Höstlov

Höstlov. För alla Sveriges elever. Tror jag. Alltid denna vecka. Tror jag också. Vecka 44. Veckan som slutar med allahelgonahelg, veckan där den gamla irländska skördehögtiden halloween har sin dag, den 31 oktober.

Hur stor halloween är i Sverige, det har jag ingen uppfattning om. Men pumpförsäljningen  når sannolikt sin höjdpunkt. Ser på sociala medier att man i en del skolor uppmärksammar Halloween genom diverse upptåg, dagen  innan höstlovet.
För egen del så tycker jag 1. Begär aldrig att eleverna ska komma utspökade i specialköpta/sydda dräkter 2. Att man skulle uppmärksamma Allahelgonahelgen lika mycket (eller mer) istället.

Men vad en gammal lärarinna tycker,det spelar nog ingen roll.

I vår skola uppmärksamamde vi vare sig FN-dag, Halloween eller allahelgonahelg. Det var Grön Flagg-redovisning som tog upp mest tid för fyr-femmorna. Eleverna gjorde den jättebra!

Hur det är med höstlov för lärare, det är olika i  kommun för kommun. Under alla mina år i skolan, så tror jag bara att jag varit ledig hela veckan en enda gång, Det var för bara några år sedan.  Normalt brukar vi jobba måndag och tisdag och sedan kunna ta ut komptid på onsdagen.  Torsdag - fredag är vi lediga, och så har det alltid varit.
Detta år så ligger det en "måstedag" på onsdag. Konstigt tänkt.
Morgondagen kan man "kompa" ut om man vill.  Vill eller kan man inte, så  får man ägna sig åt egen planering. Vilket jag tänker göra. Har en lista på bordet i skolan som ska åtgärdas. Inte använder jag injobbad tid för att ta ledigt från något som jag annars måste göra på ledig tid.....

Känns ändå som lite lov att vara ledig från elever....man har inte planeringstänket i huvudet.... "Vad ska jag göra i morgon?" slipper man tänka på under dessa tre s.k. kompetensutvecklingsdagar.

Helgen har gått fort. När man har kul, så går tiden extra snabbt.
I fredags åkte vi iväg till Ulås, på tidig eftermiddag.
Mamman skulle åka och titta på Sverigeeliten av hästhoppare. Mormor och morfar skulle vara barnvakt till niomånaderskillen, då pappan hade fullt upp med att ta hand om människor som behövde hans hjälp på sjukhuset.

Det är alltid lika kul att umgås med charmtrollet. Idag är det, som sagt, nio månader sedan han kom till världen. Tiden har gått fort, utvecklingen ändå snabbare.

Att morfar är favoriten, det får jag tåla. Han är ju nästan inneboende i det fribergska hemmet. Träffar Konrad varje vecka. Sedan är morfar extremt bra med småbarn också. Inte konstigt att Konrad gillar att vara med honom.
Jag njuter av att se den lille killens interaktioner, med alla omkring sej. Gladare babis än Konrad, det får man leta efter.
Denna helgen blev det övernattning i Ulås, även för mig. Glädjegörande att träffa både dotter och dotterson!
På torsdag så ska jag förhoppningsvis träffa dotter och dotterdotter i Malmö. Ser verkligen fram emot detta!

Vad gör man en kall och blåsig söndag, som innehåller en sparad timme? En timme som man måste kompa ut denna dag vare sig man vill eller ej.
Lite geocaching kanske?
Kollade lite random på rundor inom rimligt köravstånd.
Fann en alldeles ny, nordost om Falköping, i Häggum.

Kommer ihåg att man pratade om uranbrytnig i Ranstad på sextio/sjuttitalet. Man ifrågasatte hälso/miljöriskerna med verksamheten. Man utvann 215 ton uran ur alunskiffret i början på 60-talet.
Uranfyndigheten lär vara den största i Europa. Arbetet avbröts i början av 80-talet och några år senare, så gjorde man en återställning av området.

Nu fanns det en sjö i det gamla alunskiffer/uran-dagbrottet. Tranbärssjön. Fem och en halv kilometers lätt promenad, Intressant att komma till denna plats, tyckte jag. Lite av historiens vingslag...

Sjön ska vara badbar, påstås det. Tveksamt om jag skulle hoppa i. Idag var det dock inget alternativ.

Kallt var det, speciellt i vindbyarna. Solen värmde en del, men på sina ställen vann vinden över solen.

Bara att vänja sig vid den kalla årstiden, mössa, vantar och vinterjacka på.... så ska det nog gå bra, även denna senhöst och vinter.

Vi gick på igenvuxna vägar, som en gång varit vägar i gruvområdet. Trafikmärken, på flera otillgängliga platser, var de enda synliga spåren av det som en gång funnits.

Några enstaka guldskimrande björkar fanns kvar. Vackert mot den blå himlen. I Falköpingstrakten finns det flera platåberg än de vi, som gick i skolan på 60-talet, fick lära oss i skolan.  Brunnhemsberget syns i bakgrunden, och där finns det massor av cacher, utlagd av samme man som gjort denna runda, Paparundan. 

Har med mig ett fint minne från en geocachingpromenad på andra sidan berget. Det var när Inga och jag gick längs Faledreven tillsammans med Birgitta och Cathrine. Det var i juni 2015. 

Inga skulle fyllt 65 i veckan som gick, om hon fått vara kvar i livet. Jag saknar henne.

Sammanlagt 22 cacher fanns det längs rundan. Inte långt mellan varje alltså.
Dessutom fanns det en burk från 2005. Tycker att det är så roligt med dessa gamla gömmor. 2005 hade jag inte hört talas om geocaching. Det var först fyra år senare som Inga lockade med mig in i den roliga fritidsysselsättningen.
Har haft som mål att hitta en burk om dagen under flera år. Detta år drog jag ner målet till 100. Dels beroende på att besök hos små babisar lockar mer än burklet, dels beroende på att vi letat upp det mesta av intresse i närområdet.  Det måste bli lite längre resor fö att hitta roliga rundor. Att geocaacha från bil, det är inget för mig/oss.
Med två månader kvar av året, så har vi nu höjt årsmålet till 250 cacher. Dit är det bara 13, så det ska nog funka. Gör det inte det... så spelar det ju ingen roll.

Slutgömman låg med mycket vatten omkring. Återställningsarbetet av det forna gruvområdet har lyckats alldeles utmärkt. Det var fina omgivningar hela vägen.

Rundan var också rolig att gå. 

Hoppas att alla elever får ett bra höstlov och trotsar den kalla vinden för lite uterörelse.  Kanske hinner jag med en liten promenad i morrn också, för längre än till klockan tre  ska jag säkert inte behöva jobba. På höstlovet, så är arbetsdagarna bara 7 timmar nämligen.

Flashbacks

Det har blivit en del sådana, under veckan. Flashbacks, alltså.
Det är rätt fantastiskt vad facebook kan återkomma. Och vad det kan påverka.
Metoo-kampanjen tog oss alla med storm.
Fick mig att flashbacka till barndomen och ungdomen, och komma ihåg vilka friheter en del pojkar tog sig. Ofredande, absolut. Och jag fattade inte varför man "tafsade" på tjocka Anna-Lena, och inte på det snygga tjejerna. Det gör jag f.ö. fortfarade inte.

Det är som sagt otroligt vad FB kan påverka. På gott och ont. Naturligtvis, självklart;  mäns maktutövande,  brist på respekt, kvinnoförnedrande synsätt, det förtjänar absolut att komma upp i ljuset och att stanna där. Men jag tycker inte om att vissa män blir mer uthängda än andra, som de mediapersoner som just nu blir grillade i tidningar och t.o.m i tv. Det finns många lika stora "skitar" som dem, "skitar" som  inte alls behöver stå till svars för vad de gjort,
Nä, man måste vara lite rädd om alla, t.o,m om mansgrisar!

Besökte Backgården idag.
Har inte varit i Rångedala sedan tidigt i somras.
Skylten till Backgården har försetts med patina.
Skylten sattes upp ganska så långt efter att jag lämnat hemmets härd.
Inte konstigt att man själv också är är utsatt för samma nedbrytande patinaliknande företeelse. Lite fint kan det också vara... om man tänker positivt.

Det blev en långpromenad i hemtrakterna idag.
Över Viskan, in i Tärby socken, förbi Kullen, Ön, Tomten och tillbaka till Finnekumla by, med avslutning i den sugande backen upp emot Backgården.
Det blir ju ofta flashback efter flashback, då man går i samma spår som i sin barndom/ungdom.

Med ett undantag i tänket kring spåren;  När jag var barn/ung, så var aldrig promenaden 6-7 km lång... nä, den inskränkte sig till högst halva sträckan, och då var den LÅNG!

Tur att man blivit betydligt mera "hurtig" med åren....

Vid Tomten, träffade vi ägare till hästarna, som jag tagit så många bilder på, under alla promenaderna i Finnekumla med omnejd.
Vi kom att tala om mannen som bodde i hans hus tidigare. Tage. Tage var ungkarl. Vad han försöjde sig på, det vet jag inte. Kanske räckte inkomsterna från mjölken, från hans fyra-fem kor, till hans behov?

Min starkate flashback till Tage, det har inte ett dugg med hans person att göra.

Bakom hans ladugård fanns/finns en naturlig källa. I den källan kylde mor och far mjölkflaskorna, då de hade sina kor på maderna, alldeles bredvid Tomten. Kvällsmjölkens tjugoliters ( ?) flaskor stod i den kylade källan, tills nästa morgon, då de tillsammans med morgonmjölken forslades till mjölkbordet två kilometer därifrån.
Där hämtades flaskorna av mjölkbilen. Senare samma dag kördes flaskorna tillbaka till samma ställe, efter det att mjölken tagits hand om på mjölkcentralen i Borås.
Det var andra tider det..... Mjölkflaskorna ersattes ganska snart av kyltank i ett nybyggt mjölkrum...det var väl inte alltid toppkvalitét på flaskmjölken....

Hann faktiskt med lite geocaching idag också. Oplanerad.  Annki ringde, när vi nästan var framme i Rångedala, och informerade om att hon och Roger inte var hemma ännu på en timme, men att hon gärna ville gå med på den planerade långpromenaden.
Då kan vi väl leta upp några cacher i närheten, tyckte jag.
Vi tog vägen mot Varnum, och letade upp några enkla cacher där.

Det blev en resa längs vägen till simskolan i Marsjön. Från sju års ålder till (tror jag) 12 års ålder... från sommarlovet i ettan och genom hela skoltiden i Rångedala....cyklade den rultiga tjejen 5-6 kilometer, för att sedan simträna/ta simmärken i kallt hummusfärgat sjövatten.
Man gjorde så på sextiotalet.... barnen fick fixa en hel del på egen hand... det fanns ju inga föräldrar som hade tid att skjutsa sina barn mitt i höskörden. Knappast någon annan gång heller, det fick vara riktigt kallt och vinter för att man skulle köras med bil. Cykel var det naturliga färdmedlet.

Efter nästan 1,5 -2 kilometer på min väg till simskolan, så anslöt flera barn till den cyklande gruppen med  målet Marsjön. Det var Bengt, Ing-Britt, Lars, Lena, Britt... och sannolikt några jag inte kommer ihåg....
Simma lärde vi oss ! Kul hade vi! Kallt var det ibland, men det var säkert bara nyttigt!

Man har mycket att flasha back till, när man snart är 64. Även om livet går fort fram, så har man hunnit med en hel del. Häftigt när man får stimulin, som gör att hjärnan sätter igång att leta upp gamla minnen.

Det är alltid lika roligt att komma tillbaka till det gamla hemmet.

Något som jag inte ser fram emot, det är att bli gammal och behöva hamna på "hemmet". Eller ännu värre inte få plats på "hemmet", fast jag skulle behöva.

Det gäller att njuta av livet som det är nu. Vid 64 ( minus en månad) så är det oförskämt bra.

Skillnad

Visst är det skillnad på att tillbringa en helg i Ulås, jämfört med att tillbringa helgen hemma.
Tiden går så otroligt fort när man får spendera dagarna med ett ständigt leende charmtroll.
Hade plockat med mig såväl dator som bok, tidning och stickning för de två barnvaktsdagarna hos Konrad.
Inget blev använt! Det var ju mycket roligare att umgås med den tjattrande, ständigt i rörelse lille killen.
Skillnad mot när vi åkte till Hjälshammar för att vara hästvaktare. Då hann man både sticka, läsa .... och åka på geocache-eftersök.
Inget att stå efter, jämfört en helg med Konrad!

Sådan skillnad det är för föräldrar att åka iväg från sina barn, jämfört med förr i tiden.
Hela tiden möjlighet till uppkoppling, bilder och videos skickades med ojämna mellanrum, till lite Konradsaknande mamma och pappa.
Annat var det när man var tvungen att söka upp en telefonkiosk för att kolla att allt var bra där hemma.....

Skillnad är det också på både babykläder och på blöjor, jämfört med när Konrads mamma och moster var små. Då fanns det inga smarta bodies, med knäppning i grenen. Suverän babyklädsutveckling, tycker jag. Liksom "allt i ett "-blöjorna, som knappt känns blöta, fast de är "välkissade".   Undrar vad som kommer härnäst.... känns som om man nått tilll idealet, vad det gäller babykläder/ blöjor...

Höstfärger inramade den numera välbekanta sjövyn, på  lagom promenadavstånd från Konrads hus.
Skillnad mot de övriga årstidernas vyer, ja, nu har vi faktiskt sett dem alla. Skulle tro att det var december första gången som Johanna tog med oss genom gårdens ägor, ner till Hindsen.

Bokskogen liknar inte något annan skog.  Här finns fortfarande mycket löv kvar,  även om det börjar gulna även här.
Det var  galet gult i naturen idag.... om ett par veckor, så står alla träden kala. Känns ändå som om det är en ganska lång höst i år, jämfört med många andra höstar.... Kanske är det bara en känsla...

Det är skillnad på kostall och kostall. För detta kan man väl knappast kalla ladugård? Det var ett förskräckligt råmande av skilda stämmor, under det att vi passerade på dagens långpromenad i härliga höstvädret.

Läste i veckan att  kompaktkamerans tid är ute. Därför tog jag med den snart tio år gamla systemkameran under helgen, Visst är det skillnad på bilderna man tar med den.... jämfört med de välanvända mindre kamerorna....

Peaks

Idag var denna tanten på vårt landskaps topp. On the peak of Västergötland.
Femton meter högre än Ålleberg, med sin fina utsikt.... 53 meter högre än Isaberg i Småland, 18 meter högre än Taberg. Två toppar med otroligt vackra utsiktsplatser.

Galtåsens högsta punkt ligger mellan åkermark och skogsmark, Några kor syntes beta en bit bort, och lyfte man blicken något, så såg man flera röda hus.

Vägen upp till toppen var behagligt sluttande. En topp som de allra flesta klarar att ta sig upp till, utan större ansträngning.

En fullt synlig plastpåse, innehållande ytterligare en plastpåse med en plastburk, innehållade en loggbok, fanns på toppen. En cache som gömdes, utan att egentligen vara gömd, redan 2008.

Lite toppnotering på den gömmans ålder, faktiskt!

Två peaks stack upp ur  Åsundens  vatten vid Marbäcks badplats.
Där fanns en liten lagom runda på... tja... en dryg kilometer och fyra cacher.

En vackerhetsplats i hösttid. En fin promenad på smala delvis steniga stigar, därute på näset.

En ganska så kylslagen dag har det varit. Man/jag har inte vant mig vid ensiffriga plusgrader ännu. För, trots att sommaren har varit lite halvtaskig, så har det varit ganska behaglig temperatur. Tror att det bara var en vecka sedan jag använde "knäbyxorna"... 
Men man får allt börja vänja sig vid kyla snart,.... ingen peak direkt!

Att komma ut och leta lite burkar, kändes toppen.

Målet för dagens tripp var dock detta ställe, Källebacken.

C-Es syster berättade att hon varit där för någon vecka sedan. 

"Källebacken" vad är det? undrade jag. Hade inte hört talas om stället.

Källebacken är ett helt obeskrivligt fikaställe, i den här ladugården.

Går inte att beskriva, måste upplevas. Rekommenderar  verkligen ett besök i det som både var café och butik... och där man kunde köpa med sig nästan allt som fanns i lokalen.

C-E nöjde sig med att beställa "dagens macka", medan jag slog till på stort och beställde en bit pecannötspaj. En absolut peak, vad det gäller goda kalorier. 

Ja, det var verkligen ett toppenställe!

Efter ett besök på Västergötlands peak, så blev d et klunch på ett annat toppenställe, Hofsnäs herrgård.

Deras fiskgryta är nog den godaste fiskgrytan jag vet.

Mycket folk var det på Hofsnäs, precis som det brukar vara. Inte så många ute i snålblåsten på de fina promenadstråken dock. Vi tog den kortaste rundan ... lite av de vackra omgivningarna vill man ju se.

Veckan rusade iväg. Tror att de största peaksen var träningstillfällena.... jag mår så bra av dem, liksom av promenaderna.  Torsdagens seneftermiddagspromenad, bjöd på helt underbart höstväder.

Hos Roger och Helena bjöds det på oktoberfest i går kväll. Gulaschsoppa och olika ölsorter... samt trevlig samvaro med de mesta grannarna. Det är inte ofta man ses numera. Kul när det blir av.

Veckans högsta, mesta peak, det var dessa bilder.
Döttrarna med varandras babisar...

... och med sina egna.

Inte hade man ens kunnat drömma om att få två  små ögonstenar, födda med mindre än åtta månaders mellanrum.  Bilderna har Martin tagit, då han och Johanna och Konrad var på besök i Malmö i fredags.  

Toppar och dalar, det är väl det som är livet. Mina senaste toppar har jag nått oförskämt enkelt.

Föredöme

Visst var hon ett föredöme, Inga. Ett föredöme på så många olika sätt.
Det var  nog inte förrän igår, under den fina avskeds och minneshögtiden, som jag riktigt insåg vilken unik vän, jag hade förmånen att ha under mer än åtta år.

Vännen Inga fann jag via nätet. Vi bloggade båda. Började kommentera varandras inlägg.
Vi fann snart varann även i det verkliga livet. Samt fortsatte att "umgås" även via blogg och facebook. Jag saknar verkligen hennes kommentarer på blogginläggen.
Ibland var de korta, ibland långa. Det hände att hon inte kommenterade alls, och då förstod jag att jag hade skrivit något ovanligt dumt i inlägget.

Geocachingen förde oss också samman. Hon var förstås bättre än jag,  på det mesta vad det gäller den sysslan, både på att gömma och på att leta... för att inte tala om hennes förmåga att hitta på och att lösa mysteriecacher.

Det hände allt att jag var lite avundsjuk på hennes förmåga att hitta cacher och över uthålligheten att leta upp många cacher/ att vara ute ofta och geocacha. Det var verkliga högtidsstunder då vi gjorde gemensamma geocachingturer, Inga och jag, eller Inga, Katrin och jag.

Den första gången som jag var hemma hos Inga, så hade ingen av oss kommit i kontakt med det där med att leta burkar. Den gången, 2010, så var det tillverkning av  krukor i cement som gällde.
Jag har fortfarande kvar ett antal av de krukor från den gången.

Inte blev de så fina som Ingas krukor, men de har varit hållbara, precis som vår vänskap blev.

Det blev en lång härlig eftermiddag hos Inga i Rannäs. Hennes kollega Marita följde med på en tur till Slättö Sand, en plats som Inga gärna ville visa.
Jag vet att det finns några cacher i det området, som jag fortfarande inte loggat. Hoppas att de finns kvar, så att jag kan återvända till denna speciella plats....

Två år senare, så hade geocachingen blivit en del av våra liv. En ny vän hade jag fått genom Inga, nämligen Katrin.
Under två dagar så letade vi geocacher i Halmstad och Varberg.

Inga hade med sig all utrustning som behövdes. Jag, som nyss köpt min första gps, fick lära mig massor om hur sådana fungerar och hur man kan fylla dem med data .

Det var en av alla härliga utflykter som vi gjorde tillsammans, vi tre "tjejer".

Ibland var det bara jag och Inga. Det gick lika bra det.
Oftast körde jag bilen, och hon kollade koordinaterna.

Inga var som sagt ett stort föredöme, i det allra mesta. Kanske var hon det även som bilförare... men .. nu ska jag bekänna något... det är bara enstaka gånger som hon har haft hand om  bilkörningen, under våra utflykter. De gångerna var jag lite rädd..... Inga körde som en biltjuv... tyckte jag...men sannolikt var det hennes erfarenhet som motorcykelförare som gjorde att hon både behärskade att köra snabbt och med ( som jag tyckte) lite snäva marginaler...
Jag som är feg... förstås!

Skulle jag ge Inga ett epitet, så skulle det vara modig, oförskräckt.
Hon klättrade upp i träd och på stora stenar, medan jag helst höll mig kvar med 100 % markkontakt.
Ändå skrev hon mitt namn i loggboken! För jag kanske hade vågat gå upp om hon inte varit med...Fast å andra sidan, om hon inte varit med, så hade jag aldrig kommit ut på dessa roliga resor.

Denna cachen fick inte min logga. Hit hade jag aldrig klättrat upp. Någon halländsk geocachare, som hon träffat på ett event, hade bett henne kolla cachen i en hög stolpe vid GeKås. Tio meter ( kändes så iallafall) klättrade hon upp, först en gång, för att konstatera att där fanns inget PET-rör, och så en gång till för att lägga dit ett nytt.
Medan jag höll andan!

Event, det måste Inga nästan varit svensk mästare på att genomföra.
Det första eventet, för fem år sedan ganska exakt, det var i Fänestad. Hennes/våra vänner Katrin, Fredrik, Stickan och Ingemar var också djupt involverade i att utforma eventet till det bästa jag någonsin varit på. En fantastisk plats, helt fantastiska gömmor, en plats dit jag, Johanna, C-E och Martin återkom till ett par gånger.

Eventet på bilden, det är från Hökensås.
Inga undrade om jag ville åka med på en geocachingtrip till Hökensås. Det var i juni 2015. Hon planerade att övernatta i campingstugan, i den västgötska "vildmarken" under två nätter. Jag hade bara tillfälle att vara med under två av de tre dagarna.

Ett event ville hon ordna, och hade bilen full med grillgrejer... samt en banderoll för geocaching Finnveden. Mycket folk blev det... Inga var förstås i centrum.

Nästa dag, blev en härlig dag, i sällskap med Birgitta och Chatrine.

En dag då vi vandrade långt, vilade, njöt av naturen och samtalade om livet.
Så mycket roligt jag haft ihop med Inga!

På många sätt var vi olika. Hon var den smarta, den lite tystlåtna, den inlyssnande, den uthålliga, den modiga.
Jag var/är den halvsmarta, den som pratar alldeles alldeles för mycket utan att tänka först, den som hör men inte lyssnar, den som tröttnar och ger upp, den fega.
En sak hade vi gemensamt- intresset för och  kärleken till naturen.
Samt det gemensamma intresset skola....

I Falbygden, i midsommartid, så är naturen helt otroligt vacker!

Några dagar före jul, fjärde söndagen i advent, 2015, så tog Inga med familjen Larsson-Friberg samt vår vän Ingemar ( 1000 sjöar) på ett äventyr utöver det vanliga. Vi åkte till ett nedlagt nöjesfält, utanför Varberg, och där lotsade hon oss från den ena svårigheten till den andra, för att vi skulle kunna skriva våra namn i loggboken efter en supersvår ( var det 5/5 ?) multicache.
Det behövdes vadarbyxor, USB-lampa, olika koder, oförskräckthet och smarthet.

Jag tittade mest på..... men  upp hos Himlegubben på toppen, där var jag allt.

Mellandagsevent har Inga bjudit in till, vid ( tror jag) fyra tillfällen.

Vid detta event, efter julen 2015, så klagade hon på att hon hade ont i ryggen.

Men det skulle säkert gå bort, det var hon säker på. Vi andra, som fått veta att hon bar på en latent blodcancer, blev oroliga.

Vid pizzaeventet i mars, så fick Katrin ta över, för då var Inga inlagd på sjukhus för att påbörja behandlingen för sin sjukdom.

Nog trodde vi alla att, om den inte helt skulle kunna botas, så skulle kunna behandlas så att hon skulle kunna få ett bra och ganska normalt liv, länge ännu.

Så blev det inte. Tyvärr!
Sjukdomen var starkare än den starka Inga.

Flera geocachingturer blev det även under den långa sjukdomstiden. Resorna gick till Vrigstad, där finns det många cacher, som man lätt kan nå med bil.

Inga var lika ivrig som alltid, att hitta lådorna, den sista gången vi var ute, en av junis sista dagar..  Som vanligt, när vi var ute tillsammans, så var jag mest statist ... och chaufför.

Inga, var som jag framhåller i rubriken, ett föredöme för alla oss som lever på jorden.
Hon verkade i det tysta, utan att förhäva sig.
Hon var kunnig i det allra mesta. ( Kanske med undantag av sportens värld... men är man inte intresserad så....)
Hon var både praktiker och teoretiker. Hon var särdeles fingerfärdig och kunde göra fina saker genom handarbete och pyssel.
Dessutom var hon musikalisk och språkbegåvad. Hon utövade musik, hon skrev dikter och intressanta och tänkvärda kåserier i sina blogginlägg.
Hon hade sinne för det vackra, och var en superbra fotograf. ( Ok, hon "misslyckades" med några bilder på mig då, men det berodde inte på henne som fotograf... )

Hon lyssnade först, tänkte efter och uttalade sig sedan. Kloka uttalanden, lösningar.
Inga tycktes vara konfliktlös och fri från avundsjuka.
Hon hade en djup kristen tro, en tro som gav henne mycket av sin trygghet... och kanske sitt mod. Hon försökte aldrig "pådyvla" oss denna tro, utan var som en "vanlig" människa.... ja, utom att hon var extra föredömlig, då.

Jag saknar Inga väldigt mycket. Jag hade velat ha henne kvar som "bloggbästis" och som geocachingkompis... och som vän. Jag önskar att hon skrivit boken om hur man möter motgång på motgång i livet, utan att ge upp. Hur man lär sig uppskatta det lilla i livet, att se det positiva i allt. Många av oss hade behövt ha den som livshandbok.

Vi har olika tro. Jag tror på att själen lever vidare. Kanske vandrar Ingas goda själ omkring i världen och gör gott, kanske finns den på en plats där hon får leva ett liv i fullkomlighet. I imago. Ingen vet. Jag vet bara att jag saknar Inga, och kommer att minnas henne under den tid jag har kvar att gå på jorden. Jag tror att hon gjorde mig till en lite bättre människa.