lång!

Några dagar efter den resan fick jag tid hos läkare, för jag mådde inte så bra. Delvis beroende på att jag hade en fem-sexa som under våren fylldes på med "nyanlända" elever. Barn som gått sex veckor i förberedelseklass, och sedan skulle ut i vanlig klass, utan extra hjälp. Kommer ihåg att klassrummet blev trängre och trängre, hade nog 26 elever i två klasser framåt våren. Superstressande....

- Du är pressad, sa läkaren då hon mätte upp blodtrycket till 170 genom något (undertrycket var ok). Sen dess äter jag blodtrycksmedicin. 

Hög puls var det i några långa branta backar. Men vandringen från gruvan upp till Tabergstoppen rä väldigt fin. Idag fick jag se årets första midsommarblomster/skogsnävor blomma längs stigen. 

Flaggan i topp för alla som fixade vandringen.... om än med lite pust och stånk.

Utsikten från toppen är milsvid.... men ... tycker jag... ganska tråkig. Byggnader och skog...

Inte riktigt ok... men bilden får vara liten och  så  får jag väl göra ett GDPR-övertramp..... Elever och lärare från vår skola....Fler än så här är vi inte. ( 3 fattas) Tycker attd et är lite kul att kunna visa en hel "skola" på samma bild....

Så var det , det där med rubriken. "Vi behövs". 

Eftersom jag inte hade ansvar för någon klass, så satte jag mig längst fram i guidesätet och kunde på så sätt prata lite med chaufförerna. Vi hade olika bussar och olika chaufförer i den buss som jag åkte i.  Båda var  pensionärer. Den ene mannen var årsgammal med mej, den andre sannolikt ännu äldre. 

Under resornas gång, så pratade vi om hur det skulle se ut om inte det fanns ett ganska stort antal pensionärer som ryckte in i olika verksamheter några gånger i veckan....eller då behov finns. Det känns gott att känna sig behövd, och att känna.... att även om många anser den som är 65 + är helt passé.... så är man faktiskt inte det!

Regn

 

 

Vi har längtat! Åtminstone växterna och jag. 

Vi har längtar efter regnet.  En ordentlig blöta som tar sig  ner i marken och ger livgivande vatten till det som växer.

Äntligen ! Efter  två månader utan några större nederbördsmängder, så öppnade sig molnen. Inga störtregn, utan ett behagligt regn, vatten som marken kunnat tillgodogöra sig.

Regn, det är detsamma som dåligt väder, tycker många. Jag har full förståelse att de som planerat en längre utomhusaktivit till idag, tycker så.

Men vi andra, vi inser nog att regn behövs för att naturen ska må bra, för att gro och växa.

Många minns sommaren 2018. Solen sken obarmhärtigt från april till  augusti, med ett avbrott kring midsommar.

Den långa torkan var otäck, växter vissnade ner och dog. Vilda djur led av vattenbrist. Skogarna brann.

Efter regn kommer solsken. Kanske dröjer det några dagar. Det är helt ok. Just nu njuter vi av alla dofterna som regnet kallat fram.

Lycka?

 Det finns ord som jag har svårt för, har svårt att förstå innebörden av och har svårt att värdera i de sammanhang som de används. 

Lycka, är ett sådant ord.

När är upplever man lycka? Vad är det för skillnad på lycka och förnöjsamhet. Eller är det lycka det samma som att känna sig tillfreds. 

Jag har väl för lite att göra, men jag funderar ganska ofta på de "svåra" orden.

Vad är det som gör att man känner sig tillfreds, förnöjsam... ja, kanske rent av lycklig?

Att må väl, fysiskt och psykiskt är en grund , tror jag. Och visst kan man må väl, även om man har lite ålderssskavanker.... ! Man är ju ändå inte sjuk.... Att må dåligt psykiskt, det är lycklighetens, förnöjsamhetens värsta fiende. Inbillar mig att psykisk ohälsa är mindre vanlig när man blir äldre,...

Visst känner man sig väldigt mjuk och nöjd i själen, då man vandrar omkring i den vackra försommaren.  Kanske är det så att man rent av känner sig lycklig, då man ser allt det vackra.

Glad blir jag definitivt, då jag ser en sippa, sippnörd som jag är. Igår fick jag tillfälle att besöka en backsipps-backe. Blomningen hade kommit långt, en del sippor stod redan i fröställning.

Backsippans fröställningar är fina att se, även om det är den blommande växten som tilltalar sipp-nörden mest.

Köpte plantor av tovsippa och planterade ut i en rabatt. Idag hade den första blomman slagit ut. Nästan som en vitsippa, men ändå annorlunda.

I tisdags var vi ju på Rusarebo äng. Karl-Petter, tre och ett halvt,  somnade på vägen hem. Morfar bar in honom och lade honom i soffan. När han sedan vaknade, så ville han sitta i mormors knä. Där satt jag, på altanen, med utsikt över maskrosklädda ängar, dotfande rönnbärsträd och en gräsmatta full med tuusensköna. Fåglar av alla slag sjöng i träden runt omkring, solen sken. Karl-Petter kröp ihop i fosterställning och lutade sig mot mitt mjuka bröst, under det att jag sakta klappade honom på ryggen. Han njöt! Storebror sprang fram och tillbaka ut på altanen. Han gjorde experiment. Innehållande vatten, diskmedel, tvål. Den lille kemisten var väldigt entusiastisk över sina "experimenet".

Jag tror att jag för en stund kände lycka.... det var en väldigt speciell känsla....

Igår var jag funktionär på PROs  "bilrally". Jag blev ju förtroende vald i pensionärsföreningen under våren. Och då får man vara med att fixa olika aktiviteter. Det passar mig bra. Mycket bättre än att bara vara "vanlig" medlem. 

Vår kontroll var den första som man kom fram till under den tre och en halv mil långa resan. Man skulle ange namnet på några vårväxter och vårfåglar. 

När alla sjutton ekipage, med dryga sextiotalet passagerare, var klara med vår kontroll, så körde jag vidare till en annan plats för att ta några bilder till PRO-avdelningens hemsida. 

Jag tog några bilder, pratade med några bekanta och gick mot bilen. Då kom det två killar i högstadieåldern.

- Du heter Anna-Lena, va? Jag hade dej som lärare förra året. 

Visst kände jag igen killen, från de veckor jag vikarierat i grannskolan.

Det blev en pratstund med ungdomarna också.

Jag tror att det också var en stund av lycka. Att ha den möjlighet att röra mig mellan flera generationer, mellan olika "världar", som jag har, genom att jag både jobbar med ungdomar och engagerar mig i pensionärsförening. 

Kanske var allt stunder av välmående, av tillfredställelse, av glädje. Är det lycka? Jag vet inte. jag bara försöker finna ut vad som menas med det, i mina ögon, stora ordet.... Kan någon hjälpa mig att komma till insikt?

Rusarebo

 

För fyra veckor sedan gjorde vi en utflykt till denna fantastiska plats. Rusarebo äng. Belägen vid Hindsen södra  del, mellan Värnamo och Bor.  

För fyra veckor sedan var marken täckt av blåsippor och vitsippor.  Marken var fortfarande vintegrå på sina ställen. Träden var helt kala.

 Idag såg naturen helt annorlunda ut. Träden hade slagit ut. Björkarna och bokarna var helt utslagna. Linden, eken och almen var på gång. Vildaplarna blommade för fullt och i den gräsbevuxna marken blommade gullvivor, Sankt Pers nycklar, tandrot, violer, gökärt.... och förstås... maskros för fullt. 

Så underbart vackert, något som måste upplevas för att man ska förstå storheten i denna plats.

Karl-Petter var grindpojke. Numera har man inga slantar på sig. Får väl swisha en grindslant!

Konrad klättrade genast upp på bästa klätterstenen. 

Sankt Pers nycklar! Orkide! Det fanns tusentals av dem på ängarna kring den gamla boplatsen. 

Några byggnader finns inte kvar, bara en skylt som visar var huset på Rusarebo gård har stått.

Det är så oroligt att en plats kan ändra karaktär på bara några veckor.

Vi har aldrig varit här i  juni. Men det får allt bli en utflykt om tre-fyra veckor igen, för då lär midsommarblomster och smörblommor dominera. Har varit här efter midsommar en gång, och då var det fullt med prästkragar på ängarna. Vilken artrikedom!

Vilda gullvivor hittar man inte på så många ställen i våra trakter. På Rusarebo äng finns dom i mångfald.

Liksom växten med det konstiga namnet, tandrot.

 Violer är också vackra.

Men vad har hänt med mormor? Nu har hon lagt sig ner bland alla blommorna med sin kamera. Hon är tokig!

-Vi vill gå ner till vattnet! 

-Men kolla, det är brant och farligt.... ( tycker iaf mormor)

Tur att mamman var med! Mormor hade inte låtit dem gå ner för branten. Men upp kom de ju igen.... 

... och det med fart!

Lite vitsippor fanns fortfarande kvar på sina ställen.  Dags att släppa taget om sipptiden... men det gör jag med en liten aning sorg i hjärtat... Sipptiden, är den bästa tiden.....

Morfar hade gått i förväg, och fått syn på en väldigt annorlunda fågel... 

Nu är jag betydligt bättre på växter än på fåglar, så jag har inte en aning om vad detta är. Men jag gissar att det kan vara en duva på villovägar......

Fågeln gick sin väg, längs en av stigarna. Den brydde sig inte om att det fanns folk i dess närhet....

Dags att åka hem. Men först en gemensam sittning på "sittstenen". 

Förhoppningsvis kommer det en ny rapport från denna oroligt vackra plats om tre-fyra veckor.

Lite bilder från mobilen, enbart för att kunna njuta av detta vackra ställe, om och om igen.