Veckovis...

 ... tycks inläggen komma nu.
Fattar inte hur jag hade tid att skriva nästan dagligen förr i tiden. Fattar f.ö. inte vad jag hade att skriva om hela tiden. Fast det är roligt att ha det man skrev, och ibland, om man vid någon sen timme skulle ha en liten stund över, titta tillbaka på. En del är rolig minnesläsning, annat kan man väl var utan... that´s life...

De senaste veckorna har jag gått på olika träningspass vid tre olika tillfällen, och det stjäl ju tid.
Bortåt två timmar vid varje tillfälle, från förberedelse här hemma tills man är hemma igen ....
Det är väl investerade timmar, det märks att man mår bra av det, att man nästan blir träningsberoende. Hoppas att jag hinner få till en stunds bungy-stavgång idag också, trots att det finns flera andra saker som tar tiden i anspråk.

Har ju bara nio elever i kassen så det där med samtal, det tar inte så lång tid... men göras ska de. Två seneftermiddagar i veckan gick åt till detta... har några samtal kvar i veckan som kommer.
Det är absolut kul att träffa föräldrarna, och de stora barnen tillsammans med dem.
Eftersom det är tänkt att IUP för sexorna ska försvinna helt efter det att riksdagen tagit beslutet i november, så gör jag / vi väldigt enkla utvecklingsplaner detta år. Inga direkta kunskapskravs -IUPer, utan mera sådant som man behöver träna på inför sjuan... att ha åsikter, att motivera sina åsikter, koncentration och att tro på sig själv.
Tycker att det blivit bra kort-utvecklingsplaner, som egentligen är mycket mera personligt utvecklande än de som rör utvecklande av kunskaper/förmågor.

I fredags hade vi  studiedag. Jättekonstigt, för första gången i mitt trettioåttaåriga lärarliv så fanns det ingen alls programförklaring för en studiedag på innevarande terminstid.
Många åkte till bokmässan, men vad jag kunde förstå, så fick de bara entrébiljet , alltså inte möjlighet att gå på seminarierna, och då är det ju rena nöjesresan. Som lärarbibliotekarie har jag varit där vid något tillfälle för att köpa böcker, men det visade sig att det funkade inte alls för mig, jag känner att jag vill ha mer info om böcker innan jag slår till, än det jag hastigast kan få bland alla besökare på mässan. Dessutom vill jag gärna att eleverna ska få möjlighet att påverka bokvalet/ önska boktitlar.

Vi var fyra lärare från vårt område som ( jag) fixade till att vi fick komma till mediapoolen, för genomgång av gratisprogrammet Creaza. Dryga två timmar i Borås, skoldiskussion i bil och under lunchen på Glasets hus i Limmared, var för mig väldigt kompetensutvecklande. Tänker börja med att använda Mindomo
http://www.creazaeducation.com/my_tools/mindomo på direkten....

Använde sedan eftermiddagen till en fotopromenad bl.a. Fantastiskt fint väder... fast det har vi ju förstås nästan alltid år 2013!

 Vi skulle fira en fyrtioåring på fredagskvällen.
Och nu måste jag gnälla lite, för ibland blir jag lite trött på sakers tillstånd.
Vet att man inte bör skriva något negativt här, men tänk det struntar jag i. Bättre att tala om hur man känner än att låta ilskan pyra inombords, så att jag får sådana utbrott som jag fick i går kväll... återkommer till detta...
Iallafall så skulle vi ha mat med till fyrtioåringen, vi skulle ha vin med och vi skulle ha present med.
Vem tror ni fick fixa alltihop? Rätt gissat!
En person erbjöd sig att hjälpa till/ta hand om en del och det är hon som har det jobbigast av alla.Medan det fanns sådana som är hemma hela dagarna ......
Jag blir så besviken, för så här har det alltid varit...ett fåtal som gör allt, medan några aldrig tar del av det som ska göras.....

 Torsdagseftermiddagen gick alltså åt till att handla present och till att handla mat, och en del av fredagseftermiddagen gick åt till att lägga upp den exotiska brickan.....
Hade jag fått ett tack, hade det känts något bättre.......
En sak var iallafall kul och det var att åka till Elisabeth på Petersson Rum och sätta ihop en korg med presenter. Tyckte att det blev riktigt bra... sen är det ju alltid upp till mottagaren vad den tycker...

Kostade ju en del för egen del också... kunde inte motstå en fin tröja från Braintree, som bara hängde där och ropade på att bli köpt av mig. Det blev den!

En sak till var bra med torsdagseftermiddagsinköpsresan. Åkte till Blomsterlandet i Lockeryd och inandlade tre höstanemoner, som jag under blod och svett ( dock ej tårar) planterade bakom garaget i fredags. Innan planteringen var jag tvungen att ta bort tre-fyra rosenbuskar som inte vill blomma....  det var i det arbetet som kroppsvätskorna framkallades.

Födelsedagsfirandet på kvällen var jättetrevligt, mycket prat fram till kvart i elva... då var alla tanter (+ unga 40-åringen) trötta och behövde ha skjuts hem.....

Igår var det så dags för att fira svågers 60-årsdag... eller rättare sagt att utnyttja den present som han fick då han fyllde år i somras. Mat på Kometen och sedan Familjen Addams på Lorensberg.
Hade beställt eftermiddagsföreställning och före detta lunch på den berömda restaurangen.
Fastnade i bilkö utanför Svenska Mässan.... alla förbaskade fotgängare som alltid har företräde, vällde ut  framför bilarna. Vid Korsvägens övergångsställen borde man verkligen ha trafikljus!
160 kronor kostade parkeringen i backen ovanför Götaplatsen. Hutlöst!

Familjen Addams var riktigt underhållande. Proffsig ensemble, där bl.a. Mikael, som är uppvuxen i vår lilla by, visade att han kan dansa med de "stora elefanterna". Kul att det år så bra för honom.

Skämdes dock att vi inte hade en blomma med..... men det finns väl för tusen gubbar någon mer som kan tänka !!!!

Själva storyn var väldigt enkel, pojke möter flicka, normalt möter onormalt... men vad är normalt .... och varför är man inte alltid ärlig? Superbra sång och dans, ja, det var en musikal som inte hade skämts för sig  på någon teater i East End......

Just detta med att man spann på ärlighet, och att inte förtränga det man känner, fick tårarna att rinna under förställningen och adrenalinet att gå i taket är vi kom tillbaka till parkeringen och såg att vår bil var synnerligen inträngd mellan två andra parkerade bilar. Jag som skulle köra hem, för att C-E skulle kunn a dricka öl.... så förbannat dumt av mig att säga så att jag kan köra hem.... när jag retar mig på att det ska drickas öl så fort det ges möjlighet när det är fredag eller lördag. Det är sådan jag är, säger en sak, tycker en annan... det är ju inte lätt att förstå då då... för någon....

Fast å andra sidan, de gånger....och det är ju inte sällan, som jag säger sanningar, då är det inte bra det heller......

Jag fick iallafall ett utbrott - evigheter sedan sist, har inte fått det sedan de kvinnliga hormonerna sa tack och adjö, tror jag..... skrek och slängde väska och jacka hårt.... Fick ut bilen med lite backande.... och skrämde resesällskapet till tystnad.... eller försiktigt prat.... Så kan det gå om man ser teater som berör ... 

I eftermiddag ska vi åka med kommunens personalföreningen och se Elfsborg- Helsingborg.
Så himla dumt av mig att fråga C-E om han ville åka med på denna billighetsresa. Jag gillar fotboll, men just nu tycker jag att Elfsborg är skitdåliga... och jag hade verkligen behövt denna dag hemma... eller inte....
Blir säkert bra... men känner mig lite stressad för jag ska laga mat, gå ut och gå, rengöra det tråkiga växthuset.
Maten hade C-E lagat utan problem och växthuset rymmer inte .... men det är så typiskt mej detta... säga att jag ska göra saker och sedan bli stressad, ledsen, besviken för att jag inte för kredit för det jag utför.....

En sak har jag bestämt mig för.... när jag fyller jämt, så ska jag strunta helt i detta... är det någon som vill bry sig, så kommer jag att bli jätteglad... annars åker jag väl ut på en geocachingresa. - ensam.

Nu har jag öppnat upp mig...vilket var budskapet med gårdagens musikal... som jag tolkar det.
Kommer inte att dela på FB... och då är det inte många som läser..... men kan bli ett intressant tillbakablicksinlägg om några år. Matlagningen kallar!!!!

Getinge- Gingrigömmor

 Så har vi övergått till en tid där mörkret övervunnit ljuset.
Inget man behöver gilla, men som man får acceptera.

Full fart blev det även denna helg; Rapport kommer här:

Åkte ner till Halmstad igår, lördag,  för att stänga till stugan för vintern.
Alltid lite ångestfyllt, och mer och mer oroligt i magen får varje år som går.
Man vet ju aldrig hur det är nästa vår.... och även om man aldrig vetat det, så blir man mer och mer medveten om  framtidsovissheten, ju äldre man blir.

Sa till C-E på vägen ner, efter det att han lämnat in tips och köpt Harry i Smålandsstenar:
- Jag skulle vilja vinna två miljoner, för då skulle jag anlita någon som kunde riva stugan och bygga ett nytt litet hus. Om man får bli pensionär, så skulle det var kul att kunna åka ner till havet och övernatta där, när som helst under året.
Det blev inga byggpengar.

Vi tog en promenad utmed stranden, under det att alla vattenrör tömde sig själva.
Det var vackert som vanligt, och vi såg en del människor som sökt sig ner till den starkt tångluktande  stranden.

Ute på Kattegatt, var det en liten segeltävling.
När vi senare åkte in mot centrum för lunch, såg vi att målet var vid Nissans utlopp.

 Höstfärgerna började synas, Japans golfbana och Timmerstugan hade stängt för säsongen och på vårt stugområde fanns enbart ett fåtal stugägare på plats.
Som sagt, bara att acceptera, nu är det höst.
Bara att konstatera, vi har haft ett helt underbart sommarhalvår.
Men lik förbaskat, det är tråkigt när det går mot årets mörkaste kvartal.

Lite uppmuntran behövdes.
En geocachingrunda. Jag hade lagt in åtta cacher Torparrunda i gpsen.
Torparrundan finns mellan Getinge och Kvibille, i Getinges utkant.
Det skulle vara en runda med svår terräng, hade jag läst i FB-gruppen "Geocachare i Sjuhärad"s lista om rundor i Västra Götaland/Halland.
Jo, det var lite uppförsbacke upp till denna otäcka tingest, som visade sig vara bärare av en loggbok.

 I övrigt var det bra väg och fantastiskt fin bokskog.
Njöt av promenad och omgivning ... och lätta gömmor, med bra koordinater och hintar.

Det skulle bli betydligt svårare att ta sig fram.
Nu var det absolut inte värre än att gravt övre medelålders tant och farbror klarade detta utan några större besvär. Törstig och svettig blev man, men vatten finns och tanken med promenaden var ju att vi skulle få röra  på oss.
Har också hört att det är bra för såväl koordination som lite taskig rygg att gå i ojämn terräng.
Rena muskelterapin!

Omgivningen gick, som det utlovades, i blandad terräng. På vissa ställen var det hur fint som helst, på andra ställen såg det ut som det brukar se ut i skogen.

När vi nästan gått hela rundan,som sades vara 2,5 km... men som jag tror var längre, så var vi fast i en fälla.
Det var stängsel på alla håll utom bakåt och bakom taggtråd och eltråd, så fanns det kreatur.
I en hage gick pappa tjur med hela sitt harem och sina avkomlingar.
Även om pappa såg snäll ut, så kunde vi inte våga lita på att han så var. Skenet kan bedra.
Så vi gick utmed en lång stenmur och kröp sedan, i bästa limbo-stil, under dubbla trådar.
De här djuren var ju ändå på behörigt avstånd.
Vi klarade oss helskinnade ur vår instängdhet.
När vi nått friheten utanför stängslet, så mötte vi bonden som ägde de, numera ganska ovanliga, brun-vita
( SRB?) kreaturen.
Han skrattade åt oss, och var sannolikt ganska van vid att förvirrade geocachare förirrade sig in på hans gårdsplan.

Kor, får och hästar fanns det utmed Torparrundan. Inte den roligaste rundan vi gått, men ganska så äventyrlig...

 Idag fick det äntligen bli en tur till Gingri-trakten och Berrasnobbens gömmor.
Har hört talas om/ läst om "Djurslingan" och såg fram emot den.
Hade gjort en PQ, med o-punkt där Gingri-Rångedalavägen tar av mot Ön.
Tog en radie på 7 km, och fick 118 gömmor.
Satte på gpsen då vi närmade oss Tärby, där "Djurslingans" första gömma är.
Ve och fasa, trots att jag kollat att det låg Rångedalakoordinater i gpsen, så hade det inte tagit sig. De var borta... jag hade missat något då jag överförde PQ till gps. Har hänt förr!
Det är nog säkrast att jag fortsättningsvis manuellt sänder över alla koder till gpsen!
Nåja, vi hade ju c:geo i en mobil med fulladdat batteri.
Så det löste sig ändå.
Berrasnobbens djurslinga utmed vägen mot Ön, den var något alldeles extra.
Tänk bara att bli välkomnad på detta sätt!

Diverse olika djur fick vi sedan stifta bekantskap med utmed vägen. Funderade på om Berrasnobben tömt hela huset på prydnadssaker och leksaker eller om han gått till secondhandaffär. Man fick träffa katter, ankor, kor, ugglor, möss och delfiner.... Kan det ha varit så att det fanns elva olika djur utmed vägen ....?

Passerade den promenadväg som vi ofta tar när vi hälsar på min bror. Det är han som äger vårt barndomshem i Finnekumla, byn närmast ön, fast i Dalsjöfors kommundel av Borås kommun... och inte i Fristadsdelen, där vi nu befann oss.
En gömma fanns alldeles där mina föräldrar hade sin  ägandes utmarker, på maderna. Denna del kallades "Gingrimaden" och här har jag varit med vid både höskörd, havreskörd och mjölkning av kor.
Det var rena nostalgin att besöka denna plats,som känns så bekant.

Vid näst sista gömman skulle det finnas en tupp.
- Här är den, sa C-E. Fast den ser ut som en tomte.
Nu var det ingen påskprydnad, utan en juldito.
Sannolikt slängd för längesedan i en soptipp från förra århundradet.
Ångrar lite att jag inte lade beslag på den.

En promenad skulle det också bli. Jag hade planerat en slinga på 3,5 km mellan Fristad och Gingri.
Vi hamnade mitt ute i skogen, där man inte såg så mycket mer än träd och stubbar och stenar.
Men det räckte, för det var där gömmorna fanns.

Cachedesigner Berrasnobben ska ha kredit  för sina stora rejäla lådor och sina utmärkta hintar.
En cache kunde vi inte hitta, och det beror nog på att vi har svårt att se det som inte är uppenbart.
Här var det iallafall uppenbart och uppenbarat.
Lådorna var fyllda med massor av barngodsaker ( leksaker) ... undrar igen var Berrasnobben får tag på allt roligt. Måste var superkul att gå rundan om man är sex-åtta år. Fast man behöver förstås vara välutrustad med bytesssaker.

Hösten hade börjat sitt intåg, det vittnade denna höströnn om.Regnet började så sakteliga falla över oss, men det var helt ok, vi hade hunnit långt på vår väg och hade torra kläder i bilen.

Sista gömman hade en sorglig historia. Huset brann ner 1964 och familjen med fyra barn fick skyndsamt ge sig ut i  natten för att inte bli innebrända. Nu stod en sorglig ladugårdsruin kvar och vägen fram till gården, den var igenvuxen.
Tjugotre Berrasnobbencacher hittade vi. Alla föredömliga,  som "låda" och som gömma. Inga stenmurscacher här inte.... och bara en ( ohittad) grangömma.
Återkommer gärna till fler rundor/cacher av samme designer.
Lunch hittade vi i Fristad och hos broder Roger bjöds det duschmöjlighet, fotbollseftermiddag ( Mjällby-Elfsbor 2-2 ) och god äpplekakefika. Plus trevlig pratstund.
En fin helg alltså, en riktigt geocachinghelg.

En etta

Kom att diskutera det här med förstelärare med kollegorna i dag.

Vi var rörande överens, vi fem kollegor i ålder 40 - till 60 +.

Förstelärare lär inte förbättra kvalitéten i undervisningen! Det kan snarare bli tvärtom!

Varför då då?

Ganska naturligt, faktiskt ....Vem ska avgöra och hur ska det avgöras vem som är en bättre lärare än någon annan, vem som är etta på skolan eller i kommunen?

Är det kanske inte den som pratar mest och bäst för sig som får den extra lönen och statusen?

Gör inte de allra, allra flesta lärare ett bra jobb?

Man är dessutom bra på olika saker.

Skulle direkt kunna ge alla på vår skola en förstelärartjänst utifrån ämnen och funktioner: IT, engelska, administration, idrott, teknik....

Men inte kan alla få den stora löneökningen som ettan ska ha... Vem ska avgöra?

Ingen blir profet på sin egen skola, knappast ens i en liten kommun. 

Man tittar i stället snett på varann och är inte alls beredd att vara underställd någon som inte gör jobbet ett dugg bättre än en annan.

Har man blivit utsedd att vara underställd en etta, så har man fått kvitto på att man inte gör ett tillräckligt bra jobb, och då är väldigt lätt att strunta i det lilla extra och förvandlas till en medioker pedagog, som inte längre gör sitt bästa.

Vi var rörande överens om detta på vår lilla skola.

- Du som kan skriva, kan väl skriva något, sa någon till mej.

- Tjänar inget till, detta är redan bestämt... vi kan inte påverka... eller kan vi fortfarande?

- Lärarförbundet gillar ju detta, sa någon.Det gör mig besviken.

Vi höll med, både vi som lämnat det fackliga och de som fortfarande är med.

Tänkte senare, att hade jag inte redan lämnat förbundet så hade denna fråga fått mig att göra det....

Satsningar på karriärtjänster!

Det betyder att välsmort munläder och eller rövslickeri kan vara vägen till karriären.

För som sagt, vem kan avgöra vem som är etta... när så många av oss lärare är etta... och det i olika saker.

Vem är etta, den som skriver bäst pedagogiska planeringar eller den som får eleverna att tro på sig själva och att växa som människor?

Vem är etta, den som som "är på tårna" och hela tiden prövar nytt eller den som låter elevernas kreativitet komma i centrum?

Vem är etta, den vars elever lyckas bäst på de nationella proven eller den vars elever  får  möta lagom utmaningar och inte fokuserar på proven ?

Det ena utesluter inte det andra, men vi är bra på olika saker ....vad är det som ska göra en lärare till en etta?

Läraryrkets status behöver höjas!
Det gör man inte genom att inrätta tjänster som ingen vet hur de ska utformas eller vilka kriterier som ska gälla för tillsättning.
Läraryrkets status höjs om alla lärarlöner höjs, så att de står i relation till antal utbildningsår och till det ansvar som man som lärare och ledare för unga människor har.
Mentorskap fanns för tiotalet år sedan. Nyutbildade lärare fick en erfaren kollega som sin mentor. Detta var riktigt bra, många nya lärare fick hjälp och trygghet på detta sätt.
Mentorskapet, med något förhöjd lön och någon undervisningstidsnedsättning, den skulle vi med glädje välkomna åter.
Men att någon av oss skulle utses till en etta, det betackar vi oss.... för det är faktiskt så att de allra flesta i vårt yrke är en etta på något! Till och med en femetta!

Skattesänkarsjukan samt skola

Sextio år gammal, det är jag alldeles snart.
Gammal, grå och med sex decenniers livserfarenhet, så konstaterar jag att jag förstår mindre och mindre av den värld jag lever i.
En värld som till stor del styrs av män ( niskor) i min egen ålder!!!!

 Alla som har ögon att se med  och öron att höra med, lär ha insett att vårt fina Sverige har blivit en kall och ogästvänlig plats under senare år.
Vårt fina välfärdsland är nedmonterat till stor del och har gjorts till ett land, där skillnaden mellan rik och fattig, lyckad och misslyckad, frisk och sjuk, arbetande och arbetslös har blivit större och större....och riktigt stor.

För egen del har jag varit med om att se skolans resurser krympa under  minimitaket, sett duktiga lärare sluta - eller bli sjukskrivna- för att de inte orkar med den tuffa skolvardagen och inte klarar av att hela tiden känna att man inte kan göra mer än sitt bästa och ändå inte hinna med att se och stötta alla elever.

I tidningar läser man skräckexempel från sjukvården. Människor som blir feldiagnostiserade och felbehandlade för att sjukvårdande personal är slutkörd och gör misstag.
Väntetider för operationer och behandlingar är lång-långa, många har ont/kan inte arbeta för att de inte fått sina krämpor åtgärdade.

Det finns en lösning på problemet.
Höj skatten, anställ fler människor i vård, omsorg och skola och ge alla en lön som är rimlig utifrån de studieår som har lagts ner för att nå professionen samt för  det ansvar man har i sitt arbete.
Vad gör den förskräckliga regering som styr vårt land?
Den sänker skatten ännu mer! Och naturligtvis mest för höginkomsttagarna, eftersom skattesänkningen står i proportion till den lönesumma som var och en har. Dessutom ska man höja taket för statlig skatt till 60 000 kr/mån.
Hur i hela friden tänker man???
Reinfeldt och hans lakejer måste vara helt sjuka i sin skattesänkarnoja och dessutom besatta pengadjävulen!

Vad vill "vanligt" folk, folk i gemen?
De allra, allra flesta inser att pengar inte gör någon lyckligare, men sätter stort värde på en god skolgång för sina barn, en sjukvård där man blir tagen på allvar av kunnig personal som har tid att lyssna, tid att undersöka och tid att behandla och en bra åldringsvård för den generation som byggde upp Sverige till det fina välfärdsland som det faktiskt var tills de mörka, giriga, oempatiska och egoistiska krafter som nu styr vårt land, påbörjade den nedrustning som folk lurats att tro skulle bli till något bra för dem.

Människor i alla åldrar, här ute på landsbygden iallafall, är ganska så eniga om att vi måste höja skatterna för att få det bättre i landsting och kommun.

 Vad säger ledande kommunpolitiker?
De säger nej! De vågar inte annat, för tänk om de förlorar makten. För det gör man väl om man "hotar" med att höja skatten?
Även Stefan Löfvén visar på feghet i skattefrågan.
I den debatt ( jag kallar det knappast debatt när två personer talar förbi varann) som var i Aktuellt i veckan, så lovade han inte inte  ta bort den skattesänkning som nu klubbas igenom.

Åh, vad jag hade önskat att han vågat säga: -Vi kommer att behöva höja skatterna, för att återföra  Sverige till ett land där alla kan leva i trygg förvissning om att deras barn får en bra skola och utbildning, där man får den vård man behöver då man blir sjuk, där man kan vara sjukskriven och arbetslös utan att hamna under existensminimum och där man skapar nya jobb inom landsting och kommun för att man ska kunna genomföra en återgång till ett välfärdsland för alla, för dem som har bott här i hela sitt liv och för dem som kommit till Sverige under senare år.

Tyvärr vågade han inte säga detta.
Det gjorde mig ledsen och bekymrad.... för vem ska man tro och vem ska man lägga sin röst på i nästa val, om även den politiska inriktning som man haft närmast hjärtat, därför att ideologin har ett hjärta,  har drabbats av skattesänkarsjukan?

Ska vi bilda ett skattehöjarparti? Är det någon som hänger på?

I den kalla verklighet som råder, är man rädd att stå för sina åsikter, att säga det som är sant - för att det finns någon som ser och hör och inte gillar, och som tar till maktbefogenheter för att tysta det som inte passar.
Så även i skolans värld... man får inte uttrycka det som är synligt, utan måste linda in det i så mycket lindor att det inte längre syns....

Även detta sjukt!
Vi måste kunna vara raka och ställa krav, på alla som jobbar i verksamheten, på politiker och på föräldrar.
Inte dalta och inte blunda.

Skolan är en rolig arbetsplats. Detta år jobbar jag, förutom med min lilla klass, i ett par andra klasser.

Även kollegorna jobbar på detta sätt.

Det känns verkligen som om alla barnen är allas ansvar och allas glädje.

Arbetsglädje, det är viktigt det!

Skattesänkarsjukan och rädd-för-vad-någon-har-att-säja-sjukan, kan någon bota dessa vidriga åkommor, snarast!

Formidabelt, formgivare forjoi

Funderade på saken, på vägen mellan Grimsås och Hestra.
Hur var det med medtagen fotbeklädnad? Hade jag möjligen av misstag fått med mig C-Es  "gympadojor"?
Är inte så förtjust att stänga in de gamla fötterna i varma gympadojor, om jag inte behöver.
Därför la jag skor och strumpor i en kasse och tog sandaler på fötterna under bilturen till Hjälshammar.
Misstanken visade sig vara befogad.
I kassen låg ett par skor i samma färg som mina vanliga gå-skor, dock tre storlekar större.
Med två par strumpor i skorna, så funkade de dock alldeles utmärkt... och jag måste medge, det var fantastiskt skönt att kunna göra lite tåvift då och då.
Lärde mig, att det inte alls är fel att köpa lite för stora skor, i stället för skor som precis räcker till för de fötter, som efter 59 år av gående, med tiden blivit allt bredare.

 Helg igen och läge för en promenad för att leta geocacher.
Vännen, bloggaren, yrkeskollegan och geocachingproffset Inga, hade under våren och sommaren lagt ut en runda i sitt hemsamhälle, Forsheda, som lockade till vandring. Då Forsheda ligger alldeles i närheten av Värnamo, så passade det alldeles utmärkt att Värnamodottern, med geocachingalias "spingo80", gjorde sin mor sällskap under lördagsmotionsrundan.

 Hanahöjsrundan hade Inga kallat sina runda.... och det berodde med all säkerhet på att det följde det motionsspår som finns på ett område som kallas Hanahöj.
Det visade sig var fina promenadvägar bl.a. utmed ett elljusspår och med växlande vegetation utmed rundan.
Första gömman hittades lätt, på ett ställe där jag också skulle ha kunnat gömma en hängande burk... inne i en stolpe.
Tippning förbjuden.... nej, jag har inte tänkt tippa denna dag... och förresten så är det rätt meningslöst... jag är ingen vinnare. Borde kanske förbjudas för fler, så många spelmissbrukare som det finns.

 I närheten av den första gömman fanns  dessa träningsredskap. Testade på maskinen i mitten, men den kändes lite vinglig, så jag vågade inte riktigt ta i.
Killen på roddmaskinen, han tog i för kung och fosterland...
Bra och kul grej att ha träningsmaskiner i naturen. Skulle absolut träna mig, så att jag klarade att utnyttja dem ordentligt för träning, om det fanns sådana i närheten....

En vattenspegel tillför alltid naturupplevelsen något extra. Sänkesjön var namnet på denna lilla inbjudande skogstjärn. Naturen är så fin, nu när det börjar gå mot höst.

Utmed elljusspåret hittade vi två likadana lådor, mittemot varandra på var sin sida av den breda stigen.
Nej, det var ingen geocachegömma och det gick inte att öppna luckan.
Skulle var mycket intressant att veta vad detta var för någonting.
Någon som vet? Skriv i så fall en kommentar, så att nyfikenheten blir stillad.

Plockar man inte blåbär i Forsheda?
Vid ett par av Ingas formidabla gömmor, var det fullt med bär.
Hade man haft något att plocka i, så hade man snabbt fått ihop någon liter.
Nu hade vi inte det, och egentligen var de lite väl övermogna för att plockas. De kändes lite vattniga och smaklösa. Förhoppningsvis duger de till djurmat ett ännu ett tag.
Hoppas bara att blåbärsätande djur inte är lika "bekväma" som förbipasserande samhällsbor.... Eller kanske är det så att man inte gillar blåbär i Forsheda.... :)

-Oj, vilken backe, utbrast Johanna. Här skulle man haft med Tindra, så hon hade fått galoppera uppför den långa branten.
För egen del, så var jag både andfådd och svettig då vi nådde toppen av Hanahöj.
Vi lämnade den breda stigen och gick in i en vacker, men markojämn, hage.

 Här hade Inga lagt ut sin allra första cache, för drygt två år sedan.
Efter det har det blivit många, och ett antal i väl utarbetad egen design.
Det kändes lite som en fläkt av historiens vingslag, då man öppnade denna låda.
Med mer än 2000 hittade och närmare hundra (?) gömda cacher, så har den formidabla formgivaren forjoi lyckliggjort många geocachare, med sina utförliga loggningar på nätet och med sina fantastiskt fina gömmor.

 Rönnbärsbuskarna hade, på sina ställen,  redan ruskat av sig sina blad.
De röda bären inbjöd traktens alla skator och övriga rönnbärsätande fåglar till höst och vinterkalas.

 Det var inte helt enkelt att hitta "Den tjuvaktiga skatan".
Om rönnarna hade varit sommarklädda, så hade vi sannolikt gått bet på denna gömma.
Fyra ögon spanade en bra stund, innan de äldsta ögonen såg något som inte riktigt stämde.
Ett pyttelitet skatbo fanns gömt inne i trädet.
Fint hantverk i den gömman!

Vid nästa gömma växte det fullt av lagom mogna och dessutom stora lingon.
Vi hade fortfarande inget kärl att plocka i, och det var synd,  för här var det verkligen skogens guld som visade sig från sin allra finaste sida.
Här hade man på kanske tio kvadratmeter plockat minst fem liter bär. De växte lika tätt, som det under flera år gjort i ett skogsparti, i närheten av vårt hus. Där finns det knappast några lingon alls i år.
Här kände jag att jag hade det drog lite i bärplockningshanden. Synd att de fina bären finns på fem- sex mils avstånd.....

Vem kom där i skogen?
Jo, formgivare forjoi i egen hög person, tillsammans med hunden Takko.
Hon gjorde oss sällskap till två av sina formidabla gömmor, en äcklig råtta i ett rör och här, i den täta barrskogen, en gömma som hängde  högt uppe i ett träd.
Johanna visade på god koordination och god motorik, då hon lyckades få ner den rejäla "burken" och hänga tillbaka den på rätt plats.

Nu var vi klara med Hanahöjsrundans nio gömmor och hade lämpligt nog kommit fram till en grillplats med fina sittmöjligheter, där vi fick en trevlig pratstund med Inga, möjlighet att mumsa i oss frallor inköpta på Stigs i Värnamo och dessutom smaka på Ingas medhavda morotskaka.

Ytterligare några gömmor hade vi tänkt oss att hitta, när vi ändå var i Ingas eget cacherike, i Forsheda.
En gömma hette "Bollagården" och jag var helt övertygad om att detta var ortens äldreboende.
Oj, vad fel man kan ha!
Detta var verkligen bollagården, ortens idrotts-högkvarter, med ett ordentligt bollförråd alldeles bredvid den välgömda cachen.
De två pojkarna som vistades i och utanför förrådet, kände förstås skolfröken Inga, och lovade att inte skvallra om att en av de minst bolltokiga i hela trakten, i det närmaste  hade inkräktat på det allra heligaste.

"No milk today". Nej, det var nog ett tag sedan det fanns någon trettioliterskruka med kalciumrikt innehåll på denna plats. Det är verkligen positivt att man valt att behålla/rusta upp det gamla mjölkbordet och  låta det bli en lantlig utsmyckning.
Johanna avslöjade att hon önskar sig ett mjölkbord utanför deras gård/hus också.
Jo, det skulle passa alldeles utmärkt utanför Dalsgård.

Fortsatte vägen mot Rannäs/Torskinge och kom fram till denna plats, där det hängde åtta-tio par skor i telefonledningen som gick över vägen.
Häftigt och heltokigt!
Vem har hängt upp dessa skor?
Hur har man gjort, för att få dem på plats. Har man använt en kranbil/grävskopearm?

 Formgivare forjoi hade förstås en gömma även här, ca  tjugo meter från de dinglande skorna.
Naturligtvis hade hon en passande gömma.
Varvid frågan uppstod: Vad är det för stackars barn som numera går omkring med en foppatoffel på vänsterfoten och inget på högerfoten???

Åkte ytterligare ca en km på vägen mot Ingas hem.
Vi hade packat ner ett par färdiglästa pocketdeckare, som vi tänkte åka till "Skogsbiblioteket" med, för att byta mot  några andra böcker.
Gps ville att vi skulle ta in på en grusväg alldeles nära där Inga bor.
Kände igen vägen och dess omgivning, för där har jag fått den stora äran att promenera med den formidabla formgivaren, både som Inga-  före geocacharkarriären - och som forjoi - under det att karriären tog fart.
En kilometer in på vägen visade gpsen att det var dags att stanna bilen och börja leta.
Trodde att biblioteket skulle varit inrymt i de nybyggda ladan, som var inredd med bord och stolar.
Men så var inte fallet.
Biblioteket var en postlåda på husets baksida. Nyckeln hittade vi efter att ha läst ledtråden.
Åtta zip-påseinslagna böcker fanns i lådan + en stor låda med en stor fin loggbok i.
Böcker bytte plats, "Hundraåringen" och en Agneta Sjödinbok fick följa med till Hjälshammar.

En ny sorts "mysteriegömma" hade Inga nyss publicerat.
Den kallades fotokonst, och det finns ytterligare tre -fyra konstcacher i trakten av Värnamo.
Här var det "Gårdfarihandlaren" vid järnvägsstationen som var mysteriets utgångspunkt.
Det gällde att utifrån det foto som fanns med i cachebeskrivningen komma underfund med utifrån vilken vinkel fotot var taget,och i närheten av denna plats hitta en remsa med koordinater till cachen. Vi hittade den gula klisterlappen med koordinanter ganska så lätt och fick sedan ta en promenad på några hundra meter för att hitta gömman.
En kul cache, som gör att man tittar lite extra på en staty, som man annars inte lagt märke till.

Fjorton cacher från den formidabla formgivaren hittade vi denna dag.... och en "bonuscache" av 1000sjöar, alldeles vid stationen, 25 meter från där vi parkerat bilen.

Solen bröt igenom molnen när vi vände tillbaka mot Hjälshammar och den formidabla lunch som dagens inhyrda kock ( C-E) tillagat till oss och jourhavande Johanna-sambo.

En kul dag, som så många andra denna fina sommar.
Återvänder med glädje till trakten av Forsheda någon gång i höst, för där finns fortfarande många intressanta platser att se och uppleva och många välgjorda gömmor att hitta.