Lite ledigt

Lite ledigt blev det på "höstlovet". Beroende på att jag har inarbetad kompetensutvecklingstid sedan flera år tillbaka, och genom att jobba extra länge i måndags, så kan jag idag ta ut lite av den för länge sedan inarbetade tiden.

Önskar att vi hade fyrtiotimmarsvecka.... då skulle aldrig det kunna bli så här dumt... jag måste jobba extra - på tid jag aldrig kan ta ut för den ingår i min arbetstid på 45 timmar i veckan - för att kunna ta ut den tid som jag lagt ner på fortbildning efter arbetstidsförlagd tid, för flera år sedan.

Läraravtalet är helt vansinnigt dumt... vi kan aldrig säga att vi jobbar för mycket ... för vi har inget egentligt tak... och trots att vi jobbar hela dagarna utan rast, helt enkelt för att det inte går att få ut rast, så måste vi formellt sätta in en halvtimmes rast....

Det allra värsta är lönerna. Hörde igår att städerskan har 1000 kr lägre lön än läraren som utbildat sig i fyra år och jobbat ungefär lika länge. Som ni förstår, så är det inte städerskans lön jag vill år.

Tycker att lärarfacken är riktigt dåliga. Vilket gör att jag inte är med i något fackförbund. I årets löneavtal skulle man förstås satt ner foten och  tagit ut lärare i strejk, inta bara bockat och tackat för att man fått till en högre procentuell löneökning än andra yrkesgrupper detta året. 

Visst kostar det att betala lärare dyrt, men långsiktigt kostar det nog ännu mer då unga, duktiga pedagoger lämnar yrket ... och de studenter som skulle bli bra ledare för nästa generations barn, de väljer andra, mer lockande och lönande jobb.

Sjuksköterske-eleverna ( är det bara i Borås) har sagt att om de inte får 24000 kr i ingångslön, så flyttar de till Norge. 

Bra initiativ! 

Lärare till Norge? Vet inte om det funkar... men det beror säkert på vad man undervisar i. 

Jag är iallafall för gammal...

 C-E köpte nytt fågelbord i samband med att han köpte höstens första säck med fågelmat.
Matgästerna har hittat till det nygamla födostället ... katterna har fått ett ställe att kontrollera. För flygande fåglar är kattdjuren ofarliga.

 Bestämde mig för att ta en lång promenad i det ganska ljumma höstvädret.
Tog "Gunnars väg", svängde höger mot Remmabo kom ut på landsvägen och svängde sedan i från den, in på den fina skogsvägen mot Stockremma och sedan hem. Tror att det blir en runda på 9 km.... var ute i ungefär två timmar, så det kan säkert stämma.

 Kunde förstås satt på Runkeeper och mäta sträckan, men jag blir lätt stressad av appen. Idag vill jag gå långt och raskt, inte bli stressad av att ha så bra medelhastighet som möjligt. Sådant är jag nog för gammal för....
Hade både hälsoväst och stavar och njöt verkligen av att kunna gå så långt utan att ha det minsta ont i ryggen. För ett år sedan, och mindre än det så gjorde det ont, bara jag gick en liten bit och jag hade svårt att kontrollera högerbenet. Konstigt att det kan bli så bra utan läkarinblandning ... fast jag hade ju förstås hjälp av sjukgymnast att komma igång med träning....

 Funderade förstås... som så ofta ... på skolan.... och på hur den har blivit sedan nya läraoplanen infördes.

Jättekul att arbeta efter nya läroplanstänket och dess förmågor... ett helt annat tänk än tidigare... MEN riktigt pestigt med att sätta betyg.

Träffade en person i början på veckan och kan efter det mötet berätta följande historia:

Två små flickor började skolan. De var födda sent på året, på samma dag och av samma mamma.
Skolan blev riktigt jobbig för de små flickorna. De hängde inte alls med de elever som var större och var födda tidigare på året. Under åren som gick så blev skillnaden mellan dem och de andra eleverna allt större. Det var problem med läsning, med matte, med engelska... ja med allt. Inte ens gympa var riktigt enkelt... musik var absolut ingen höjdare, bildlektionerna var de bästa... där var det ingen större skillnad på tvillinglickorna och de andra i klassen.
Läraren bekymrade sig över hur det skulle gå med barnen, mamman grät på "kvartssamtalen".
Idag är de små flickorna doktorander på två olika instutitioner på Stockholms universitet.

De här flickorna visste att de var "sämre" än sina kamrater. De slapp se det som betyg på papper, för även om lärarn som de hade, gärna vill se så mycket positivt hos varje elev så att den inte vill sätta underkända betyg, så hade det varit omöjligt i detta fallet.

Elever utvecklas inte efter samma mall, det går i trappsteg och en del tar dessa trappsteg senare än andra.
Elever som av någon anledning utvecklas långsammare, ska inte behöva straffas med ett F i betyget!

Det handlar f.ö. inte bara om utveckling... sociala problem ... och det kan vara en så vanlig sak som föräldrars skilsmässa, sätter ofta stopp för möjlighet till att fungera bra i skolan.... De ska heller inte straffas med Fy-betyg.... och det ska heller inte den som sliter och ändå inte riktigt kommer ända fram... ännu.

Vem vill arbetsgivarna ha, den som är outtröttlig eller den som bara gör vad den behöver?
Vem vill arbetsgivarana ha, den som tar egna initiativ eller den som bara gör det som den blir tillsagd att göra?
Vem vill arbetsgivarna ha, den som bryr sig om anbdra eller den som bara bryr sig om sig själv?

Alla vet vid det är laget vad jag tycker om betyg, men det är risk att ni får höra det fler gånger.

Och ska det vara betyg, då ska även det entreprenörella och det sociala betygsättas. Men det gör man väl inte i andra länder och då finns inte den grenen med i betygspoängstävlingen länder emellan. För det måste väl vara därför vi har infört betyg... att ha att tävla med andra med.
Vad betyget egentligen står för, det är ytterligare en fråga.... står det för de förmågor/kunskaper eleven besitter över tid eller bara den förmåga/ kunskap eleven besatt vid redovisningen av aktuellt ämne/tema.?Där skiljer det sig, framförallt vad det gäller de "duktiga" eleverna. Jag har testat... det var inget kul resultat!

Hade fått ett mail från vår nye bildningschef, ett utskick till alla lärare, där man redogjorde för tanken om den nya skolorganisationen. Vilka skolor som ska läggas ner, helt eller delvis. Vår skola i Grimsås, den blir kvar som F-6-skola. Det känns bra ... och alldeles självklart dessutom.

Lite ljus kvar ... tar nog en kort promenad också, och kollar hur plankan som sargade benet i lördags är sågad. Så här års känns det som om man vill utnyttja ljuset!

Kreativ kunskap, kvalitétskompetens

ÄNTLIGEN!
En riktig kompetensutvecklingsdag, inte bara läroplan i teori, utan läroplan omsatt i verklighet.. Vi var bara åtta stycken som tog del av den.... Jag är glad att få tillhöra den lilla utvalda skaran.....

Vi var på Navet i Borås. Några veckor efter skolstart hade vi ett första möte med personalen för skolornas och barnens natur/teknik/matte-centrum i västra Sveriges andra största stad. Vi diskuterade vad vi ville ha hjälp att utveckla, och fastnade för ett par teman... Energi och Kraft/Friktion.
Idag  fick vi ta del av det som man utarbetat inom de båda områdena, och fann kreativa lösningar som kan ge kunskapsutveckling och möjlighet till entreprenöriellt lärande inom ett antal olika ämnen, biologi, fysik, kemi, teknik, matematik, geografi, samhällskunskap....
Lite exempel på olika försök av kompetent kvalitet:

 Solen är avgörande för vår existens.... och inte bara vår sol, utan den sol/ de solar som funnits före vår sol.
Växter dras av sin natur mot ljuset.

Gör en labyrint inne i en låda och skär ut ett hål på ena kortsidan. Lägg  ärtor, bönor eller en potatis längst in i labyrinten. Vad kommer att hända?

 Syre är avgörande för att förbränning ska ske.
Hur länge brinner ett ljus i ett slutet rum innan den gjort slut på syret?
Hur länge brinner ljuset om den får sällskap med en grön växt?
Brinner det längre om man belyser den gröna växten?
Brinner ljuset längre eller kortare om man ställer alltihop i mörker?

Hur påvisar man att koldioxid utvecklas vid förbränning? 
Jo, rödkålslösning, det funkar som den allra bästa indikatorn!

 Av citronsyra , bikarbonat och vatten tillverkar man snabbt och enkelt sin egen koldioxid/kolsyra.
Den är tung och går att hälla ut. Man visar dess kvävande effekt, genom att hälla koldioxiden över ett brinnande ljus. Man kan påvisa att den är sur, genom att hälla den i en behållare som delvis är fylld med rödkålslösning.

 I den stora bägaren tillverkade vi koldioxid, två delar bikarbonat, en del citronsyra + vatten.... eller bara bakpulver + vatten.
Av såpvatten blåste vi bubblor, som vi fångade i den två liter stora bägaren....

Ingen av oss hade gjort detta spektakulära - men enkla försök.

 Bubblorna svävade länge och växte sig allt större  alldeles ovanför det kyliga skiktet av kolsyra.
Superkul, användbart, lärorikt!

 Efter lunch handlade det om kraft och friktion.
Då paltkoma inträdde efter buffélunchen, så tog det ett tag innan jag kom på att ta fram kameran.

Vi började att kolla vad man ska använda för "glidmedel" att få minsta möjliga friktion, då man t.ex. åker rutschkana. Tejpovansida funkar bra, men knäckebrödsmulor eller hela knäckebröd funkar ännu bättre.

Kan en uppvikt hundralapp bära en enkrona? Ja, Martin visar att det funkar.  Han fick tipset att utgå från en vikt sedel!

 Hur kan man väga utan våg? 
Här höll vi på en stund och insåg att det var inte riktigt lätt.... Så jag skickar uppgiften med Camilla, som har teknik i min sexa ... och så tar jag, i fysik,  hand om de betydligt enklare försöken vad det gäller energi.... :)

En avslutande diskussion under det att solen sken in genom de stora fönstren i Navet/Mediapoolshuset.
Man har fått 1,25 milj kronor från Skolverket för att utveckla kvalitét på undervisning i no/ma samt kompetensen hos lärarna. Nu blir det så att vi får ta del av detta.... och får komma tillbaka på konferenstid/studiedagstid!  Vi är mycket glada över denna möjlighet och ser fram emot såväl fortsatt samarbete med Navet som att samverka inom vårt område, med tre skolor, samt att få sätta igång att undervisningen med eleverna.

En kul dag, som gav energi i stället för att ta!

Kul kalas

 Det är lätt att vara efterklok, men helt tydligt hade jag fel kamera med mig idag. Det är så lätt att stoppa ner den lilla behändiga kompakta saken i väskan... men det är bara att konstatera... inomhusbilderna blir inte speciellt bra.
Middagskalas var det bjudit till idag, på Naturum, Store Mosse. Jubilaren, huvudpersonen syns på den lite för oskarpa bilden.... och det är en av de mest kreativa, idérika  och härliga personer jag mött.
Tack vare att jag - för så där tre och ett halvt år sedan - sökte på andra "äldre" lärarinnor som bloggade... så  fick jag en god vän och fick komma på hennes häftiga kalas.

 Borden var inte dukade när vi kom, men det tänkte jag inte alls på. Det fanns mat framdukat på ett bord och där fylldes det på med allt fler goda rätter, allt eftersom gästerna anlände.
Vi fick i uppgift att duka och dekorera borden, och det fanns många kreationer att välja bland. Vårt bord blev "höstbordet"...

 .... medan ett annat bord fick en varm och ombonad dekoration.
Maten smakade himmelskt.... det fanns sallader och pajer, en fantastiskt god senapsmarinerad fläskfilé, kycklingspett, bröd, kex, ost .... det gick inte att låta bli att låta sig smaka på allt... även om man var mätt långt tidigare än man slutade äta.
Det var trevligt att prata med de andra gästerna, att se (nästan) hela Ingas syskonskara och deras  fina mamma. Supertrevligt hade vi det vid borden!

 När alla var mätta, så fick vi guidning på Naturrummet av föreståndaren, Martha.
Hon berättade på ett fängslande sätt om den stora mossens utveckling, från det att inlandsisen smälte bort för ca 15000 år sedan fram till nutid.

 Jättehjorten med de ståtliga jättehornen har funnits i området, men den utrotade sig själv, genom att avla fram individer med sådana jättehorn att de inte längre hade förmåga att försvara sig mot rovdjur.

Martha berättade också om tyskarna som kommer och hänfört berättar att de sett vitmossa. Jo, den växten finns det gott om i våra trakter, men är synnerligen sällsynt på kontintenten.

 Kaffe och födelsedagstårta... och lite andra godisbitar... smakade väldigt gott.  Utsikten från den lilla samlingsalen var svårt att slita blicken i från. Speciellt som fullmånen visade sig i all sin glans, den ville också vara med och fira Inga.

 Skymningen föll och mörkret skymde allt det vackra, alltför tidigt, denna första normaltidsdag.

Utanför Naturum hade Inga ordnat ett geocaching-event.

Vi tänkte inte delta i själva cacheletandet, C-E och jag, men vi stannade en stund och pratade med några nya och några bekanta geocachare. På bilden fick jag med geocachegömmornas mästare, till höger på bild.1000 sjöar, kallas han.
Det blev också ett möte med en bekantskap som jag bara "träffat" via loggar och mailkontakter tidigare, aguila.... ett nickname som består av ett par - Margareta och Agne. Kul att träffas i verkligheten.....

Brasan värmde och gav ljus. Vi skulle ändå inte orka äta någon korv, inte efter det stora kalaset vi varit på, så vi sa hej då och åkte hemåt. Såg att Ingas (forjois) tre nya cacher blivit publicerade under det att vi satt i bilen. De ligger alla nära vägen längs nationalparken, så dem får vi försöka hitta när vi åker till Värnamo nästa gång.

Tack Inga för en jättetrevlig eftermiddag!

Snabbt, snyggt, smärtfritt, sex stygn

Solen sken och det var ganska gott väder, trots frostig mark.
Tog en promenad, lagom för att hinna hem och duscha och äta lite, innan det var dags att bege sig till Göteborg.

Gick fram till svägerskan för att lämna det som hon skickat bud efter från gula affären. Ingen var hemma, så jag hängde den gula kassen på dörrhandtaget.
Tänkte gå en bit till innan jag vände om, en sträcka på en kilometer X 2 är inte tillräckligt för mer än halvgammal promenadgillande tant.

Beslöt mig för att gå bakom svägerskans och svågerns hus, och sedan svänga ut på byvägen igen.
Ett relativt  nybyggt trädäck låg i min väg, men det var ju en lätt match att passera det.
Fylld av inre glädje, glad över att kunna promenera snabbt, att inte ha ont... och att  vara i inledningen av en kul helg, så tog jag sats och gjorde ett riktigt glädjehopp upp på altanen.
Bara det att det var lite högre än vad min gamla, tunga kropp- ovan vid glädjegalopper- i hastigheten kunnat räkna ut. Slog i höger foten och snubblade framåt, med påföljd att den efterföljande vänsterfoten inte hade kommit upp i tilltänkt hopphöjd, utan att nedre delen av smalbenet slog i den ojämna träkanten med kraft.
Rullade runt på trädäcket, kände mig hel i skelettet... det gjorde bara ont i smalbenet. Drog upp de mjuka byxorna och kollade hur det såg ut .... och upptäckte att människans kött har samma ljusa färg som kyckligkött.
Ja, det var den första tanke som slog mig, då jag såg den djupa sårsprickan. De hade ännu inte börjat blöda.
Insåg direkt att någon form av ihoplappning behövdes.
Tog upp telefonen ur fickan för att ringa C-E och be honom hämta mig. Det kändes som om det inte riktigt var läge att promenera en kilometer med det öppna såret.
Var lite skakis och kom i stället åt att trycka på dotterns telefonnummer. Hon svarade snabbt och jag kunde beklaga mig lite, innan jag ringde till C-E.
Beställd bil var snabbt på plats.
Innan jag var hemma, mindre än tio minuter efter det att skadan uppstått, blev jag uppringd av jourhavande läkare.
Fick beskriva skadan ingående och fick råd om omplåstring och uppmaning att återkomma om det inte skulle kunna göras hemmavid.
C-E, som borde blivit sjukvårdare i stället för ( lika väl som ) företagspengavårdare, gjorde rent såret ....och tejpade ihop. Han var inte nöjd, han såg att här behövdes mera rejäla doningar.
Ringde jourhavande och fick en tid, en timma senare, för läkarvård i huset. ( Snacka om husläkare)
Snabbt, snyggt och smärtfritt syddes såret ihop med sex stygn.

Sedan kunde helgprogrammet fortsätta enligt planerna. Det blev inget restaurangbesök, det blev korv och mos i Borås, på vägen hem  istället... och det smakade... utifrån hur hungriga vi hunnit bli, minst lika gott som den mat vi tänkt köpa för så där 300 kr per portion.

På Stadsteatern i Göteborg träffade vi ett gäng Dalstorpsdamer, med goda vännen Kristina i spetsen.

Sven Wolter och Tomas von Brömssen gjorde en briljant föreställning av "Påklädaren". Jag trodde att det skulle vara en rolig föreställning, med mycket skratt... men faktum var att den var ganska tung. En påklädare i ett turnerande teatersällskap  gjorde allt för att få teatern att fungera, men fick inte ett tack för det hela. Ändå var han lojal och plikttrogen ända in i slutet.

Kul att se de gamla skådespelarlegenderna still going strong.

Glädjehoppet kunde fått betydligt mera allvarliga följder än en djup sårspricka. Den ska säkert läka, även om det tar tid. Bara ett aber... den gamla tanten... som varit SÅ rädd för det mesta sedan hon ramlade och bröt handleden för nio år sedan... hon kommer att bli ännu mera ängslig när hon rör sig i ojämn terräng...Och några ystra glädjeskutt, det passar hon sig sannolikt för.

Summasummarum

 Som om jag inte sagt det tidigare; Oj, vad snabbt en vecka går.

En del uttrycker det " Det är bara måndag och fredag".... men jag tycker att det knappast är så mycket.

Ska försöka summera veckan i den offentliga dagboken:
Måndag: Inget särskilt händer, skoldag och spinning/styrka på kvällen.
Och sista avsnittet av "Torka aldrig tårar utan handskar".
Jonas Gardell är så stark och naken i sina olika verk, och jag tycker nog att denna filmserie tar priset som det bästa han gjort. Så fruktansvärt för dessa levnadsglada unga män att drabbas av en sjukdom, som folk förnekade att den fanns.... och att homosexualitet var en helt omöjligt att acceptera.....  och Jehovas vittnenas avklippta band med sin son... Den tredelade serien kommer sannolikt att visas i repris.... och man kan se den flera gånger.....

 I tisdags blev det äntligen av att besöka de gamla damerna på "servicehuset" i Dalstorp.
Farmor har levt med sin demens i dryga decenniet och man kan inte låta bli att fascineras hur länge kroppen orkar, bara den i övrigt är frisk och matas med bra näring.

Vi tog med henne till  Svea, svägerskan hennes. Svea var ganska pigg, och även där förundras man hur en gammal människa kan var dålig, piggna till, vara dålig, piggna till... hur många gånger som helst.

 Fick idén att lägga ut ytterligare två geocacher, då vi ändå var i Dalstorp. En placerade jag vid nya Dalshov,  och den andra i den gamla slalombacken, nedanför bronsåldersröset "Högarör". Det är verkligen ett häftigt ställe, och då tyckte jag att jag kunde förära cachen till två damer som fyller år på sin namnsdag, Ingadagen, den 25 okt.
Det är min geocachingvän, bloggvän, kollega samt min gamla, numera pensionerade lärarkollega.

Det blev ingen"fin" gömma, fick ta ett ställe där c:geo funkade att ge tillförlitliga koordinater, det gör den inte inne  i skogen. Så här i efterhand, så hade jag ju velat "ge" Inga något finare ..... men man tager vad man haver, speciellt som det mesta jag gör är ganska så snabbt påkommet.... ingen lång planering här inte....

Cachen skulle publiceras klockan nio i går, på Ingas födelsedag. Vilket den gjorde. Ungefär samtidigt publicerades cachen vid fotbollsplanen.
Några timmar senare fick jag meddelande att min geocachingvän Mia hade varit den som först hittat den enkla gömman vid Dalshov. Väntade bara på att jag skulle få meddelande om att hon hittat "Ingas födelsedagscache" också, men det  kom aldrig något sådant mail.
Senare på kvällen skrev Mia, via ett meddelande på FB, att hon sparade cachen så att Inga skulle hinna först. Vilken godhjärtad människa! Så hade jag aldrig tänkt....kanske för att jag inte ser det som viktigt att vara först.... eller/och så är det så att jag inte har social kompetens vad det gäller geocching (heller).

Jättegullligt av de Mia! Ska bli spännande att se om flera tänker så!

Onsdagar är långa dagar i skolan, men jag hann ändå med en promenad i den fina hösten, under det att skymningen sakta sänkte sig ner.

Igår- torsdag- var jag och Johanna i den gula affären. Vi brukar - en-två gånger per år -sammanstråla i Smålandsstenar, och sedan åka tillsammans till köpcentret. Vi åkte genom ett vackert höstlandskap, mycket gula blad kvar på träden, solen sken och gjorde allt till guld.
Guld har den täljt i massor, den som utvecklat "gulaaffärenkonceptet". Det var mycket bilar på parkeringen, men inte så trångt inne i affären.
Man hade byggt ut en hel del sedan senaste besöket, i våras. Oj, vad det finns mycket att handla.... och oj, vad mycket man plockar på sig. Fast jag tyckte nog inte att jag köpte något onödigt... schampo, balsam, rengöringsmedel, plastpåsar... det går åt, och nu har vi så det räcker ett tag. Köpte knappast några kläder alls, vi ska ju snart åka till London.... och där finns det så mycket kul att köpa i klädväg...

 Mötte en första för(bitter)smak av vintern på väg hem.Temperaturen höll sig alldeles omkring noll, så jag körde sakta ( kärringaktigt ... ?) på vägen hem. Vägbanan var blöt, men man kunde inte veta när det blev halt... för om det skulle frysa till på den blöta vägbanan, ja, då skulle det bli blixtrande halt.... I Smålandsstenar låg det ett tunt lager snö.... så även här hemma.

Frosten, vinden och nederbörden under kvällen och natten hade gjort den fina hösten till riktig tråkig gråhöst... de flesta färgerna försvann med den första frosten....

 Gick hem tidigt idag, bara en timme efter det att eleverna lämnat skolan för en veckas ledighet. Väskan var full med hemarbete för min del, tre olika arbeten som ska bedömas.... och jag HATAR att bedöma efter beygsskala A,C,E... för jag vet inte vad som är utmärkande för A resp. C. Att se att eleven har kommit till E-nivå, det tror jag att jag klarar ... och jag kan definitivt se att de kommit längre. Men om någon ska ha A, det klarar jag inte att avgöra...

Tog kameran med och gick framåt "byn". En stor förändring har skett, då man, efter att ha avverkat ett ganska stort område, kan se ända till Sannelund, från vår byväg. Det är tydligt att man ibland varken kan se skog eller annat, för att det står träd i vägen....

 Hade på stora objektivet, och fotade Sara och Felix på långt håll. En del säger att sådant här inte är tillåtet... medan det finns  de som uppmärksammas i kuturnyheterna på TV, för att man tagit bilder på människor i naturen. Det är inte lätt att veta vad som är OK, vad det gäller publicering.

Mina elever i sexan har kommit igång med sina bloggar i Webbstjärnan. Den grupp som håller på med nyhetsbloggen ( deras eget förslag) skickade mail till flera tidningar för att kolla om man kunde få tillåtelse att använda deras bilder.
En representant för den mest lokala tidningen ringde upp rektorn och var förgrymmad för att vi börjat utan att be om tillåtelse innan... och ville inte ge någon tillåtelse att publicera de tidningsfotografägda bilderna.

Nu  hade hon en idé till arbetssätt som var mycket bättre än den ursprungliga tanken, en idé att man kunde länka till olika nyheter och sedan kommentera dem på Webbstjärnebloggen.

Några tankar kom till mig med anledning av detta samtal:

• Varför ska de vara så noga med bildrättigheter... när bilderna väl finns i cyberrymden så är de ju ute...
• Pratar man inte alls om detta med rättigheter till bilder på högstadiet? Eleverna började sin blogg, med hjälp av en ung "bloggveterna" som går på högstadiet. ( Visst har jag ansvar... men hon påstod att det var OK att använda bilder om man angav källan. Jag blev villrådig.... )
• Vi har försökt använda Creative Commosmaterial, MEN där finns ju inte mycket... det är extremt svårsök och svårhittat. Mer hjälp med tillåtna bilder för skolan är ett behov och ett önskemål.

Hösten är geocachingtid, det är tydligt. Fick för några dagar sedan ett meddelande om att en erfaren burkletare misslyckats med att hitta de båda gömmor som finns inom 700 meters avstånd från vårt hus. Kollade om de fanns kvar... och det gjorde de. Men hinten "bakom den lilla rönnen" kan säkert vara svår att förstå, då den lilla rönnen i trädet, tappat alla sina karakteristiska blad.

Helgen lär gå fort den också, om allt går enligt planerna: Teater i Göteborg i morgon - Påklädaren -
( Wollter/von Brömssen på Stadsteatern) och mat på gourmetrestaurangen "Kometen" och sedan en kul födelsedagsfest  för Inga på Naturum, Store Mosse , på söndag.

Nästa vecka är eleverna lediga. Efter det att vi bestämt luciaprogrammet ( ja, det är dax nu) sista lektionen, så sprang de ut och ropade LOV!!!! på rena, rama studentviset.
Ja,de är värda lite ledigt, de har jobbat hårt, "min" toppenklass.

Förra året hade vi lärare en hel lovvecka, kommer ihåg hur GOTT det var. I år har vi två dagars lov....  det känns lite snålt. Hade varit bättre att jobba lite längre i sommar i stället....
Studiedagar är ändå lite annorlunda och mer vilsamma än "vanliga" veckor... man slipper tänka innan man är på plats... och man behöver inte vara på topp hela dagarna.
Så summasummarum... det kanske blir en rätt bra vecka ändå!

Fin Fänestadsfinal

Vi körde genom ett guldlandskap på vår väg till Hjälshammar, denna sista sommartidssöndag. Jag njöt av bilfärden, och hade svårt att se mig mätt på det otroligt vackra höstlandskapet. 

Det gäller verkligen att försöka bevara minnena, snart är det bara grått och dött i naturen... nästa gång som det blir bedövande vackert, det är i rimfrosttid.... bara det att det är ett vackerhetsfenomen som medför kyla...

Korna gick fridfullt betande mitt emot Johanna och Martins hus.....

....och i köket på detta hus, väntade en superb måltid, bestående av välsmakande  rotmos och en falukorv med äpplen, tomat och goda kryddor. ( Portionen är inte min, det är C-Es...vill bara tala om det... så ingen tror att jag är en SÅN storätare..... och jag hade förresten redan huggit in på min portion, när jag kom på att den inte bara var god, utan också så vacker, att den var värd att fotas)

 Målet för denna dag, det var att försöka hitta de cacher som återstod sedan det roliga Fänestadseventet för fyra veckor sedan. Vi gjorde ju ett gott arbete för två veckor sedan,Johanna, C-E och jag,  men vi  insåg då att vi behövde kalla in extra hjälp, för att klara de svåraste gömmorna.

Första stoppet gjordes dock vid Vandalorum. Jag har letat i stenmuren där två gånger tidigare,utan resultat,  men då jag läst hinten riktigt ordentligt, insåg jag att jag letat på fel sida av muren.  Johanna hittade lätt burken med assistans av sambon.

 Så bar det av till Fänestad. Kändes nästan som att komma hem, då vi parkerade bilen vid sommarhemmet.
Började vår vandring med c:geo, skolans dåliga gps, en kartutskrift, en hockeyklubba och åtta mer eller mindre friska ben och lika många ögon. ( Hockeyklubba? Jo, den kanske kunde komma till pass som en extra lång arm, tänkte M)
Vandringen  gick över stock och sten, över våtmark och hårdmark, över kvistar och rötter.... ja, det var en nyttig vandring för en gammal tant....
Med åtta ögon, så lyckades vi hitta de flesta gömmor ganska snabbt.

Denna bild blev suddig, kanske ett symptom på hur otäckt hög jag tyckte den var. Men Martin tog tre kliv och så var han uppe på cache-nivå. En cache för de modiga... och inte för sådana som är så höjdrädda som jag,  att de inte vågar kliva upp en halvmeter över marknivå....

"Ensamma trädet" hade en svårighet på fyra av fem. Nu var det Martin som var med för att klättra, men här såg det inte så farligt ut... det fanns ju hela tiden stamkontakt.

Efter promenaden i skogen, så kom vi ut på slätten, gamla madmarker skulle jag kalla det, öppna fält i anslutning till Storån.
Hittade en cache under en bro och beslöt oss för att följa ån och hämta även nästa Storåcache. 700 meter utmed ån, det är väl ingen match? C-E hämtade bilen för att möta upp när vi kom tillbaka.

 Nu hade vi varken räknat med elstängsel eller kreatur. Koskräcken vaknade när vi helt plötsligt stod öga mot öga med tjugotalet ungdjur. De  tyckte  att det var jätteroligt att det hände något i deras del av världen, och visade detta med glada skutt och försök till närkontakt.

 En ishockeyklubba är ett utmärkt hjälpmedel vid sådana här tillfällen. Vi kom lyckligen genom kreaturens betemark.  Med ett stängsel emellan, så ser de helt plötsligt mycket mindre skräckinjagande ut.
Och stadspojken Martin ska ha heder för att han räddade sin sambo, som är uppvuxen på landet, och hennes sjåpiga bondunge-mamma från ett mentalt sammanbrott.

Så gick vi vidare längs ån, för att hitta "En vid Storån". Att vi skulle gå samma väg tillbaka, det var otänkbart... men det skulle ju lösa sig ändå, det fanns andra vägar för C-E att möta upp på.

Stilla och vattensprängd flöt den lilla ån. Vi närmade oss gömman.... men fann, då det var 20 meter kvar, att de tjugo metrarna utgjordes av vatten. Trots att Martin var med som behjälplig för att komma åt svåra gömmor, så var det för mycket begärt att han skulle simma över ån. Vi fick lösa detta på ett annat sätt....

Vi fortsatte på en fin stig genom skogen och hittade en gömma som några danska geocachare lagt ut som tack för eventet.En mycket fin gest, som de ska ha stort tack för.

 I närheten av skräddarens något förfallna hus, hade C-E kört fram bilen.
Här fanns också en gömma, men den gick vi bet på.... dagens enda omöjliga gömma. Trots att fyra par ögon genomsökte huset både ut och invändigt, så fortsatte gömman att var en gömma.
Sån´t är livet för en geocachare...

 Dagens finaste gömma var - förstås- en cache av 1000sjöar.
Det var en mysteriecache och jag hade bara lagt in kooordinaterna i gpsen. Ledtråden hade jag i huvudet.... trodde jag. Något som var rest över stupade.....
Det fanns många stigar där gpsen nollade, men någon fin cachegömma kunde vi omöjligen se.
Kanske hade jag knappat in någon siffra fel...?

Jag hade gett upp och var på väg att återvända till C-E i bilen, ( Han hade gett upp hela letandet och lyssnade på fotboll.... tråkiga Elfsborg, varför kan ni inte vinna?) när Johanna och Martin ropade att de funnit det vi letade efter. Jag skyndade mig tillbaka, fick en stöt från ett rostigt ståltrådsstängsel... trodde inte att rost användes att föra srtöm i ... så dumt man tänker ... och kunde själv beskåda den kreative innovatörens verk.

 Solen kom fram under det att den var på väg mot sin nedgång. Vackert blev det, hela Fänestadsslätten blev guldfärgad. Hittade en gömma i en gammal lada...

... och så var vi äntligen på rätt sida än och kunde lätt plocka fram en petform ur en en.
Fick dagens vackraste foton på denna plats, det hade jag inte fått om vi gått på rätt sida floden ( f-låt ån) från början. Fast.... Storån... det är ju en stor å.... då är det ju inte fel att kalla den flod....

Dussinet fullt av cacher ville vi ha och det var bara Ingas ( forjois) multicache kvar att ta i Fänestad. Jag har inte tagit någon multicache tidigare, men det var en rolig upplevelse. Speciellt som koordinaterna bestod av träkulor i ett halsband.

Skymningen hade lagt sig då vi kom till final i Fänestad.... finalfotot kunde ha varit av bättre kvalitét... men nu blev det som det blev.

Jag tackar alla för tre roliga och rörelserika lördagar i Fänestad, Inga, Katrin, Fredrik, Ingemar, Stickan, Micke, Johanna, Martin och C-E.