- Kan vi få sjunga på skolavslutningen, undrade några tjejer.
- Jaaa, svarade jag. Vad hade ni tänkt er?
Jag kommer inte ihåg svaret, för jag har inte så bra koll på ungdomars musik, men det var ju något sångbart, då de brukade sjunga den på kulturskolans musiklektioner.
- Be att få noterna av sångläraren, sa jag- lite övermodigt - så ska vi nog fixa det.
Torsdagen därpå fick jag noterna av tjejerna. Fyra sidor. Började i Ess-dur. Tre b, tre tonsänkningar. Började spela... ok, det här får jag öva en del på, men tre tonsänkningar eller tre tonhöjningar, det har jag fixat förut. Även om jag helst vill hålla mig till högst två svarta tangenter på pianot....
Så kom sida två....
Fyra tonsänkningar.
Där tog det stopp! Det är bara så, jag fixar inte att hålla reda på fyra svarta tangenter. Tonarten är så ovanlig för en gammal "spela för husbehov"- person, så jag har aldrig övat.
Träffade tjejerna igen och fick erkänna att detta klarar inte jag.
Visst gör du det, kanske någon säger. Om du övar länge, takt för takt.
Mycket möjligt, men jag har inte lust att lägga ner så mycket tid som det skulle behövas.... Ibland får det ta stopp, ibland får man säga stopp, både till sej själv och andra.
Vet faktiskt inte alls hur det är tänkt med skolavslutning f.ö. Får väl kolla lite i morgon, då det är jobbardag. Förra året var det sång och musik ( i enklare tonarter) utomhus. Det blåste ordentligt, så det var svårt att göra sig hörd, där på det mest lä-ande utomhusstället på hela skolan.
Ibland tar det stopp.
Stopp på viljan att göra en speciell sak, stopp på viljan att lära sig något nytt. Och även stopp på förmågan eller förmågorna! Jag kan t.ex. inte ge mig ut och springa en halvmil längre, det gör för ont och är för stelt- men det går ju bra att gå i stället...
Det är svårt att kontrollera en boll, det har det alltid varit. Om jag tränat mer som barn, hade det säkert blivit bättre. Men intresset har aldrig funnits.... eler kanske inte ens möjligheten.
Ibland att det stopp på viljan att komma vidare i en bok.
Den senaste boken som jag lade ifrån mig efter fyrtio-femtio sidor hette "Små eldar överallt". Den har fått flera utmärkelser som årets bästa bok... men det hjälper inte... min läslust tar stopp när det är långsamt tempo och sidor som är fullskrivna, i långa meningar och stycken.
En sådan omtalad bok som "Boktjuven" har jag försökt mig på ett par gånger- men där har det också tagit stopp efter några tiotal sidor... jag tycker bara inte om sättet den är skriven på...
Ibland skulle man vilja våga utmana sig mer.
Ge sig ut på långvandringar, på flera mil. Eller, på den tiden man joggade en del, våga sig på ett göteborgsvarv. Men det har tagit stopp på de utmaningar, redan i tanken.... "Jag klarar det nog inte".
På vandringsresor, så går man inte så långa sträckor. Aldrig över en mil, många gånger bara 5-6 kilometer. Oftast är det dock ordentliga höjdskillnader, för det mesta på 200-300 meter.. Vilket givetvis känns, både uppför och nerför. ( Nerför kan vara nog så jobbigt att gå..)
På en av resorna så fick vi veta att "morgondagens vandring har en höjdskillnad på 600 meter".
Jag fick ju nästan hjärtsnörp och var absolut beredd att kasta in handduken och säga "Stopp, det klarar inte jag". Nu fanns det de som var 75-80 år med på resan, och de skulle gå med på vandringen, så jag kunde helt enkelt inte med att hoppa av.
Det var en jobbig, jobbig passage, annars så gick det ganska bra att ta sig 600 meter över Lago di Maggiore, och på det sättet få en otroligt fin utsikt.
Man klarar absolut mer än man tror! Men att för den skull få mig att spela ett stycke i Ass-dur, det funkar inte. Viljan måste finnas också. Och vad det gäller den, så är det absolut stopp!