Det lilla

Skymningen har sänkt sig och jag kan känna mig nöjd med vad jag hunnit med under den korta dagen. Tiotusenstegsgränsen är fixad med råge, bror och svägerska har varit på besök till lunch, lite tomtar och andra julgrejer har ställts på plats och den senaste veckans foton i lilla kameran är kollade och fixade.
Det lilla, vad det gäller julsaker är framplockat. Nästan bara tomtar med affektionsvärde har fått komma fram. Det räcker, så gott. Att det ligger många tråktomtar kvar i tomteförrådet, ja, det spelar ju ingen roll. Det är det lilla som gör det lite lagom juligt.

Det där med gran är bortvalt, för andra året i rad. Lite tråkigt, men det finns någon som tror att den inte tål gran, och då får tall vara ett bra alternativ. Plastgran, nä, det vill jag inte ha. Äkta vara och sådant som har ett känslomässigt värde, det är så jag vill ha det.

Tänker ofta på hur lite det ska behövs för att man ska känna sig glad, att man ska känna sig uppmuntrad, att man ska känna sig sedd.

Fick en klapp på axeln av en kille som jag inte har haft så mycket kontakt med på många år. " Hej Anna-Lena! " Så glad jag blev över ett glatt hej!

Så glad jag kände mig efter festen som jag skrev om i förra inlägget. Alla var glada, positiva och sociala, även den som jag varit så "rädd" för. Lite vänliga ord, ett vänligt bemötande, det är allt som behövs, för att man ska känna sig glad.

"Du gör ett bra jobb med X" sa en i elevvården. "Va", sa jag " vad menar du?". "Du pratar med X så att  X känner sig sedd och bekräftad".

Men snälla... är inte det så vi ska göra med alla våra elever?

Och som vi vuxna också ska göra i våra möten med varann.  Ett litet leende, en klapp på axeln, några vänliga ord.. det betyder så mycket. Jag tror inte att jag är ensam att känna så...

Lucia är över för den här gången. Som vanligt, så har jag helt otroligt bra elever, så att det blir riktigt bra framträdanden.
Det är så roligt att får höra att åhörarna gillar det de ser.. och framförallt det de hör.
En fin blombukett fick jag efter framträdandena på det stora företaget.
Visst blir man glad, när man får positiv respons.

Pepparkaksbak fick den här lille killen vara med om för första gången, i veckan. Synd att vi glömde ta med lilla kaveln. Men visst fixade han till några grisar och hästar, innan han tröttnade på kavel och mått och ägnade en halvtimme minst, åt att bereda en klutt deg på sitt eget sätt. Det är ofta det lilla som kan bli de bra "leksakerna"

Åka fram och tillbaka till Malmö över dagen ? Det gör man så gärna för att träffa den här lilla glädjespridaren.
Man behöver inte träffas så länge, det är den lilla mysiga stunden tillsammans som är så viktig.

Många gånger tänker vi att det ska vara så stort, så märkvärdigt. I min värld så är det det lilla positiva, det lilla glädjegörande, det lilla bekräftande, som är det absolut värdefulla.

Vecka 48

Vecka 48, då är det mörkt i vår del av världen.
Skrev i  "Veckans fråga" till eleverna och undrade hur man skulle kunna muntra upp sig under denna trista mörka  tid.
"Hoppa i en lövhög" var ett förslag.

Nu tycks alla lövhögar vara på väg att förvandlas till jord, de är hala, mjuka och blöta. Det där härliga prasslet och rasslet som hörs då man hoppar... eller går... i torrt löv, det hörs inte lägre.

Så riktigt så enkelt är det inte att bli upprymd genom hoppande i lövhög, är det inte. Men förslaget var klart upprymmande.

Kylan kom och kylan gick i vecka 48.
De frostbitande temperaturerna lämnade efter sig en grusväg täckt av glansis.
Trots insats av grusbil, så var blev gårdagens eftermiddagspromenad - MED broddkängor på -  en spänd historia.
Den slutade dock lyckligt, även för C-E som inte tog det säkra före det absolut mer osäkra, och nöjde sig med vanlig kängor.

Skolvecka 48 har kommit och gått. I ett rasande tempo.
Nationella pratproven är genomförda. Hu, vilken massa extra tid det tar! Det är dock väldigt intressant att ta del av elevernas förmågor i de olika ämnena.

Elevarbetena med de egna intressena, har blivit över all förväntan bra.
Ibland/Ofta känns det som man är som bäst i sin lärargärning, nu när bäst före datumet i den gärningen är passerad.

Luciaövningarna går framåt.
Jodå, det blir jättebra i år också, trots att solisterna inte är av riktigt samma höga klass som under närmast föregående åren.
Men man kan sjunga duett... och då blir det bra. Stämsången fungerar ovanligt bra! Vi är många som är "gjorda" för körsång, de som klarar av att framföra ett solo, de är få.

Julmarknad på Torpa har stått på programmet idag.
Massor av folk, lite lagom handlat.
De mesta blev handlat på Hofsnäs, i deras hemslöjdsstuga och i deras "matbod".

Dagens promenad, då kameran fick en chans att se dagens ljus, det blev "mellanrundan" Vid Hofsnäs, Åh, vad jag gillar denna plats. Hoppas att nästa promenad i det vackra området, kan förläggas till blåsippetid.

Känner mig lite ( ganska så) orolig inför kvällens begivenhet, vilken startar om en och en halv timme. Ett stort kalas i C-Es barndomshus, alldeles för mycket folk för att jag ska känna mig bekväm, även om den stora obekvämheten är att människan som avskyr mig över allt annat, också kommer att befinna sig där. Jag förstår inte hur man kan hata någon ( mig) i femton år......Så ond är jag inte, så illa har jag inte burit mig åt.... och just nu förstår jag ingenting, det har ju funnits gånger då vi kunnat prata något.... men senaste gången så funkade inte det.... och jag fattar ingenting. Borde förstås inte bry mig, men tycker att det är väldigt läskigt att befinna mig i samma hus som hon.
'
Nu glömmer vi det jobbiga, och avslutar med höjdpunkten i vecka 48, årets höjdpunkt, absolut:

Karl-Petter  Friberg kom till världen i måndags morse.  Han har redan en plats i mitt hjärta.  Mormodern är så glad och tacksam för den fine pojken, precis som hon är för sina andra båda små.
Sammanfattningsvis: Trots mörker och hala vägar.... så var vecka 48 2018 en av de bästa veckorna i denna tantens 65 åriga liv.