Mars

 

Mars brukar kännas som en ganska lång månad. Kanske som årets längsta. Har känts så detta år också, utan att på något sätt lägga något negativt i det. Det är väl bra om inte tiden alltid tycks rusa iväg.

Mars är den månaden då vintern övergår till vår. I alla fall är det så under de flesta år. Det har ju funnits marsmånader som fortfarande haft mycket vinter kvar, men det är många år sedan. Tack och lov!

Marsmånadens sista dag har verkligen gett vårkänningar. Solen tog över molnen under eftermiddagens promenad. Täckväst över fleecetröja, det blev alldeles för varmt. Tur att man kunde kavla upp ärmarna lite. 

Vårblommorna har kommit en efter en. Idag lyste det många gula solar utmed vägkanterna. 

Fåglarna sjunger för fullt, pollenprognosen säger medelhög till hög nivå ( al och hassel), jag säger attjo - men vet vad det beror på - och luktreceptorerna vet också precis vad det är för doft i luften-  gödsel/dynga.

Denna sista dag i mars, den är alltid lite, lite speciell. Det är min mormors födelsedag, och det är ett födelsedagsdatum som jag kommer ihåg. 

Mormor skulle fyllt 141 (!) idag. I november, så har hon varit borta i 50 år. Det är konstigt att någon som varit borta så länge, fortfarande ofta återkommer i ens tankar och i ens drömmar. Mormor var nog den viktigaste personen i mitt liv ( eller kanske var det mamma- även om det finns mycket som min mamma gjorde som jag inte gillar... men mammor är alltid viktiga). 

Det är gott att tänka att man som mormor är en viktig person. Samtidigt som jag ibland får ångestkänsla av tanken; Hur länge får jag finnas för mina barnbarn ? Min mormor fanns tills dess jag precis skulle fylla arton. Hon fanns med i hela min barndom. En ynnest för mig att få ha henne i samma hus, under hela min uppväxt. 

Det är extremt tråkigt att pandemin har tagit sådan fart igen. Önskar bara att bli vaccinerad. 

Körde förbi "min" vårdcentral idag, på väg till tandläkaren. Tänkte att, oj, så mycket bilar här är... tills jag upptäckte att det var vaccinationskö från två håll till den lilla boden, där man brukar influensavaccinera. Var nästan så jag ville kasta mig ut och säga, vaccinera mig också! Men jag får vackert vänta på min tur. Hoppas att 65+ blir kallade inom några veckor. Man är nere på 75+ just nu.

Var ute på lite "äventyr" med de här båda igår, på mormorstisdag. Äggjakt med äventyrsbanan, passande för barn upp till 7-8 år, stod på programmet. En relativt enkel hinderbana, letande plastägg som skulle  bytas mot en liten present i gårdsbutiken, fika och lek på lekplatsen. Kul att hitta på något! det behöver inte vara så märkvärdigt för att det ska uppskattas av de som är 2 och 4, samt deras mamma och mormor. 

I morgon eftermiddag, så är planen att åka till Malmö för att hämta kusinen och hennes mamma. Pappan ska jobba en hel del i påsk, så det passar bra att de båda hälsar på mormor, morfar och kusinerna. Något vi alla ser fram emot.  Vi åker så fort jag är klar med min arbetsdag vid tvåtiden. Härligt att det är ljust, så att vi kan göra den största delen av resan medan det är ljust.  

. Önskar alla en GLAD PÅSK, med hjälp av denna lilla nykläckta kyckling från gårdagens besök på Kasteberga gård.

Skrämmande

 Tycker att bilden passar bra till rubriken. 

Gick en runda som jag inte gått på ett par månader, och fick syn på denna sophög.  Tydligen någon som byggt om ett rum och som slängt inredning och golv/väggmaterial  en bit från skogsvägen, På en plats som inte riktigt kan skönjas från byvägen.  Funderade på vad som är tänkt ska hända med bråten. Elda? Skräphögen ligger ju alldeles bredvid en tall, och delar av trädkronan skulle bli ordentligt svedd om man eldade här. "Tänkte inte på det", kanske man (inte) tänkte... 

Jag blev lite förbaskad då jag såg skräpet och tänkte att det är skrämmande att någon kör ut sina förbrukade ägodelar i skogen, istället för att kära det till återvinningscentralen.

Blir lite fler bilder från dagens runda. Sådana bra idéer man får när man traskar på i en och en halv timme. Och så mycket man hinner tänka.

Apropå rubriken så hann jag tänka tankar om den sliskige gubbsjuke Lambertz. Inte för jag vet vad han hade i min hjärna att göra, men plötsligt var han där. Skrämmande att en person i offentlig ställning, i ansvarsställning, ska förstöra en ( fler) människors liv och sen se sig själv som ett offer. Ett offer som dessutom skulle vara värderad till en miljon kronor.  Jag har inte ord för vad jag tycker om en sådan männniska.

L-ledarens ( kan inte ett så svårt namn) utspel anser jag också vara skrämmande. Offra sina ideal för att komma i maktställning ( fast det gör hon ju knappast, med tanke på partiets storlek). Kanske jag trampar någon av er på tårna, men för mig är det skrämmande att så många människor röstar på SD, och framförallt att de partier som man tyckt haft hyfsade ideal ( utan att för den del vara ideala för mig i allt) ska bonda med ett parti som t.ex. inte kan se alla människors lika värde. 

Allra mest skrämmande är dock den lilla otäcka  Busch, som ska vara företrädare för ett parti med kristen förankring. Nog för att jag träffat på ett antal elaka, intrigerande och trångsynta bekännande kristna, men den som är ledare för partiet som bekänner sig den kristna religionen den borde ju 

förhålla sig till den grundläggande kristna värdegrunden, den att alla är lika inför Gud....

Första vitsippan träffade jag på, under det att jag stannade till för att fotografera tranor och...

... en ännu ej  bebodd fågelholk.

Vad jag egentligen tänkt ta upp den offentliga dagboken, det är två olika personliga saker som skrämmer mig.

Minnet på den här tanten är stort sett ganska bra, MEN jag glömmer NAMN! Namn på personer jag är bekant med, namn på kända personer, namn på blommor och fåglar, titlar på böcker och filmer. Det skrämmer mig! Understundom är det alldeles blankt i huvudet då jag ska komma på vad någon heter- eller vad en bok heter - eller som senast, namnet på ett digitalt pedagogiskt hjälpmedel. 

Maken kommer ihåg namn mycket bättre, men han har dålig koll på nutiden- vad som ska hända och när det ska hända. Lite skrämmande med en glömskan också!

Alla prylar och pinaler och allt annat om är samlat i huset, det är också skrämmande. Tänker ofta på allt som döttrarna måste ta tag i och ta hand, om när vi är borta. Det tar ju veckor att röja i allt. Och ändå är vi inga samlare på något, det har samlat sig en massa ändå. Helst skulle jag vilja flytta till något mindre medans tid är, och samtidigt röja, när man ännu orkar. Tyvärr vill inte den andra personen som bor i huset lyssna på den tanken. Lite skrämmande det också!  Men inställningen kanske kan ändras.

Har läst den omskrivna boken. Tyckte om den! Framförallt tyckte jag om miljöbeskrivningarna och de bilder av djur och natur, som de gav.

Skrämmande var också skildringen om hur ett samhälle kan stöta ut och i det närmaste trakassera den som är lite annorlunda och inte har kommit med i en social gemenskap.

Allra mest skrämmande var några av männens beteende, våldsbenägenhet och kvinnosyn.

Det finns många bra böcker, detta är absolut en av dem. Gillade också att den var lätt att läsa, att den hade ett enkelt och följsamt språk. 

Favoriter

 

Fler och fler sticker de upp ur den kalla jorden på byns enda blåsippsplats, favoritblommorna.  Vid gårdagens koll, så fanns där mer än tio utslagna blommor. Om några veckor så är det alldeles blått i barndomens hagar. Då får det absolut bli en resa dit. 

Blåsippor, det har nog varit favoritblommor ända sedan jag var en liten tös. Den lilla knubbiga tösen fick förmaningar att akta sig för att trampa i "det bottenlösa kärret" och sedan fick hon gå hundratalet meter ner för den branta backen och kolla om sipporna slagit ut. De flesta vårar var hon alldeles för tidigt ute och det blev många turer ner och uppför backen innan hon, alldeles salig, kunde bära hem den första lilla blomman och sätta ner den i en äggkopp på köksbordet. 

Numera plockar jag inga blåsippor, de har alldeles för kort hållbarhet, då de kommer inomhus. Det är utomhusnjutning som gäller. 

Hörde favoritfågeln på dagens promenad. Koltrasten. Absolut favoritsångare. Tommy Körberg är favorit nummer två. Vilka pipor de har, koltrasten och Tommy.....

Det kom att pratas om favoritelever- eller snarare hackkycklingar- på personalrummet i torsdags. Vi var ett par stycken som hade erfarenhet av den typen av lärare.

Förskräckligt!

Tänker förstås på alla mina lärarår. Har jag också haft favoritelever- eller hackkycklingar?  Det är förstås svårt att svara på, man gör så mycket omedvetet. Jag vill påstå att jag aldrig har haft favoritelever, och gud förbjude, några hackkycklingar. Men jag har absolut haft favoritklasser - och tyvärr har jag haft några elever som jag haft svårt att tycka riktigt bra om. Man kan ju tro att det är "buskillar" som det handlar om, men det är det inte. Det handlar nästan bara om lite kaxiga tjejer. Antagligen har jag känt igen mig själv för mycket i deras sätt att vara. Man hoppas ju att man är så pass proffsig så att man inte visar vad man tycker, men kroppsspråket är det svårt att få tyst på....

Hämtade hem ett paket med pockets idag. En favoritbok för väldigt många, det är "Där kräftorna sjunger". Den var med i boklådan. Ska äntligen börja läsa den omskrivna boken. Det ska bli riktigt intressant och se om det blir en favoritbok även för mig.

Premiär

Premiär för munskydd, blev det idag. 

Visste inte vad som var ut eller in eller upp eller ner, men fick en kort  introduktion i hur dylik utrustning ska användas.  Höll på att få panik först- jag kunde ju inte andas där bakom det tjocka papperet. Andades en stund med öppen mun ( det var det ju ingen som såg) innan jag kunde få till normal andning. Man vänjer sig!

Gissa var jag blev munskyddsbeordrad!  Hos tandläkaren! Kändes lite tokigt att ha munskyddspremiär just där!

Nu avlöpte den årliga undersökningen hos tandhygienisten ganska väl.  Och hon pillade inte bakom munskyddet, det fick jag ta av och lägga på en för ändamålet avsedd pall under själva behandlingen. 

En fyllning som behövde åtgärdas hittade hon, i övrigt fick jag beröm för skötseln av tänderna.  Beröm känns ju alltid bra, men inte borstar jag tänderna i två minuter och inte använder jag tandtråd mer än när jag behöver... Så det kändes lite fel med det berömmet ändå....

Nej, tandläkarbesök behöver man inte undvika i dessa tider. Där känns det som om man känna sig säker vad det gäller covid.

Sen kan man diskutera det där med tandvårdstaxan. Jag fick 600 kr av staten ( eller är det regionen) i bidrag när jag skulle betala tjugo minuter hos tandhygienisten. Utan bidrag skulle "kalaset" gått på 1420 kr. Hutlöst!  Besöket hos tandläkaren, då den dåliga fyllningen ska tas bort och ersättas med ny, kommer att gå på drygt 1800 kr. Jag förstår om folk undviker tandläkaren p.g.a. kostanden.

Samtidigt:  I snitt lägger jag nog ut 3-4000 kronor på tandläkarbesök per år.  Delar jag upp den kostanden på 12 månader, ja, då rör det sig om mindre än 400 kr per månad. Och då blir det genast en överkomlig, och ganska ok avgift för att tandhälsan ska vara bra.

Mer premiärer: den första blåsippan för i år fanns i "Karlas hage",  när jag tog en runda dit i måndagens underbara väder. Lade mig ner på knä och satte näsan i blomman. Blåsippedoft är en av de bästa dofter jag vet.

Den här röda blomman, den har jag aldrig tidigare sett. Det var "allas vår bloggvän" Anki, som visade på hasselns honblomma i ett inlägg för ett år sedan. Gick direkt runt i omgivningen och kollade hasselbuskarna, men hittade ingen honblomma. Bara mängder av hanhängen.

Men i måndags så fanns den på en hasselbuskarna som jag passerade. Så liten! Så vacker! Så svårfångad på bild. 

Tog en promenad även idag och hittade flera små blommor på hasselbuskar i min väg. Hade kompaktkameran med, men fick inga bra bilder. Måndagens mobilbild är den bästa. Inser att jag måste skaffa ett makroobjektiv till systemkameran. Och sen börja använda den mer. 

Det var väldigt roligt att hitta den  lilla blomman! Antagligen blommar den några dagar, så att jag kan göra fler besök i hasselsnåren. Tack Anki, för att du visade.

Premiär för en "mixad" låda från Crowdfarming. Två kg citroner och åtta kg apelsiner. Förra leveransen var tio dagar försenad, denna sändning anlände en dag före utsatt leveransdatum.

Riktigt saftiga apelsiner denna gång! Tyckte att de blev väldigt många citroner på två kg. Fina frukter, helt obesprutade. Känns så gott att använda sådana. 

Kunde inte motstå de ljuvligt vackra ranunklarna,  då jag besökte centralortens blomsteraffär för att inhandla några uteväxter. Så vackra, men sannolikt inte lika hållbara som nejlikorna. Har nio av tio nejlikor kvar från  två veckors nejlikebuketter. Njuter så av alla de vackra blommorna.

Premiär för påskdukar blev det idag, i alla fall i den del som blev städad på förmiddagen. Resten får hyfsas till på fredag... och sen är det alltid lika förnöjsamt att plocka fram den lilla skaran av påsktuppar och annat fjäderfä, som hör påsken till. Bästa högtiden om ni frågar mig!

Stegen

 

"Gå ner tio kilo på tre veckor genom att promenera!"  

Vilken lögn som de sprider i kvällstidningarna! Undrar hur många steg  jag tagit, hur många mil jag  gått, under de senaste femton åren. Inte ett kilo har jag gått ner av det! 

Undrar om det fungerar på någon, det där med att promenera bort kilon? Möjligen sådana som reser sig upp från stillasittande och börjar ta dagliga promenader.

För egen del, så vågar jag inte hoppa över de där dagliga stegen. Men tanke på att jag är samma  stora tant som jag varit sedan jag kom in i tantåldern ( jo, jag var stor innan också, men mindre stor) så kanske kilona börjar lägga på sig ytterligare, om jag inte får till de där 10 000 stegen ( minst) per dag.....

Det har blivit lite mycket godis (choklad) under vissa perioder. Nu har jag helt undanhållit mig från karameller och chokladbitar i två månader. Har tanten minskat i omfång? Näppeligen. ( Kanske beroende på att det blir en liten näve nötter många dagar i veckan. Men nötter är ju nyttigt!)

Bara att inse, att de där stegen inte ger så stor effekt på bilringar och övriga kroppsringar. Men man mår bra av promenaderna! Har dessutom läst och tagit till mig- hellre lite överviktig och i god kondition än normalviktig/smal och med dålig kondition.

Våren går framåt med små steg. 

Vårens enda tussilago tronar fortfarande i ensamt majestät, men med utslagna kronblad. 

Videt har stora kisse-knoppar, och jag skulle gärna vilja ha några kvistar att sätta i vas. 

Men till det skulle jag behöva en stege...... 

Tog ett litet steg vad det gäller vårstädning idag. Putsade fönstren på nedervåningen samt bytte gardiner i köket.

Tänkte på det, där jag stod i sol och blåst på trapp-stegen: Förr så hade det varit helt otänkbart att putsa fönster på en SÖNDAG! Söndag är helgdag, och då jobbar man inte! Så var det när jag var barn- och ung. Helst skulle man ju få till ett kyrkobesök på söndagen också. Hanns inte det med, så fanns ju högmässan i tv, klockan elva, att tillgå.

Vårt land har tagit jättesteg mot sekularisering under senare år. På gott och ont.  ( Fortsatta tankar kring detta, får nog bli ett eget inlägg, känner inte för något djupare inlägg i dag)

Alarna blommar extremt mycket i år. Pollenrapporten rapporterar ( förstås) riklig förekomst av alpollen. Kan det vara därför det killar lite i näsan? Inte helt enkelt i dessa tider att nysa, utan att bli misstänkliggjord.

Dags att ta stegen från datorn och utföra ytterligare en liten daglig utmaning:

 https://se.search.yahoo.com/search?fr=mcafee&type=E211SE714G0&p=25+kn%C3%A4b%C3%B6j%2C+25+armh%C3%A4vningar%2C+25+situps

25 knäböj, 25 armhävningar ( på knä), 25 situps. Om det hjälper tant till slankare figur. Ingalunda. Men det känns bra ändå.

Fredagsfixat

 

"Fullt upp" idag också. Självpålagt.

Hoppas att jag någongång kan komma till insikt om att man inte behöver ha fullt upp jämnt. Men på något sätt så trivs jag inte om jag inte har något att göra. 

"Något att göra", det kan vara att sitta i solen och njuta. Och det är ju ett bra göra, för då gör man ju egentligen inget. Testade att sitta på altantrappan, tryckt mot väggen/dörren, men det funkade bara i högst två minuter. Det var alldeles för (is)kallt, trots att solen sken för fulla muggar.

"Vårnara" kallade den gode bonden i vår by, dagens väder. Träffade honom på dagens promenad, och han var helt nöjd med vädret. Det ska inte vara riktig vår i mars, det ska vara en blandning mellan vinter och vår. Och det är ju det. 

Alarna blommar galet mycket redan, vilket syns på den första bilden. Vackert med de mörkröda grenarna. 

Dagen inleddes med ett besök hos frissan. Var verkligen behövligt, luggen hängde på glasögonbågarna och  färgen var rätt så dyster. Klippning och slingor fixade till tanten, så pass att spegelbilden är ok. 

Tveksamt om man kan vara riktigt nöjd med det man ser när man är 67,  men med det är det ju som det är. Och relativt rättvist för alla.

Hade nästan sår i öronen, när jag kom ut från den lilla salongen. "Min" frissa - sedan mer än 20 år tillbaka - har salongen i det egna huset ( vilket ju många frissor har på landsbygden) och plats för två kunder åt gången. Men jistandes vilken munläder min kundkollega hade. Hade aldrig sett människan tidigare, men genom att lyssna på hennes svada, så har jag lärt känna henne och familjen hennes.  

Tänker att det kan vara jobbigt att vara frissa ibland, åtminstone om man har kunder som bara mal på, utan uppehåll.

Pratglada kunden var klar före mig, så att jag kunde föra en stunds normalt samtal med "frissan". Vi pratade om den isolering som alla mer eller mindre känner av under pandemin. Hennes dotter, som går i trean på gymnasiet, har bara varit i skolan 12 veckor sedan mars förra året. Denna veckan har det varit undervisning i skolan för treorna, och dottern var på ett helt annat humör än tidigare. Glad och positiv, istället för trött och smådeppig.

Hon berättade också om en kund som inte hade klippt sig på ett helt år, för att hon inte vågat gå till frissan. Nu hade den åttioåriga damen fått sina vaccindoser och vågat sig ut. Hon hade gråtit av glädje då hon hade fått håret omskött.

Sen förstår jag inte riktigt varför man inte skulle våga gå till de lilla salongen, där man som högst är tre personer samtidigt.  Pandemin har gjort mycket konstigt med oss människor, en del är rädda för allt och ser smitta överallt- medan det finns en del som fullständigt struntar i risken att bli smittad - eller att smitta andra. Jag ligger nog mitt emellan- det går inte att isolera sig helt.

Frissa, långpromenad och bakning. Maken hann som tur var fixa lunchen mellan olika skidskyttetävlingar. Jag var absolut mer intresserad av sport när jag var yngre, vet inte var det intresset flugit i väg. Skönt i alla fall att man inte "måste" passa ihop tider, för att det är sport på tv. Jag lyssnar faktiskt på radio- det gör att jag håller mig uppdaterad. För det vill jag gärna vara.

Det fick bli lite brödbak i eftermiddag. Tekakor, hålkakor och surdegsbröd. Samt en mjuk sockerkaka. Hade köpt en förpackning surdeg denna gång. Tidigare har jag bara bakat med egengjord surdeg. Ska bli intressant och känna om det är någon skillnad.

Extrapris på nejlikor gällde även denna vecka. Kunde inte motstå ytterligare en bukett. Förra veckans bukett är fortfarande fin, så nu kan jag njuta dubbelt under några dagar. 

Ser man på, blogg hann jag också med denna fredag. Och det innan mörkret har fallit. 

I morgon är det vårdagsjämning! Härligt!

Känns som jag fredagsfixat klart. Känner mig nöjd med mig själv. Det är en bra fredagskänsla! 

Tredagars

 Tredagarsåtergivning till den offentliga dagboken får det bli.

- Jag har fullt upp, för att citera Konrad, 4 år. Det var ridtjejen Tuva, 15,  som kom för att rida på en av mammans hästar, och i vanlig ordning ville ha en kram av killarna som på många sätt blivit som hennes småbröder. 

Men, som sagt, det var ingen av killarna som hade tid med "tjejtrams". de hade ju fullt upp att transportera  gummiflis från en del av paddocken till en annan. Den nya traktorn kom väl till pass, men behövde förstås draghjälp i det tungtrampade underlaget.

Jag har också haft fullt upp i tre dagar - barnbarn, skola, lite utejobb, daglig motion.... Sen vet jag förstas; allt är en fråga om prioritering....

Det var klart sedan tidigare att det skulle bli en halv mormorsmåndag denna vecka. Samt den sedvanliga mormors/morfarstisdagen. Mamman ville komma iväg på en hästträning när pappan hade jour så jag var tillfrågad att hämta killarna på dagis ( förlåt förskolan) och vara barnvakt under tidig kväll. 

Nu blev det ingen dagishämtning, för två killar var hemma med snoriga näsor. 

I övrigt var de inte påverkade, så både utevistelse och "leka skola" hann vi med. Även K-P, 2 år och 3 månader, går till skolan. Fast, förstås, inte alls med samma frenesi och intresse som vad storebror gör. Konrad kan alla bokstäver och siffror och är väldigt intresserad att lära mer och mer och mer... 

Så spännande att få vara med om den snabba utvecklingen, såväl motoriskt, kroppsligt som intellektuellt. Eller kognitivt kanske det heter.....

Kusin Ava ringde via Whatsapp på måndagskvällen. 

Både Konrad och Ava har haft napp (alldeles för ) länge, och det har varit lite ångestfyllt för de båda att de måste sluta använda den. Konrad slutade med napp i höstas, Ava slutade för några veckor sedan, efter det att hon varit hos tandläkaren och fått höra att hennes tänder får fel utseende om hon fortsätter med napp. 

Vi berättade för Konrad, att  nu har Ava också slutat med napp, men att hennes mamma sagt att de sparat en i reserv ifall  tösen skulle bli alldeles otröstlig.

Följande samtal utspann sig, via Whatsapp, mellan Konrad 4 och Ava 3 och ett halvt.

Ava: - Jag har slutat med napp!

Konrad; - Jag hörde att du hade en napp  kvar om du skulle bli väldigt ledsen.

Ava: Med eftertryck: - Neej, jag har ingen napp kvar, för om jag blir riktigt ledsen så går jag till mamma eller pappa och så tröstar dom mig.

Konrad: - Jag går också till mamma eller pappa om jag blir ledsen.

Mormor: - Var gjorde du av dina nappar, Ava?

Ava:- De åkte i väg  på en lastbil!

Konrad: - Vargmamman fick mina nappar. Hennes ungar behövde dom.

Underbara ungar! 

Konversationen utspann sig medan småtrötte och snorige Karl-Petter lyssnade storögt, ivrigt sugande på sin napp, När man är 2 år drygt, så behöver man såväl napp, "snutte-dinglis" som tröst av mamma, pappa... eller mormor/morfar.

Kollade på nya favoritappen "Min Karta" under det att jag hade lite ledig tid ( vid sängdags) under det att jag var i Ulås.  Ville kolla om det fanns några stigar som jag missat. Hittade någon ny stig och hittade dessutom ett för mig nytt karttecken, ett " B". Ett botaniskt minnesmärke...

Under tisdagens "sovpromenad" för Karl-Petter, så gick jag de två kilometrarna för att se vad som avsågs. Ett väldigt gammalt träd var det, och jag tror bestämt att det är en ek. 

Inte i det bästa skicket, men ännu livsdugligt. ( Ungefär som man själv känner sig understundom)

Det får bli nya besök framåt sommaren, det kan vara intressant att se den gamla "berömdheten" i sommarskrud.

I måndags kom startskottet för årets retorikmatch. Jag har lovat femmorna att jag ska coacha dem. Som varje år som vi anmält oss, så gäller kvaluppgiften att hålla ett tal på högst en minut om varför klassen ska vara med i tävlingen; vad klassen har att vinna på att delta och vad tävlingen har att vinna på klassen deltar.

Var nere i skolan en timme i dag och startade upp skivandet. Det gick riktigt bra, det kändes verkligen att femmorna var taggade efter sexans framgång i höstas. 

Fortsättning får ske i morgon, på normal arbetsdag, och sedan behöver jag nog ge lite coachning på måndag också, innan klassläraren får filma talet och skicka in till UR. Vilket ska vara gjort på onsdag. Ganska så snabba ryck! 

Vore kul att åtminstone få komma en bit i tävlingen, det är de härliga femmorna värda.

Första tussilagoknoppen syntes lysa i fjolårsgräset i måndags. 

Härligt, härligt! Våren är verkligen på gång! Även om det fortfarande är lite småkallt, och även om det mesta i naturen fortfarande tycks vara i dvala, så vet man ju att man har tre härliga årstider framför sig- vår, sommar och höst! 

Min karta

 Min karta, vilken superbra app.

För andra gången den här veckan, så gick maken med på promenad/vandring utan  övertalning. ( = tjat?)

Idag var det han som föreslog att vi skulle ge oss ut på den runda som jag hade kollat upp och informerade om för någon dag sedan.

Jag trodde att det var för blött att ge sig ut på skogsvägar, och hade tänkt mig en fram och tillbaka promenad på byvägen...

Men det var bra underlag, både snö och is är borta, trots att det kom fem cm snö för två dygn sedan. 

Lantmäteriets kartor - och deras app "Min karta"- är en riktig guldgruva, om man vill ge sig ut på nya vägar och stigar.

Stigar undvek jag på dagens runda. Det blev vägar som fungerar som körväg, åtminstone för traktor eller fyrhjuling, under hela rundan.

- Det får bara inte vara mer än 8 km, sa maken. Han hade onsdagen elvakilometersvandring i åtanke. 

Jag kände också av den vandringen. I benen. De blev lite stumma.

Det finns ett mätverktyg i appen. Jag mätte upp rundan till  mellan 6 och 7 km. Naturligtvis kan man mäta ännu mer exakt om man  mäter små sträckor i taget. Jag genade lite och appen  sa 6,2.

Vi tog bilen fem kilometer landsväg till det lilla samhället Nittorp. 

När vi parkerat vid den gamla bastun, numera rastplats utmed väg 156, så var det bara skogväg som gällde.

 Vi passerade två gårdar som vi bara hört talas om tidigare. Haganäs och Kronan. Detta trots att jag bott här i 41 år och maken bott i vår by, i hela sitt snart sextioåttaåriga liv. 

Fantastiskt roligt att gå på nya vägar, trots att man egentligen är nästa hemmavid.

När vi kom till byn Gisslarp fick vi dagens vackrastes vy. 

De boende i dessa båda hus, de har den vyn dagligen. 

Lite avundsjuk blir man allt!

Rundan var inte speciellt kuperad.  Det gick långsamt uppåt bara, det var få branta backar. 

Sista biten var det nerförsbacke. Gott, tycker maken. Jag tycker att det är jobbigare att gå nerför än uppför.

Tillbaka vid den parkerade bilen visade Fitbit ( aktivitetsklockan) 6,5 km. En alldeles lagom lång runda.

Jag har redan sett ut ett par nya rundor på nya vägar, inom en radie av mindre än en mil. Kan nog bli någon redan nästa vecka. 

"Min karta" är verkligen en bra motionskompis. Följer med hela vägen runt och visar exakt var man befinner sig. Rekommenderar appen till alla som gillar upptäcka nya vägar.