Ruskenrunda

Att ses en gång om året. Det är så jag håller kóntakt med flera vänner. Funkar faktiskt alldeles utmärkt, tiden går så snabbt, så att det är bara att fortsatte där man slutade sist.
Ett bra sätt att träffa vänner, det är att göra saker tillsammans. Vännen från lärarhögskoletiden, Christina, brukar jag ha aktiva årliga träffar med.
Denna gång träffades vi Värnamo, fikade på Vandalorum och lade där sen gemensamt upp en plan över var vi skulle göra stopp under den planerade rundan. Som hjälp till detta så hade jag kollat några geocachingställen som verkade ha något att visa.

Första stoppet, det var vid Gällaryds kyrka. Christina är uppvuxen i trakten av Oskarshamn, men båda hennes föräldrar var från Ohs. Christinas mormor och morfar har sin gravplats på den välskötta kyrkogården i Gällaryd.

En fin bukett blommor prydde Christina sina morföräldrars grav med. Även några andra släktingars gravar blev blomsterprydda.
En lätthittad geocache fanns utanför kyrkporten, och inne i kyrkan satt en ung man och spelade en vacker melodi på flygeln.
Som senast vid trettondagstid så var jag och Johanna i Gällaryds kyrka och upplevde en fantastiskt fin julkonsert, Hoppas på att återkomma och lyssna på vacker musik.

En geocache vid Ohsakurvorna, hade fått ett stopp i den gemensamma planeringen.
Vid Ohsakurvorna skulle det finnas ett vatten, det visste Christina, som tillbringat många av sina barndoms somrar i Ohs.

Ja, här var det fint! Fackelblomster och videört hade nyss gått i blom, näckrosorna lyste vita ute på sjön och vattenytan var täckt av hoppande skräddare. Och visst fanns här en lätthittad cache.

I Ohs stannade vi en bra stund. Parkerade på en större parkering nära muséet. Tyvärr var det stängt där. Det hade varit kul att få en guidnig genom den lilla bruksortens historia. Nu fick vi fixa detta på egen hand, genom geocachingbeskrivningar och genom en guideinspelning inne i kyrkan i Ohs.
Jag var ju lite förvånad över att Christinas förfäder hade sina gravplatser i Gällaryd, när de bott i Ohs. Förklaringen är att Ohs kyrka, det är brukets kyrka, och den har enbart gravplatser - inne i den högra delen av kyrkobyggnaden- för medlemmar från brukssläkten Berglund.
Pappersbrukspatron hade en önskan om att få uppföra en kyrka på sina domäner. Hans efterlevande lovade honom att så skulle ske, på hans dödsbädd. Innan fru Berglund avled i slutet 1920-talet, så var alla ritningar klara. 1931 byggdes så denna "funkiskyrka".

"Meditiationsplatsen" fanns  ca 500 meter från kyrkan, vid Ruskens strand.
En helt ljuvlig plats, som bl,a, använts som vigselplats.

Här kunde vi suttit länge och pratat - och varit tysta ( eller, när hade nog inte gått) - min vän och jag.

Maten fanns kvar i en kylbag i bilen, och vi började bli lite sugna på salladen från ICA Kvantum i Värnamo. På järnvägscaféet fanns det många platser att välja på. Det var måndag och alla ställen som normalt skulle kunna erbjuda mat, de var stängda. Vi valde det enda bord som hade lite halvskugga. Christina hade med sig en duk och servetter, så det blev riktigt trevligt!
I det vita huset bakom oss, där bodde Christinas mormor och morfar. Min vän berättade att hon en gång, i tidig barndom, blivit räddad ut från toaletten, där hon råkat låsa in sig, genom det lilla fönstret på gaveln.
Inte så konstigt att hon inte är så förtjust att behöva låsa in sig på trånga toaletter, även som vuxen.

Här ifrån gick tåget på den smalspåriga järnvägen, Ohsabanan. Framförallt användes järnvägen för att transporterar varor, men det gick också att åka med som passagerare. Järnvägen turisttrafikeras även idag, under helger och under vissa veckodagar, i semestertid. Dock inte denna måndag.

Efter att ha fått lära mig massor om det lilla brukssamhället, fortsatte resan på Ruskens östra sida.
Här och där kom man riktigt sjönära, som här. där det fanns en gammal linbastu... jag tror det hette Svensvik...

Även här var det en meditativ plats... som dessutom hade en lite grön burk med en loggremsa i.

Man kan ta sig runt Rusken på cykel. Vi mötte några som färdades på detta sätt. Konstaterade att jag skulle valt elcykeln i så fall, eftersom det fanns en ordentlig nivåskillnad mellan linbastustället och sträckans högsta punkt.
En utsiktsplats fanns på toppen. Hit hade Christinas föräldrar brukat cykla, berättade hon. Bordet i sten, det fanns sannolikt redan på "deras" tid, under fyrtiotalets andra hälft.
En geocache fanns det på platsen, men den bojkottade vi, då det visade sig att man var tvungen att leta i ett stort stenröse. Nä tack, sådana gömmor hoppar jag numera över.

Efter ytterligare några korta stopp på vägen så stannade vi slutligen till vid Nydala kloster och klosterkyrka.
Kyrkan var öppen och även här kunde man lyssna till platsens historia.
Digerdöd, Kristan II och reformationen var en del av denna. Det mest spektakulära händelsen, det tycker jag allt är när Kristan II och han män, efter Stockholms blodbad, stannade till vid klostret och tvingade munkarna att ta fram både mat och rikedomar. Danskarna tackade för sig genom att ta med sig ett antal munkar ut på Ruskens is,öppna en vak och dränka dem.
Så visst har danskarna haft sitt IS också. även om det kanske borde kallas KS. Kristianska staten... ja, grymt var det iallafall.

I örtagården fanns det ett antal växter som sensommarblommade.
Bina, från de närbelägna bisamhällena, hade fullt upp att samla in nektar till höstens honungsburkar.

Tiden går otroligt snabbt är man har roligt.
Förhoppningsvis kan vi ses någon gång innan det blir sommar igen.... eller också får det bli om ett år igen, om livet vill oss båda väl.

Christina hade parkerat sin bil på Konrads gård.
När vi sagt hejdå och tack för denna gången, så passade jag förstås på att säga hej till favoritkillen.

Morfar hade varit där hela dagen och varit "barnvakt" då Konrads mamma varit i väg och tränat med sina hästar.
Sex månader gammal så är Konrad en kille som har stenkoll på det mesta, som äter havregrynsgröt som en hel karl och som nästan sitter själv... även om han hellre tränar sina ben eller tar sig fram på egen hand på golvet.
En fin dag blev det- från början till slut. En dag att minnas och att vara tacksam för.

Kusinträff

Svärmor Ingrid hade fem syskon. Gerhard, Kerstin, Åke, Margareta och Bengt-Göran.
Deras mamma Svea hade småbarn från mitten av tjugotalet till slutet av fyrtiotalet. Det var mer än tjugo års skillnad mellan de äldsta och de yngsta syskonen.
Trots detta, så höll de ihop på ett föredömligt sätt, fast att de bosatte sig på såväl ostkust som västkust som mitt emellan.
Eftersom jag funnits med i familjen i över fyrtio år, så har jag träffat alla syskon många gånger och även deras barn, C-Es kusiner vid olika tillfällen.... födelsedagar, bröllopsdagar.... och på sistone mest på begravningar.

Tyvärr finns bara två av syskonen Nilsson kvar i livet idag.

"Minstingen" Bengt-Göran och hans fru Gunilla, tyckte att det kunde vara läge att samla alla kusiner med familjer, så här i slutet av semestertiderna.
Ett sånt bra initiativ!
Med anledning av sjukdom ( som tur är ej jätteallvarlig) så var broder Åke och hans familj inte med på träffen. Önskar dej f.ö. god bättring Åke, och hoppas och tror att ni alla kan vara med nästa gång!

Trettiosju personer, från fyra olika generationer, kom att träffas hemma hos Bengt-Göran och Gunilla i Väröbacka. En supertrevlig dag hade vi, trots regn under förmiddagen.

Ylva och Li, det är Gerhards döttrar. Jag kommer ihåg dem som yngre tonåringar, från den första tiden jag var tillsammans med C-E, och ofta befann mig i hans hem.
Deras bror Torgny ( som jag missade helt att få med på "eget" foto) är den som "representerat" familjen mest, när det varit högtidligheter... och då mest begravningar.
För första gången fick vi nu träffa nästa generation som härstammar från Gerhard; mysiga tjejerna Ella, Tova och Kim. Det blev kusinträff för dem också, antar att de inte träffas så ofta då en familj bor i trakten av Linköping och en familj bor i närheten av Malmö.

Från sin gård på Hallandsåsen kom glade Anders med mysiga fru Anna-Karin, samt en av deras två söner. Anders är son till Kerstin. Anders och Anna-Karin, de vet hur man sprider trivsel på en tillställning, alltid lika glada är de.

Margareta lämnade det jordiska förra sommaren, tyvärr alldeles för tidigt.
Sonen Martin och hans Johanna, samt deras dotter Elsa, är det alltid lika roligt att träffa. Eftersom de bott närmast oss avståndsmässigt sett, så har vi setts lite då och då under årens lopp. Mamma Margareta hade vi en hel del kontakt med, speciellt så länge svärmor Ingrid fanns.




Det är synd och skam att jag inte fick med en enda bild på värdparet. Återanvänder en som jag tog förra året, då  vi besökte dem.
Bengt-Göran har en stor och utspridd familj.

 Yngsta sonen Christian med fina flickvännen Bendicte bor i Oslo. Där bor även deras storebror, som tyvärr inte hade tillfälle att komma med på träffen.

Ulrica bor i England, med sina barn Ted och Svea....

 ... och Maria bor med med sambo och Tor och Vidar i Karlstad.

Här blev det ett kusinmöte... fast i nästa generation...

Kunde inte motstå att ta flera bilder på denne lille värmlänning, Vidar, ett och ett halvt år gammal -nästan. Ett av flera charmtroll som har utsprung från Svea i Gårdö - C-Es mormor, en kvinna med krut i, som jag har många glada och goa minnen från.

Ingrids tre barn var alla med på träffen. 

Bengt hade med sig hela sin familj, döttrar, son, svärson och dotterdotter Alma.

Johannas familj fick representera de senare generationerna  hos oss.

 Helena och Roger, med broder Bengt. Helena har koll, henne ska man ta kontakt med om man undrar något om familjeförhållandena. Känns lite  som hon tagit sin mormors Sveas sammanhållande roll. Bra, tycker jag!

Efter att ha anlänt till Väröbacka under förmiddagens lopp, och efter fika och lunch, så var det dags att röra på sig lite. Regnet hade i det närmaste upphört, och för de flesta kändes det bra med en promenad... eller en biltur till Borrås skåra.

Borrås skåra

Gillar du spänning och mystik? Då ska du besöka Borrås skåra – en av Hallands märkligaste naturformationer.

I Värötrakten, norr om Varberg, finner du en drygt 100 meter lång bergsklyfta, som för tankarna till troll, äventyr och magi. Släpp loss din fantasi och följ med till en annan tid. Borrås skåra är platsen som inte lämnar någon oberörd. Borrås skåra hittar du i närheten av Åkrabergs naturreservat, som i sin tur ligger i trakterna kring Väröbacka. Det är som om en gigantisk kniv farit fram och delat berget rakt av. Skåran är cirka 100 meter lång, 10 meter djup och cirka 1-2 meter bred. På sina smalaste ställen är den inte mer en halv meter bred. Ett fastkilat klippblock vilar hotfullt vid skårans ände. Vad har egentligen hänt här?

Skåran är troligen bildad av strömmande vatten från inlandsisen, alternativt en sprickbildning med förskjutning. Den har sedan vidgats genom erosion och vittring.

PROMENADEN
Borrås skåra består till största delen av ekhagmark, och du måste vara ganska rörlig för att kunna ta dig upp genom skogen till skåran. Den 80 meter långa stigen är väldigt brant och du måste se upp för en del rötter. Men det är värt besväret. När du väl har tagit dig igenom skåran kan du klättra upp på toppen av berget och njuta av utsikten över Väröbygden och dess kustlandskap. Ta gärna med en fikakorg. Västerut hittar du den så kallade ”rövargrottan”.
Ravinen öppnar sig likt ”Ronjas helvetesgap” på ena sidan. Borrås skåra skulle ha blivit helvetesgapet i Ronja Rövardotter, men skåran var för smal för hästarna. Hela filmteamet fick flytta till Fjällbacka, där det fanns en bredare bergsspricka. ( texten hämtad från Getteröns hemsida)

 

 Finfin utsikt är det från toppen. Lite otäckt att ta sig upp ( och framförallt ner) i branten, på hala stenar och rötter. Trots någon lite "rova" så avlöpte allt väl.
Och Ted, ( bilden ovan), han är ett riktigt klätterfenomen.

God buffé, innehållande halländska specialiteter, avnjöts ( i ordets rätt bemärkelse) på Frillesås golfrestaurang. Kycklingfilé, lax, grönkålspaj, tartaletter med pepparotskräm mm ingick den alldeles lagom avvägda buffén.

Sysslingar i olika åldrar kunde umgås en stund efter maten.... sysslingar Linnea och Elsa...

... och sysslingarna Konrad och Alma.

Vi tackar Bengt-Göran och Gunilla för ett mycket trevligt möte, trettiosju släktingar med anknytning till Gårdö, emellan.

Vi har en idé i vår familj, jag och Johanna pratade om detta i bilen hem - och dessutom berättade C-E som stannade i Väröbacka lite längre, att man pratat om samma idé där: Om ett par - högst tre år, så träffas vi igen, förhoppningsvis även med Åkes familj.Lämpligt träffpunkt bör vara här i Moghultsbyn. Vi ska försöka få till ett besök i Gårdö... kanske kunna komma in i Sveas trädgård. Ser fram emot detta!

Skogen

Det har blivit lite dåligt med geocachandet på sistone. Flera anledningar finns till det... en är att vi är mest intresserade av geocachingrundor, och de allra flesta rundor inom rimligt bilavstånd är "gådda".
Hade faktiskt letat upp en runda i Vaggeryd, som vi kunde tänka oss ( framförallt är det numera C-E som vill ut). Jag var lite tveksam dock.... vi var ju i trakterna igår... i helt andra ärenden.....nja.... är det så kul egentligen, det där med att leta burk?

Jo, men det är det nog ändå...men  Småland idag igen.....????

Skaffade ny mobil för en vecka sedan, och har av någon anledning inte fått igång aviseringarna på e-posten. Kom på att jag skulle kolla om det fanns något av värde där... det brukar det ganska sällan finnas... mest reklam... och blev synnerligen glatt överraskad, när det hade kommit ut en ny geocachingrunda igår, en runda på fem kilometer,  en runda som fanns bara en och en halv mil hemifrån!

Skogen heter den och är utlagd av min gamle elev... i min allra första klass... tomasb65.

Man kunde ta sig runt med cykel, även om man -om man inte hade MTB- vilket man ju inte har - skulle behöva leda den bitvis.

C-E fixade kaffe medan jag lade in cacherna i gpsen. Sedan lyfte vi in cyklarna i bilen.
Vi tog vägen över Limmared, och svängde upp mot Lilla Hestra, vid säteriet.



Det var en bit att köra på skogsvägar, för att komma fram till den anvisade parkeringsplatsen.

Visst kunde man  parkerat tidigare och tagit rundan i "oordning", men med tanke på såväl brevlådecache som bonusgömma, så är det klokt att parkera, där Tomas tycker att bilarna ska ställas upp.

Inledningsvis, så var inte rundan någon cykelrunda. Stigen var smal, så för oss blev det till att leda cykeln.

Efter 600-800 meter så blev det bra cykelväg. Det var fina skogsvägar, inte speciellt kuperade.

Vid ytterligare ett tillfälle, så var det omöjligt att cykla.... och det var i en lång uppförsbacke, tillika en stig  mellan två skogsvägar. Skulle säga att fyra-femtedelar av rundan går på bra väg för den som vill ta cykeln runt.

Gränspinnen på bilden, den visar gränsen mellan Tranemo och Svenljunga kommun.

Alla cacher var väl arbetade. Några var av synnerligen gott hantverk.

Regnsäkra loggböcker fanns i de flesta burkar, och i  de burkar där utrymme gavs, där fanns också en välvässad penna.

Koordinaterna var bra, många gånger mycket bra. Hintar fanns där sådana behövdes.

En - tyckte vi - svår gömma fanns det.... en som det tog upp emot tio minuter att finna. De andra gömmorna uppenbarade sig snabbt.

 Här gick vi på en fint. "Älgtorn" hette cachen. Hinten var "under". Dessutom råddes vi att inte klättra upp. Den gamla lärarinnan lydde inte uppmaningen... och hon kollade inte heller gpsen. Det är inte alltid som man tror det ska vara. Gömman fick en (av fyra) favoritpoäng. De var fantastiskt fin.

En av gömmorna var en brevlådecache.  Där gällde det att få ihop ett pussel, för att få koordinaterna till själva brevlådan.

En bonuscache fanns också på rundan. Det var en riktigt fin och bra avslutning på en superrolig runda.
Tack så jättemycket Tomas, för allt arbete du lagt ner för att glädja alla geocachare som gillar rundor.

Och till alla er som läser detta, ett besök rekommenderas ... med eller utan cykel. Ni blir inte besvikna!

Och visst är geocaching kul... får ta rundan i Vaggeryd en annan gång.