I sex år, sedan juni 2011, så har jag varit registrerad skattjägare. Dock ej legitimerad. Skulle aldrig få legitimation, om sådan krävdes.... jag tar inte det hela på riktigt stort allvar, har inte tillbörlig utrustning, fuskar lite ibland..... ja, det är tur att man inte behöver legitimation i skattjagarbranschen.
Skatterna består av lådor, liknande den Katrin håller i eller rör av olika slag - kan vara petflaskebabies, medicinrör, specialrör av modell mindre. En del gör intrångssäkra ( åtminstone från mig som är fummelfingrig) skattgömmor, andra placerar sina gömmor högt över marken ( dit jag heller inte kan ta mig, hundra kilo tant är ingen klättrare).
Skatten, när man äntligen håller den i sin hand, det är ett papper som ska signeras.
När man väl skrivit under att man varit på plats och att man lyckats komma åt skatten, så kan man åka hem till sin dator, och tala om att man funnit det åtråvärda, och för det får man en poäng i antal skattpåskrivningar.
Så funkar geocaching, skattjakt via gps, i stort.
Oftast är det riktigt roligt. Enstaka gånger, då man står med huvudet inne i en gran, håret fullt med barr, barr som tenderar att falla in under kläderna och i öronen, ja, då har det allt hänt att jag undrat vad jag håller på med.
Allra roligast är geocaching, då man gör den tillsammans med vänner. Vänner som jag fått tack vare hobbyn.... och genom den andra "hobbyn" som jag hållit på med i mer än åtta år, bloggandet.
Sedan några år tillbaka, så åker C-E gärna med på en geocachingrunda/promenad också.... och även döttrar och svärson har varit på hugget en hel del.
Skattjakten ger så många andra icke skattepliktiga effekter tillbaka, dels gemenskap med dem man tycker om att vara med, dels helt underbara naturupplevelser... ibland kulturupplevelser.
Igår blev det en fin resa i trakten av Vrigstad, tillsammans med vännerna Inga och Katrin, skattjägarkodnamn forjoi respektive klokare..
Skattjägarproffsen gjorde grovgörat, att leta och signera, medan jag ägnade mig åt bilkörning och hundlek. Rena räkmackeframglidandet för min del alltså. Trots detta har jag min fulla rätt att uppsöka närmaste dator, logga in på geocaching.com och få skatthittarpoäng!
Zack är förresten också skattjägare, han letar villigt upp burkarna.... men jag tror att han uppskattar pinnkastning och bollek mera.
Som sagt,gecoaching är en kul fritidssysselsättning... men en ytterst allvarlig sådan för somliga.
Som t.ex när jag anmärkte på att någon gjorde flera trädtoppsgömmor..... den personen tog illa vid sig, och en lång diskussion på mitt sätt att kommentera, utbröt inom Facebooksgruppen.
Eller när jag hade för få favoritpoäng att spendera på bra gömmor, och "återkallade" ett antal som jag tidigare delat ut. Jag tror att man samlar ihop ett favoritpoäng per tio loggade gömmor, och sedan får man dela ut "favoritutmärkelser" till dem man tycker förtjänar dem.....kan vara roliga gömmor... inte bara burk alltså, eller fin plats. Jag är, om jag får säga det själv, liksom min make, ganska generös som person och hade alltså förbrukat alla mina insamlade favoritpoäng. Då for den "fule" i mig, det gör den ibland, och jag tog bort favoritpoäng som redan var givna. Ganska random, faktiskt.... tog några här och några där.
Någon dag efteråt fick jag ett ilsket mail, där en av de "drabbade" undrade VARFÖR JAG TAGIT BORT ETT FAVORITPOÄNG FRÅN HONOM! Jag tyckte att det var rätt otäckt, att han dels hade en sjukdom där han höll reda på varje poäng han fått ( vet inte vad den sjukdomen heter, men den måste vara ganska så svår att leva med) och dels att han via nätet kunde få fram att det var just jag som var den stora boven.
Favoritpoängen återbördades snarast till den statistiksjuke.
Själv har jag inte mycket koll på all den statistik som är tillgänglig inom det världsomspännande geocachingnätet, via bl.a. geocaching.com. Jag har dock haft som mål under några år att i snitt göra en skattpåskivning per dag, och det har jag/vi lyckats med. Under innevarande år, så har det inte blivit så mycket till geocaching... kanske delvis beroende på att jag hellre umgås med den skatt som jag som mormor blivit tilldelad.... så mitt mål har varit 100 uppjagade och fångade skatter. Dit har jag/vi kommit, så nu höjer vi till 200....
Geocaching är kul.... en del kan dock bli beroende, ja, man kan drabbas av flera olika slags beroendetillstånd... som exempelvis att alltid vara på skattjakt.... eller att bli statistiknörd....
Pröva gärna, gå in på geocaching.com, hitta på ett bra skattjägarkodnamn och kolla på kartan var din närmsta skatt finns. Den är sannolikt inte långt borta! Kostar inget alls, mer än lite tid.
I tisdags var jag också på skattjakt. Då tillsammans med Mia, geocacharen med kodnamnet Mia P.
Vi har, sedan vi blev bekanta via våra bloggar och upptäckte att vi understundom sysslade med samma slags jakt, träffats en gång per sommar för att ha en trevlig geocachingdag tillsammans.
Detta år blev det en lite längre resa, till Omberg.
Geocachingrundan blev en fin promenad i den underbara bokskogen. Solen kastade in sina uppskattade strålar, där den kunde komma emellan det täta lövverket. Fåglarna underhöll oss, med sina välrepeterade arior i olika tonarter.
Mia visade mig sedan ett skatteparadis, som hon redan besökt, Ellen Keys strand.
Med utsikt över ett glittrande Vätternvatten, vilade vi en bra stund. Vågskvalp och solvärme lockade till långsittning.
Bland det jag uppskattar mest i världen, det är vacker natur. Blommor i överflöd, kunde vi njuta av på södra Ombergs bördiga slänter.
Kan man se något som är så mycket vackrare?
Vet att en del kallar detta ogräs. Kanske är det till och med så att en del kan njuta av vackra kirskålsblommor ( mitt ogräs framför andra)......jag njöt till fullo av....
.... vallmo....
... och blåklint.
Från Omberg fortsatte vi så färden till vackra Vadstena. Efter en helt otroligt god lunchmiddag på Rådhuskällaren i klosterstaden( Filé Oscar) så fick jag också se Rökstenen och de vackra omgivingarna kring Rök.
Tyvärr så kom jag åt inställningarna på kameran, så bilderna från dessa platser blev inte så bra. Uppskattade även besöket i pampiga Vadstena klosterkyrka. Ett stycke svensk historia.
Tack mina fina vänner Inga, Katrin och Mia för två fina skattjägarresor och för den gemenskap dessa lägger grunden till.
Skattjakt på egen hand företog jag i onsdags. Skatten var den lilla linnean. Den fanns på sin vanliga plats. Doften av bittermandel kändes på avstånd. En oansenlig liten växt med kort blomningstid. En åtråvärd skatt på grund av sitt anspråkslöshet och genom att blomsterkungen själv namngav sig efter denna blomma.
Tänkte att blogginlägget skulle innehålla lite tankar om skatt, men det får anstå. Det blir för långt... och tråkigt då. Jag är varken ekonom, speciellt politiskt insatt eller politiskt intresserad, men en sak säger mitt förnuft:
Skatt ska betalas efter förmåga, den som har mycket pengar ska beskattas ordentligt, skatt ska betalas med glädje, för hur skulle annars samhällsservicen fungera, skatt ska inte kunna gömmas undan eller "planeras", skatt ska användas ansvarsfullt av dem som har till uppgift att göra detta, rena skatter är betydligt schysstare än vad många av de smygskatter som tas ut idag är.
Fick min slutgiltiga skattsedel häromdagen. Betalar med glädje skatt, skulle kunna betala ett antal tusen till om det hjälpte till att göra det bättre för dem i vårt land som lever på marginalerna eller inte får den hjälp de behöver. Har valt att inte lämna svenska kyrkan, betalar en skatt på 6-7000 dit varje år. Det känns OK, jag har fått en del positivt genom kyrkan under årens lopp, och framförallt så ska vi vara rädda om vårt kulturarv.
Den där begravningsavgiften på omkr 1500 kr, den förstår jag dock inte. Tänker att om jag betalt motsvarande summa under fyrtio år redan, så blir det 60 000 kr. Vad då till? En begravning kostar ju ändå skjortan! Inte kan det kosta 60 000 kr att gräva ett hål för en urna...eller för för en kista.
Mest hutlösa priset som uppbådats! Kan någon förklara ....?
( Nu blev det lite skattjaktsskrivande ändå...)
Bilder på en mormors största skatt, får avsluta inlägget.
Snart blir det skattjakt på denna lilla härliga varelse också.... utvecklingen går fort, och vid fem månaders ålder, så är han både stadig och rörlig.
Några månader till, sen så får mormor nog jaga sin skatt över hela hans hus.
