Trycket

127/73. Helt OK tryck. Ja, man skulle kunna säga att det är ett alldeles perfekt tryck.
Den hemmavarande apparaten hade gjort mig oroad. I dessa covid-tider, så bör man se över trycket.
Det var ett tag sedan jag kollade trycket härhemma. Kom på att jag borde göra det, med tanke på den tid som är. Husets apparat visade på mellan 150- 170 i övertryck Inte bra!
Tack och lov för vår fina Tranehälsan. Fick komma nästan på stört till en sköterska. Falskt alarm. Trycket var toppen! Så gott!

Det egna trycket på att få till minst 10 000 steg om dagen, förde mig ut på 40 minuters promenad efter den långa skoldagen.  Har under mitt sista år  tagit på mig att vara på fritids på  onsdagseftermiddagen, så att förskollärarna som jobbar där normalt, kan vara med på konferens. Jag känner ju inget tryck på mig att vara med på de samlingarna längre, jag ska ju ändå sluta. Och info från mötena meddelas mig alltid.
Trycket på fritids, det var stort i höstas. Många barn var det, och jag vara alldeles utmattad efter en och en halv timme tillsammans med dem. Numera är det bara en handfull barn kvar efter klockan tre. Många barn vill inte längre vara på fritids, då de kommer upp i tvåan - trean. Eller också känner de kompis- trycket av att de har blivit för stora att vara där.

Sista blåsippsklungan är alldeles strax utblommad. Finns i en skuggig brant ner mot bäcken, så jag tror att jag tryckte i rätt vinkel. De är en gång flyttade från okänd plats av svärmor, De har överlevt henne med ett´antal år. Gott gry i plantan, den lär klara sig ytterligare några år.

Visst är detta fina blommor! Förstår inte varför de ses som ogräs. Kanske för att de sprider sig som sådant.
Men så länge det är lite kyligare väder, så kan man absolut njuta av de vackra blommorna.

Trycket på att skaffa en mobil med bättre kamera, det känner jag definitivt efter dagens promenad. Råbock, sädesärla och trana kommer absolut inte till sin rätt, då man måste fota på ett visst avstånd... och sedan försöka hitta djuren på avståndsbilderna.....

Ångrar på ett sätt att jag inte köpte den svindyra Samsung-mobilen med superkameran, då jag blev tvungen att köpa ny mobil i höstas.  Samtidigt- jag ska ju ha med mig en "riktigt" kamera när jag är ute och går i naturen.... en bra kompaktkamera tar trots all mobilkamera-utveckling,  betydligt bättre bilder än en medioker mobilkamera.

Idag gjorde jag ett antal tryck med mobilkameran. Som synes med blandad kvalitet.

Välgjort

Inte var det något söndagspromenadstråk. Man skulle knappast kunna kalla det motionsspår. Därtill var det alldeles för mycket rötter, stenar och ojämnheter.
Sträckan var satt till 4,5 enligt en källa. Den andra källan uppgav en mil. Sanningen låg sannolikt ganska så mitt emellan.

Aktivitetsklockan visade på mellan 12 och 13000 steg. Det är 8-9 km.
Terrängen gjorde att man kände sig lite mör, efter avslutad runda. Och väldigt nöjd.

Träffade på en man på parkeringen. Den lilla parkeringen, där vid dålig grusvägs ände. Han berättade att en av fiskeföreningens båtar försvunnit. Antagligen blivit stulen. På frågan om det var en fiskerik sjö, så svarade han jakande. Här fanns gott om både gädda och abborre.

Mannen undrade om vi skulle gå rundan runt sjön. Det är en ordentlig runda, informerade han oss om.
Jo, vi skulle gå rundan kring Mögnesjön och vi skulle dessutom leta upp geocacher. Sådana hade han inte en aning om vad det var. Jag visade på appen. c:geo. Så fick han lära sig något nytt.

Vägen till första geocache, Badplasten, liknade de stigar som vi en gång gick i Tiveden. Brant, stenig, svårgått.

Till badplatsen kom vi, via rundans svåraste terräng. Dags att förmiddagsfika, vi hade ju rest i nästan en timme.

Vi befann oss vid Mögnesjön i Kinnahult, och vi skulle vandra runt sjön och försöka leta upp närmare tjugo gömda burkar.

Porsen blommade, solen lyste av och till genom de tunna molnen. Temperaturen var lägre än gårdagens härliga tjugo grader. Men en alldeles lagom vandringstemperatur var det, mestadels så pass varmt så att fleecetröjan åkte av.

Det var en synnerligen välgjord geocachingrunda, som jag valt ut till helgens geocachingtur.

Stigen gick under den största delen av vandringen, alldeles sjönära.

Om starten påminde om Tivedenstigar, så kom jag fortsättningsvis att jämföra naturen med den som finns på Hökensås. Mycket sjöutsikt, blandad skog, låga, lite vindpinade träd, barrskog och blandskog.

Mögdesjön är ett långsmalt vattendrag med in och utbuktningar.
På ett ställe var sjön sammankopplad med en mindre sjö.

Bron som bar över det smala förenande vattnet, var stabil och välgjord.

Imponerades under hela vandringen över hur mycket jobb  som lagts ner för att iordningställa den tämligen anonyma rundan. Det fanns många ställen där små broar gav möjlighet att vandra torrskodd över presumtivt fuktiga, ja, t.o.m genomblöta marker.

Ibland var de spångarna bortåt hundra meter långa. Förstår inte hur man kommit fram med så mycket virke, redskap och annat material längs de steniga, rotiga, smala och tämligen otillgängliga stigarna.

Torp, och som på denna plats jordkulor, hade sina berättelser nedtecknade på tydliga och lättlästa informationstavlor.

Cacherna var synnerligen välgjorda. Imponerande att kunna bära med sig så mycket olika slags grejer på den allt annat än lättgångna, och tämligen kuperade stigen.

Det fanns myrstackar, hundbajs, blomkrukor, glaslampor,  kluringar, toaborstar.... ja, så mycket olika saker längs den runda som har namnet Mögdesjön 0 - 14. Dessutom fanns ett antal tidigare gömmor, vanliga burkar/petrör.

Fiskeklubbens båt/eka hade försvunnit. Men den hade kanske inte samma starka förtöjning, som alla andra ekor, som fanns längs sjön hade.  Att det är en bra fiskesjö, det kan man nog förstå utifrån, de antal ekor som fanns i området kring sjöns båda ändar.

Någon hade nog fått napp.... eller bottenkänning...

Ja, det var en härlig vandring. Funderade en stund vad jag skulle ge den för rankning, svårighetmässigt sett.

Medelsvår -med ett litet plus efter. Åtminstone om man jämför med vandringsleder i våra trakter.

Jag var synnerligen glad att ha med mig stavarna, under den drygt tre timmar långa vandringen. Det tar tid att geocacha. Först ska man ta sig nära den plats där gömman finns, med hjälp av gps. Sen ska man leta upp gömman/ få fram loggboken och det kan ta tid.  Därefter ska loggbok och burk återbördas till sin rätta plats.
Man tappar tidsuppfattning, då man geocachar... och det är en ganska skön känsla.
Ja, tills blodsockret blir för lågt då.... men det kan man rädda med en kexchoklad och eller en banan,

Skickar ett stort tack till alla dem som lägger ner tid och pengar på att göra sådana här roliga rundor, så att andra får ut på gratisnöjen.

Har några egna rundor också, men de är gamla och inte helt ok underhållna. Får ta mig/ oss i kragen och lägga ut en ny och fräsch runda. I dessa dagar av social  distansering, så är geocaching och vandringar i naturen guld värda!



På Instagrambilden, så fick jag med en geocache också. Ingen vanlig en... utan, som så många på denna runda, en riktigt välgjord en!

Brevet

Det var första gången som jag inte kände mig ett dugg orolig för BREVET. Har ju fått det många gånger vid det här laget, och trots min upprepade oro inför vad som skulle stå i BREVET, så har det alltid bara vara positivt.
Varför skulle det vara annorlunda den här gången?

Tiden gick, BREVET kom inte, och jag tänkte att då var allt säkert bara bra. Om det varit något problem så borde BREVET kommit med express... eller via telefonen.... varför skulle det annars vara så noga med att kolla telefonnummer, även hemnumret som numera aldrig används, varje gång...

Nä, BREVET  det var inget att oroa sig för.

I tisdags, när vi kom hem från mormors/morfarsdagen, så fanns BREVET i lådan. Det hade gått mer än två veckor, sedan jag besökt brevavsändaren, så det hade verkligen dragit ut på tiden denna gång. Men påsken hade ju kommit emellan....

Öppnade BREVET vid postlådan. Förväntade mig de vanliga korta raderna.

Men vad var detta? Det var ett långt BREV. Det stod en datum och en tid, längst ner.
Nä, detta stämde inte alls med vad jag hade tänkt!

Bilderna var inte tillräckligt bra för säker bedömning. Du kallas till röntgen, ultraljud och vid behov provtagning.

Det blev plötsligt isande kallt inombords.

Har läst en hel del om undersökningen, och om vilka som oftast får negativa BREV,  och tänkt att med tanke på den brist på fasthet som mina (forna) behag har, så ligger jag inte inom någon riskgrupp.

Tiden för kompletterande undersökning var satt till måndag den 20 april, kl 9.45. Platsen var Södra Älvsborgs sjukhus.

Under de fem dagar som gått sedan BREVET kom, så har måndagen känts  som en hög, ogenomtränglig vägg. En vägg som har kommit närmre och närmre för varje dag som gått.

Igår var den riktigt nära. Kunde undgå att förnimma VÄGGEN understundom, framförallt på "byfolkets söndagspromenad....men den fanns ändå som en elak skugga, alldeles nära.

Sov ändå ganska så bra i natt. Mantrat "98 % av de som upptäcks tidigt, blir friska" funkade någorlunda.

C-E lämnade av mig vid SÄS. Alldeles för tidigt. Det tar inte en timme att köra till Borås. Det tar 40 minuter. Om man kör lagligt. Tog en promenad i villakvarteren nära sjukhuset. Vackert så här års! Gick förbi parken, lika full med vitsippor nu, som den var då jag skulle föda mitt första barn för  fyrtio år sedan.. ... Då när jag flanerade omkring i sjukhusets närområde,  i egensydd blå och grönrutig mammaklänning och väntade på att värkarna skulle komma igång ordentligt...
Hu, vad tiden går..

Utanför sjukhusentren fick man ställa sig i kö, utefter de markeringar som fanns.
En ung  kvinna iförd gul väst och visir för hela ansiktet, frågade efter mitt ärende och om jag kände mig förkyld.

Jag visade BREVET och  bekräftade att jag inte hade någon antydan till förkylning. Då var jag välkommen in.

I väntrummet satt ett antal damer. Så många som fått BREV, tänkte jag. Då är jag inte ensam.

Insåg efter en stund att vi hade fått olika slags BREV.
En kvinna med invandrarbakgrund och med dåligt svenskt uttal, kom från ett annat håll än vad de övriga väntande damerna fått gå in, och sade uppfordrande "Lasson". Kunde det vara jag, kunde hon mena Larsson?

Det var mig hon var ute efter.
- Vi ska ta några fler bilder, berättade hon. Dina kläder och glasögon, kan du lägga på stolen där.

Hon började med det  högra. En bild.

Tre bilder bilder på det vänstra.

Jaha, tänkte jag. Då är det det vänstra som BREVET handlar om.

- Nu ska doktorn titta på bilderna. Sen gör han ett ultraljud. Du kan fråga doktorn precis vad du vill, förklarade kvinnan. På någorlunda begriplig svenska. - Du kan sitta på stolen alldeles utanför här och vänta.

"Fråga om vad jag vill", for det runt i min hjärna. Är jag så angripen? Men kan hon verkligen veta det.... ?

Jag hade knappt fått ner min stora bak förrän jag fick lyfta upp den igen.

Malin hette sjuksköterskan, som jag fick visa mitt ID-kort för.
- Du kan hänga dina kläder på kroken där, sa Malin. Lägg dej sedan på britsen.  Doktorn kommer snart.

Jag gjorde som hon sa.  Det kändes gott att hon lade en frottehandduk över den svällande del av kroppen, som BREVET handlat om.

Hade hoppats att doktorn var en kvinna, men det var det inte. Han som dikterat BREVET var en man med utländsk härkomst, en man i samma ålder som mina döttrar. Han talade en god svenska. För mig är det viktigt att en läkare, ja, en sjukvårdande person pratar svenska så att jag lätt förstår. I ett utsatt läge, så ska man inte behöva anstränga sig för att förstå...

- Vi har hittat en förändring som vi behöver kolla, sa doktorn.

Jaha, tänkte jag.  Då var det inte bara suddiga bilder som BREVET handlade om. Det var något....

Längre hann jag inte tänka, förrän läkaren fortsatte , under det att  ultraljudsavkännaren närmade sig det vänstra bröstet...

- Antagligen är det bara en cysta eller en fettknöl, Vi bör se den strax. Ja, där är den, det är en cysta. Du kan slappna av nu!

Det var inte utan att det rann en tår i ögonvrån på tanten. En tår av lättnad.

På den stora bildskärmen syntes en perfekt svart cirkel, inramad av vågformade formationer i olika nyanser av grått. 6, 3 mm var den lilla vätskefyllda rackaren, den som man i förtäckta ordalag aviserat i BREVET.

- Rutinmässigt kommer jag  nu att köra ultraljud i armhålor, på halsen och på båda brösten, informerade läkaren.
Lättad och nyfiken undrade jag vad som avspeglade sig på bildskärmen. Mycket fett var det. Vackert i mjuka vågformer. Lymfkörtlarna var mörkare, tunna, avlånga. Av de för längesedan regenererade bröstkörtlarna syntes vita strimmor.

Ja, dom var riktigt bildsköna,  mina bröst och området där omkring. Och tack vare BREVET, så kan jag vara säker på att de forna behagen och närbelägna delar är fullständigt friska.

Nyttigt att få sig en tankeställare ibland. Vad är viktigt i livet? Hälsan först och främst. Nära och kära och deras hälsa. Vänner och bekanta. Att kunna röra sig. Att  få uppleva våren.

Naturligtvis fanns det massor av energi kvar i tanten efter det positiva beskedet. Använde ett antal extra lediga timmar till att så blomsterfrö, för förgroning i lilla växthuset och att plantera om husets krukväxter.

VÄGGEN är riven. BREVET är slängt i pappersåtervinningen.

Altanspan

Solen sken, nordostvinden mojnade och temperaturen letade sig upp mot 14 grader. Absolut läge för en stund på altanen.
Upptäckte snabbt att det var ordentlig fart på humlor och fjärilar, i rabatten som omger altanen.
Läge att ta lite bilder på de vårystra  insekterna och de blommor som  finns till buds för dem.
Hämtade bästa kameran, testade skärpan och väntade.
Behövde inte vänta länge...

Lungört brukar vara humlornas favoritblomma. Tydligen faller den också herr Citronfjäril i smaken.

Nässelfjärilen tycks föredra pärlhyacinter.
Precisionsjobb att få in snabeln i den trånga öppningen.

Tack för maten! Återkommer!

Humlan gillar också pärlhyacint!
Svårt att få till en bra och SKARP bild på den oroliga humlan som jämt är i rörelse!

Lungört är ändå godast, tycker Humla.

Lyfte blicken lite, och kolla där! Finbesök! Eller rättare sagt, besök som vi inte vill ha när grönsaker och blommor börjat växa i grönsakslandet, alldeles vid skogskanten.

Det var en hel familj, get, bock och fjolårskid ( ?) som var på besök.
Lillen lyckades jag inte fånga alls, den tsack iväg och gömde sig bakom staketet en bit bort.
Herr Bock var heller inte så pigg på att posera.

Fru Get, hon ställde sig i bästa positionen....

...innan någon, antagligen lillen varnade... för mitt knäppande, eller för bilen som körde förbi, på andra sidan huset.

Visst var det lite häftigt med altanspan, när det fanns så mycket att spana på och att fånga på bild.

Pärla

Kroksjön, i Hestra, den åker jag/vi förbi flera gånger i veckan. Vi passerar på väg till och från dotterns familj utanför Värnamo, vi åker vi förbi om vi ska till Halmstad och jag passerar sjön varje gång jag handlar i affären eller hämtar paket på utlämningsstället i det välförsedda lilla samhället.

Ofta, ofta ser man folk i rörelse utmed gångbanan mellan landsvägen och sjön.  Jag har ofta funderat på om man går fram och tillbaka, om man tar en runda via körvägar eller om det finns en stig runt sjön.

I förrgår, då jag hämtade paket, såg jag ett par som vek av från gångvägen och gick in i skogen längs sjön.

Aha, detta måste undersökas, tänkte jag och föreslog att dagens promenad skulle bli ett försök att ta sig runt Kroksjön.

C-E tyckte att förslaget var gott.

Redan utmed den redan bekanta gångvägen, träffade vi på den här skylten. Den lovade gott.

Men inte  kunde man ana att vi skulle gå på en stig som under 9/10 av de fyra kilometerna slingrade sig precis längs sjökanten.

Sjöstigen var verkligen en pärla.

Det  kändes nästan lite fånigt, ja också lite skrattretande, att inte ha funnit denna pärla till vandringsled/promenadstråk tidigare.
Kroksjön ligger i princip på cykelavstånd från vår bostad, det är en mil  dit. Tar man elcykeln, så är det en baggis att cykla fram och tillbaka ... och dessutom ta den lätta vandringen runt sjön.

En förflyttning mellan landskap och region, och framförallt mellan språkgrupp blir det, om man tar sig från Grimsås till Hestra. Vi i Västergötland har tungspets-r medan smålänningarna där på andra sidan gränsen, har ett r som ligger betydligt längre bak på tungan. Ibland försvinner bokstaven r helt för smålänningarna. Det är inte för inte som man äter "massipantåta fösta tosdan i mass".

Intressant iallafall hur stor skillnad det kan vara på dialekter, korta avstånd emellan.

Sjöstigen var synnerligen väl underhållen av Hestra SSSK. ( tror att det betyder Hestra skid och sportsällskap).
En gåta per helg hade man satt upp vid en grillplats. Tror att jag kom på denna, Ja, inte under promenaden, utan nu när jag fick upp den på datorn.

Det fanns också skyltar som informerade om dödisgropen - där jag f.ö. hittade en av mina första geocacher - om torpet Knipebo, om tjärbränning i tjärdal mm.

Porsen blommade med sina röda ax utmed stränderna. Väldigt vackert.
Vad jag förstår så finns det han och honbuskar och ibland buskar som bär både han och honax. Tror att detta är en han-buske, med sina avlånga ax.

Längesedan den här ekan användes. Den har sett sina dagar som sjöfarkost, men är än så länge ett vackert smycke på den fina rundan.

De sista femhundra meterna låg i anslutning till elljusspåren. Spår som är tänkta för löpning på sommaren och skidåkning på vintern. Vi kom så småningom fram till vallarboden och konstaterade att den nog inte har blivit använd på några år. Synd, för Hestra är ju faktiskt den sydligaste "riktiga" skidorten som vi har i vårt land, med sin välutbyggda utföråkningsanläggning, med kuperade spår som utgår från backens nederdel och så de här lättåkta spåren nära sjön. På sjön har man f.ö. haft en upplogad bana för långfärdsskridskor.

Så visst är det synd att vi inte har några månaders riktig vinter på våra breddgrader, nu för tiden. Hestra och dess omgivningar är verkligen en pärla för uteliv året om.

Naturnörd

Att vara naturnörd, det underlättar absolut i dessa tider. Och naturnörd, det har jag alltid varit, så livet har faktiskt inte förändrats speciellt mycket, trots att vi lever i en annorlunda tid.

Idag gick färden till en plats som jag blev bekant med så sent som förra veckan.
Ett naturreservat som ligger  tre - fyra mil bort, och som man når med bil på mindre än en halvtimme.

Det var en gammal elev, numera arbetskamrat och instagramvän. som lagt ut en serie bilder från Korpebobergs naturreservat, under påskhelgen.

Kollade upp var det ligger och blev positivt överraskad över att det var beläget på så nära avstånd.
Meddelade maken att Korpeboberg var en bra fredagsutflykt.
Han har nog lite småtråkigt de dagar som jag jobbar, fast lugnt och skönt förstås. Iallafall så är han nästan alltid med på föreslagen fredags/helgutflykt.

Så även denna gång.

En bloggbekant hade gjort ett inlägg från naturreservatet, så sent som igår.
Förstod att det var en vacker plats som vi skulle få se.

Korpeboberget ligger på Åsundens östra sida. På den västra sidan ligger Kråkeboberget, även detta ett naturreservat. Var lite villrådeig ett tag, var det kråka eller korp vi skulle besöka?

Det var korp. Dock ingen sådan synlig, varseblev heller inga andra speciella fåglar i naturreservatet. Antagligen för att jag var alldeles för bedårad av de sipp-beprydda backarna, för att se några flyktande fåglar.

Vi kom i alldeles rätt tid. Det fanns fortfarande mängder av blommande blåsippor.  Vitsipporna stod också i full blom.  Helt makalöst vackert att vandra nerför de sipp-täckta backarna, ner till sjön.

Bäcken och vitsippshagen är naturreservatets yttersta gräns.
När man nått sjönivå, så kommer man ner till den gamla banvallen, en bana som rälsbussen mellan Landeryd och Ulricehamn, trafikerade fram till mitten av åttiotalet.

Numera är banvallarna, där rälsbussarna från Ulricehamn gått, asfalterade cykelleder .

Lungört skulle finnas i naturreservatet, kunde man läsa i informationsbroschyren.

Där kunde vi inte hitta den, men här utmed banvallen blommade några fina exemplar. Har ett antal perenna lungörtsplantor i trädgårdsrabatterna. Superbra blommor, som blommar från mars/april till juni. Dessutom är de favoritblommor för humlor.

Lungört i det vilda, det har jag aldrig sett förr. En liten kick för naturnörden, blev åsynen av denna fina blomma.

Hade kollat på kartan, att banvallen går "i sjön", en bit ut i Marbäcksviken.
Cyklade faktiskt leden för många år sedan, men  hade inte lagt denna fantastiskt fina sträcka på minnet.

Det skulle finnas ett antal geocacher utmed banvallen. Letade efter tre stycken under det att vi gick på den platta vägen, men fann bara en.  Så är det med många av oss geocachare  - det är kul att lägga ut burkar, men det är mindre kul att underhålla dem och ersätta bortkomna burkar.

Tillbaka genom naturreservatet igen. Nu gick det uppför..
Jag hör till dem som ogillar nerför, men storgillar uppför.
Nerför tar det tid för mig att gå, trots att jag alltid använder stavar när jag går på skogsstigar.
Uppför är det gott att gå, härligt att få upp pulsen och bli andfådd, tycker jag. Känns att kroppen mår bra av det!

Ett hus mitt i reservatet. Ja, här skulle det inte vara fel att bo under vår, sommar och höst.

Tänker att vi gör en ny tur till Korpeboberget - och även till Kråkeboberget - när lövträden precis spruckit ut. Då måste det också vara  otroligt vackert här, fast på ett annat sätt än nu när hela reservatet är ett vårblomsparadis.

Vi hittade även till rastplatsen, utsiktspunkten.  Hissnade höjd för den här höjdrädda tanten. Helt ofarligt dock, med ett rejält staket som skydd mot branten nedanför.

På väg ner mot parkeringen, så mötte vi två olika pensionärspar. Bytte några ord med ett av dem. De hade också fått information och rekommendation om denna superfina plats, via sociala medier.

När naturnörden ändå var ute, så tyckte jag att vi kunde passa på att besöka Finnekumla och njuta av ytterligare en sorts sippor, gulsippor.

Finnekumla ligger också utmed Åsunden, utmed den södra delen, som kallas yttre Åsunden.

Här har jag varit och beskådat denna vackra växt tidigare - t.o.m försökt stjäla och flytta till oss, men det funkade inte. Svårt att flytta både blåsippor och gulsippor, de vill ha sin speciella jordmån. Och någon god jordmån, det har vi inte här i skogsbygden.

. 

Medan jag gick omkring och fotade gulsippor med både kompaktkamera och mobil, så fick C-E syn på en rovfågel, som spanade av området bit för bit.

Det var en stor rovfågel, olik de ormvråkar som man brukar se lite då och nu. Lyckades få en bild - oskarp förstås - men utifrån vad jag har jämfört med rovfågelbilder på nätet, så tycks det vara en glada.

Ytterligare en bonus för naturnörden att få se en sådan ståtlig och ovanlig fågel!

Ja, det var en fin fredag i naturen. Brukar hashtagga de instagraminlägg som jag ofta gör, då vi varit ute på någon naturutflykt med #utomhuslivetärlivet. För det är ju så det är för en naturnörd.