Vår

Japp, då var det vår.
Iallafall enligt vad meteorologerna säger. Medeltemperaturen har varit över noll grader i sju dagar, efter den 15 februari.
Före den 15 februari kan man inte börja fundera på vår, för då ÄR det vinter. Tror att det varit vår ännu tidigare om inte 15/2-regeln funnits. Det två-tre veckor gamla snötäcket ( som jag hunnit bli riktigt led på) försvann ju precis före sportlovet, i slutet av vecka 6.

Man kan ju fundera på om det är bra med en så tidig vår. Förra året var det riktig vinter i februari-mars. Snö och kallt. Bra att Facebooks års-dagars-tillbakablick finns, det gör att man har koll.

Klimatförändringsspöket finns någonstans i periferin och viskar: Detta är inte bra! Vi håller på att utrota oss själva. Än ska det vara vinter.

Eller är det så att det är naturliga förändringar i klimatet, att det alltid varit både tidiga vårar och sena vårar.

Fast..... det var ju riktiga vintrar förr. En bra bit in på åttiotalet iallafall. Våra barn hade skidor och använde dem här hemma. Det är inte många barn som har skidor idag, inte ens slalomskidor, trots närheten till Isaberg, för det finns så sällan snö att åka på, så att det är inte lönt att skaffa utrustningen.

Idag slår man på stora trumman för rekordkyla, när temperaturen går under minus tio. Vilken jag tror att den gjorde en eller ett par nätter i vintras.
I min barndom och ungdom, ja, förresten långt upp i vuxen ålder, så var det ganska så naturligt med perioder med under 20 minusgrader. ja, ibland ända ner till 30 grader kallt.

Jag kommer fortfarande ihåg två tillfällen då temperaturen visade på minus 32-33 grader: En gång då jag var i mellanstadielåldern och skulle gå den 750 metrarna till skolskjutsstället. Jag var insvept i flera halsdukar, varav en skulle täcka munnen. Jag kommer ihåg hur jag i morgondagern gick vägen och andades in min egen fuktiga utandningsluft, under det att jag med rädsla i bröstet studerade den, för varje morgon allt starkare lysande himlakroppen,som jag snart trodde skulle ramla ner på jorden.
Det var Venus som jag såg. Föga hotande, men det visste ju inte jag.

Den andra gången som jag tydligt minns, det var när vi gick från skolan till kyrkan i Dalstorp. Vi skulle träna inför julavslutningen. Det var i december 1981, jag var klädd i fårskinnspälsen, som numera hänger i klädkammaren, oanvänd sedan många år. Magen putade ut ganska ordentligt, där inne fanns Karin, som skulle komma att födas tre månader senare.

Det var inget snack om att man skulle få åka bil för att det var 30 grader kallt. Nej, det handlade om att klä sig rätt!

Det är nog så, som de flesta forskare anser, klimatet har förändrats. Att det blir varmare här i norra Europa, det är ju egentligen ganska så bra, vi får en längre odlingsperiod. Bara det inte blir som förra sommaren,  med månader av torka.
Stora delar av jorden blir i princip obeboeliga, vilket sannolikt betyder stora flyktingströmmar. Flyktingar/invandrare är välkomna av många, OM det bara håller sig på rätt nivå vad det gäller antalet. Det får inte bli för många, det har vi inte beredskap för.

Det måste bli ett omtänk, både vad det gäller miljötänk och flyktingmottagningstänk.
Det är svårt med båda delarna, vi är så vana att tänka i gamla hjulspår.

Undrar hur mycket klimatförändringstänket påverkar oss "miljömedvetna" människor.
Finns det de som har ångest, mår dåligt av det?
Jag tror att det kan vara så, även om de flesta av oss försöker att tänka att "det är nog inte så farligt", "det ordnar sig säkert". "varför ska jag göra något, när det finns mängder av ledare i västvärlden som inte bryr sig"......

Våren är här, trots att februari fortfarande har flera dagar kvar. 

Det känns gott att vara utomhus, det är helt underbart att kunna ta sig fram utan att tänka på att man halkar på en isfläck. 

Det kommer säkert att komma "bakslag", snö och minusgrader, men ljuset, det kan ingen ta ifrån oss. Helt underbart att det är ljust från klockan 7 till kl 6! Längre och bättre lär det bli!

Har tillbringat lördagen med dessa små härliga ungar.
Det blev dubbel utgång för Konrad. Traktor, trehjuling, fotboll och gunga prövades. Rena vårorgien alltså. Ska förstås bli skönt när det blir riktig vår och vinterkläderna kan tas av, en dit är det allt ett par månader.

Karl-Petter växer och blir "stor" baby.  En mycket social kille, som redan "pratar" en massa.
Är så glad åt de tre små barnbarnen.
Önskar dem en bra framtid och tror och hoppas att det här med klimatansvar blir en självklarhet i deras liv.

Puh!

Puh! Så tänker säkert C-E när jag åker till skolan på måndag morgon. Äntligen lite lugn och ro!
Faktum är att jag tänker det samma, då jag återvänder till den normala måndagsrutinen.

Det blev lite väl mycket under sportlovet - kul har det varit, men understundom lite tröttande för tant som egentligen borde vara pensionär. Men som inser att arbetsliv tycks vara mera vilsamt än ledighet....

Redan förra fredagen, vid lunchtid, begav vi oss till Malmö och våren där, för att träffa denna härliga unge.
Det händer så mycket i den åldern som Ava är, bara på några veckor. Hon känns "stor" nu, betydligt äldre än sina 17 månader.
Skönt att det går mot vår, då kan vi lätt åka de 50 milen fram och tillbaka till Malmö på en och samma dag.
Den här gången övernattade vi, och det går bra det också....men i bra väglag, så är det faktiskt helt ok med tur och retur-resa på en och samma dag.

Söndagen blev städdag. Puh och hu, så skitigt huset var!
Man tror ju att två gamlingar och tre katter inte ska skita ner så mycket. Men det gör vi. Sannolikt katterna mer än vi. Katthår och kattdamm, tanthår och gubbdamm.....
Gott när det blir rent iaf!

På måndagen åkte vi till Ulricehamn och införskaffade ett extra vapen i kampen mot katt och tanthår, nämligen en handdammsugare. Har visat sig vara effektivt!

Kände mig osedvanligt trött då jag (för ovanlighetens skull) tog hand om dubbel matlagning.  Lite otäckt att känna sig nästan utmattad, precis som om batterierna var helt urladdade. Denna tanten är inte van vid att känna så. Som tur var så tycktes matlagning generera energi, precis som det långa spinmix-passet gjorde. 

Tisdagen var, i vanlig ordning, mormor och morfar-dag i  Ulås. Fortfarande fanns det lite snö och is kvar på sina ställen, men det var betydligt trevligare att vistas utomhus, än vad det varit under de senaste veckorna.
Konrad gillar att baka, så på eftermiddagen så blev det inte "baka, baka liten kaka" utan "rulla, rulla liten bulla".

Onsdagen blev äntligen en vanlig hemmadag. Långpromenad i härligt väder, bloggande hanns med - fast hu och puh vad jag gnällde på mig själv. Vet inte varför jag gör så ibland. Tur att jag har förstånd nog att inte dela på FB!
Sportlovsboken ( visst måste man hinna med att läsa en bok, då man har en vecka ledigt) Silvervägen  av Stina Jackson blev utläst. Som tur var så hade jag valt en riktig bladvändare,  en fängslade och spännande- och lite annorlunda sportlovsbok. Rekommenderas!

Torsdagen bestod av besök hos frissan, promenad kort besök i Borås och därefter Ola Salo show på Rondo i Göteborg. Fullt kör alltså.
"Underhölls" hos frissan, emedan kemikalier inneslutna i aluminiumfolie förvandlade silvergrå hårstrån till mörkbruna dito, av en klipp-kund som pratade om folk och sjukdomar under hela sin "behandlingstid". Puh, vad den del kan hålla låda... om bedrövligheter!

Besöket på Rondo var en riktig höjdare. Vi hade beställt mat före föreställningen, två rätter som smakade bättre än vad jag vågat hoppas på. Man tänker ju att det kanske inte blir så bra mat, då det tillagas "festmat" till uppskattningsvis tvåhundra personer.

Showen var otroligt bra. Det enda jag kan vara lite kritisk mot, det är sångljudet. Musiken tar över och man missar texten. Nu var de flesta av Olas låtar välbekanta, och med tanke på hur den mannen radar upp ord, så är det svårt att höra och ta in allt, även om ljudet är perfekt.  Ett varierat program var det, duktiga musiker och enormt snygga och intagande visuella bakgrunder. 100 minuter utan paus, den tiden bara flög iväg!

Fredagsförmiddagen ägnades åt att provköra och kolla priset på två olika bilmärken, på två olika bilfirmor i Värnamo. Jag fick en klar favorit. Tror att en sådan kommer att hamna i Stockremma framåt försommaren. ( Leveranstiden är LÅNG på nya bilar)

Eftermiddagen tillbringades med den här superhäftige, rolige och energiske killen, hans lillebror och mamma. Härligt väder ute, snön borta! yes!

Konstaterade att LYCKA, när man är två år gammal- det är en vattenpöl. "Hoppa pölar" tyckte Konrad att vi skulle göra, när vi sa att det var dags att gå ut och njuta av det härliga solskenet en stund.

Vid hemkomst till Stockremma blev det snabb omriggning till varma kläder ( vilka inte riktigt höll värmen, trots att det bara var nollgradigt i luften) och i väg till månskensgrillningen i Gumpebo.  Vi var lite sena,  alla andra var på plats när vi kom. Månen lyste från en klar himmel, Orion, Cassiopeja, Karlavagnen kunde lätt urskiljas, trots att eld och månsken gjorde att det var långt ifrån nattsvart. Korven smakade bra, elden värmde en del och sällskapet var trevligt.  Tyvärr missade jag att ta bilder, så jag lånar Susannes bilder på FB.

Lördag har det hunnit bli. Känns av någon anledning som söndag.... när man är ledig, så blir man helt veckovill! Bullbak, halvmilspromenad, lite härlig sol på altanen, skoljobb, plantera de fyra penséerna som jag inte kunde motstå när de fanns på Blomsterlandet i går.... och slutligen fick jag till ett inlägg i den offentliga dagboken.  Ofantlig, skulle man också kunna säga. Tioårsjubileum under denna veckan f.ö  Första inlägget var detta! 
.http://femfemman.blogspot.com/2009/02/tontprogram.html 
Skrev föredömligt korta inlägg i början !  Fast nästan dagligen, då när jag var riktig femfemma.

Skönt att luta sig i fåtöljen en stund. Tantbatteri laddas, liksom datorbatteri.

Morgondagen har en plan - Ulås med förmiddagspromenad och lunch och sedan en tur till Jönköping, tillsammans med Konrad, Tuva och Johanna för att gå på MUSIKAL. Babblarna! Kul!
Tempo på tillvaron under tio dagar! PUH!  På måndag blir det förhoppningsvis lugnare - bara skola och spinmix!

Steg

Dagens tiotusen steg var tillryggalagda långt före lunchtid.
Härligt att det mesta av snön har försvunnit.
Synd om barnen, som har sportlov, säger en del.
Tror inte att det är så många barn som bryr sig. Tiderna har förändrats, och idag är det många, kanske majoriteten av barn, som saknar vintersportsattiraljer. De sitter hellre inne framför datorn.
Vilket inte är att föredra, nu när det är sportlov..... men som sagt, det är annorlunda nu än förr, de flesta barn skulle ha suttit kvar där, även om det hade varit massor av "inbjudande" snö utomhus.
Sen är det ju så att det finns barn i alla åldrar, liksom vuxna, som inte alls gillar snö och vinter.

Kanske är det dags för skolan och ta några steg framåt, och hänga med i utvecklingen.
Sportlovet infördes en gång i förra seklets första hälft av ett antal anledningar:
Stadsbarn behövde komma ut i friska luften, behövde komma ut och vintersporta.
Man slapp bränslekostnader för en vecka under vintern.
Barnen kom undan en del av alla de virusinfektioner, som även då, huserade som värst i februari.

Virusinfektionerna har vi fortfarande kvar, men i övrigt så finns det inget skäl att ha ett lov i februari - mars. Även om många tycker att det är gott med lite ledigt.

Få se vad som händer, om någon modig politiker vågar ta bort det lite otidsenliga lovet.

Funderade på det här med steg, medan jag stegade på, under förmiddagens sju och en halv kilometers runda. Det är den sträcka som behövs för att det ska bli de eftertraktade tiotusen stegen f.ö.

Kände ett visst självförakt för att jag inte vågat mig på så många steg i livstrappan.

Känner alltid den där misslyckandekänslan där inne i hjärtetrakten då jag läser om gamla skolkamrater/bekanta som LYCKATS.
Om man nu menar att man LYCKATS, då man har framträdande roller i samhället - politiker, högre tjänstemannabefattningar, statusyrken......

Känner också ett självförakt för att jag känner just så.

Mina steg  har gått inom samma  yrkesbefattning i 43 år. Inga karriärssteg där inte. För 43 år sedan, så var faktiskt lärarjobbet ett ganska så prestigefyllt arbete, idag är det ett lågstatusjobb. Trots att det är ett av de viktigaste jobb som finns. Och svåraste!

Även på det personliga planet, så har jag varit en fegis och varit rädd för att ta steg som sårar någon, som gör någon ledsen.
Självföraktet igen, varför kan jag inte ta för mig, bara vara den som ställer upp och aldrig vågar ta steget mot ett nej.

Dessutom är jag ju maniskt rädd för stegen till att inse att jag numera tillhör de "gamle", att ta steget mot ett avslutat arbetsliv.

Vart styr världen sina steg?
En psykopat i USA styr världen åt helt galet håll, en likasinnad i Ryssland hjälper till.
Här hemma i Sverige styr en en tonåring med autism sin omgivning, och har med kändisfamiljens hjälp ( eller inte) fått stort medialt utrymme för att visa att vi ska klä oss i gamla paltor, ta oss fram med tåg och sluta äta kött.

VARFÖR FINNS DET INGET FÖRNUFT NÅGONSTANS?
Visst, tösen har rätt i mycket, men trots allt, så måste det finnas en medelväg. Allt är inte svart och vitt.
Eller så har jag fel.

Ljuset har kommit tillbaka med stora steg. Det känns gott, Det känns rätt. Det känns hoppfullt.

Några steg till ska hinnas med idag. Det är dags att ta dem nu.

Vinter

Japp! Vinter!
Man hoppas ju hela tiden att man ska slippa den årstiden, att det ska vara höst ända tills det blir vår.... men det är klart, det är väl inte så klimatsmart att tänka så.
Klimatsmart i bemärkelsen att det inte vore så smart om vi hade övergått till ett sådant klimat.
Nu är det vinter, och då är det bra att det är vinter.

Avskyr den här årstiden.
Eller kanske inte helt.
Avskyr en hel del med den här årstiden, så är det nog. Avskyr snöhinder, halka, avskyr frågan "vilka kängor är minst tant-halk-farliga just för detta underlaget?"
Medan jag tjusas av vackerheten med allt det vita, snötäckta, över lugnet och tystnaden i naturen.

Så det är lite dubbelt. Men mest ogilla.

Förkylning har härskat i vinterlandet.
Virus tycks inte avsky vintern, tvärtom.
Nu behöver man inte slå på för stora växlar för en virusinvasion av slemhinnor, det är övergående- och återkommande - precis som vintern.

Aktivitetsklockan har hängt med ett år nu. Den må vara lite falsk ibland kanske, noterar kanske inte varje steg.... och ibland något extra. Men den är en riktig slavdrivare, den ser till att de där tiotusen stegen blir gjorda,åtminstone de flesta dagar.
Otroligt nog kan det bli bortåt 5000 steg på en skoldag. Då är hälften gjort och det räcker med tre kilometers gående. Det är en lagom "hämta luft" promenad.
Börjar man från schratch, som man gör på helger, ja, då får man trava på en bra bit för att den lilla övervakande armbandsdatorn ska bli nöjd.
Men det känns bra, jag tror på det där med att det är bra att röra sig.

Skulle gärna vilja ta en tur i ett skidspår, men vill inte vara där, då det är en massa andra skidåkare ute. Tanten tar plats i spåren, och ramlar sannolikt då och då.

Så, även om jag ogillar vintern, så skulle det vara bra om snö och skidspår finns kvar när det blir sportlov, vecka 7. Då tror jag att jag kan ge mig ut, utan att behöva dela spår med dem som tränar till Vasaloppet.

Igår besökte vi barndomsbyn, bjöds på lunch hos bror och svägerska. En promenad, utan stavar, men med broddskor blev det till efterrätt. ( Innan kaffet och hallonpajen)
Väldigt roligt att promenera förbi alla gamla hus och gårdar, ända ner till Varnumsvägen. I en några hus bor de gamle kvar, de som var min mammas vänner, om än lite yngre än hon. Idag är de alla en bra bit över åttio år.
På några ställen har den yngre generationen Finnekumlabor ( Finnekumla by i Rångedala) stannat kvar, men i de allra flesta hus, där bor det för mig helt nya personer.
Tidens gång förstås.  Vill inte riktigt tänka på hur det blir i vår by inom 15 -25 år......

Rångedala, med fina Finnekumla byn, ligger nära Borås och mindre än en timme med bil till Göteborg. Det är attraktiva hus och gårdar. Vem vill bo på landet i vår "obygd"?

Kändes bra att gå en halvmil utan stavar. Man blir lite bortskämd och okoncentrerad i kroppen när man använder stavar så mycket som jag gör. Samtidigt hjälper de till att hålla ryggen i ett bra läge, och är förstås ett extra stöd i vinterväglag.
Igår, då jag gjorde sällskap med tio år yngre svägerskan, ville jag också känna mig "ung" och stavfri, Gick bra ända tills vi var hundra meter "hemifrån". Broddkängorna släppte taget i alla modd, och tant föll pladask. Gick bra ... men jag tror att ryggen fick sig en liten onödig sträckning,..... skit, jag som hade blivit bra i ryggen men hjälp av kiropraktor Dennis.

Mitt största vinterhat, det består i förrädiska väglaget!

Vinter var det i Ulås också, då vi var på mormor/morfar-uppdrag i tisdags.
Lämpligt nog passade den här icke allt för vinterälskande pojken på att fylla två år.
Tiden går fort --- och sakta. Jag kan fortfarande känna de snabba tunga hjärtslagen som for igenom kroppen, när vi satt i Ulås, som väktare av gårdens djur, och väntade på besked om att allt gått bra.
Jag kommer ihåg det efterlängtade plinget i telefonen, som kom precis då jag lyckats somna i gästsängen, en stund efter det att lördag övergått till söndag.
Det känns inte länge sedan som han kom till världen,  men det känns också som om Konrad funnits längre än två år.

Den här killens ankomst hann jag inte oroa mig på för på samma sätt. Han var ute innan vi visste någonting, vi som varit beredda på att vara både barnvakt till Konrad och djurskötare.
Dryga två månader, så har även Karl-Petter blivit en klart social person.

Härligt med de små.

På tisdag är det dags för mormor/morfarsdag igen.... och på fredag ska vi åka och träffa Ava.

Vintern är helt ok, trots att jag ogillar den mest. Ljuset är på väg tillbaka, och tillvaron är fylld av planerade roligheter.