Åldersåstadkomst?

För trettiofem år sedan ( till jul) tog jag lärarexamen. Nyss tjugotvå år fyllda var jag. Den första terminen jobbade jag som resurslärare på två olika skolor i Borås. Det var jobbigt. Ungarna tog verkligen tillfället i akt att leva ut när jag kom in i klassen. De allra flesta hade ålderstigna lärare - precis sådana som jag i dag är. Det var en klass, kommer jag i håg, som hade en yngre klassföreståndare. Hon klagade på att klassen var jobbig. Jag tyckte att det var den bästa klassen, för de var säkerligen likadana mot oss båda, och då var de betydligt bättre än de annars lugna klasserna som hade några få anna-lena lektioner att leva bus på.

Vid tjugotvå och ett halvt år ålder fick jag min första egna klass i T-mo. Det var jobbigt, för de lyssnade inte alltid på mig, nej, det var svårt med pondusen, helt enkelt. Det blev bättre över tid, jag hade dem i två år. Men jag kommer fortfarande ihåg hur ledsen jag blev när en mamma ringde och klagade på att det var för pratigt i klassen, att jag inte kunde hålla ordning. När jag ser den käringen ( vilket är sällan) så känner jag än i dag ledsenhet och arghet.

Sen kom jag till Dalstorp. Min första klass hade haft en ung lärare i ettan till trean, och hade fostras till att lyssna på unga lärare. Däremot skulle jag ha musik/svenska i en annan klass ( bytte bort idrotten - det hade jag ju ingen utbildning i). Det var några fruktansvärda stunder, ingen lyssnade, jag grät både för och efter.

Någonstans började barnen lyssna och en behaglig tillvaro skapades, både för elever och lärare. Yngre lärare kom in i klasserna och klagade på att de var stökiga, däremot.

Vid femtiosju års ålder, så anses man i många sammanhang för gammal. För skolans ledare t.ex. tycks det vara så, jag har t.o.m hört någon beklaga sig över gamla lärare som är bromsklossar i skolans utveckling. Men för eleverna tycks man inte alls för gammal, utan alldeles lagom. De lyssnar, respekterar, skapar gott arbetsklimat, är ändå öppna och spontana - ja, de tycker inte alls att lärarn är för gammal, fast hon både har gråa hår och rynkig hud. Dom hänger med på allt som den åldersstigna föreslår - klagar aldrig.

Jag tror inte att barn var värre förr och bättre nu. Men faktum är att jag blir glad av att se åldern åstadkomma den respektfullhet som ålder och erfarenhet bör göra. Hoppas att det sitter i länge, och att dagens unga - när de kommit upp i medelåldern, också kan uppskatta den äldre generations samlade erfarenhet - och förhoppningsvis visdom.Sen ska vi inte förglömma, det finns massor av visdom i eleverna - trots deras ungdom. Hoppas den stannar kvar.

Detta var något jag plötsligt kom att tänka på den vackra sista augustidag.

Sylt/saft STOPP

Köpstopp har nog de flesta som jobbar inom kommunal verksamhet varit med om. Några gånger så har det införts redan tidigt på hösten, och då har det gällt att suga på ramarna och vässa pennorna så snålt som möjligt. Det var några år sedan sist, numera sköter vi ju vår egen lilla budget i varje skola, och då ser vi till att spara lite tills årets sista månader - och hoppas på att ingen sådan ekonomisk katastrof uppstår, så att någon nitisk kommunekonom snyter oss på våra sista korvören.

Men nu var det varken köpstopp eller kommunpåhopp det här handlade om, utan kröser och andra bär. Gick ut i ett underbart härligt för-höstväder strax efter tio på förmiddagen och återvände hem en och en halv timme senare med en tiolitersspann full med lingon. C-E hade dukat fika på altanen och där satt vi i kortärmat och knälångt och njöt av den härliga solen.

Plockade fram lakan och kärl för rensning och det var helt ok att göra tråkjobbet i finvädret ...tills det kom några otäckt svarta himmelssvävare in från väster - föregångna av avlägset tordön. Vad gör man med flera liter bär uthällda på renslakanet? Jo, man hämtar parasollet! Så där satt vi och rensade de stora, röda bären medan regnet forsade ner på betongplattorna. Lite blött blev det allt på ryggen och en jacka kändes nödvändig efter ett tag, men annars gick det bra. Många burkar fin lingonsylt blev det, och ett antal rårörda för frysen.

Ställde ner burkarna i matkällaren, njöt av bärrikedomen som fanns där... började räkna antal, och fann att jag/vi under den senaste månaden + en vecka syltat och saftat och lagt in bär och frukt och grönsaker i ca sextio olika burkar/flaskor av olika storlek.

Kommer ihåg att jag vid tiden för syltandets begynnande, här på bloggen utgöt den olustiga "måstekänslan" vad det gäller att ta hand om bär och frukt.

Men "måstet" blev till "vill" och har känts kul- och ytterligare en gång har jag fått inse att det är så dumt att gräma sig för något - för man vet ju aldrig hur det blir.

Men nu är det syltstopp för i år. Nu gäller det att äta -och det ska nog gå bra. Sylt i morgonfilen och krösamos och mjölk till en macka på kvällen. Gott - och, hoppas jag, nyttigt - trots att det kommer en del socker med i varje portion. Det finns också nära och kära som inte har tid/lust/tillfälle att koka sin egen sylt och som gärna tar emot en burk eller två. Och visst kan man ta med en burk krösamos i sället för en vinflaska om man skulle bli bortbjuden i höst/vinter. Gott krösamos kan faktiskt vara goare än surt rödtjut.

Tog inte med kameran idag, så det blir en lingonrisgranne fotad förra veckan.

Bellas bror byter bostad, blir brorsans bello

- Ska DU skaffa katt, utropade svägerska nr 1, då jag berättade att vi skulle åka och titta på kattungar till helgen. Du har väl aldrig gillat katter!

- Man kan väl ändra åsikt, svarade jag. Och har man träffat Bella, och vet att hon har "småsyskon" som ser likadana ut som hon, ja, då är det svårt att inte vilja ha sådan. Du kommer väl ihåg att din egen make klappade Bella flera gånger, när vi firade midsommar tillsammans. Han som absolut inte gillar katter - påstår han. ( Nu är han en riktigt stor djurvän- men vill inte riktigt erkänna att han också gillar Bellakatter)

- Jag klappade henne bara en gång, och jag skulle bara känna på pälsen, ropade han i bakgrunden.

Tro det, den som vill.

Svägerska nr 2, gift med min bror, blev också alldeles överförtjust i Bella, när de träffade henne i sommarhuset i juli. Hon ville också ha en Bella. En jobbarkompis till henne var också intresserad av att ta hand om en.

Nu ska ingen tro att jag går och blir med katt utan att fråga C-E. Men han gillar verkligen djur, så det är inga problem att få honom med sig. Samma sak gäller svägerska 2, hennes man är också stor djurvän.

Vem kan förresten vara djurovän??? Jag kommer ihåg när döttrarna var i tonåren och hade katterna Mimmi och Kitty. De beklagade sig för C-E att jag var "djurhatare", därför att jag inte kelade med kattdamerna. De brydde sig för övrigt heller aldrig om att komma nära mig.

C-E försvarade mig och sa att jag inte alls tyckte illa om katterna, bara att jag var kattobjektiv. Jag tror att det var två saker som gjorde att jag och Mimmi och Kitty aldrig kom varann så nära; 1. De var uppfödda på burkmat och den luktade så vidrigt, att jag aldrig kunde förmå mig att mata dem om det inte var risk för att skulle vanvårdas annars. Och då blev det mat till två katter på en inandning. 2. För många människor i min närhet- och framförallt min halvt dementa mamma- hade svårt att skilja på vad som var människa och djur, och det hade jag svårt att se och acceptera.

Man ändrar sig över tid, och visst har Fritz delvis påverkat detta. Han, den dummingen, hoppade upp i mitt knä, trots att jag behandlade honom ganska objektartat också, under långtid. Men mat har han alltid fått, han äter nämligen bara torrfoder. Och det har jag inga som helst problem med. Så det är nog som med oss människor, vägen till kattens hjärta går genom maten.

Idag var det så dags att, guidade av Bellamatte och Bellahusse, åka och titta på Bellasyskonen. Tre ljusa med birmautseende och en svart-vit europé med knallblå ögon var det. Min bror blev direkt förtjust i den mörkaste av birmakopiorna. C-E fick tag på en som var mest långhårig. Bellamatten blev nog mest förtjust i den lilla svarta, och Bellahussen blev lite oroad: -Du vet ju vad vi pratat om, vi ska inte ha fler katter......

C-E gillade också den svarta ... så vi får väl se var den kommer att bo. Alla fyra kommer iallafall att byta bostad och flytta från mindre samhälle ut på rena rama landet. Och en Bellakopia ska flytta till Stockremma. Fyra -fem veckor ska de få vara kvar hos sin mamma. Sen får de klara sig på torrfoder, för något annat kommer nog inte över någon av våra huströsklar- och definintivt inte här. Vad Fritz säger, det få vi väl se. Han får snällt acceptera att han får dela hus med en riktigt söt liten katt. Antagligen kommer den nya lilla katten bli mer C-Es än min, för även om jag en gång var anklagad som "djurhatare" - sedemera mera friad än fälld - så har jag inte hjärta att köra undan Fritz från hans favoritplats i mitt mjuka knä, då vi båda delar öronlappsfåtölj och fleecefilt på kvällarna.

Krösakok

... blev det i eftermiddag. Visst var jag medveten om att det var rikligt med kröser ute i barrskogens barnkammare, men inte kunde jag tro att det skulle finnas sådana mängder.

Kände att jag behövde lite luft efter en intensiv ( men kul) dag i skolan, och så var jag sugen på fläskpannkaka till kvällsmat. Det var inte mycket kvar av den köpta lingonrullen i lingonsyltsburken, så för att fläskpannkakan skulle kunna avnjutas på bästa sätt, så behövdes påfyllning. Och varför då inte fixa till det direkt från naturen skafferi, utan extra tillsatser och utan mellanhänder.

Sagt och gjort. Tog med en trelitershink, plockare och kamera. Cyklade drygt en kilometer och parkerade cykeln på skogsvägen. På mindre än en halvtimme var spannen full och på ytterligare fem-tio minuter även plockaren. Oj, vad bär det fanns.Jag gick säkert inte mer än fem -sju meter från cykeln någon gång. Och jag gick bara på en sida av vägen. Det syntes inte var jag gått fram, för trots att reparen dragits över riset, så fanns det lingon kvar.

Jag har aldrig i mitt liv sett sådana mängder av kröser. Det finns säkerligen hundratals liter att plocka på bara ett ett litet område .... Och det finns säkert också flera sådana områden i närheten. Så jag undrar, varför inte skicka hit lite "professionella" plockare. Jag tycker att det är så synd, att så mycket goda, fina bär ska gå till spillo. För även om jag skulle tycka det var roligt att plocka flera tiotals liter, så kan jag inte härbärgera det.... Fast några liter ska jag frysa in också, ska ta plockaren och åka tillbaka en annan fin och solig dag.

Om någon vill åka till rekordkrösastället, hör bara av er, så ska jag visa vägen. Fast kanske är det så, att alla har ett eget plats , där det dignar av mörkröda bär, denna bärrika sommar.

Rensningen av bären tog väl lika lång tid som plockningen, en halv timme. Letade upp ett recept i "Annas kokbok" och satte syltgrytan på spisen.

2-2 1/2 kg lingon sköljes. Häll över en liter kallt vatten. Koka upp och låt koka tio minuter. Ta grytan från spisen och rör ner 2 kg strösocker. Skumma och ös upp sylten på burkar och tillslut.

Krösakoket var klart och hällt på burk på mindre än en halvtimme .... och dryga två timmar efter det att jag cyklat till skogs, var sylten klar. Suveränt!

Fläskpannkakan tog också en halvtimme på sig att bli färdig, och nu ligger den som en ganska behaglig klump i det digestiva systemet. Tillsammans med den nykokta lingonsylten. Mums, vad god den var!

Hoppas ingen ska behöva köpa lingon av de årligen återkommande bärförsäljarna, från nordligare nejder. I år finns så det räcker till alla ute i våra skogar. Och besvärligt eller tråkigt att plocka lingon, det är det inte. Inte i år iallafall, då det bara dröser av kröser.

Växlande vindar

Det känns verkligen som om hösten kommit blåsande och försökt tränga undan sommaren, denna vindpinande tisdag, fyra månader före jul. Tycker att det är alldeles för tidigt, än vill jag att det ska vara sommar och utesittareftermiddagar ett bra tag till. Så vi hoppas att det bara är ett skrämskott, det här med vindväxlingen till kyligt och blåsigt.
Ser man sig om i naturen, så är det ändå ofrånkomligt sen sensommar, med höstinslag. Vackert.... men lite sorgligt. Iallafall för alla, som liksom jag, inte gillar höstmörker. Men årstidernas gång, det hör också till det som kallas livet.

Tog en promenad, när jag kom hem. Första gången som fleecetröjan kom på, sedan i våras. När vindarna tog i som värst, jag, då blev det kyligt, trots värmande tröjan. Men det var ganska skönt att promenera, kunde gått långt i den kyliga luften om jag inte lovat komma hem och fixa ihop kasslergrytan till middag/kvällsmat.

Recept: Kassler i tärningar, röd paprika, purjolök och vitlök fräses i lite smör. Tillsätt matlagningsgrädde, creme fraiche, tomatpuré, peppar, salt, curry, paprikapulver och ev. buljongtärning. Koka en stund och servera med ris. Gott! En sådan där rätt som jag glömt bort, och som kom upp i hjärnklumpen när C-E köpt hem en stor bit extrapriskassler.

Skolan upptar den mesta tankeverksamheten, så här i terminsstart. Konstigt vore det annars. Fick ett SMS från en av mina elever i superklassen i dag. Han tyckte att allt var bättre i T-mo. Vilken tur, tänkte jag, så skönt att han trivs. Faktum är att jag inte saknar dem alls, vi hade gett varann allt vi kunde, och det i osedvanligt positiv anda.

Och efter trettiofem år i det här jobbet, så vet jag ju vad det innebär. Mötas, nötas, skiljas.

Den nya klassen är också en samling fina barn. Men naturligtvis finns det saker som man tänker på- och skulle vilja diskutera med någon- när man börjar en ny termin. Visst kan man prata med kollegorna, men det finns för lite tid.Vilken kan vara rätt frustrerande och kan ge upphov till högeffektivt hjärnjobb nattetid. Det är inte bra för sömnen.

Det tar lite tid att komma i fas med varann, konstigt vore det annars. Det kommer att bli bra, och det blir bättre och bättre dag för dag! . I morrn ska vi skriva vårt första blogginlägg. Än så länge är det en sluten blogg, få se vad föräldrarna tycker när jag möter dem om några veckor. De kanske vill att även andra ska kunna följa klassen, och då gör vi så att vi öppnar den.

Jäckande (h)järna

Vaknade klockan tjugo över åtta och förbannade min hjärna. Om en och en halv timme skulle två lasagner vara klara och jag redo att tillbringa en förmiddag bland gamla stenar och jordhögar. Tack vare den där saken som sitter inne i huvudet, och som så ofta förekommer mej, såväl vad det gäller dumma kommentarer som välvilliga idéer. För att försvara min signalsubstansdrivna synapsmaskin, så är det numera oftast välvilliga idéer som produceras. Men det är ju ändå jag som måste ta konsekvenserna av dessa.

Sveas sommardotterson med familj har tillbringat snart två veckor i Moghult. För några dagar sedan så träffade jag på dem när jag var ute och promenerade, och hjärnan bjöd in dem att komma till oss under helgen. Så långt gott och väl. Nästa dag träffade jag min kollega, Sveas dotter, och hon kom att prata om det tyska parets stora intresse i historiska lämningar. Hon berättade att Dirk och Monica, med sina båda döttrar, cyklat ända till Månstad för att titta på en runsten. Runstenen vid Gölingstorp ville de också se.

Varvid min ivrigt välvilliga hjärna kom på den goda idén att jag skulle ta med den lilla familjen på en rundtur bland olika minnesmärken från olika tider, som finns ivårt naboskap.

Vilket hjärnan med snabbhet överförde till tunga och stämband. Den fortsatte sedan..... -så kan de äta lunch hos oss sedan. Vill ni förresten också komma?

I skulle framföra inbjudan till sina tyska gäster, men tackade nej till lunch för egen del. Dagen därpå meddelade hon att Dirk och Monica gärna ville se på gamla gravar. Flickorna (3 och 5) skulle också följa med.

Så där stod jag med skägget i brevlådan, och kunde inte ta mig loss.

Jag tyckte att det hade varit skönt med lite söndagsledigt, men hjärnan talade om för mig att det man lovat det håller man. Går väl an för den säga, den som hela tiden ställer till det för mig.... Sen sitter den där mellan örona och flinar, medan jag får reda ut det hela....

Lasagnen blev klar, C-E fick instruktioner om kålsallad och gräddningstid och sen tog jag den röda bilen vars märke min hjärna aldrig kan lära sig stava till ( Peugeot ... tror den just nu) och hämtade den förväntansfulla familjen.

Nu har jag flera gånger konstaterat att min hjärna är mera förnuftig än vad jag är, för jag hade en jätterolig förmiddag. Vi passerade en välbibehållen milsten, tittade på en hällkista, åt blåbärsmuffins alldeles vid en hästhage vid Ljungsarps fina gamla kyrka, klättrade på ett bronsåldersröse, passerade ytterligare ett antal rösen, gick upp på ett ringröse, promenerade på en fält med vikinggravar ( i Dalstorp) och avslutade rundturen vid runstenen i Gölingstorp.

Aldrig har jag sett några vara så entusiastiska över att se en runsten, som mina tyska vänner.

De lyssnade och ställde frågor om allt de såg, och tyckte att det var lite synd att vi inte åkte fram till treudden i Jorstorp - för jag tyckte att det blev för jobbigt för flickorna att hoppa ut och in ur bilen.

Openstens medeltidsborg hade jag också planerat, men det hade vi inte tid och ork för. Det får bli nästa gång som de kommer, för kommer tillbaka till Moghult från storstaden Köln, det kommer de att göra. Och hjärnan min har redan lovat en ny resa... och jag är med på det.

Hjärnan gillar antagligen att försöka hitta de gamla tyska glosorna och uttryckssätten som finns lagrade långt därinne. För faktum är att när vi närmade oss slutet av resan, så var samtalsspråket lika mycket tyska som engelska.

Min hjärna bjöd mig på en tre trevliga timmar och ytterligare en timme där även C-E fick delta,

här hemma vid lunchbordet.

Ska försöka lära mig att inte ifrågasätta hjärnbesluten, för oftast är de bra och utvecklande. Men det händer förstås att det blir fel ord sadga också, och det är mindre roligt. Men man får ta det goda med det onda. För jag inser att jag skulle ha ganska tråkigt om inte den grå geleklumpen hade sitt synnerligt egna och oväntade sätt att fungera.

När den tyska familjen tackat för sig och C-E skjutsade hem dem, så kom jag att inse att de fått mig att se på min plats på jorden med andra ögon. Vilken massa intresant historia vi har runt omkring oss. Massor av minnesmärken, som de flesta inte känner till.

Flera gånger har jag tagit ( med föräldrars hjälp) med mig eleverna på en resa bland fornminnena. Eleverna är inte lika entusatiska som de vuxna ( även föräldrar tycker att rsan är intressant) men de lyssnar och lär sig och tar med både historisk kunskap och hembygdskunskap.

Nu är jag hindrat att göra denna resa, tack vare att man i skolledningen bestämt att förbjuda föräldrar att köra under skoltid.

I kommande läroplan står det en hel del om exkursioner i olika ämnen. Tre, fyra olika historiska exkursioner inom ett avstånd av två-tre mil, skulle jag kunna bjuda på om inte de ledande vore så förskräckligt rädda. Någon styrande i den gruppen måtte ha en hjärna som fungerar helt motsatt mot min. Hoppas att den nya läroplanen måste tvinga fram en lösning - fast det är inte helt säkert att man känner till vilka fantasiska möjligheter vi har här i vårt område.

Ett par timmar tillbringade vi sedan hos C-Es syster och familj. Hon hade hennes och C-Es moster och kusin med familj på besök. Trevligt att träffa dem en stund och se lilla Elsa, en för oss, alldeles ny halvårsgammal tjej, som tittade lite misstänksamt på mig. Men hon grät inte av förskräckelse, och det får jag vara glad för.

H bjöd på kladdkaka, som var himmelskt god, men som egentligen borde förbjudas. För jag tycker inte att det skulle vara tillåtet att servera något som innehåller 600 g blockchoklad, därtill en rejäl ranson smör ( fick inte veta hur mycket) och som serverades med äkta vispgrädde. Det är bara FÖR mycket.....

En timmes gräsklipparpromenad tog nog bara bort marginellt av antalet istoppade kalorier. Men ...vad spelar det för roll, när man redan stoppat i sig hundratusentals för många ... vilket kan ses i omkretsar och valkar ....Gott var det iallafall.. och en kul, kul dag blev det....Men det där med lugna ner tempot .... nä, idag blev det mer galopp än travtempo.

Tiden tog travtempo

I snabb skritt gick sommaren. Man hann med att ha koll, även om det inte alltid var att man visste vilken veckodag det var. Under denna veckan har tiden övergått i travtempo. Det blir en del man missar när tillvaron snabbt försvinner förbi, medan man själv tar sig framåt i rasande takt. Men det är kul, jag har njutit av två dagar med en toppenklass.

Toppenklassens blogg kommer att bli sluten. Det finns ingen anledning att ha den öppen. Den ska vara en plats där föräldrarna kan följa sina elevers skolvardag och där eleverna har möjlighet att skriva för mottagare. Förhoppningsvis så finns det några föräldrar som vill kommentera, så vi får lite respons. Fick in några e-mailadresser från föräldrar idag, fler kommer väl på måndag. Det kommer inte att gå att nå alla föräldrar på det här sättet, men jag hoppas att fler och fler av den yngre generationen kan se de sociala mediernas fördelar. Alla ska ju få den info som de ska ha, men några veckobrev som talar om vad eleverna jobbat med, det blir det inte. Det "veckobrevet" finns på TOPPENKLASSENS blogg.

Öppnade också en sluten Facebook-fgrupp idag. En grupp enbart för dem som jobbar på Grimsåsskolan. Jag har inte berättat för mina kollegor än, och ingen elev är inbjuden, men jag hoppas att kollegorna fattar vad det handlar om när de väl blir informerade. För det handlar om att jag på mina förtroendetimmar kan kolla vad eleverna skriver om, samtidigt som de får en extra chans att uttrycka sig och att umgås socialt. Få se vad det blir av det hela.

Toppenklassen fick en svår uppgift idag. De skulle använda olika böcker och webbsidor att orientera sig om blåklockan. De imponerade storligen på mig, då de lyckades ta ut fakta ur de inte helt lågstadieelevanpassade texterna.

Tycker att det är så synd att deras tidigare lärare inte fick möjlighet att ha dem ett år till, och skörda lite av vad hon sått. Hon blev bara förflyttad, utan att ha något att säga till om. När jag en gång jobbade fackligt så var MBL en stark lag. Undrar om den försvunnit helt. Det tycks så, åtminstone vad det gäller kommunal anställning.

Gick hem redan vid två idag. Eftermiddagen inbringade en halvmils promenad, en liter kantareller och en och en halv liter blåbär. Plus ett myggbett. Det är bra marscherat tycker jag..... Hoppas att helgen dämpar tempot lite, vore lagom med en behaglig skrittillvaro under ett par dagar. Fast lite kommer jag att längta till måndag. Det är så kul att jobba.

Skolstart, skönt!

Äntligen är vi i gång på riktigt! Idag kom elev efter elev in i klassrummet, långt före skolstart, för att kolla läget och få klarhet om vem man skulle sitta tillsammans med. Glad, positiva oh förväntansfulla var alla. Visst var det någon som sa att den hellre stannat hemma och haft sommarlov ett tag till, men de allra flesta var rätt så motiverade för att starta upp igen. ( Enligt vissa trådar på Facebook, kan man dra slutsatsen att detta även gäller föräldrar)

Kände mig riktigt väl till mods efter förrättat dagsvärv, allt hade gått över förväntan bra. På förmiddagen var det ju mycket som skulle klaras av; det var sommarprat och skoltankar, föräldrapapper, trivselregler och adresskoll......

På eftermiddagen hade vi "riktiga" lektioner. För mig som ska ha 13x 40 min matte i år, så blev det matte i trean. Tog fram en av mina virkade bollar och så använde vi den som hjälp att räkna till hundra med tvåskutt, femskutt och tioskutt. På tid .... Man fick göra en gissning på hur lång tid det skulle ta att komma till hundra innan kastandet började. De flesta hade god tidsuppfattning, vilket imponerade på mig. Vi gjorde också några andra övningar med addition och subtraktion upp till tjugo - nu utan boll.
- Nu har vi ju lekt hela tiden, konstaterade barnen.
Jag höll inte med riktigt. Vi hade ju faktiskt tränat riktigt hårt under sextio långa minuter.
Gjorde samma bollövningar med två och femhopp med sexorna senare. Tvåhopp var faktiskt treorna nästan lika bra som sexorna på. Femhopp, det var automtiserat hos sexorna. Vi testade fyrahopp också.... och det kan sexor behöva träna mer på. Jag tror på att det utvecklande att använda kroppen under det att hjärnan är inställd på matte.

Gårdagens kväll tillbringades i Jönköping, tillammans med några tusen andra springade, lufsande, gående personer. Helknäppt att åka till 13- 14 mil för att promenera fem km, men ändå ganska kul. Det är trots allt ett sätt att skapa gemenskap oss kollegor emellan, speciellt när den dåliga kommunbudgeten inte tillåter något "extra" på uppstartsdagarna.

Nu fick det bli lagpicknick efter promenad eller löpning.

Femtio minuter tog det att ta sig runt, och det kändes som om vi höll lagom rask promenadtakt, för att man skulle känna sig nöjd med sig själv efteråt. Några sprang och jag blev så sugen på att försöka på att jogga lite igen. Vore ett lagom mål att kunna ta sig fem km joggandes nästa sommar. Det var väl tio år sedan och lika många kilo sedan jag fixade det sist. Men det var många "gamlingar" som joggade, så det är inte alls för sent med omstart.

Här är våra två glada joggare, varav en också är bloggare. :))

För att återgå till inledningen, så kändes det superbra med omstart med mindre barn igen. Om allt är bra och man själv får vara frisk, så har jag fyra nya härliga år med en brokig samling härliga ungar att se fram emot! Snacka om roligt jobb!

Lillsjön; livslängdslokal

Det var först när jag krupit ner i sängen och låtit den sena augustikvällens mörker ta över verkligheten, som jag kom på att när natten var över så var det en hel arbetsvecka som skulle utföras, inte bara en halvtids uppvärmningsdito.

Gick igenom vad veckan skulle innebära och insåg att den skulle börja med tre timmars föreläsning om den nya skollagen, den som träder i kraft nästa läsår. Föredragningen var förlagd till Lillsjön i Nittorp. Sannolikt håller man på att bygga om Tranängsskolans aula, vilken annars är den naturliga samlingslokalen för kommunens pedagogsamlingar.

Senkvällstankarna fortsatte och hjärnan hämtade upp mängder bilder från olika tillfällen då jag bevistat Lillsjön - och det i mängder av olika sammanhang.

I början på sjuttiotalet, så var det dans i Lillsjön. Sex mil åkte vi som kom från Rångedala, för att få trängas på traktens populäraste dansgolv. Den dagen som gamle kungen avled, så var det både dans och tyst minut i nöjespalatset och sista dagen samma år, nyårsaftonen 1973, så träffade jag C-E där, för första gången.

Några år senare så hade jag dansat färdigt, och gick i stället på motionsgymnastik och på gammaldanskurser i samma lokal och ytterligare några år senare, så var det luciafirande och julfester med döttrarna. Jag har varit på syföreningsauktion i Lillsjön, sett Nittorparevyn framföra några av mina texter, varit med och sjungit in våren, varit på flera föreläsningar, på mogendans med Streaplers, på milleníumsnyårsfirande och på födelsedagsfester i väl utnyttjade Lillsjön. För sju år sedan använde vi lokalen då vi hade minnesmåltid efter svärfars begravning. Så det är verkligen en lokal för alla ändamål, och detta trots att den är förskräckligt ful och tråkig. Men ändamålsenlig för de allra flesta tillställningar, då man kan avgränsa olika delar av den stora, kala lokalen.

Idag var det skollagen som presenterades. Lät ju inte så där superkul, men med en god föreläsare, så var det riktigt trevligt och kändes som väl använda timmar. Jag har ju aldrig satt mig in i skollagen tidigare, nu fick jag en liten inblick. Inga konstigheter, men en del bra att veta saker.

Resten av dagen har använts i planeringssyfte. Nu har jag i princip bara finplanering kvar, plus att jag ska plocka fram lite böcker i biblioteket. Träffade några av mina blivande elever på skolgården idag. Några är lite blyga, några kommer och kramas och vill prata och är SÅ positiva. Det är ju verkligen fördelen med 3-4or. Nästan alla är så positiva till skolan fortfarande och VILL verkligen göra sitt bästa. Denna goda vilja gäller det för mig att väl förvalta.

Helgen gick som ett kick. K och H kom i hyrbil från Malmö, via Värnamo. Bellakatten var med, då J och M skulle ut på egna äventyr. Mycket skratt, mycket prat, mycket kortspel blir det med K och H. Så roligt att ha dem här i nästan två dygn. J och M kom förbi och hämtade katt och åt lunch. En härlig känsla av tacksamhet över att ha alla samlade, om än för en kort stund.

Sveas sommarbarnbarn och sommarbarnbarnsbarn från Tyskland, på besök hos Sveas familj, tittade in en stund på lördagen. De små tjejerna var man tvungen att prata tyska med, deras mamma och pappa gick det klart lättast att kommunicera med på engelska.


Lustigt hur hjärnan funkar, efter att ha börjat prata lite trevande på det tyska språket, så kom så småningom ord efter ord... och när familjen cyklat i väg, ja, då tänkte den gamla hårddisken fram långa meningar på det språk som det fick tillfälle att gnugga i fem skolår. Jag är ganska imponerad över hur mycket som finns därinne i hjärnvindlingarna, synd bara att det är så trögt i maskineriet att det man behöver, oftast inte kommer fram förrän det är för sent .... Uppdateringar skulle alltså behövas då och då, synd att det inte bara är att ladda ner på samma sätt som det är i datavärlden.

Vilsen vardagsverklighet

Nä, än har jag inte riktigt kommit in i den normala vardagsverkligheten. Kanske för att det inte är riktig skolvardag än. Eleverna fattas ju. Tror och hoppas att det känns mer normalt när de är på plats, och jag vet att jag kommer att sakna min gamla superklass en tid, innan jag och toppenklassen vant oss vid varann. Sådan är vår verklighet.

Förr i itden, och då pratar vi knappast ens om förra seklet, så hade vi bara ett par dagars uppstartssträcka. Så pass att vi kollegor kunde avhandla det viktigaste, regler, vaktande och schema..... Så var det dags att grov och finplanera, plocka fram lite material och sedan - på den tredje dagen, då kom barnen.

Jag är medveten om att många tycker att det är bra med lång förberedelsetid, men jag hör inte till dem. Man jobbar på olika sätt, och jag hör inte till dem som kan föra diskussioner i långbänk eller kan planera för lång tid framåt.

Två och en halv dag till eget förfogande har vi kvar. Jag behöver högst en dag till. Förhoppningvis finns lite god litteratur som jag kan ägna resterande tid till .....

På torsdag dyker eleverna upp och då börjas det äntligen på riktigt!

Gårdagen tillbringade vi på Navet i Borås. Det handlade om matte, och vi fick pröva på olika spel och tankemönster som vi kan använda inom matematikens olika områden. En del var bekant, annat var nytt - och det var en trevlig dag... även om var lite seg den sista timman.

Jag ska ha mycket matte i år, sammanlagt 10 x 40 min. Matte i både trean och fyran. Känns kul. Nya kollegan tar engelska och läsning (sv). Blir å andra sidan konstigt att inte ha engelska. Det blir lite knäppt i mötet mellan oss gamla mellanstadielärare och de nyare ämnesspecialiserade pedagogerna. Vi har ju en så bred utbildning, så det är vi som får stå tillbaka för att speciallisterna ska få ägna sig åt sin specialitét. Känns lite orättvist mot oss, men det ska bli intressant och se hur det kommer att funka att få ha lite mer tid i färre ämnen.

Gårdagens kväll tillbringade jag med Romeo och Julia. Årets Torpsteater framför sin tolkning av den gamla klassikern. Suveränt bra, varje person hade verkligen fått en roll som passade, det var mycket sång och musik och nästan alla skådespelarna var riktigt duktiga. Skitbra!

Jag vet att man inte ska jämföra, men tanken slår mig ändå; Under de senaste två veckorna har jag sett tre olika teaterföreställningar; Två var superbra, en var riktigt dålig. Var var det fullsatt? Jo, på "skitteatern". På de andra båda var det drygt halvfullt.

Torpa-ensemblen var från början en samling amatörer. Det är de inte längre. Många jobbar inom musik och teater, andra har varit med så länge, så att de fått erfarenhet den vägen. Årets uppsättning var nog den bästa som varit, även om jag saknade byn stolthet nummer 2 - men hon lovade att försöka komma tillbaka nästa år.

Vår lilla plats på jorden är inte riktigt en medelsvensk by - det finns ungefär tolv hushåll på ömse sidor länsvägen och därifrån har rekvirerats två riktiga skådespelare och två i det närmaste professionella musiker. Varav en av dessa musiker också är duktig skådespelare, fast inte utbildad. I byn bor också fem lärare!

Så om någon har tid över, så finns det fortfarande tre Torpa-föreställningar på lördag och söndag. Annars får man vänta till nästa år, då kommer man att spela En midsommarnattsdröm.

Skolstart, sommarsummering, svampskralt

Än finns det mycket sommar kvar. Full av sommarkänsla blir man när man passerar det blommande rips/rapsfältet bakom grannhuset. Än kommer det att bli varma sköna dagar, solskensdagar, barbensdagar, utefikadagar.
På ett sätt känns det ändå som sommaren är till ända, för idag har vi börjat skolan och sommarledigheten är över för denna gången.
Det har varit en bra sommar, vädermässigt och glädjemässigt. Har hunnit med att göra många roliga saker, träffat massor av vänner, läst ett antal böcker, varit på resande fot, varit kulturell, fyllt matkällaren, sett om huset och dessutom hunnit vila från skoltänk- åtminstone ibland.
En sommarledighet att vara tacksam över och som man kan se tillbaka på med glädje.

Idag var det terminsstart för oss lärare. Roligt att träffa kollegorna igen, även om vi konstaterade att jag haft kontakt med alla via Facebook eller mail, utom kollegan som bor i samma by som jag. Henne träffade jag bara en gång, då jag bad henne ta hand om Fritz under ett par dagar, när vi var bortresta. Jag har inte hunnit tacka henne för hjälpen, så det gjorde jag idag. Vi konstaterade att FB är superbra, jag kommenterar, får kommentarer eller chattar ofta med kollegor från hela vårt område där.
En hel del info fick vi förstås, denna dag, och jag kan inte låta bli att tycka synd om skolledarna som måste göra så mycket infomaterial, som ingen någonsin tittar på. För att det så ska vara. I höst väntas också skolinspektion, och en viss oro inför detta kunde skönjas. Varvid jag tänker, varför ska allt vara så perfekt, då vi lever i en verklighet då vi inte har resurser att ta hand om de elever som behöver mest hjälp, och då vi själva delar på oss så mycket vi någonsin kan, för att få till så mycket hjälp som det någonsin går, och det är inte mycket. Det måste ju få synliga konsekvenser. Det är ju varken skolledning eller lärare som bär ansvar för dessa nedskärningar, det är ju politikerna, och då är det ju dem som skolverksfolket ska rikta kritiken mot.
Att försöka skyla över det som inte funkar, det är ju ren falskhet.


Fick ont i huvudet och blev stel i ryggen av allt ovant sittande. Kände att jag måste ut när jag kom hem vid halv fem.
C-E föreslog att vi skulle ta bilen en bit och sedan kolla några svampställen. Det är rätt skralt med svamp än så länge. ( Med svamp menar vi kantareller av olika slag och soppar) Den tidiga sorten gul kantarell hade kommit upp på några ställen, men det var inte alls så mycket som det brukar vara.
C-E gick tillbaka mot bilen och jag tog skogsvägar och stigar hemåt. Lingon är det gott om, dags att ge sig ut nästnästa helg kändes det som. Det är så vackert på vissa hedliknande ställen, lingon, ljung och lav om vartannat. På en sådant ställe skulle jag kunna sitta en hel dag och bara njuta.
Hallon och blåbär finns det också gott om, men de har haft sin bästa tid, det blöta vädret har försämrat kvalitéten.
Gick på en gammal ridstig en bit. Slogs över hur fort det växer igen på sina ställen, när sly och småskott fått fäste, så förändrar sig naturen på ett par år bara. Det blir svårt att ta sig fram, och man känner sig ganska vilsen när det inte ser ut som det brukar.

Tankar kom på snårvandringen, på hur likt det är de mänskliga relationerna .... börjar det växa ogräs och sly mellan två människor, så blir det snart en sådan snårskog att man varken känner igen sig eller vet hur man ska nå fram till den andre igen. Låter man inte sly börja växa, eller om man rensar bort det direkt, ja, då kan man lätt ta sig fram till varann även om det går år mellan mötena.
Men en vänlig blick och några vänligt uttalade ord, det kan påbörja uppröjandet och bana väg för ett användande av röjsåg. Absolut.
Så tänkte jag idag, när jag vandrade bort huvudvärken på en skön vandring i vacker sensommarnatur.

Fina fotoförutsättningar

Det låg en lapp på köksbordet i morse. Det var C-E som skrivit den. Han föreslog att vi skulle ta en promenad runt Dalstorpasjön, efter det att han gjort sitt arbete färdigt för dagen. En vandring kring denna vackra sjö, det säger jag aldrig nej till. Efter tjugofem år som lärare i Sveriges vackraste samhälle, så har hela området en alldeles speciell plats i mitt hjärta.

Nyanlagd rastplats med badmöjlighet

Tog förstås med en kamera. Denna gång blev det Canonen. Lumixen har fått hänga med en hel del under senaste tiden, så jag tyckte att det var Canonens tur. Fast så bra kort kunde det väl inte bli denna dag, då blyfärgade moln fortfarande hängde tungt i luften.......

Den gamla våtmarken växer igen mer och mer för varje år.

Men tänk så fel jag hade. När jag fick upp bilderna på dataskärmen, så var de så mjuka och behagliga i färgerna. Inga fula skuggor eller skarpa kontraster.

Mot Sjölunds udde

Jag har aldrig behandlat bilderna i Photo Filter så lite som jag gjort idag. Lite beskärning, någon extra skugga, men de flesta bilderna är helt utan åtgärd. Man tror ju att bilder tagna i strålande sol ska bli de bästa, men de blir ofta alldeles för vassa. Även om man försöker tona ner detta, så blir man sällan nöjd. Idag blev fotona verkligen som jag ville ha dem.

Kyrkan sedd från Sjölunds udde

Idag har jag blivit en erfarenhet rikare. Det är när det är mulet - men fullt dagsljus - som man tar de bästa bilderna. Sen är jag amatörfotograf och kommer alltid att så vara. Så de riktigt perfekta bilderna, dem överlåter jag till andra att ta.

Mycket vatten i Jälmån
Naturligtvis kommer det massor av tankar när man går runt Dalstorpssjön. En av skolans traditioner var att ha en friluftsdag " Gå runt sjön" varje år. Man blandade elever från alla årskurser, sexorna var gruppledare och så gick man den ca 7 km långa promenaden som tips och aktivitetspromenad.

Hängbron

Under många år, så bestod bron över den brusande Jälmån av tre halvdåliga brädor med en vajer på var sida. Jag var livrädd när jag skulle gå över den svajande bron och så var också en del av barnen. Men med lite hjälp så kom alla över. Den nya bron är lite för mesig, tycker jag. Lite spänning ska det väl vara.

Jälmån rinner från Komosse till Dalstorpsjön och ingår i Ätrans vattensystem.

"Gå runt sjön"-dagen inföll ( och gör så fortfarande) i slutet av terminen. De allra flesta gånger var vädret fint. Ibland var det lite för bra, att gå 7 km i trettio graders värme kan vara påfrestande för de mindre barnen. Att gå i störtregn var ingen hit heller, men faktiskt mindre jobbigt. Men väldigt påfrestande för sura lärare som stod som kontrollanter. :)

Badplatsen

"Nya badplatsen" tillkom under min tid i Dalstorp. Här satt jag som kontroll vid ett "Gå runt sjön"tillfälle. Uppgiften var att lyssna på fem-sex fågelläten (enkla) och para ihop dem med lika många fågelbilder. Jag hade en sexa då, och vi hade just jobbat med fåglar i klassen.
Det gick ganska bra för de flesta grupperna. Så kom den grupp som hade en av de duktigaste elever jag någonsin haft, som gruppledare. Den gruppen hade inte en susning om vare sig fåglar eller läten.

- Men A, sa jag, och vände mig till min sjätteklasselev. Detta gick vi ju igenom alldeles nyss. Kommer du inte ihåg det?

Tjejen tittade på mej med sina kloka, vänliga ögon och sa:

- Men Anna-Lena, det vet du väl att jag inte är intresserad av fåglar.

Jag har ofta, ofta tänkt på det svaret. För det är ju som kloka A uttryckte,det man inte är intresserad av, det lär man sig inte. Man kan inte lära någon något, för den som ska lära sig, måste vara villig/intresserad av att lära. Och man kan inte vara intresserad av allt. En sanning som läroplansgörare och skolinnehållsplanerare borde ha för ögonen, när de styr och ställer och det inte riktigt blir de resultat som man förväntat sig.

Gamla badplatsen

En skola som ligger alldeles vid sjön har så många möjligheter. Bad på varma dagar vid terminsslut och terminsstart. Exkursioner och undersökningar. Precis där bilden är tagen, har vi fångat mängder av olika insekter, vattensalamandrar och små, små malar. En sjö borde alla skolor ha, åtminstone de som finns på landet. Många skolor ligger också vid sjöar, men tyvärr inte min nuvarande skola. Jag saknar möjligheterna som sjöarna ger, ja, jag saknar t.o.m. skridskoåkningen på vintern. Tjugo grader kallt, glansis över hela sjön. Då gjorde det inte så mycket att fötterna värkte något alldeles förskräckligt, i de obekväma och ovana skridskorna.

Fontänen vid Einars udde

En sak förstår jag inte, och det är varför varje sjönära samhälle måste ha en fontän. Jag tycker att det är så fult och onaturligt.

Dalstorps skola

Denna plats fick mina bästa år, de mellan 25-50. Jag trivdes superbra på denna numera ganska slitna skola. Massor av underbara kollegor, som jag fortfarande har stor kontakt med. Härliga, trevliga elever och dito föräldrar. ( Och det som eventuellt inte var bra, det har jag glömt nu. )Det var sju år sedan som jag av fri vilja lämnade skolan framför alla andra skolor. Konstigt nog så har jag aldrig ångrat det beslutet

Den äldsta badplatsen

Dalstorp är en kulturbygd med massor av minnesmärken från olika historiska epoker. Den allra äldsta badplatsen, där vi badade tills för 12-15 år sedan, ligger i anslutning till ett vikingagravfält. Dessutom finns bronsåldersrösen och medeltida borgrest. Allt detta är också en möjlighet för Dalstorpselever som kan gå på historisk exkursion på hemmaplan.

Den sista klassen jag hade, gjorde jag och kollegan en vikingatids -storyline tillsammans med. På gravfältet blotade vi, drack mjöd och offrade en av trälflickorna. Rätt hemskt om man betänker att barnen bara vara 10 år gamla. Vilka psykiska men den offrade flickan fick, det vet vi ju inte.... Ibland gör man dumma saker, och det med den bästa viljan. Men spännande var det för alla.

Efter närmare en och en halv timmes promenad, så var vi tillbaka på serviceboendet Hjälmås parkering, där vi ställt bilen. Svea fick förstås ett besök. C-E hälsade dessutom på sin egen mamma på demensboendet.

Dagens lärdom: Passa på att fota under mulna dagar.

Ruskrecension

Byn stora stolthet heter Micke. Mikael Riesebeck. Konstnär, komiker, trummis, skådespelare.

Under ett antal år så har han varit med i Two Entertains ( tror att det heter så) sommarteatrar på Vallarna i Falkenberg.

Under de första åren så vallfärdade alla vi bybor, åkandes i hyrd buss, dit och fröjdades åt att det gick så bra för bygdens son. Nu går det ingen buss mer, men det har ändå blivit så att C-E och jag samt äldsta dottern med sambo, åkt ditäven under senare år, om Micke har funnits med i rollistan.

Från att ha varit historier byggda på tämligen dåliga manus, så har föreställningarna lyft sig år för år, med något bakslag då och då. Förra årets förvecklingar med hemvärnsgubbar och kommunpolitiker tyckte jag var riktigt bra och sevärd. I år var bakslaget värre än någonsin, tillbaka på ren Krister och Stefannivå, alltså riktigt erbarmligt dåligt.

Jag kan inte finna någon som helst humor i brännvinsflaskor, präster som super och svär, insinueringar angående "stakar" och om saker som luktar. För många år sedan höll jag på med revy på låg amatörnivå i sedan länge avsomnade Dalstorparevyn. Många av de sketcherna låg på samma nivå som huvuddelen av den fars vi såg i eftermiddags.

Micke gjorde ett bra jobb och hans sambo Jeanette var helt OK i sina roller. Ytterligare en roll som "ursäkta att jag finns"-man var bra. I övrigt fanns det mycket att önska.

En enda gång drog jag (igenkännande) på munnen.

- Vet du vad en som alltid ljuger är?

- Försäljare?

- Vet du vad en som alltid säger sanningen är ?

- J-ligt jobbig.

Regnet tog fart när föreställningen började och sedan öste det mer eller mindre ner i två och en halv timme. Som tur var så hade J och M med sig en presenning som täckte största delen av oss alla fyra. Fast trots den och dubbla regnkläder, så hittade regnvattnet vägar att krypa in därunder.

I övrigt så smakade den grillade korven BRA och toaletterna var fräscha. Antalet toaletter var så många att toalettkön kunde ta sig framåt ganska så snabbt. Det ger också en liten pluspoäng, i det annars så nedslående omdömet.

J hade beställt bord på restaurang Greve Bratt. Av med alla regnkläder alltså,och på med en kjol och kjolskor, och så var man i skick att anträda en bättre restaurang. När jag ögnade igenom menyn, så blev jag sugen på pizza. Jag har inte ätit någon sådan sedan i april. Övriga tre i sällskapet beställde förrätter och huvudrätter från á la carte menyn. De fick förrätt, och jag fick inget ( mer än 33 cl öl ), de fick huvudrätt och jag fick inget .... Gissa om man känner sig snopen? Servitrisen frågade vad jag väntade på och jag svarade att jag väntade på en pizza. Hon undrade om det gjorde något att jag fick vänta några minuter till och jag svarade sanningsenligt att, ja, det gjorde det. Så där var jag jobbig...

Några minuter blev väl närmare tio. Tur att jag hade min HTC Desire att fingra på och att följa Elfsborg i, med Aftonbladets minut för minutrapportering. Speciellt som det blev seger för boråslaget.

Pizzan kom så småningom, och den var väldigt god.Kräftstjärtar och bearnaissås på tunn och spröd pizzabotten. Mums!

Servitrisen kom och dukade av innan jag ätit färdigt. Ja, hon tog ju inte min tallrik, hade hon försökt med det, så hade jag hållit i den med båda händerna.

- Så få ni lite bättre plats, förklarade hon sig. Trodde hon att vi skulle spela kort månne?

Besökte toaletten på vägen ut. Den såg ut och luktade som det gjorde på vår skoltoalett mellan 1960-1966. Får man verkligen ha det så i våra dagar? Nåja, den funkade och fullgjorde sin uppgift.

Promenerade lite genom centrala Falkenberg, köpte efterrättsmjukglass med nöttopping i Torgkiosken, fick lite Hitchcockskänsla av de flera hundra kajor som flög över oss och kände att Falkenberg säkert är en fin liten stad.

Subarun tog oss till Smålandstenar, sen var det dags för C-E och mej att övergå från japanskt till franskt transportmedel.

Tveksamt om Vallarnatraditionen fortsätter efter denna miserabla föreställning. Gunnebo ligger ju skyhögt över vad det gäller kvalitét, ändå så var deras lilla läktare bara fylld till knappa 75 % förra lördagen. Här var det sannolikt utsålt ... och är det sån´t här dravel som svensken i gemen vill se, ja, då tycker jag att det är synd om oss svenskar.

Ska försöka komma i väg på Torpaspelen, denna skolstartsvecka. Amatörteater på hög nivå lär sannolikt ligga många klasser högre än Vallarnas lågvattenmärke till sommarteater.

Bloggbehov

Flera dar sedan jag bloggade senast. Visst har man skapat sig ett behov av att sitta framför datorn och formulera det man tänker och berätta om det man har gjort. Jag gillar det behovet... och i dag kände jag att det pockade på, trots att det bara är förmiddag.

Veckovilsenheten fortsätter. Idag känns det som absolut söndag... och så är det bara lördag. En hel dag vunnen. Konstigt egentligen att man alltid känner det som om man vore en dag längre fram i tiden än vad man egentligen är. Är det den vilda framfarten om bromsas upp lite, och tanken far vidare i samma rasande fart som tidigare och far vidare framåt.... ?

Finns det någon som känner tvärtom, som om man vore en dag efter i tid. Intressant forskningsprojekt!

I fredags --- nej, det var ju i torsdags - så blev det sommarstorstädning i huset. Tyckte inte det var så skitigt, men C-E tyckte att vi skulle passa på när vi båda var lediga och när det var gråväder ute. Det var mycket mer skit i hörnen och under möbler, än vad vi kunnat ana, när man såg de hyfsat rena, och någorlunda efterhållna, öppna ytorna. Så städning behövdes. Tvättnötsavkok användes i såväl dammvatten som golvtorksvatten, och det bler rent - det skvallrade det smutsiga vattnet, som behövde bytas ofta - om. Enda nötnackdelen är att man saknar den där härliga lukta gott doften som blir av såpa eller ajax. Får köpa hem lite såpa och använda ibland, det känns också som en bra miljöprodukt.

Tankar kom där i storrengöringen - nu inspirerad av vännen Inga, som kan göra liknelser av allt: Vi människor är ju som det här med husstädningen, mentalt sett; En del stökar till det omkring sig alldeles förfärligt, men har det ganska rent i övrigt och försöker alltid städa upp omkring sig så gott det går efter stökandet. Ibland kan det vara svårt att få upp alla små vassa saker, speciellt om underlaget inte vill släppa det. Andra människor har, som i vårt hus, en vacker yta som visas upp, men massor av skit undanstoppat på dolda platser.

Kanske svårt att hänga med i mitt tänk, men en del ställer till det för sig genom att säga och göra obetänksamma dumheter, men är i grunden goda människor, medan andra visar upp en vacker, men falsk fasad, och är elaka och intrigerade. Allt har sitt ursprung i något, jag tror att det sätt man har kommer från ens uppväxtmiljö. Sen slipas man förstås till en annorlunda person under tid och i påverkan av andra, på ont eller gott.

Rent hus, hyfsat Ok trädgård, förråden fyllda med sylt och saft... det var bara en sak som fattades i matkällaren, nämligen den inlagda gurkan.

Vissa år så kan det vara svårt att få tag i Västeråsgurka i våra affärer, så jag bad J och M kolla om det fanns några små ljusgröna krispigheter på Skänninge marknad. Det fanns det ... fem kg blev inköpt. Tyckte att det kunde passa att hämta dem i går - lördag ... NEJ, fredag var det ju.

Var ett tag sedan som vi besökte vackra Hjälshammar. På vägen dit åkte vi genom störtregn och vägvattenfloder, men i Hjälshammar kom bara en liten lätt skur.

Tindra hade varit lite käköm dagen innan och svullen och behövde tittas till. Antagligen hade hon fått ett bett av någon insekt, för svullnaden hade gått ner och J testade att rida henne. Vilket gjorde att jag kunde ta en snabb promenad som hästsällskap ( jag ser mej ju alltid som en ardenner i detta sammanhang) på helt nya vägar, till stor del med utsikt över Vidöstern.

Passade också på att besöka Eks lilla bod. Ja, utan häst då. En jättesug efter att börja sticka uppstod och jag plockade på mig massor av garner som var nya för mig. Så nu blir det strumpor och mössor till hela familjen ( fast det ska de ju inte veta, för det blir bra julklappar). Men först av allt ska jag göra ett försök att virka ... nä, det blir inga fina figurer för mig... men en antistressboll ska jag försöka få till. En virkbörjan, så god som någon.... jodå, jag har virkat massor av dukar och gardiner ... men det var säkert tjugofem år sedan sist. Så det blir omstart!

M hade satt igång grillen när vi kom tillbaka, och vi kunde sitta ute i en helt fantastisk augustikväll och njuta av lugnet, kattsällskapet ( och några hästar också för den delen), den ljumma luften, sjöutsikten och den goda maten.

M är en hejare på att köpa på sig roliga spel. Spel som inte är baserade på direkta kunskaper utan där man får tänka till och försöka hitta strategier. Igår testade vi ett spel som heter El Grande. De gäller att med sina spelpjäser inta så stor del som möjligt av Spaniens olika provinser. Inte helt lätt, men ROLIGT. Jag hade ledningen i det längsta, men ett feltänk i sista omgången, gjorde att jag gav segern till C-E. Men man måste lära sig av misstagen, och detta spelet hoppas jag att vi kan spela många gånger.

Varvid skolverkligheten kommer in i tänkandet: En viss baskunskap behövs, men framförallt måste vi använda skoltiden till att göra eleverna till självständigt tänkande människor, kreativa och sökande lösningar till egna och andras frågeställningar/problemställningar. Under hand kommer kunskaper också att behövas, men då som ett behov och inte som ett propå. Återigen kommer jag in på meritpoängsberäkningen för intagning till högre studier: Sjukt, fel, horribelt!

Idag har gurkan blivit skivad och lagt i socker, salt och ättika.

Här kommer receptet på världens godaste inlagda gurka.... och den står sig i en halvdålig matkällare mer än ett år... om den skulle räcka så länge.

3 kg Västeråsgurka skivas tillsammans med

2 gula lökar

och en knippa dill.

2 msk gult senapsfrö tillsättes samt

1 kg strösocker

3/4 dl salt och

2 grader 24 % ättika.

Låt stå ett par dagar,

tillsätt konserveringsmedel ( jag brukar ta natriumbensonat) och häll upp på burk.

Veckovill, vankelmodig

Nog är det så att det är svårt att vara säker på både veckodag och datum, när man varit ledig så länge. Vissa dagar känns som helgdagar, fast de är mitt i veckan ... och ibland är det svårt att inse att det är helgdag, för man är ju ändå ledig.

Idag är det en mitt i veckan dag, och det har blivit augusti. och om jag inte räknat fel, så börjar sommarlovet i morgon. Idag är alltså sista dagen på min semester. Som kommunalt anställd, så har jag bra avtal, trettioen dagar efter fyllda 50. Och trettio dagar redan vid fyrtio.

Tycker att det borde synas att vi har lite mer semester när vi blir gamla, men tyvärr är det inte så i det här jobbet. Inte för att jag missunnar de unga ledighet, men jag tycker ändå att vi skulle ha nytta av vår extra semester.

Danske e-twinningkollegan Ole, berättade att i hans land/kommun(?) har man sju veckors ledigt på sommaren + en vecka, som man kan ta ut när det passar. Tycker jag var ett utmärkt system.

Annars önskar jag mest av allt, vad det gäller jobb, att skolan skulle bli statlig igen. Att alla skulle få samma möjligheter, oavsett vilken kommun de bor i. Men det är det ingen som pratar om, så här i valrörelsetider. Att han Björklund kan få ha sådant inflytande på skolans arbete, förstår jag inte heller. Anser inte att skolan ska vara politisk styrd eller ett röstfångeri-bete. Förskräckligt egentligen. Skolan borde styras av experter, där såväl pedagogisk erfarenhet, samhällsstrukturs-vetande och forskning skulle ingå. En politisk samsyn på att skolan måste få kosta och att den ska ge alla barn samma möjligheter, oavsett samhällsklass och kommuntillhörighet, det är det enda politiker skulle bry sig med. Betyg eller inte? Absolut inte på kunskaper bara, tyngdpunkten bör ligga på det sociala och viljan till att göra ett bra jobb. Och då blir det bedömning istället för betyg.

Fick välkomstbrevet inför terminsstarten nästa onsdag. ( Fyra dagars sommarlov blir det! :))

För första gången i mitt skolliv känns det inte riktigt bra att börja skolan. Barnen ser jag fram emot att träffa, men ......Det kanske löser sig.....

Hade planerat att klippa gräset, denna sista semesterdag. Men det regnar ute ... idag som det utlovades hyggligt väder. ( Och igår skulle det bli dåligt, och så blev det en riktigt härlig dag!)

Alternativet är att gå ut på promenad ....

Få se vad det blir... I morrn börjar sommarlovet .....men vilken veckodag det är, ja, det får jag fundera på.