Fin fredag

 Alternativa rubriker: Toppentorsdag - tokig torsdag
Schysst student
Gott grillat
Ordodling

Men vi börjar med den fina fredagen.
Fint ha det varit idag. Helt sanslöst ljuvligt väder. Var tvungen att handla lite efter tidig fredagssluttid, skyndade mig för ovanlighetens skull ifrån skolan, handelsresan tog en timme ungefär, och vid pass klockan tre så kunde jag sätta mig ute på altanen och bara njuta av den härliga solen, som fortfarande värmde ordentligt. Ser ut som om det ska hålla i sig ett par dagar till. Mycket ute får det bli. Ska klippa gräset och hänga utetvätt. Rena,  rama sommarkänslan så här i brittsommartid. Det är väl ändå märkligt, att det nästan varje år blir sådana här fina dagar, då sommaren kommer och visar sitt allra bästa jag och samtidigt sannolikt passar på att säga tack för i år.

 Struntade i gympan igår, torsdag. Vädret var även då underbart, en kväll som man ville tillbringa utomhus så långt det gick. Promenerade bort till stallet och bara njöt, kände hur positiv jag kände mig till sinnes, hade med systemkameran och tog en del höstsolbilder.... och tänkte att jag skulle blogga under rubriken toppentorsdag när jag kom hem.
MEN det var när jag kom hem som allt blev tokigt. Kameran vägrade att släppa ifrån sig bilderna till datorn. ( Idag funkade det direkt)
Jag skulle skicka en omarbetad datorfil till några kollegor- ett mail skickades utan fil. ( Uppdagades idag)
Skulle betala sluträkningen för Londonresan som ska äga rum i samband med min lille brors femtioårsdag om två veckor. Fyra personers omkostnader genererar en nolla i tusental. När jag skickat iväg allt upptäckte jag att tusentalssiffran i stället angetts som en nia. Saldot var lite magert.....
Skickade snabbt ett mail till nickes och idag så är förstås allt fixat.
Men en heltokig torsdagskväll blev det för virrig gammal lärarinna.
Blogga orkade jag bara inte.....

 Schysst student, det har jag i klassen i två veckor. En lärarstudent från högskolan i Borås. Det talas ju en hel del om att ungdomar väljer lärarutbildningen för att de inte kommer in någon annanstans. Så har inte denna tjej valt.Oj, vad hon är energisk. Ställer massor av frågor, vilket gör att jag måste tänka igenom vad jag egentligen håller på med. Mycket givande. Hon kommer med en massa egna förslag, tar egna initiativ. Så den tid jag "förlorar" genom att handleda/ diskutera/ reflektera, den får jag igen i hjälp i såväl förberedelse för undervisning som genomförande. Det är bara SÅ kul och givande att ha en blivande lärare att jobba i hop med. Det är ytterligare en lärarstudent på skolan, även hon väldigt seriös och ambitiös. Dessa tjejer kommer att återkomma ett antal gånger under sin utbildning till lärare i åk 4-6. Även det är bra, både för dem, för klassen och för mig. Lärarstudenterna kan följa elevernas utveckling, jag och eleverna känner igen våra studenter när de kommer tillbaka.

Gott grillat.
C-E trodde att han ställde in grillen för säsongen efter förra lördagens fläskkotlett och grönsakswok. Men så blev det inte. Den delikata maträtten upprepades även denna kväll, idag i sällskap med en bakad potatis. Tänk att fläskkotlett, som inte är någon direkt hit när den är stekt, kan vara så supergod när den legat på grillen en stund. För att inte tala om de wokade grönsaker som C-E gör alldeles lagom mjuka i grillwokpannan. Föreslog att vi ska testa Attarpskorven på grillen i morrn, få se vad grillmästarn känner för...

Så var det det här med ordodlandet. Wordfeud förstås..... Började så att jag pratade med dottern i Malmö i söndags. Hon berättade att både hon och sambon hållit på med ordspelet hela helgen. Hon tyckte att jag skulle ladda ner appen också, och spela mot henne. Nu har jag spelat alfabet mot henne på nätet, och vet att jag inte har någon chans. Men att möta sambon, det skulle jag våga, kände att jag hade en chans där. Någon timma efter samtalet så var jag utmanad av de båda i var sitt spel. Ett par dagar senare så hade jag fått väntat storstryk av Karin - och dessutom ganska mycket stryk av Hampus. Så jag fick be om ursäkt för  min förutfattade mening... och gör så återigen. 

Man möter ju också slumpade motspelare - och de är jättelätta att slå. Medan bloggvännen Bodil just nu leder..... Roligt är det iallafall, ordspelet, så kul att jag just nu måste avsluta bloggen och fortsätta med ordodlandet.

Gå galet

Vi kom hem sent, C-E först, jag en kvart senare. Efter C-Es utmärkta makaroner och köttbulls-kvällsmål, så meddelade jag att jag tänkte ta en promenad framåt byn. Klockan var närmare halv sju och det fanns ännu en stunds sendagsljus kvar.
När vi kom till stenmuren där "Janne i Moghult" ligger gömd, föreslog jag att vi skulle testa vägen förbi åkrarna och genom skogen. När vi flyttade hit i vår husägande tids begynnelse, så fanns där en fantastiskt fin stig. En lagom runda för en fortfarande ung och joggingidkande tjej. För snart tjugo år sedan kördes stigen sönder av de skogsmaskiner som tog ner det mesta av skogen och spolierade många fina kantarellställen.
Jag brukar gå den igenvuxna stigen någon gång varje år, senast var det tidigt i våras.
Nu var det mer igenvuxet än någonsin, och C-E drog i väg åt vänster medan jag ville höger. Men som så ofta, så tror jag att C-E vet bäst, och följde honom. Dessutom går jag mycket hellre åt vänster än höger....:)
Nu blev det fel, och medan skymningen föll, så var vi ganska vilse i skogen. Ja, nu är det ingen storskog, det finns vägar som begränsar åt flera håll, och vårt mål var att nå en av dessa. Men vi såg ingen väg, vi såg höga träd, en stor bäck  tog vi oss över, vi såg övergivna tegar (åkrar). Men ingen väg, inga hus.
Kände hur det började knyta ihop sig till en klump i magen, tänk om vi inte hittade ut ur skogen innan det blev riktigt mörkt! C-E kändes visserligen som ett bra sällskap, men inte som den trygga  vägvisare som jag ville ha att hålla i handen när det stora svarta närmade sig.
- Kantareller, ropade C-E förtjust. Hur ska i hitta hit nästa år igen?. Vi fyllde snabbt fickorna med det lysande gula och traskade vidare på mjuk mossmark.
Ett ljus- nej -flera ljus blev synliga. Sannelund.... om vi gått rätt på stigen så skulle vi ha kommit ut ett par hundra meter öster om bostadshuset, nu kom vi från sydväst.
Slutet gott - allting gott. Kantarellerna är förvällda och vi fick en timmes promenad i svårframkomlig terräng i stället för trettio minuter på grusväg.


Varvid min hjärna började grunna  på hur galet det kan gå om man svänger åt fel håll. Samtidigt som man får uppleva  nya saker och se nya vyer. Men när man gått riktigt galet, så känns det gott att något leder in en på rätt spår igen.
Många gånger går det galet, det blir lite felaktiga vägval i livet. Både för vuxna och barn. Det är bra om våra elever ser oss lärare som ett riktningsljus. Då är det ok att det går galet ibland. En del ser andra riktningsmärken i sin tillvaro. Det är helt ok, bara dessa fyrplatser är stabila och sänder ut ett positivt ledande sken.

Tog tillfället tillvara

Idag var det kommunmästerskap. Alla elever i åk 4-6, i kommunens sju skolor,  har möjlighet att tävla mot varann i kast, hopp och löpning. För några veckor sedan så hade vi vårt eget mästerskap i rektorsområdets tre skolor. Där deltar alla elever. Här har man möjlighet att välja.Några elever vill inte tävla. De stannar hellre hemma. Det gör jag också, speciellt som jag då själv har möjlighet att göra något kul till de hemmavarande. 

Detta år var det ganska självklart, vad det hela skulle handla om. Speciellt som en av eleverna i sexan, delar  ett intresse /en fritidssysselsättning med  mej, och i flera veckor undrat när vi ska göra "det roliga" i skolan.

Naturligtvis tog jag tillvara det utmärkta tillfället att visa hur geocaching går till.
Det finns bara en gömma i hela Gs samhälle, och det var den som vi letade upp. Jag hade lagt upp en användare för toppenklassen ( gäller ju alla i vår skola :)) så vi kunde registrera den på riktigt sätt på geocaching.com.
Vi tittade på världkartan och konstaterade att "mycket cacher finns det" samt att det är glest på sina ställen.

Någon undrade om vi inte kunde lägga ut några fler gömmor i Gs, och det hoppas jag verkligen att vi får till.


På You Tube finns det både bra och dåliga filmer. Vi kollade bl.a ett klipp där man letade upp världens största cache - i USA förstås - och vi såg ett klipp där men letade upp en skatt på havsbotten. Vi undrade så vad noteringshäftet var gjort av och vad det var för penna som användes. Dykaren skrev ju i boken på där nere under vattenytan....

På eftermiddagen så hade kollega C tillfälle att åka med, så då åkte vi hem till mig, för att leta upp mina båda "nära"cacher, Roberts stenmur och Janne i Moghult.
Några var väl "så där"-förtjusta när vi letade upp första burken, men med fler gps-appar i händerna, så blev alla ganska så glada i ansiktet.

Extra kul var det att det var olika barn som hittade de tre gömmorna, som blev fem olika hitt-tillfällen, eftersom jag och kollega C tog var sin grupp med oss. 

Olika storlek var det på burkarna och lite olika lätt var de gömda. Men barn hittar mycket snabbare än vuxna. De har mer fantasi på letandet.

Avslutade dagen med äppelkaka och glass på altanen. 

Förhoppningsvis har någon ny liten cachare fötts idag och jag önskar verkligen att fler elever kan få följa med, och t.ex åka ut till vår skog och till cache-täta grannbyn Hestra.

En bra dag, det var det ... och solen tittade förnöjt ner på oss alla och log med hela ansiktet, den också.

C, café, caching, cul!

 Vi gick i samma tjugofyragrupp på Lärarhögskolan 1973- 1975, C och jag. Under årens lopp har vi hållit kontakt av och till. När barnen växte upp, mest av, under senare år, mera till, en träff varje år. Det brukar vara på sommaren vi träffas, i år fick vi inte till det, och det visade sig vara minst lika trevligt att träffas en fredagseftermiddag i september.
C har sin arbetsplats på Tändsticksområdet i Jönköping. Trots att jag under de två och ett halvt år som jag bodde i Jkpg bodde nästgårds med området, så har jag aldrig varit där. Men nu skulle vi träffas på något som hette Matvarufabriken, och fika tillsammans.
Fick en riktig flash back, då jag parkerade på Västra torget och sedan promenerade genom välkänt kvarter bort till det gamla fabriksområdet. Det mesta var sig likt, från en tid för nästan 40 år sedan.
Matvarufabriken var abonnerad, så det fick bli ett annat café inom området. Ett hundcafé. Superhäftigt med ägarens hund under ett bord, och några andra trevliga hundar som cafégäster. Det fanns inte bara gott hembakat fikabröd för tvåbenta, det fanns även fikagodis för de fyrbenta. Heder till den myndighet som godkänt detta trevliga café, en mötesplats för alla, både folk och hund.

Med C kan man prata om riktiga saker, det är skönt att det finns sådana människor.
Eftersom hon ser lärarjobbet ur en annan synvinkel, än vad vi som jobbar på gräsrotsnivå gör, så var det skönt att få hennes bekräftelse på att det idag gäller att hitta ett sätt att hantera sin lärartillvaro, så att man uthärdar.

 Naturligtvis tog jag med C på en cachetur i västra delen av stan. Trots de tre åren på lärarhögskolan, så såg jag aldrig Dunkehallaån. Tack vare cachingen, så fick jag göra det nu, trettiofem och ett halvt år år efter utgången tid.

 Det blev ett klättrande i trappor för två jämnåriga, aningen korpulenta damer på 60-. Men det var det värt! En helt fantastisk  utsikt uppenbarade sig när man gått sig andfådd uppför många trappsteg. Det gamla industriområdet utmed ån såg man,.......

... och stora vattnet Vättern. Härligt höstväder var det verkligen, allt var mycket njutbart.

 C hittade sitt första cache på egen hand, och tyckte att det här var en kul <"komma-ut-och -röra-sig-" fritidssyssla, som hon visst skulle kunna tänka sig att fortsätta med.

 Den lilla ån brusade högt, eller rättare sagt dånade öronbedövande.
-Mer vatten än vid vårfloden, konstaterade C.

Lämnade Dunkehallaleden och gick över i Stadsparken. Erinrade mig att vi var här några gånger under lärarutbildningen. En orienteringsövning gjorde vi som hade idrott som kortkurs och så var vi och kollade på fågelmuseét. Kanske var det bara vi som hade biologitillval som gjorde det......

Dessutom vet jag att jag såg C-E spela fotboll på Stadsparksvallen, då jag gick på Lärarhögskolan. Det var när C-E spelade i Grimsås....

Hittade fyra cacher, hittade inte två. Två mikrocacher.... sådana är svåra, tycker jag.

Sa hejdå till vänkollegan, och bestämde att vi ska ta ny cachetur, en fredagseftermiddag i vår.

Hade kollat ut en cache vid Axamosjön, som jag körde fram till på hemvägen. Hade inte en aning om att det låg en fin campingplats vid den lilla sjön, nära Axamo flygplats inflygningsbana.
Känns gott att gps visar 50 m avstånd då man parkerar. Och att den låg, ganska synligt, där den förväntades vara. Ännu roligare är det ju,  att det är en av de medleålders kvinnor vars blogg jag brukar läsa då och då, som lagt ut den. Tack M, för att du visade denna vackra plats! Och tack  C för en kul fredagseftermiddag i september.

Sent sagt

Absolut sent för att vara jag.... sitta vid datorn kvart över tio, då brukar jag ju vara i drömmarnas rike ... iallafall på god väg.
Men det är ju så skralt med blogginlägg numera. Annat var det förr.... då fanns det något att läsa nästan varje dag. Funderar på om bloggandet redan har haft sin storhetstid. Gissar att det är så.... Idag är det betydligt snabbare med kommunikationen på t.ex Facebook, och de olika grupper som skapas där. Det är bra....man får mycket kunskap och tips den vägen.... Den snabba vägen.... Ibland är det av värde med lite vardaglig läsning om ditt och datt på en blogg.... tycker jag.
Elfsborg vann över Helsingborg i kväll. Suveränt spännande match, vid sådana tillfällen är man glad att ha Canal Plus.Roligt att se att laget kunde spela fotboll igen. Jag har varit med att döma ut tränare Haglund vid flera tillfällen, i klubbens Facebookgrupp. Skrev i söndags att Haglund borde ta lärdom av en gammal lärare. När man coachat sin klass i tre-fyra år, då är det dags för nya krafter, med annan kunskap och nya idéer att ta över. För så är det ju..... och jag tror nog att det gäller även i fotbollsvärlden.
Tänker en del på alla omdömen som vi ska skriva framåt adventstid. Ska det skrivas som det är tänkt i den databas som vi har som bedömningsinstrument, ja, då blir det ett övermaga arbete. Och ett dokument som inte är riktigt hållbart, för vi vet ännu inte hur bedömningen ska göras. och vi behöver TID för att den ska göras på ett bra sätt..... Vår arbetsvecka, den slutar efter 45,5 timmar. Övertid ska vi inte göra, den får vi ändå inte ut.....
Tänker också på att föräldrar till stor del litar på att vi gör ett bra jobb, och inte lusläser dokumenten. Är allt under kontroll, så är det bra. Är det inte det, så vill de veta det, innan de får läsa det i bedömningarna. Att läsa de nya torra, mångordiga dokumenten, det blir ännu svårare. Och hur ska föräldrar förstå vad som står, när vi som jobbar i skolan, inte riktigt kan begripa. Dessutom tycker jag att eleverna ska kunna förstå de bedömningar som görs.
Tänker, lite besviken, på hur oviktig kontakten mellan skola och hem tycks vara för många. Ett samtal, om elevens utveckling, ska man ha varje termin. Man avsätter tid för samtalen, oftast får föräldrarna välja tid, men så dyker de ändå inte upp. De glömmer bort ..... och då är ju inte skolan så viktig..... Man glömmer knappast bilbesiktningen, frissan, tandläkarn.... men barnens tid den kommer man inte ihåg. Trist, tycker jag.
Nä, nu är det nog dags för dryga sju timmars vila. En del säger att man inte behöver sova så mycket när man blir äldre. Gäller inte mej.... jag sover så gärna och så gott. Och så länge man sover bra, så är livet helt ok... trots att det blir den del gnäll ibland. Godnatt!

Utanför Ulricehamn...

 ... hittade vi fyra cacher. En hittade jag mitt i den lilla stan, under tiden som C-E var inne i den gigantiska ICA-affären. Två misslyckade försök blev det också, ett av dem retar mig, eftersom det ska vara en lurig gömma, som jag bara inte kunde se.... och inte C-E heller.

 Fint väder var det, en härlig höstförmiddag. En förmiddag, då man känner sig glad och tacksam över den dryga tre månader gamla fritidssysslan som gör att man kommer ut och rör på sig, ser nya platser och lär sig nya saker.
Hade inte en aning om att Ulricehamn haft en spårvagn. I och för sig, så blev det bara en tur, för bromsarna tog inte i de branta backarna från sanatoriet ner till stan. Men ändå, en spårvagn i lilla U-hamn! Vagnen såldes sedan till Göteborg, men inte heller där fungerade bromsarna. Ett klart fall av måndagsmorgonsexemplar...

 Utanför U-hamn, mot Borås, i lilla byn Brunn, fann vi den här gamla kyrkoruinen. Har åkt förbi många gånger i min barndom, men har inget minne av att jag sett det vackra stenmonumentet. Tänkte, just här, att det skulle varit roligt att  ha min far i livet. Honom hade jag kunnat fråga vad han visste om den gamla ruinen, eftersom han föddes bara några km härifrån,  år 1918.

 Körde tillbaka mot U-hamn och parkerade bilen vid Åsa-stugan. När jag var barn så var här en slalombacke, en backe som slutade på Åsundens is. Nu var hela backen igenvuxen med höga träd. Det är vid sådana tillfällen som man fattar hur gammal man har blivit.
På utsiktsplatsen vid Åsunden hade ett yngre medelålders par dukat upp sin lördagslunch, grillmat, bröd och rödvin. De berättade att de ofta brukade promenera till den vackra och njuta av mat och utsikt.

Förra veckan blev jag uppringd av en reporter på Ulricehamns tidning. Hon undrade om man fick göra ett porträtt av mig och om geocaching. Dum som man är... eller inte.... jag vill ju gärna berätta om geocachingen möjligheter, så sa jag ja. Var mest orolig för bilden som skulle tas.... Vill inte vara med på bild.... fast jag egentligen vill ibland, MEN inte i en tidning.
Reportaget var infört i torsdags, det fick jag reda på av dottern i Värnamo. Konstiga vägar blir det ibland. Sökte på UTs hemsida, och fann ett helt ok foto och en bra text. Hoppas jag med den lockat ut några på skattjakt.

Små skolor, sammanslagning, större skolor?

Igår hade vi friluftsdag. I regn och blåst. Friidrottsmästerskap. Gammal tradition. Tre skolor, i numera åter gemensamma rektorsområdet, träffas, och alla elever deltar i någon av de fem/sex grenarna som står på programmet. Höjd, längd, kast/kula, 60 m, 1500 m. Det är ju så att några är mer skapta för och mer tränade i friidrott än andra, så det blir ett fåtal som vinner många priser =diplom.
Men alla tycker ändå att detta är en kul dag. Man gör så gott man kan, och även om det inte är gott nog, så är det ju ett resultat som man delar med flertalet. Man träffar nya och gamla vänner, man har trevligt tillsammans, man hejar på sina mer friidrottstalangade vänner.

Idag skrev vi en berättelse om hur det är att vara vinnare, mästare,etta. Några av de mer mogna skrivarna skrev referat, några med skrivandetalang och humor skrev riktigt roliga berättelser.
Vi läste några idag, sparar en del tills i morgon.
Efter dagens uppläsande räckte en av eleverna upp handen och sa:
- Kan vi inte slå ihop alla våra skolor, så att vi kan träffa många kompisar varje dag!
Jag undrade om övriga klassen tyckte likadant, och det gjorde fyra femtedelar av den tjugoetthövdade barnaskaran.
Detta fick mig att berätta om skolchefens förslag och beräkning, att det skulle vara billigare att bygga en ny skola i mitten hela området, än att renovera de tre som finns nu. Jag tycker att skolchefens förslag är lysande. ( Har skrivit om detta tidigare) Mina kolleger är helt eniga med mig.
Man skulle vinna så mycket på en sammanslagning. Naturligtvis en ny ändamålsenlig skola, men också ett utökat antal lärarkompetenser och flexibilitetsmöjligheter. Dessutom skulle all undervisning kunna ske i homogena klasser. Efter att de tre senaste åren arbetat i blandad form (5-6, 3-4, 4-5) så ser jag inga som helst vinster vad det gäller undervisning eller kunskapsinhämtningsmöjligheter med s.k.B-form.. Inte ens socialt, ser jag någon större vinst, även om det, ur den synvinkeln, för några elever kan kännas motiverat att åldersblanda sig.
För elevernas del så blir det fler kontaktytor, både med lärare och med kamrater, i en större skola.
Så jag ser bara fördelar med den centrala sammanslagna skolan med ca 250 elever från F -6.

Jag vet att föräldrar och andra i samhället boende personer inte gillar tanken. Men de tänker bara en tanke, och det är att ett samhälle utan skola är ett dött samhälle, ett samhälle som inte lockar till inflyttning.
Den inställningen tror jag är farlig, man sätter på skygglappar och ser bara det man vill se, därför att man  hört och lyssnat till dessa farhågor.

Intressant att eleverna vill söka sig samman, iallafall från tio årsåldern. Har ju ingen erfarenhet av elever som är yngre än klass tre, så jag ska inte uttala mig om vad som är bra för dem. Iallafall tror jag inte att det är bra att en enda lärare får slita med en ett-tvåa, för att barnantalet är för litet för att dela klassen.

Sa till eleverna att de får träna på att skriva insändare nästa långpass i storgrupp. Insändare där de propagerar för den stora skolan.... eller den lilla.... Blir spännande.

Skolinspektionen hade uttalat sig idag. Lämnat in sin inspektion till högsta instans och delgett denna hur illa beställt det är med elevers kunskaper. Tacka sjutton för det, tänker jag. Statlig styrning och kommunal hantering/budgetering. Funkar ju bara inte. För att skolan ska ge alla elever likvärdiga kunskaper så behövs RESURSER. Resurser, det är till 75 % fråga om fler MÄNNISKOR och till 25% fråga om mer digitala verktyg. Som det är idag, tycker jag att det är en kränkning mot hela lärarkåren, när man i media slår på stora trumman, för att man misslyckas att ge grundskoleeleverna de kunskaper som krävs för att fortsätta på gymnasiet. För folk fattar inte riktigt att det handlar om politik och två olika huvudmän.Tror inte jag....

Långa dagar blir det. Gick hem kvart över fem idag. Under veckan som gått så jobbade jag med skolan en hel del av söndagen, och har sedan jobbat långa eftermiddagar och en del tid på kvällar. Sa till min kvarvarande kollega att vi gjort vår 45,5 timmar denna vecka, fast det bara är torsdag. I morrn skulle vi antingen ta ledigt eller ha övertidsersättning. Eller komptid. Vilket vi skulle haft om vi haft 40 timmars vecka. Vilket är mitt tredje stora önskemål vad det gäller skolan.

Sammanslagning, mer resurser, reglerad arbetstid - det är mina tre skolönskningar denna mörka septemberkväll. Nu väntar jag bara på att skolfén ska komma och uppfylla dem.

Höstat i Halmstad, hejat på havet

Idag har jag sagt hej till havet. Och hej då, för detta år. Det blev väl inte så många bad denna sommar, men det blev några, och det är jag så nöjd med. Några härliga strandpromenader har det också blivit, och även några tillfällen att slå sig ner i strandstolen med en läsvärd bok.
Härliga sommarminnen från en bra sommar. Det påstås att det varit en dålig sommar 2011, men jag håller inte riktigt med. Den har varit varm och den har gagnat växtligheten. Den gav möjlighet att skaffa en fräsch solbrunhet. Att det sen varit en regnig sensommar, det har väl ställt till det mest för jordbrukarna.

Tog vägen över Värnamo, då den för dagen ensamstående dottern, gärna ville åka med. Roligt att åka en annan väg än vanliga Nissastigen. Den är erbarmligt tråkig mellan Gislaved och Hyltebruk, med det stora farthindret Smålandsstenar mitt på sträckan. Väg 25 är mycket trevligare att köra....

Ganska glest i sommarstugorna. Mogen frukt hade fallit ner på sina ställen, synd på fina päron som dessa, som fanns i grannstugans lilla trädgård. Massor av fin, men delvis fågeläten, fallfrukt låg under det stora trädet.
Fikade i stugan, åkte in till staden och gjorde åt lite ( en hel del) pengar på nya höstkläder, åt buffé på Thai/Kinarestaurangen till lunch, och tog sedan en lång promenad... stranden bort till Hagön och vägar genom stugområden tillbaka. Det senare medan C-E klippte gräs, stängde av vatten, tömde alla vattentankar och tankade glykol i systemen inför vintern.
Kändes så där fysiskt vemodigt i bröstet/magen när  jag gick bort till "sopstationen" med årets sista sopor.
Det brukar ofta göra så -  när jag säger hej då till Malmödottern som jag inte träffar så ofta, när vi kör förbi Lund, dit vi åkte för att besöka J under sex år, när man stänger till sommarstugan........

Körde hemåt med dottern vid sidan och C-E i baksätet. J tyckte att hon skulle hjälpa mig att fixa till cache nummer 150 på vägen hemåt. Hon sökte "nära cacher" på min c:geo app och helt "obesett" bestämde hon sig för ett ställe som hette Piksborg. Det låg en bit från väg 25, vid Bolmens södra strand. En suveränt vacker plats som varit en borg på Engelsbrekts tid, och som brändes ner av honom och hans mannar.

Otroligt fint iordnigställd,man kunde bl.a fortfarande se vallgraven som gått runt borgen för 700 år sedan.
Vackert väder var det, såväl i Halmstad som här, söder om Ljungby.
När vi närmade oss Värnamo, så såg vi att det regnat. En lokal skur trodde vi, men den var inte mindre lokal än att den nått ända hem till Stockremma, ca 6 mil bort.
Så vi valde rätt idag när vi beslöt oss för att hösta i Halmstad. Vi njöt en stund av förhöstssol  och vi njöt allt lite av staden och dess shoppingmöjligheter också. Allra mest njuter jag av att jag idag skrivit ett positivt inlägg idag, det var det några gånger sedan jag gjorde sist. Hoppas att positiviteten håller i sig.....

Åtskilliga åsikter

 Det pratas mycket skola bland oss som jobbar i skolan. Kanske pratas det mycket skola bland andra också, det vet man ju inte. Undrar om det pratas positivt någonstans. Man hoppas ju det.

 Ett superroligt jobb, som jag har haft i 36 år till, det har blivit mycket mindre roligt. Det beror inte på eleverna. Den delen är, som jag tidigare så många gånger framfört, minst lika kul som förr.
Ännu roligare egentligen, så många elever är så medvetna, man kan föra riktiga diskussioner med dem. Dessutom är de så nyfikna och vill veta om olika saker, och då blir den gamla mellanstadieläraren glad, en mellanstadielärare har ju en bred utbildning ... och dessutom är man gammal och har lärt sig massor av kunskap genom alla levnadsår.

 Det finns så många nätverk och så många andra möjligheter via Internet, som gör att arbetet får nya, utvecklande dimensioner. Tänker bl.a. på de e-twinningprojekt  klasserna varit del i, och på det som ska påbörjas, liksom kommande medverkan i Webbstjärnan. Universitetens satsningar på grundskolebarn, via Känguru, Rädda ägget och Snilleblixtarna har också varit riktiga höjdare. Roliga för elever, man har tvingats var kreativ, man har utvecklats såväl intellektuellt som socialt.

 Nu hinner man inte med det roliga, kreativa och utvecklande. Det är möte efter möte, papper efter papper som ska framställas.

 Är medveten om att jag är tjatig, skrev ju sammalydande inlägg för några dagar sedan. Till min tillfredsställelse, så har jag sedan dess hört åtskilliga åsikter om hur vår skoltillvaro har blivit.
Den klara majoriteten anser att det har blivit alldeles förgjort och helt galet.

 Suveränt duktiga pedagoger berättar att de för första gången i sitt liv tittat på platsannonser. Andra gläds över att pension snart är möjlig. Någon enstaka säger att allt detta är oss ålagt, och då måste vi acceptera det som det är. Den senare uppfattningen gör mig både rasande och uppgiven.

 Mitt råd till de som leder skolan är följande:
Ta det lugnt!
 Låt oss ta denna termin att bara kolla läroplanens innehåll och försöka få till ett bra sätt att organisera hur man ska göra för att vi ska få med allt. Det centrala innehållet, det är det centrala för mig. 
Låt oss därefter - nästa termin - få möjlighet att sätta oss djupare in i vad de olika bedömningskriterierna står för. Innan dess ska vi heller inte lämna ut omdömen med annat innehåll än  de vi lärare formulerat.
Planeringen, det är sådant  vi alltid har gjort, alltså måste varje professionell lärare få utforma den som man vill, utifrån det centrala innehållet. Ensam eller tillsammans med kollega.

 Sist - men absolut viktigast: Kom inte mer med klichéuttrycket "Ni gör ett bra jobb, men det kan bli ännu bättre" utan tala om för var och en vari det goda jobbet består och uppmuntra oss att  fortsätta på samma vis.
Då orkar vi mycket, mycket mer.... och framförallt vill vi  fortsätta vara bra på det man är bra på.

 Förra året var jag på e-twinningsammankomst i Sevilla. Välutbildade pedagoger, pedagogiska ledare och folk från EUs "lärandesektion" var på plats. Alla var rörande överens om att den största faran, för att skolor ska misslyckas i sin ambition  att bli framgångsrika samt  att risken för västvärlden kommer att halka efter t.ex Indien, Kina i bl.a. teknisk utveckling, det beror på att alla ska vara likadana och göra likadant. Konformismen blir västvärldens ekonomiska och tekniska fall....
Vi är där nu.... man pratar t.o.m om att våra planeringar ska se likadana ut ....  Så sjukt!

När man protesterar så får man höra att våra barn har rättighet till likadana planer, bedömningar och resurser. Vad man inte tänkt på är att när man, utan någon hänsyn, pressar deras lärare till än det ena än det andra, så kommer de att vara så utslitna, trötta och uppgivna, att undervisningen blir sämre än någonsin.
Men det kanske inte spelar så stor roll, bara man skrivit rätt på papperen.....

Nej, jag har inte funderat på att byta jobb..... vad ska en gammal kärring på 58 få för jobb????
Jag ska  göra som jag brukar, jag går på en liten stig vid sidan om . Gör det som ska göras, men på ett sätt som passar mig. Man kan knappast avskeda en gammal lärarinna som gör det hon ska, men som inte gör det på det sätt som de som bestämmer vill. Det får bli min lösning för att jag ska orka fortsätta göra ett bra jobb de allra flesta dagar. För det är ju så att jag tycker att mitt arbete i klassrummet - och mina förberedelser för lektioner ( samt det efterarbete som behövs) det är oftast så himla roligt!

Skolsnack

Idag  har det varit skolans dag. Hört lite snack i lokalradion. I går var det lärardemonstration i centralorten.
Snacket handlar om löner.
Löner är viktigt, man ska ha betalt för det man uträttar, och lärare i gemen har alldeles för låg lön.
Själv är jag gammal, och har kommit till lärarlönestegens högre steg, och behöver inte högre inkomst än vad jag har. Visst är det konstigt, när man är ung och behöver pengar - då är lönen minimal, när den börjar bli någorlunda OK, då är man gammal och har inte alls amma pengabehov. Min slutsats är att man ingångslönerna ska vara betydligt högre och lönestegen ska vara kortare. Jag gör sannolikt inte bättre jobb än den som varit ute 8-10 år.... jag tycker att vi ska ha likvärdig lön.
Nu var jag inte på demonstration, eftersom jag inte varit med i facket på tre- fyra år, så hade jag inte fått någon information. Och anledningen till att jag inte är med i facket, det är att jag efter flera möten med en gammal kollega och vän, som jobbar fackligt på heltid, kom fram till att jag har inget att hämta i facket. Så jag lägger de pengarna på olika hjälporganisationer istället, där gör de mycket bättre nytta.

Den viktigaste frågan för mig, denna skolans dag, det är vår arbetssituationen. För första gången i mitt lärarliv så hinner jag inte vad jag ska, jag ligger efter med ett antal olika saker, därför en stor del av den arbetstid som vi har, då vi inte undervisar elever, den går åt till olika möten. Möten där man hela tiden får höra att man är otillräcklig, att man alltid kan göra bättre. Och att man ska fylla i ännu mer dokument. Att man är skyldig att se till att alla elever når alla kunskapskrav, trots att man inte får några extra resurser. Mentalt går jag just nu "på knä". Samtidigt är jag så förbaskad på mig själv att jag inte vågar tycka, när höga digniteter är på plats. Då blir jag så tyst, så tyst. Men Ok, jag är rädd för att de ska behandla mig negativt om jag tycker, jag har ju varit med om det tidigare. Men jag beundrar verkligen de som vågar göra sina röster hörda när det "är skarpt läge" i stället för som jag,  gnälla på lärarrummet......

För tio-femton år sedan - sannolikt med Läroplan 94 - så blev det fler och mer möten, fler och mer administrativa saker som blev ålagda oss lärare. När vi då klagade, så sa ledningen att vi fick fundera på vad vi skulle ta bort i stället, för arbetsbördan skulle inte bli större. Idag är det ingen som bryr sig om vår arbetsbörda, det känns som om vi kan åläggas hur mycket extra (spel för gallerierna) som helst ... och ändå får vi bara kritik för att vi inte gör tillräckligt.
Har alltid tyckt att uttrycket "Gå på knäna" har varit ett fånigt uttryck... speciellt som jag kan se bilderna framför mig. Idag vet jag precis vad som menas.... och det har bara gått tre veckor av terminen.

Det är ju inte konstigt att det är så få som vill bli lärare. Dålig lön, ingen uppmuntran, massor av tid läggs på pappersarbete- man frågar till vilken nytta. Den roliga tiden med eleverna, den känns som om den är den minst primära. Ifyllda dokument har högre prioritet.

Sju år har jag kvar, om hälsan står bi. Som det nu känns så vill jag jobba längre - med undervisning- med elever. Som det också känns, så vill jag lägga av i morgon, med allt pappersifyllande - planer, bedömningar, rapporter som ska skrivas på speciella sätt.

Jag är glad att jag är gammal och inte har några små eller halvstora barn. Det skulle inte fungera så bra med det yrke man har. Jag skulle aldrig råda någon att utbilda sig till lärare, trots att jag känner flera duktiga ungdomar, som verkligen skulle passa i yrket. Men innan jag råder dem att välja ett superkul jobb, så måste det arbetet back to basic, bli ett yrke där undervisningen, lärandets glädje, nyfikenheten, kreativiteten och elevkontakten står i centrum.

Gjorde klart arbetsområdet om Växter idag.  Temat avslutades med att elevgrupperna gjorde var sin film, där de berättade om var sin växt, hur den tillverkar näring, om pollinering, om hur den användes förr mm.
Alla blev glada, för filmerna var superbra, och jag kunde tala om att alla hade gjort en jobb som jag ansåg vara betydligt bättre än godkänt.

Zumba i kväll. Massor av kvinnor i olika åldrar. En modig man. En gammal elev till mig. Han skulle inte mått bra om han gått i dagens bedömande och fördömande skola. Nu gjorde han inte det, han fick utvecklas som han ville, och jag tror att han har ett bra liv och ett jobb som han gillar.

Fredrik har suttit i granen igen. Fast bara halvvägs denna gången. Inte i samma gran som tidigare. Men C-E hade fullt jobb under det att jag zumbade, att locka ner honom. Tycker att katten borde lära sig av erfarenhet.... men det kanske inte funkar så med djur.

Upptäckte hösten på väg, då jag körde till zumban i Dalstorp. Eller rättare sagt, utmed vägen.... :) Oj, vad björkarna blivit gula och glesbladiga. Lönnarna skiftar också. Tycker att det är tidigt. Eller också beror det på att man helt enkelt inte haft tid att kolla naturförändringarna under de senaste veckorna.

Garn, gång. geocaching

 På lördagar  är Eks lilla bod öppen. Den ligger alldeles nära Johannas och Martins hus. Brukar besöka den lilla butiken i brytningstid sommar-höst, för att införskaffa lite garn till att sticka värmande julklappar av. Helt otroligt vilken massa garn som det finns i den lilla stugan, Blir sugen på att sticka något större, en tröja, när jag ser alla roliga "självmönstrande" garner som finns. Bra "framför tv-sysselsättning". Än så länge blir det inte mycket tid framför tvn, och sannolikt inte den närmaste tiden heller. Men förhoppningsvis så ska det bli lite mer rofyllt när mörkret faller, och alla utvecklingssamtal är avklarade. Det förstnämnda längtar jag inte efter, men det sistnämnda skulle vara rätt gott att ha avklarat. Men någon timma per dag, ska nog kunna ägnas åt stickandet ... iallafall ska jag ha hunnit sticka upp sex hg garn fram till jul.....

 Tog en promenad längs vackra Vidöstern, och tittade till hästarna. De såg ut att trivas i det fina septembervädret.

 En promenad till blev det, då jag gjorde Johanna och Tindra sällskap, på deras skrittur i byn.  Längesedan jag gick på promenad i den vackra byn. Träffade på Johannas och Martins katt som var på rymmen, och bar den hem till  hus och mat. Tänk att ett bastant tag i nackskinnet funkar på den trilskaste katt. Funderar på hur det skulle kunna omsättas på skolbarn. Fast för tillfället har vi faktiskt inte en endaste elev i vår skola, som skulle behöva tas i nackskinnet.  Snacka om att ha en fin skola och en fin arbetsplats, när man ser på den ur nackskinnsperspektiv.

 Efter hästpromenad blev det dags att bege sig på geocacherunda. Hade kollat upp några gömmor på andra sidan Vidöstern, bl.a. en vid vindkraftverken. Intressant att komma så nära de bevingade masterna. Många är ju negativa mot att ha vindkraftverken på nära håll. Finns ingen anledning till denna negativism, rotorbladen gav bara ifrån sig ett svagt sus. Suset blir sannolikt starkare och mer brusaktigt vid starkare vind, men det kan ändå inte medföra mer oväsen än att t.ex bo vid en större väg.

 Burken vid energimöllorna var lätt hittad. Värre var det vid Åminne bruk. Där gick vi bet, framförallt av den anledningen att det anlände ett busslast med gäster till en bröllopsfest som skulle hållas där. Vi vågade oss inte på så utsvävande undersökningar.
Vid Hånger hittade vi ett burklock bara, men då anser jag att vi funnit det objekt vi sökte. Den andra Hångergömman verkade övergiven, eller också tänkte vi och c:geo ( androidappen) fel. Kanske dags att investera i en riktig gps, istället för att fortsätta att använda gratisappen som svänger runt - som i vild glädjedans- när man börjar närma sig en gömma.

 Gömman vi den slicade stenen - tror att det hette Klovhallarna - var riktigt bra. Man blir glad när man genast kan lista ut var man ska leta. Och att se den "skivat bröd"- liknande stenen, det var värt hela resan.

Beställde pizza i stan och tänkte försöka ta cache nummer 150 medans vi väntade på att pizzorna skulle bli klara. Kollade på "näracacher" och hamnade vid Kröcklingsbäcken i vackra Apladalen. Hittade trädet som sannolikt innehöll gömman... men fann inget i det extremt ihåliga trädet. Verkar som om "oknytt" och "småfolk"  lägger beslag på det som göms i deras hemvister.. :) Samma sak hade hänt med min egen utlagda cache, som jag stoppat in under tallens rötter vid Lagmanshagasjön. Var och kollade i torsdags, och under roten fanns ingen liten burk i en plastpåse - istället fanns där en svart sten. Varvid min "småfolksfantasi" genast satte i gång... :)
Så nu får vi satsa på burk 150 nästa helg i stället.....

En härlig dag vid vackra Vidöstern blev det iallafall...... Fantastiskt vad mycket roligt man kan ha när man har vuxna barn som man kan hälsa på och göra saker ihop med.

Helgen rusar iväg, det är nackdelen med att man hittar på en massa kul saker. Fast egentligen gör det inte så mycket, jag tycker allt att skolan och jobbet där, är extremt roligt det också.

Använder idag det nya gränssnittet på Blogger.... funkade jättebra med bildinläggning...... kommer inte att återgå till det gamla.....Kul med nytt som funkar direkt....

Olika = ok

"Jag gillar olika". Det var det många som klistrade in det uttrycket som en banderoll på facebookbilden för en tid sedan. Jag gjorde inte det, för jag är ingen banderollmänniska. Vi är ju olika. Det är OK!

Men jag gillar absolut olika. Vad roligt det är nu för tiden, när man har ett klassrum med så många olika nationaliteter på elever, och dessutom får träffa deras föräldrar. Väldigt berikande.

Jag gillar olika människor, men jag gillar inte alla. Har lite svårt för dem som inte tycker att vi ska få vara olika.
Det var kungabesök i Borås idag. Tidning och lokalradio var full med detta. Jag mår illa- bläddrar snabbt förbi, eller byter kanal. Jag är republikan. Men de som gillar monarker får väl göra det, bara jag slipper. Vi är olika. Det är OK.

Var på geocachingrunda i Nittorp i kväll. Några kanotister paddlade förbi och gav upplevelsen ett mervärde. Jag gillar gillar geocaching och kanoting och allt som gör att man får röra sig i den fria naturen. En del tycker inte alls om friluftsliv, de gillar storstadspulsen. Vi är olika. Helt OK.

Vi har religionsfrihet i vårt land. En del kristna går till kyrkan regelbundet, själv anser jag mig vara kristen, fast jag knappast aldrig går till kyrkan. Vi är olika. Det är OK.
I skolan så ska alla barn uppnå samma kunskapskrav vid samma ålder. Trots att forskning visar på att detta är en omöjlighet, så ska vi bedöma - och fördöma - vår framtid, våra barn, efter likadana mallar. I skolan bedömningsvärld, där är det inte ok att skilja sig från den mall som är lagd.
Alla är vi uppvuxna i olika miljöer, med olika förutsättningar, med olika normer och vi har alla en egen genetik, olik alla andra. Men i skolans värld får vi inte vara för mycket olika, ta för mycket plats, vara för livlig, vara för tillbakadragen eller långsam. Nej, där ska man så lite olik som möjligt.

Det är olikheten som står för dynamiken, det är olikheten som är förutsättning för kreativ utveckling. Likheter bromsar, stoppar, förlamar.

Jag gillar OLIKA. Önskar att de som styr över skolan också kunde inse att det är OLIKA som skulle gälla.