Kort

 Så kort dagen är !  

Vaknade vid halv åtta. Ute var det mörkt. Tidningsläsning och frukost.  Därefter tog jag mig an  det som jag tilldelat mig som dagens uppgift - ja, förutom att fixa lunch från ett nytt recept då. En variant av kasslergratäng. Helt ok - kan absolut tänka mig att göra om den igen. Man kokar potatis och lök i kycklingbuljong samt lite grädde i 20-25 minuter. Redning görs av potatismjöl. Kasslerbitar läggs ner i grytan innan man kryddar med timjan, salt och peppar. Slutligen häller man alltihop i en form, lägger på lite ost och gratinerar i 200 grader i 20 minuter. En enkel rätt- och den kändes ganska nyttig, eftersom det inte är så mycket grädde i den.

Har faktiskt inte varit ute idag. Mycket ovanligt! Men det är kallt och rått, och så är det den där hälen. 

Skickade efter en strumpa med koppartråd i som ska vara bra för hälsporre/fotsmärtor. Det är den. Fick den i fredags och det kändes bra i foten, efter mindre än ett dygn. Varvid jag gick på 5 kilometerspromenad igår.  Njöt av att kunna gå med fart igen.

Men...

Det var inte så bra, det blev ont efteråt... så idag vilar jag...  men känner mig återigen  helt ok, med strumpa på .  

Får inte vara så otålig som jag är! 

Ska försöka låta bli längre promenad i morgon också. 

Lussekattsbakning  får det bli istället. ... och så  en kort promenad. 

Det var ju om dagens egen-utgivna uppdrag jag skulle skriva.

Det gällde att göra en fotobok, som döttrarnas familjer ska få i julklapp. Har gjort fotoböcker via nätet, av och till under många år och under de senaste fyra åren så har det blivit en bok som mest innehåller bilder från året med barnbarnen. 

Det tog hela den ljusa delen av dygnet att få till den boken. Man ska ju leta upp foton, dels från den egna kameran, men också från det galleri som finns i mobilen och där alla foton som kommer från döttrarna också finns. Försöker få med något foto från varje månad, och mest från de gånger vi alla i familjen, kan träffas. 

Tur att  Karin delade en massa foton under våren, för det var ju så att vi inte sågs alls från början av februari tills veckan efter midsommar. Under de månaderna höll man sig minsann till FHMs rekommendationer. Numera försöker man hitta smarta och förnuftiga sätt att kringgå dem .... Man lär sig leva med virusmonsterhotet.

Bilden, som togs för dryga veckan sedan, pryder framsidan på den 32 sidor tjocka fotoboken.  Tror att det blev ca 175 bilder som kom plats.  Det är tidskrävande, men väldigt kul att göra den där boken. 

Har under de senaste åren använt fotoklok.se ( bäst i test för några år sedan) som det företag som  sätter fotona i tryck. Hade faktiskt nytta av att det är Bläck Week också- 35 % rabatt var det på priset.  Inte fel att utnyttja en ordentlig rabatt till något man ändå ska köpa. Tror att jag betalde 840 kr för tre böcker. Är lite sugen på att köpa årsboken från bilderna jag delat på Instagram/ Facebook också. Gjorde det förra året, och blev väldigt nöjd med bilder och papperskvalitét. 

 Under det att det korta dagen blivit till mörk seneftermiddag, så har den första snön fallit. Gårdagens barfrost ger en bra grund för den att lägga sig på. Hoppas och tror att den finns kvar i morgon och lyser upp lite i mörkret och ger lite extra lyster i det korta dagsljuset..

Samt ger läge att ta nya kort, foton med vintervyer.

Dimma

Idag är det dimmigt. Temperaturen har legat precis under nollan hela dagen. Det har varit alldeles lugnt, stilla och mjukt i luften.

Dimma är också ett väder. För egen del så tycker jag om dimmiga dagar. För den som nästan alltid har en kamera i fickan- förutom mobilkameran-  så blir det fina foton  när det är dimmigt.

Mjuka bilder.... 

Jag gillar förstås inte dimma när det är mörker och jag är ute och kör bil. Sikten blir ju obefintlig, då dimman äter upp helljuset.  Gillar annars mörkerkörning, men dimkörning, det är ordentligt tröttande. 

Ljungen blir mycket vackrare, då den är inhöljd i frusen frost. 

Ja, det var riktigt vackert på dagens promenad. 

Ända till jag kom fram till den här välbekanta byggnaden, ladugården som tillhörde det gamla soldattorpet. Träddödarna var fortfarande i full gång, och det var ganska så gott att gå genom det dimmiga landskapet och slippa se så mycket av eländet. Det räckte att höra... Tids nog lär jag få se, antagligen nästa gång då jag passerar, då dimman har lättat.

Önskar så att man i alla fall ska låta den här vackra granen stå kvar.... det är ju rena helgerånet att  fälla den. I så fall borde den få en plats på något julvackert torg, innan  stammen blir till virke och grenarna till flis...

Egentligen borde jag väl vila den ömmande hälen. Den har blivit mycket bättre men skulle säkert mått bra av några dagars vila. Men vi får kompromissa jag och hälen - det  blir inga 10 000 steg, det blir inga 7-8 kilometers vandringar, men 4 -5 kilometer får hälen allt finna sig, speciellt om jag försöker hitta mjukt underlag- skogsvägar och stigar- så långt det går.

Den korta skolveckan passerade snabbt. En-dags-vecka. Man blir lite off när man bara är på plats en enda dag, men nu är det som det är. 

Luciagruppen, ( ja, jag har ju mest musik under min arbetsdag) åk 6, låter jättebra. Ska filmas i kyrkan nästa måndag. Normalt brukar skolans luciatåg besöka samhällets stora företag, med sammanlagt fyra framträdanden I år får det bli lucia via film istället. Och eleverna får det vanliga arvodet. Schysst, tycker jag. Och kul att få träna inför lucia även detta år. Så roligt att det blir extra många solister detta år.... fyra killar och två tjejer.

Luciatåget ska få framträda i skolan också. Vet ännu inte om vi får använda kyrkan som lokal. Har fått okejat för det innan åtta-personersregeln, men har inte fått meddelande om att vi inte får vara där.... vi hade tänkt att samla F-3 för sig och 4-5 för sej. Dessa barn äter ju samtidigt i skolans matsal varje dag... Om  inte detta går, så får det bli i gympahallen. Hela skolan ( ca 70 elever och 7-9) lärare var samlade där igår för att kolla en  Pippi-musikal som 2-3an bjöd på

Vi förhåller oss absolut olika till pandemin och smittorisk. Brukar normalt träffa några av mina f.d. arbetskamrater från min förra skola på adventskaffe. Det är min tur detta år. Har träffat, haft kontakt med två av fyra tidigare i höst. Hade bestämt ett datum- för vi är inte rädda för att träffas om vi mår bra. Ringde en tredje idag. Hon vill absolut inte träffa oss. Har bara träffat ett par personer inomhus, de allra närmaste, sedan i mars. 

Vi tänker olika där.... och det är väl därför smittan sprider sig. Tycker ändå att det är säkrare att träffa en handfull friska personen hemma hos någon, än att gå till affären. Vem har tagit i vad då där?

Adventsljusen lyser upp denna dimmiga höstdag.  Kommer inte att synas så bra genom dimma och mörker. Men ljusen finns där, och bara det är gott att veta.

Olydig

 Har väl haft lite dåligt samvete de senaste dagarna. Jag har nog varit lite olydig. Inte gjort som Anders, Agnes och Stefan  sagt att man ska göra.

Jag har delat bil med denna härliga tjej och hennes mamma, trots att Agnes inte tycker att mormor och barnbarn ska dela bil, Tre gånger till och med. Från  Malmö till Grimsås, från Grimsås till Värnamo och sedan från Värnamo tillbaka till Malmö. 

Dessutom har jag övernattat i deras lägenhet i Malmö och där träffat pappa och hund. ( Nu kanske det inte är varnat på något som kan spridas från hunden.... )  

Utomhus är förstås godkänt... eller hur var det?  ...  hörde Anders säga  att vi inte skulle ses utomhus längre heller. Ja, i så fall var det bara olydnad hela tiden. Men roligt var det....

Tycker ju att detta borde vara ett gott exempel på hur man ska träffas nu för tiden.... men som sagt, nu tycks det vara slut med det också... och då förstår jag om folk slutar bry sig. Man måste ju leva också. Väldigt konstigt att det är ok att åka buss och möjligen tåg. Så egentligen hade jag varit mindre olydig om den ursprungliga planeringen hållits, att Karin och Ava skulle ta tåget från Malmö till Värnamo/ ev. Hestra på sin höstlediga vecka.

Konstaterar att skogsbilder blir fina. Konstaterar också att det är supersvårt att fota många samtidigt... och speciellt små livliga barn.

En fin stund i skogen, vid familjens grillplats blev det. Det blåste ordentligt i trädkronorna på söndagen, men på grillplatsen var det skyddat och inte alls kallt.

Karl-Petter skulle firas innan det var dags för kusinenens och mosters hemresa.

Maräns-swiss smakar nästan lika bra som korv, tycker födelsedagskillen som fyller två. ( I morgon, den 26 nov)

Tråkigt att skiljas åt, tyckte kusinerna. Men förhoppningsvis kan vi ses igen i juletid. Om ingen av oss är sjuk, så fortsätter vi nog att vara olydiga då också.

Övernattning i Malmö, som sagt. En fin bilresa i lugn trafik tillbaka till Värnamo på måndagsförmiddagen. Körde in vid fiskrökeriet i Hamneda. för på deras vägskylt utlovades kaffe. Tänkte att det kanske var stängt i dessa tider, men ändå gott att sträcka på benen lite, så jag svängde in där. En sådan pärla! Fika fanns att köpa, med ordentliga mackor till- samt lunch om man ville ha det. Dessutom kunde man köpa med sig rökt fisk av olika slag- samt frusen insjöfisk och kött/köttfärs från älg och vildsvin. Och... här blev det rätt... jag var ensam i restaurangen. 

Hade blivit ombedd att hämta killarna på dagis- förlåt, olydnad igen- förskolan, eftersom deras mamma skulle ut iväg på dressyrträning med två av sina hästar. 

Det var på gränsen att jag begick ett felsteg igen, då jag inte riktigt väntade ut den mamma som stod inne på Konrads avdelning och hämtade sina barn.  Kom på mig i sista stund, att jag skulle ju vänta utanför tills det var tomt, och lät mamma med två barn gå ut innan jag och Karl-Petter gick in. 

Mormorstisdag, den är säkert inte riktigt ok i dessa tider heller, man ska ju bara umgås med dem man bor med,  men det struntar jag i. Har träffat dessa pojkar minst en gång i veckan, sedan mer än två år tillbaka. Så det kommer vi att fortsätta med, såvida ingen är mer sjuk än de normalt rinnande näsor, som både barn och vuxna lätt drabbas av så här års.

Igår var det dubbelfirande. Karl-Petter är min 65-årspresent, ja, han kom två dagar efter, men det är ok att få en sådan otroligt fin present ett par dagar för sent

Morfar anslöt i vanlig ordning till "Mormors-morfars-tisdagen" och var med och firande K-P och mig, med tårtan som jag och Konrad fixat. 

Två år gammal är bra på att blåsa ut ljusen. 

Öppna paket funkar också bra.

- Vad är det i paketet, brorsan? Något som jag också kan få leka med?

- Duplo! Superkul! Polisstation och motorcykelpolis!  Tack momo! ( Tack har K-P kunnat säga sedan han var ett år, mormor har han sagt ett bra tag... men morfar... nej, det får han inte riktigt till...)

Lite kiv om den roliga presenten blev det nog ett tag, men det finns så mycket duplo och lego i familjen så att det räcker till alla. Nu kan man i alla fall leka tjuv och polis i duploformat.

Vad fick 67-åringen i present då? 

Hemma i huset  fanns en stor bukett blommor samt en påse laktrisgodis och lotter från maken. 

Från Värnaofamiljen fick jag en present som jag själv, under förmaning från Avas pappa att vara mycket försiktig med den, fick ta med hem från Malmö. En chokladkalender från mat &chokladstudion, där pappan jobbar. Ser verkligen fram emot att få smaka god choklad varje dag under advent. En kvalitets-bit om dagen, alldeles lagom!

Från Malmö kom idag  denna fantastiskt vackra bukett, som skulle avhämtas i bästa blomsteraffären i Hestra. 

Huset har fått bli adventsfint idag. Skönt att ha med sig så mycket energi från härliga olyds-dagar, så  jag kände för att sätta igång storstädning ( maken dammsuger allt),   så att alla adventsljus nu lyser i ett rent hus. Och så satte maken upp den lilla belysningen vi brukar ha utomhus också. Någon dag för tidigt att börja fira advent, men om när man börjar med det, det slipper man ju som tur är ha bestämmelser kring. 

I morgon är det  jobb igen. Det kommer en man och spelar in luciasånger, som sedan ska klippas ihop med andra bidrag från de skolor som vill vara med, för att visas i kommunens skolor på luciadagen. Sjunga ihop, det lär ju inte vara bra det heller, men det har vi gjort varje torsdag hela hösten.... och avstånd, det kan man inte ha i ett klassrum. 

Förändringar

 Visst önskar man att allt skulle vara som det brukar. Speciellt i dessa tider. Blev närstan tårögd då "Minnen"  på Facebook påminde om "Veckans konsert" från förra året. Då var det fullt kör med konserter och teatrar vid denna tiden på året. Nu är allt stängt, och man har vant sig, men man minns de roliga, ljusa tillställningarna med saknad.

Inser att det inte lär bli något traditionellt nyårsfirande heller.... folk vågar inte träffas. Personligen tycker jag att det går lite väl långt där, för egen del är jag inte ett dugg rädd för att träffa friska människor i min nära bekantskapskrets. Men jag vet att man tänker olika...

Att ha ont i hälen och inte kunna njuta av de dagliga promenaderna på samma sätt som jag brukar, det är en förändring på det personliga planet. Väldigt dumt att gnälla över det, är ju ingen stor grej. ... 

Har varit fullt upp med de härliga barnbarnen sen i tisdags, så det har inte blivit läge för några längre vandringar.

Idag är en mellandag, och jag kände att nu får det göra lite ont... jag MÅSTE bara ut....

Och blev riktigt förvånad, och nästan lite ledsen. 

Längs bästa fyrakilometersrundan, så var det förändrat...De stora, täta granarna var borta. De som nästan varit mina vänner under en av mina allra vanligaste rundor.

Träddödaren härjade för fullt på markerna kring det gamla soldattorpet, där soldaten Mod och hans familj bodde en bra bit in på nittonhundratalet. 

Försökte få till en bild av en fallade gran,  och med god vilja, så kanske man kan se hur den effektiva grandödaren fäller ett vackert träd.

Vet inte vad som hände med mobilkameran, den blev också förändrad och återgav en konstig bild av den gamla ladugården som fortfarande finns kvar .

Det är väl bara att inse att förändringar är en del av livet,  men jag tycker ändå   det är tråkigt att de fina granarna är ett minne blott.

https://www.svtplay.se/video/29103450/retorikmatchen-2020/retorikmatchen-2020-sasong-7-semifinal-1?start=auto

Lite positivt  på slutet av inlägget. Retoriksmatchens första semifinal ligger nu ute.  Det gick bra för våra elever i Grimsås. En riktigt rolig grej i slutet av mitt långa lärarliv, en liten dröm som gått i uppfyllelse. Man behöver lite ljusglimtar i covid-november.... och här är en.....

och så förstås den allra största, flera dagar med dem som är allra viktigast för mig.....

En oskarp mobilbild från gårdagens "tågresa" blir ett kul minne i den offentliga dagboken. 

Dumt

 Absolut dumt av mig att måla fan på väggen i söndags.

Inte dumt att ha en svärson som är läkare och kan råda en hur man ska bete sig i dessa knäppa tider.

Inget "farligt" att Ava och hennes mamma skulle komma till oss på sin lediga vecka, om de var friska. Men väldigt dumt att de skulle ta tåget. Ansåg expertisen.

Så, precis som vi planerat sen tidigare, så åkte vi ner till Malmö och hämtade dotter och dotterdotter, två dagar senare än vad som var tänkt.

25 mil enkel väg, 50 mil fram och tillbaka, det låter mycket, men funkar bra när det är bra väglag och fina vägar.

Blev lagom att pausa och fika lite i stugan i Halmstad och gå ner till det mullrande havet en liten stund.

Inte så dumt att få lite havsluft, trots att det blåste ordentligt.

Inte så dumt att sitta i "babystol" och äta, tyckte Ava, när hon "äntligen" kom hem till mormor och morfar.

Och mormor tyckte att pensionärslivet inte är så dumt ändå, när man kan åka  iväg mitt i veckan och hämta det här charmtrollet.

I morgon ska mormor jobba, men en skoldag är  ganska kort, så det blir mycket tid över att träffas.

På fredag bär det av till kusinerna. Då lär det nog gå livat till. Antagligen så livat så att mormor och morfar inte tycker att det är så dumt att åka hem och vila upp sig på kvällen.

Omplanering

 Jo, jag var riktigt besviken igår. Vilket alla som läst det jag skrev då blev varse. Men det är ju så det är, det blir inte  alltid som man tänkt sig.  Tänker ofta- i duschen - på en gammal vän och kollega, som hade extraknäck i form av att sälja rengöringsprodukter. Hon och hennes man skulle ha det som en extra pensionsförsäkring,  sa hon, och var ganska besviken på mig, som inte ville bli en av hennes underlydande återförsäljare. Min vän och kollega blev aldrig pensionär, hon avled i cancer innan hon fyllt 59.

En annan vän ... och även kollega... men framförallt bloggvän och geocachinginspiratör, hade planer att jobba en bit efter sextiofem. Hennes man var tre år yngre så hon ville vänta in honom. Hon blev heller inte pensionär, hon avled också i cancer, en månad före  hon skulle fylla 65. Och innan dess var hon sjukskriven i mer än ett år.

Så mitt plan för måndagen,  att i få gå längs en bekant havsstrand och  sedan få träffa mina kära, dotter  och  dotterdotter, att den gick i stöpet. ja, det var väl inte mycket att beklaga sig över.....

Men besviken har man rätt att bli.

En överbliven dag, den är ju till för att fyllas med något. 

Men tanke på mängden av promenader på sistone, och en irriterande smärta i hälen, så fick det bli cykeltur. Maken var snäll och kollade så att det fanns tillräckligt med luft i däcken, för tung tant...

Och sen var frågan... lång runda eller kort.....? Hade egentligen bestämt mig för en långrunda.... och när vägen delade sig mellan kort eller långrunda, så tog hjärnan automatiskt och styrde cykeln till vänster- mot rundan runt Lagmanshagasjön .

Efter en dryg mils trampande, så kom jag fram till huset, som länge varit mitt drömhus.

Huset med den här utsikten, ner över sjön och vid siktigt väder en skymt av Isaberg där bortom skogskanten.   Huset såg både bebott och obebott ut... om det nu kan göra det.... en bil stod parkerad på baksidan .... jag har förstått att en del ställer en sämre bil vid sina sommarhus, och dessutom sätter timer på belysning, så att det ska se bebott ut. Till salu var det iallafall inte.....

Här är det enkelt vägval.... det är badplatsen, i närheten av Lövås som gäller....

Stannade till vid väninnans ( och gamla kollegans) sommarhus. Har jag bara lärarvänner? Nej, nej... men blir många, efter så många år i det skrået.

Från Elisabeths hus, har man en utmärkt utsikt över den stora gården med samma namn som sjön, Lahgmanshaga.

 

Stod en stund nära vattnet och njöt av vågskvalp. 

Kände mig ( i vanlig ordning) lite avundsjuk på den som har sjötomt. 

Var imponerad över hur mycket sommar som förmedlades genom pelargonian på den inglasade altanen. Försökte kolla hur den vattnades, men lyckades inte. Fick sedan ett meddelande via Instagram, där jag lagt ut några bilder, att ägarinnan varit i sin stuga i eftermiddag.... för att vittja musfällor. Just det ja, i ett sommarhus utan tillsyn, kan de små rackarna förstöra mycket.

Ett stopp vid badplatsen, förstås. Mycket vatten i sjön, liten strand. 

Badsugen.... nja.....fast så himla besvärligt att klä på sig alla lager kläder igen, när man är otorr...Nä, jag funderade inte på bad. Gillar att bada - men inte så här sent på året... måste vara åtminstone 15 grader i vattnet för att jag ska ge mig i...

Fortsatte på en liten väg utmed sjön.

Här fanns ett nästan nedrasat hus tidigare. Nu var det borta och det tycktes vara projekterat för ett nybygge. Men den gamla sjöplatsen fanns kvar, andandes en smula vemod.

Vid den privata bryggan blev jag faktiskt lite badsugen....såg så härligt och inbjudande ut.

Ekan var inte inbjudande....

Ett  nytt hus hade uppförts vid sjökanten. 

Träffade en man vid sin sommarstuga. Han hade satt upp ljusslingor i en gran på tomten och så hade han prytt den här stubben med små ljus. Måste bara ta mig dit - med bil- och kolla hur det ser ut i skymning...

Mannen berättade att det nya huset, i amerikan style, hade byggts av en dansk familj, som tidigare haft sommarstuga i närheten. 

Kommer att bli så fint när det blir klart....och snacka om att ha skaffat sig det bästa läget vid sjön.

Trampade vidare och kom fram till ett av alla fornminnen som finns kring sjön. Tänkte tillbaka på rundturen som vi gjorde med femmor och sexor i början av juni, då vi besökte fornminnen från stenålder till vikingatid, i närområdet.

"Då jag hade ett liv" tänkte jag.... men ångrade mig. Jag har väl ett liv nu  också, och det liver ska jag vara väldigt tacksam över att ha. Jag skäms över min tanke,,,

Av den gamla bron fanns bara fundamentet kvar. Här lade jag ut en geocache för ett antal år sedan. Den föll ner i sjön... och sedan har jag inte brytt mig om att återställa den. Geocachingintresset ligger på sparlåga. Hoppas att det ska bli lite bättre fart på den lågan igen..

Sista stoppet utmed sjön. Ingen sandstrand här inte, mest stenhällar....

och den hel del sten, i den annars så badvänliga sjön.

Blåbärsmarker är det här, plockade en hel del för några år sedan. Detta året fanns det blåbär överallt, även i våra skogar här hemomkring.

Hade "fasat" lite för den tråkiga sträckan från sjön och  mot Grimsås. Asfaltsväg till stor del, men backigt och nästan bara skog hela vägen. Men den sträckan gick förvånansvärt bra och snabbt. 

Grusväg igen och "gåbacke". Fördel att ha några vackra kusar att vila ögonen på.

Energi föder energi- det blev en bak-eftermiddag då jag kom hem.  Kakor, bullar och bröd. En hel del får följa med på morgondagens mormorstisdag....där tas det tacksamt emot.

Blev en bra dag, trots gårdagens besvikelsekänsla. Har pratat med dotter och dotterdotter via WhatsUp-appen. Kanske kan de komma i slutet av veckan, även om jag inte tror så mycket på det i dessa tider. Är glad och tacksam över att vi träffades ganska mycket under sommaren och tidig höst. Och är förstås glad och tacksam över att vi träffat Värnamofamiljen minst en gång per vecka under hela pandemitiden. Vilket vi kommer att fortsätta med, om alla håller sig någorlunda friska....