Sommarsnack

Lyssnade på två Sommarpratare idag. SR-play är bara så bra, man behöver inte passa tiden alls, utan kan lyssna när man själv har tid och lust. På promenader, vid gräsklippning... eller när regnet strilar så sakta därute.
Idag var det den senare anledningen som gällde.
Två kvinnors berättelser lyssnade jag till under förmiddagen, under det att jag stickade ett "skaft" till en tunn socka.

Gunhild Stordalen berättade om sin önskan att kunna göra världen bättre, en önskan som hon haft sedan barnsben. Genom sin välgörenhetsorganisation EAT, så har han hon fått sin önskan uppfylld.
Hon talade också om den obotliga sjukdom som hon lider av, en kronisk bindvävssjukdom som gör att organen stelnar. Efter inspelat sommarprogram, så var det dags för en ny omgång cellgifter och en ny stamcellstransplantation.

Annika Lantz berättade om sin ambition att alltid vara på topp, vara den bästa i allt hon gör. Dessutom berättade hon om sin cancersjukdom, i livmodern, som hon behandlades för förra året. Starka kvinnor, starka berättelser...
Det, till största delen, allvarsamma pratet blandades med musik som var enkel att att till sig, musik som man gärna  ville lyssna på.

Under det att programmen framskred, så kom jag att fundera på: Vad skulle jag prata om i mitt sommarprogram. Nu är det ju bara prominenta personer som får vara med i radio, MEN jag är helt säker på att alla människor har upplevelser och tankar som skulle intressera andra, minst lika mycket som det som "kändisarna" berättar om.

Tänk att få höra en yrkesman, vilket yrke det än må vara, berätta om sina äventyr, om sina drömmar, om sina misstag, om sina besvikelser.
Tänk att få höra de om lever på livets skuggsida ge sina tankar om tillvaron.
Tänk att få höra varje människas livsberättelse, utifrån deras eget perspektiv.
Tänk att få höra en ung människa berätta om sin vardag och om sina drömmar.

Antagligen skulle mitt sommarprogram börja med en berättelse om den lilla bondungen, hon som trodde att hon var bäst i världen vad det gällde teoretisk kunskap, men som var opraktisk och otymplig, för det var ju det hon fick höra. 

Bondungen som längtade till något annat, till något friare än livet på gården. Bondungen som önskade att hennes föräldrar hade ett arbete där man hade semester, ha tid att ta  med sina barn på roliga utflykter. 

Jag skulle berätta om bondungen som tyckte att sommaren var förskräcklig, för då fanns det så många måsten som även ett barn var tvingad att ta del i, hon skulle tvingas vara med i det skördearbete som skulle utföras. Tösen som fick den minsta högaffeln att lyfta i höet med, tösen som fick trampa ner  höet som lades på vagnen, för att man skulle få med så mycket som möjligt på lasset, tösen som slängde undan höet som fläkten blåste upp på rännet,  under det att hösnuvan rann från både ögon och näsa.

Svettigheten och skitigheten, som i bästa fall hann tvättas av i Viskan, en och en halv kilometer ner för backarna från bortersta Backgården. Många gånger orkade man inte med den promenaden, efter det att korna hade mjölkats någonstans ute på åker eller vall, utan lät smutsen vara till nästa dag och till nästa.... för det där med badrum inomhus, det kom inte till stånd förrän bondtösen var gymnasietös och på bästa sätt försökte fly undan slåttertiden, genom att sommarjobba i bageriaffär i staden.

En annan sak från min barndom, som jag skulle berätta om, det var min rädsla för min far.
Jag pratade inte med honom, vågade inte, visste inte hur man gjorde.
Han pratade inte mycket med mig heller, och som jag kommer ihåg det, så bråkade han mest med min mor. Det var så nästan varje dag, att pappa var arg och mamma grät.
Som jag kommer ihåg det, så slog han bara min mor en enda gång, och det ångrade han och skämdes för, det var jag stor nog att förstå.  Mej gav han en hurril om jag gjort något som inte passade.... och det hände att jag fick örfilar av min mor också. Jag trodde att det var så det skulle vara.... hade man gjort något galet, så fick man stryk.

Min mammas straff var oftast mer sofistikerade än en örfil. Hon hämtade  in björkriset, som hon hängde över spisen, och som skulle användas om jag inte var lydig.
Olydiga barn, sådana som jag, hamnade på uppfostringsanstalt, berättade hon för mig. De blev hämtade av personal därifrån, bara föräldrarna ringde. Och det skulle hon göra nästa gång som jag var olydig.
En gång, då jag stoppat fingrarna i pappas blåa hårpomadaburk, så kom tomten och knackade på köksfönstret. Det var enda gången jag kommer ihåg att jag satt i min fars knä, och han fick bli den som gav mig tryggheten i min tomteskräck.
Mamma hotade också med att trollen i Ramnhallsbergen, på andra sida Viskan, skulle komma och hämta mig. Om jag inte var snäll, så kom trollen och tog mig då jag sov och la i stället en trollunge i min säng. Sen fick jag bo hos trollen tills jag blev snäll igen.
Jag måste ha varit ett väldigt besvärligt barn, med tanke på alla hotelser jag fick.... hotelser som jag inte glömt under alla år.
Vilka styggelser jag utförde... det har jag inte en aning om längre.... är det sådant som kallas förträngning, tro?

Bondtösen hade ju en del goda egenskaper. Hon var duktig i skolan. Helst skulle hon vara bäst i klassen... ja, hon skulle vara den bästa eleven i hela skolan.
Hon gjorde så gott hon kunde och ibland fick det gå ut över andra elever.
Kerstin var lika "bra" som jag, speciellt i att stava. Av någon anledning så fick vi ofta rätta varandras rättskrivningsböcker, och varför jag och Kerstin ofta fick byta, det förstå jag bara inte... för vet ni vad jag gjorde,,, jag satte till en bokstav extra i slutet på orden i hennes bok och skrev sedan en stor bock i marginalen. Så att jag blev BÄST!
Naturligtvis kom läraren på detta efter ett tag..... vad som hände då... förträngt!

I min klass var vi tre flickor. Det funkade förstås inte så bra. Kerstin och Rosmarie var bästisar... och jag försökte hitta någon annan att tillbringa rasterna med. Ofta stod jag i utkanten av de stora flickornas gäng, de som stod med två år äldre Gittan i mitten och fick höra om hennes och den ytterligare två år äldre Guns eskapader och vilka killar de träffat. Då gick dessa tjejer i fyran respektive sexan, i en landsbygdsskola med färre elever än den skola som jag jobbat i under många år... inte har vi så utmanande/brådmogna/ i talet erfarna elever i dag....

En replik som jag kommer ihåg sedan jag gick i första klass, det var när Rosmaries storasyster, som gick i sexan, kom fram till mig, där jag stod uppställd på min plats i ledet in till klassrummet och väntade på att fröken skulle komma.
- Jag tycker inte om dej, fräste hon till mig. - Jag tycker inte om dej.
Som vanligt, så hade jag inte en aning om vad jag gjort.

I mitt sommarprat, som till stor del skulle berätta om barndomen, skulle jag också ta upp det där med att bli mobbad.
Arv och miljö, samt mathållningen på en bondgård, hade gjort mig till en liten tjockis. Liten och liten,genetiken hade dessutom gjort mig ganska så lång.
De flesta killarna ( tror att de var sex stycken) i min egen klass, var ganska snälla, men de som var äldre, kallade mig ofta  tjockis, tjocken, fetto, jätten eller andra ord som kunde härledas till min storlek.
Eftersom jag hade en del kläder som var ärvda av mammas kusins dotter,så hände det också att jag fick höra att kläderna var fula. Oftast av de äldre tjejerna.

Ännu värre blev det på högstadiet. Jag förstår inte varför, men det fanns ett par killar i åttan, som kom och klämde mig på brösten. Detta hade jag ju inte varit med om tidigare.... ja, faktum var att femman och sexan hade varit  en bra tid. Då fanns det inga större plågoandar, vår klass var äldst på skolan, och det hade faktiskt t.o.m funnits en kille som viskat till mig: - Hade du inte varit så tokig i popmusik, så hade du varit en bra tjej. Snälla Sven-Arne, du gav mig lite självkänsla....

I min egen klass i sjuan och åttan fanns Jorma, som dagligen kallade mig Tjocken och tittade föraktfullt på mig.
Jag hade absolut inte gjort honom något, varför var han så elak mot mej?

Tjejkompisar fick jag, många nya... och faktum var att jag och Kerstin och Rosmarie under en tid blev bättre vänner än vi någonsin varit tidigare.
Skolarbetet gick bra, jag hade, utan att fuska, lyckats bli den som oftast var "bäst" i klassen.
En viss status, framförallt från andra tjejer som ville lyckas med skolarbete, fick jag på det sättet.
Men som sagt.... killarna de ville gärna anspela på min storlek..... och med tanke på att vi nu kunde en del tyska, åtminstone vi i 9g (gymnasieförberedande)... så fick jag heta Dick....

Jag tror att det skulle räcka med dessa minnen från barndomen, i mitt sommarprogram.
Jag skulle i stället ställa frågan; Varför kommer jag bara ihåg negativa saker?
Det är klart att jag  upplevde en massa positiva saker också . vänskapen med Bengt - han som sa,då vi skulle börja ettan: - Vi behöver väl inte leka så mycket skolan, för då kan ju de andra tro att vi är ihop.
"Ihop" i ettan? Jodå, visst finns det sådana barn idag som är "ihop" redan i förskolan... men 1960???
Jag hade flera vänner bland tjejerna i klassen över eller under mig, jag var inte ensam.... och min mamma... ja, visst satte hon mig på piedestal många gånger...jag var ju så duktig i skolan... vilket var det som räknades för henne. Min mormor, boendes på andra våning i vårt lilla hus, var min ventil.... med henne kunde jag prata om allt.... och hon blev inte arg hotande eller dömande.....

Men ändå, varför kommer jag nästan bara ihåg negativa saker, ord som har gjort ont?

Samma sak gäller hela mitt vuxna liv.... det som har gjort mig ledsen och arg, det glömmer jag inte.
OM det inte efterföljs av en ärlig ursäkt. eller annan vänskaplig positivitet... för då är det dumma som bortblåst.

Min ovetenskapliga teori, är att vi alla behöver positiv bekräftelse och att det är det naturliga för oss. Vi ska hjälpa varann att växa som människor, vi ska ge syre till varandras positiva livslågor i stället för att göra det bästa att kväva desamma.
Naturligtvis måste man kunna ta kritik, men det ska vara kritik som är berättigad. Att utsätta någon för kränkande behandling för att den ser lite annorlunda ut, att den tycker annorlunda -  eller att skrämma små barn genom att hota dem, det är inte OK.
Ändå är det så svårt att leva upp till att vara en bra människa.
Jag har inte lyckats så  bra att vara min omgivnings värmande solstråle, fast jag så gärna hade velat..... tvärtom.....

Jag undrar så varför människor gör varandra så mycket illa.... om det är något man har med sig från sin egen barndom.

Hur jag skulle avsluta mitt sommarprogram?
- Jag heter Anna-Lena och jag har en önskan kvar i livet. Eftersom min hjärna så gärna vill minnas så mycket negativt, så skulle jag vilja komma ihåg hur det känns att vara riktigt sprudlande glad och lycklig. Det var så länge sedan sist!
Jag önskar alla en glad och positiv sommar, och kom ihåg, uppmuntra varann så mycket ni någonsin kan.

Så var det, de där med musiklistan.... blir nog inte så svårt....finns massor att välja ifrån på mina ostrukturerade med varierade spotifylistor.

Den här t.ex.

Bilderna tog jag på dagens promenad till och från Hallåsen. Vilken massa nattvioler det finns i år!

Återträff och återbesök

Det finns väl fortfarande folk som anser att bloggar och facebook och övriga sociala medier är "dåliga"/farliga/ inte rumsrena. Genom bloggandet har jag träffat flera vänner, sådana som jag har kontakt med via medierna eller träffar lite då och då öga mot öga.
I måndags var det dags för årlig återträff med Mia.
Vi träffades vid Hoks herrgård och åt lunch tillsammans på den utmärkta golfrestaurangen.
Oj, vad mycket man har mycket att prata om när man inte ses mer än en gång om året. Det blev en hel del avhandlat under det att vi smakade på både fiskgratängen, flygande jakob, salladsbordet och kaffe med liten kaka.

Mia är geocachare hon också. Började med denna fritidssysselsättning ett bra tag före mej, men är ingen "storletare" utan ser cachingen som ett sätt att se nya platser eller gå trevliga rundor.
Fotointresset är också stort.... har man glömt "fina" kameran hemma, så går det bra även med mobilkameran.

Fotoobjektet var en stor blåklocka. Sådana fanns det gott om längs vägkanterna.
Vi hade bestämt oss för att gå en runda, som hette Gamla Malmbäcksvägen.  Nu var det ingen runda, utan man gick fram och tillbaka utmed en grusväg med gräs i mitten. Bra promenadväg var det alltså.

De flesta gömmorna var bra. Den första klarade vi inte, eller rättare sagt vi gick inte in för att försöka leta upp en ohintad svårfunnen gömma. Någon bergsklättring gav vi oss heller inte på och så var det en till gömma, som skulle vara enkel-men ohintad- som visade sig vara omöjlig. Där letade vi länge.

Vägen ledde fram till en sjö, där fick vi vända om och gå samma väg tillbaka.... och  leta upp den burk som vi missat på grund av för en för ivrig dialog, två sextioplussare emellan.

Kul, kul återträff, tyckte jag. Förhoppningsvis blir det en ny ... om ett år.

Vaggerydstrakten har massor av gömmor. Letade upp några ytterligare på vägen hem....

I går blev det ett återbesök.  Dock inget som man förevigar via foto.
Inte mycket att ta bild på en  tjock tant, som ligger på mage på en brits, medan liten och spenslig kiropraktor försöker finna fel under det något solbrända hullet. Han fann- i vanlig ordning- ett fel på höger sida i ländryggen och ett mitt i bröstryggen.  Med milda händer korrigerade han det felaktiga, förmanade den korpulenta damen att inte dammsuga, inte städa och inte klippa gräs under resten av veckan.... och att komma tillbaka på årlig rundsmörjning om ett år.
Det var skönt att vila ryggen genom att antingen promenera eller ligga raklång, resten av dagen. Det blev bokläsning i både solstol och soffa . "Sekten på Dimön" hette pocketboken som kom från Adlibris för någon vecka sedan. Det är första delen i en trilogi, och skriven av en kvinna som varit med i scientologernas "sekt", och som delvis skrivit utifrån egen erfarenhet. En gastkramande bok var det, vågade knappast fortsätta läsa... men gjorde så, ända tills den var utläst.

Så´n är jag och böcker.... vill inte sluta läsa när jag väl är fångad av handlingen.

Idag hade jag hoppats kunna ge   mig ut på en runda med vännen Inga. Tyvärr så kände hon sig inte tillräckligt pigg, så vi får vänta lite med den utflykten.

Föreslog då C-E att vi skulle göra ett återbesök på en av de vackraste platser jag någonsin besökt,
Nolgården, Näs. Det är ett naturreservat som vi besökte förra året vid denna tid, efter tips av geocachande vännen Birgitta.

Fin plats? Var då? ..tänker den som ser denna bild.
Jag tycker faktiskt att  denna vy är vacker, mäktig, talande.
Det gamla möter det nya - förfall kan också vara vackert.... tänker  också ålder.... känner mig
( nästan) som den förfallna gården, medan den unga generationen är de ståtliga vinande krafterna.....

Reservatet består av ett antal låga rullstensåsar, som ligger som "korvar" efter varann. Lite upp och ner, blir det att gå, där på sluttningarna.

När jag tänker rullstensås, så tänker jag förstås på barndomens alla sandåsar, som gjorde några familjer ganska så förmögna då jag var barn. Sanden blev till guld.... vet inte hur det är med sandtag i rullstensåsar idag... de kanske inte ens är tillåtna att använda längre. När jag var barn, så var man
(inte så) lite avundsjuk på de som ägde  åsar med sand ...och som kunde göra det till guld.

I Nolgården,Näs naturreservat är det inget guldgrävarmaterial i åsarna, utan kalksten.
Av den anledningen så blir floran väldigt speciell.

Orkidén heter brudsporre.  Mängder av nästan överblommad getrams finns på åsarna, liksom stora bestånd av blodnäva och en hel del gullkragar,

Solvändan är intensivt gul, och jättevacker. Tror att många av de blommor som finns på kalkstensåsarna vid Nolgården, också finns på Öland och Gotland, som har samma berggrund.

Förra året letade vi upp  4-5 geocacher som Birgitta ( bojip) lagt ut på åsarna.
I år fanns där ytterligare fyra gömmor att leta upp.

Trodde att detta var drakblomma, men se där hade jag fel. Detta är en ovanlig art av brunört. Syns ju tydligt om man väl tittar.
Några exemplar av den ovanliga drakblomman fanns kvar, tyvärr så ville inte kameran vara behjälplig med ett bra foto, så jag visar ett foto sedan förra året.

Dom är ju inte helt olika, drakblomman och den stora brunörten,

Blodnävan blommar i stora tuvor, de är ännu starkare i färgen än vad bilderna visar. Helt ljuvliga.

Mängder av stora blåklockor utmed åsarna....

...liksom brudbröd. Släkt till älgörten, som vi har så gott om hos oss, fast mycket mera graciös.

Massor av knoppar och blad fanns det av denna växt.
En ovanlig växt, men ett riktigt ogräs, där det far fram. Breder ut sig med rotstammar, precis som mitt vackerblommande hatobjekt, kirskålen.




Krissla heter växten.... och som utslagen blomma.... nä... den är inte så vacker.  Ser den nästan som en växtlighetens skamfilade hyena. Knopparna däremot, är fina.

Kungsljus, finns lite varstans, men inte så mycket i vår morän.
Kungsljuset vill ha sol och torrt om rötterna.

Kreatur kunde vi se lite varstans, på och mellan de små åsarna.
Det öppna landskapet skapar vindar som kan ge smart el.

Vi  gick en bra bit på de olika åsarna idag, eftersom bojip lagt ut "nya" gömmor för oss att leta upp.

En av hennes små rör hände i en oxel. Har aldrig sett en ticka på en oxel tidigare.  En ticka som dessutom levde på ett träd som var grönt och i allra högsta grad levande. Vacker var tickan också.... precis som allt annat i området.

En botanikens högborg är det verkligen, detta rikblommande naturreservat.

Allra mest berömda växt, det är fjädergräset. Det finns bara här och så på Öland och Gotland.
Förr i tiden var det betydligt mera vanligt.
Idag växer gräset mest i Ryssland.... och därifrån har det med största sannolikt invandrat till Sverige, för hundratals - kanske tusentals år sedan. Men nu är det nästan utrotat.

Den här killen höll på att inventera bestånden av ovanliga växter på åsarna. Han jobbade på uppdrag av naturvårdsverket. Han visade att det finns många plantor fjädergräs, men enbart ett fåtal blommar.
Han berättade också om den lika ovanliga smalbladiga lungörten, som blommar i maj.

Bestämde direkt att här blir det till att återvända igen, fast en dryg månad tidigare, nästa år.

Störde mannen en bra stund i sitt arbete. Han ville gärna bli störd och få berätta för oss om den ovanliga växtligheten.

En liten runda på ett par kilometer hade jag sett ut, bara halvmilen ifrån blomsternjutningsplatsen.
Kvarnrundan hette den och gick utmed en markerad led i byn Falekvarna.

Ur cachebeskrivningen: 
12 av gårdarna hade en egen kvarn. Kvarnarna var i högsta grad beroende av varandras vattenflöde. Det har aldrig funnits några egentliga vattendammar till kvarnarna. Den lilla bäcken Har gett tillräckligt med vatten för att driva vattenhjulen.I Falekvarna har det funnits sammanlagt 13 kvarnar. Idag återstår 6 kvarnbyggnader i varierande skick, 3 tydliga kvarngrunder Och 2 tydliga vattensystem för kvarnar som idag inte längre finns kvar.

Utmed leden var det rik växtlighet, ja, rena djungeln. Kirskål, vallört, gurkört, tistlar, nässlor.... och så den här nässelväxten som jag inte känner igen.

Över betad hagmark, genom hasselsnår, förbi odlad mark gick den markerade leden.
Omväxlande såväl i natur som i gömmor. Dödgrävarligan kallar sig de fem män ( tror jag det är) som tillsammans ( men var för sig) designat rundan. Suveränt bra runda...alla cacher hade något speciellt... någon tog det en stund att finna, medan andra var lätta.

En vickerväxt/ärtväxt var vanlig vid de torra vägrenarna längs byvägen. Google bildsök vill inte hjälpa mig hitta namnet på växten.

De gamla kvarnbyggnaderna var i bra skick.  Många bevarande krafter tycks finnas i bygden.

Mot Falköping bar det efter färdigpromenerad runda, återbesök på såväl utmärkta lunchstället Bredablick som i välsorterade ostaffären med bygdens namn.

Sexton gömmor fann vi. Denna var den sista för dagen. Ett TB-hotell. Nu besökte vi det för att det fått så många favoritpoäng. Tyvärr är jag en sådan där tråkig typ som inte bemödar mig med att föra de resande föremålen vidare. Tycker att det är en ointressant del av geocachandet. Tråktant, kan man tycka, som bara tar ut det bästa av fritidssysslan... att besöka vackra /intressanta platser och att få lite motion under det att  rundor promeneras.

En härlig sommar har vi haft så här långt, hela maj och juni. Snart är det återträff med julimånaden. Hoppas att den sköter sig lika bra som försommarmånaderna gjort.

Midsommar att minnas

Nog är det stor chans att midsommaren 2016 går till historien.  Midsommaren då Storbritannien valde att lämna EU, midsommaren  då västvärlden tog sig för pannan och undrade vad som nu kommer att hända.
Ja, det kan man fråga sig.... Europa är i ett läge som det aldrig har befunnit sig i.... och ingen vågar riktigt sia om kommande utveckling.
Om jag får tycka något, och det får jag, så tycker jag inte det är klokt att en massa brittiska gamlingar, som tyckte att det var bättre förr, innan landet blev det det mångkulturella land det nu är, innan landet var tvunget att inrätta sig efter några andra, ska få bestämma. Ungdomarna i landet förstår vinsten av att vara kvar, liksom skottarna. Vad jag reagerar på det är att denna folkomröstning skulle ha en övre åldersgräns... kanske 75-80 år, Det är ju trots allt de som är unga som får leva i ett  Europa som de inte själva önskat, men som de äldre har bestämt.
Förhoppningsvis är inte sista ordet sagt ännu....

Det där med folkomröstningar är inte helt enkelt. Vi  som är måttligt intresserade av politiska samband, vi vet för lite för att ansvaret för att bestämma, ska läggs på oss. Våra folkvalda politiker, tillsammans med experter  inom gällande område, borde vara de som gör våra val. Tycker jag.  Vi blir så lätt påverkade av trender och känslor, så att våra val sällan bygger på kunskap, utan just på känslor och påverkan.
När jag var ung tyckte jag att sådana här funkis hus var superfula. Under senare år har många nya hus i denna stil byggts.  Jag har vant mig vid den nya trenden, idag gillar jag funkishus lika mycket som jag gillar små, gammaldags stugor. Har dock ingen aning om hur de ser ut  inuti, eller hur ändamålsenliga de är.

Vädret under denna midsommar har ju varit något alldeles särdeles, något att komma ihåg och se tillbaka till, då man huttrar i jeans och yllestrumpor, och då man håller på att blåsa bort på stranden. Kommer ihåg en liknande midsommar för många, många år sedan, då det var riktigt varmt. Det var 1977, första gången jag besökte Halmstad och Östra stranden, samma midsommar som två knivskärningar med dödlig utgång ägde rum i området, samma sommar som farfar Holger övertalade sina båda pojkar att lägga upp 12 500 var ( tror jag det var) för att köpa en stuga på Knipan. Själv skulle han betala den "svarta delen", sammanlagt kostade stugan 50 000 kr. Idag är inte stugan värt något alls, men den lilla tomten är värd en miljon....Sjukt!

Flaggorna i topp, denna midsommar, då termometern visade närmare 30 grader, då det var skuggläge, badvänligt, sommarklänning på och blomster i håret. Nu kan inte jag det där med klädkod, jag tyckte att jag var helt ok midsommarklädd i  svarta shorts och svart-vit, luftig ovandel. Insåg att jag missat det där med att det ska vara sommarklänning på midsommarafton.
Då jag stod en stund och kollade på groddansen och karuselldansen som tilldrog sig runt majstången, ja, då fick jag klart för mig, att det är sommarklänning som gäller, då sommarsolståndet ska firas. Ska försöka minnas detta till kommande midsommar.

Statistiskt sett så behöver jag inte tänka så mycket på det där med sommarklänning på midsommar. Om förra tillfället för slik klädsel tilldrog sig för 39 år sedan, så lär jag nog inte behöva en sådan nästa gång det är en midsommar med betoning på sommar. 101 år gammal... ja,inte är det midsommar på Knipan som gäller då.....
Om man nu får glädjen att vara med några somrar till, så är det - statistiskt sett- jeans, tröja och regnjacka som gäller. Och en filt att svepa in sig i, under det att man sitter under tak, men utomhus.

Två olika tårtor avsmakades denna minnesvärda midsommarafton. För egen del, så hade jag gjort en mandelkaka med rabarber, flädersaftsgrädde och jordgubbar, enligt recept i Buffé. Nja.... inte så god som jag hoppats. Sommargrannen Lena hade gjort en stor marängtårta. Hennes lunchgäster hade inte lyckats göra den rättvisa, så hon ville ha hjälp med att göra åt lite av den goda kakan. Mycket godare än den jag bakat..... Gott att smaka riktig jordgubbstårta....

Eftersom Martin bara dricker kaffe, när det serveras i fina koppar  hos gamla tanter, så fixade Lena fram en servisdel av tjeckiskt porslin. Så det fick bli lite kaffe, trots avsaknad av de riktigt ålderstigna damerna.

Innan Larsson-grannarna Larsson köpte loss sin släkt-stuga, och byggde en ny, så var den gamla stugan ofta uthyrd. Reglerna som gällde hyresgästerna fanns fortfarande kvar, och var klart värda att sparas. Ord och inga visor, var det som gällde!

Johanna och Martin stannade tills solnedgången var en dryg halvtimme bort. Sedan var de tvungna att åka hem till sina djur.
En trevlig midsommarafton.

Johanna hade med sig flera veckors utgåvor av tidningen Land. Jag läste ett par av dem, under det att midsommardagens förmiddag var lite mulen. I en av tidningarna var det superfina tårtor. Tokiga tårttanten tittade förstås lite extra... men tänk, det var tårtor gjorda av oasis och olika prydnadsblommor. Bara för dekoration. Så dumt, tänkte jag....som inte fattar hur man kan tillverka helt meningslösa saker....och kom då också att tänka på dessa hemska dammsamlande virkade kakor, som var så populära för några år sedan. Hu! Fast de är säkert roliga att göra! Men är det inte roligare att göra något användbart i stället? Sommargranne Lena  har nästan alltid nya filtar på gång. Superläckra, användbara saker. Något att svepa in sig i när höstvindar... eller midsommarvindar... viner.

Jag vet, alla får väl tillverka vad de vill...men tycka får man ju.

Midsommardagen innehöll strandpromenad, havsbad, promenad längs året-runt-hus-gatorna.....
Det här gamla huset tycks övergivet, men har så mycket charm.Ett riktigt pepparkakshus... bara häxan som fattas....

Gräsmattorna var helt förtorkade på de allra flesta tomter och allmänna platser. Så här brukar det se ut i slutet av juli, om det då varit torrt under en längre period.

Hemma i Stockremma var det ganska så brända gräsmattor för någon vecka sedan. Lite regn fick igång den gröna livsnerven igen, och i onsdags klippte jag ner gräset riktigt kort. Så som det blir när man har robot. ( Vi är lite efter vår tid med detta, känner mig som en riktig out-of-datare, då jag går bakom den motordrivna gräsklipparen... men jag tycker att det är ett bra sätt att röra på sig, och att faktiskt också få lite gratis styrketräning.)  Natten till midsommarafton åskade det och regnade här, hela 23 liter vatten per kvadratmeter gräsmatta blev det. Efter två dagar med närmare 30 graders värme hade gräset vuxit en halv decimeter.
Hoppas att det kommer ordentligt med regn i Halmstad också, gräsmattor ska helst vara gröna.

Avslutade midsommarfirandet i Halmstad med  en tipspromenad på området. Tio frågor var jag helt säker på. På två var jag något tveksam. På en av dem hade jag fel. Det första provrörsbarnet kom till 1978. Det kommer jag sannolikt att minnas för all framtid ... Frågan är bara ... till vilken nytta.... kanske till nästa tipspromenad.

Något tipspris blev det inte, men väl två härliga midsommardagar. Väl värda att minnas.