Halloween

 

- Vad firar vi för speciell dag till helgen, den 25 oktober, frågade jag 4-5orna under senaste musiklektionen, förra torsdagen. 

- Halloween, svarade eleverna enhälligt. 

Det var ju inte det svar jag tänkt mig, jag ville ju ha svaret FN-dagen, och barnens storvulna drömmar om fred på jorden.... vilket naturligtvis skulle mynna ut i att vi sjöng några fredssånger. 

Nu hann vi bara " I natt jag drömde", för eleverna vill prata mer om Halloween. De tittade storögt, och väldigt tvivlande på mig, då jag sa att jag inte firar Halloween.

- Har du inte ens en pumpa, frågade någon. - Neej, inte ens en pumpa finns på vår veranda... eller i vårt hus.

 Nä, Halloween är inte min grej. Överhuvudtaget så är jag ingen högtidsmänniska. Men lite pynt och lite extra mat, det blir det ju ändå både till jul och påsk. Min favorit-"högtid", det är absolut första advent. Det blir så mysigt och ombonat i huset då man tänder elljustakar och stjärnor och  då man tar fram röda dukar och sätter upp röda gardiner i köket....

Halloween träffade jag på först på nittiotalet. Vi åkte ofta till London på höstlovet, och det var där jag först såg de utspökade ungdomarna och de spökdekorerade pubarna. Något år senare kom det till Sverige. Men inte till vårt hus... 

Det är naturligtvis upp till var och en om man vill anamma den irländska skördefesten eller ej. En del gillar att fira och så ska man få göra det. Även om det blir lite dåligt med fester detta år.

Men en sak irriterar mig storligen, och det är när man i skolor och förskolor ska ha halloweenfest och skickar ut information om att barnen gärna får komma utklädda. Fast det är frivilligt, förstås.

Det är inte ett dugg frivilligt! Tänk det barn som inte klär ut sig, då alla andra gör det. Fy tusan, vad det känns i den lilla kroppen. Utanförskap så det smäller om det.

Alltså betyder "klä ut sig om man vill" att föräldrar måste fixa eller köpa spökdräkt, vad man än tycker om det.

Riktigt tokigt.... med tanke på att vi exempelvis har luciatåg i skolan, och då har vi utrustning, för alla som vill vara med. Ja, inte för alla tomtar, men där "kräver" vi bara en luva... och det har de 

flesta hemma....

Så nej tack till Halloween!

Detta år sammanfaller ju Halloween med Alla helgons dag. 

Jag är lite dålig på att uppmärksamma minneshelgen också, men detta år skärpte jag till mig.

Fixade lite gravutsmyckningsgrejer och åkte till barndomshemmet, till barndomskyrkan i Rångedala.

Tittade till såväl mor och fars grav, som mormors och morfars och farmors och farfars. 

Alla tre gravarna ligger bara några steg i från varann på den stora kyrkogården. 

Farmors och farfars grav skulle behövas göras något åt. Buxbomen har vuxit sig för stor och skymmer de osynliga bokstäverna, dom som verkligen behöver målas i.  Mormor och morfar hade bara en dotter, så den graven är betydligt bättre skött, framförallt av min bror än farmors och farfars grav där sju barnbarn och en svärdotter borde ta större ansvar.  

Jaja, jag får måla i  bokstäverna till våren. Gjorde det på mormors och morfars grav för några år sedan, men det behövs också bättras på.

Åkte till barndomshemmet och fick en fin promenad med eftermiddagslediga svägerskan. 

Gick en ganska utmanande runda, såg på aktivitetsklockan, att vi gått 100 höjdmeter uppåt under den dryga halvmilslånga promenaden.

I värsta branten var det gott att pausa och ta några bilder på får och lamm.

Ett enda annorlunda får i den lilla flocken. Ser ut att trivas bra där. Får är inte så fårskalliga som  många av oss  människor och utesluter den som är annorlunda.....

Det har varit en fin lovvecka. Rätt häftigt, att jag som är endagsjobbare, fortfarande känner lovkänslan.

Nästa vecka lär bli jobbvecka till stor del. En kollega har åkt på covid, så jag får vikariera. Och så måste vi göra klart sista talet inför sista tv-inspelningen på torsdag. 

Mörkret faller över Halloweeneftermiddagen. Skönt att det är "Bus och Godis"-förbud i år.... Faaast...nä... hit brukar inga tiggare ändå hitta... och tur är det för dom... barn brukar inte gilla mörk choklad, och det är det godiset som vi skulle kunna bjuda på.

Upphittad

 Sagoskogen, alltså.

I den här skogen kan man förvänta sig vad som helst. Riddare på vita hästar, prinsessor med lingult hår... men knappast några häxor eller troll. Det är en snäll skog.

Till och med vägen är belagd med guld!

Det blev två mormorsdagar denna vecka. K-P var snuvig sedan i söndags, och behövde stanna hemma från "dagis" ytterligare en dag. Lite kul att få vara ensam med den lille killen en stor del av dagen. Fast om jag trodde att det skulle bli några lugna timmar, så hade jag fel... Två år gammal  (snart) så är man full av energi och upptåg som man gärna vill att "momo" ska  hänga med på.

Iallafall, så gav dagarna mig ytterligare möjlighet att uppleva den mest sagolika skog jag vet, bokskogen.

Lite av sagohus.... och speciellt med höstfärger.

Idag har jag fått lite färg i håret. Ja, inte blått och grönt, som Konrad snart 4, föreslog, utan bruna slingor. Trivdes ganska bra även med det gråa som börjat göra sig mer och mer gällande, men inser nu att tanten ser fräschare ut med lite bruna färger som bryter. Just slingor är jättebra, tycker jag Blandningen av brunt och grått och sommarblekt, det ser väldigt naturligt ut.

Lite sagoskog även över denna bild. Stora hästen behövde en dags vila och då kunde mamman gå med lillhästen, som K-P gillar att rida på, tillsammans med ridtjejen Tuva. 

Härligt liv för barn som får vara med djur... och dessutom få lära sig rida, från småbarnsåldern.

Det är väl en av de få saker som jag ångrar med mitt liv, det att jag inte tog egna  ridlektioner under det att jag ändå körde döttrarna på sina lektioner år ut och år in. 

Ska strax bege mig till veckans spinmix-pass. Styrka + spinning.  Nu har man ju infört hårdare restriktioner i Västra Götalands län, vad det gäller att umgås i grupp. Kanske blir den lilla träningslokalen stängd igen. Känner mig ganska trygg tillsammans med de 9-10 kvinnor i olika åldrar, som brukar gå på detta pass. Man ger sig inte ut på träning om man känner sig krasslig.  Och lokalen är inte använd sedan i tisdags... plus att man sköljer sig med handsprit  före, under och efter passet.

Tror att det var minst lika stor- större - smittorisk då jag handlade på ICA i Tranemo, på förmiddagen. 

Skit, skit, skit att covid ska börja sprida sig igen. Förväntat, i och för sig. Men okul.

En ond saga, som man inte ser något slut på....

https://www.svt.se/barnkanalen/barnplay/retorikmatchen-2020/e9Vo1q9/

Retorikmatchsagan- den fortsätter!

Sagoskogsjakt

 

Blev inspirerad att söka sagoskogsvyer hemma i byn, efter att ha åkt genom ett så magiskt höstlandskap som jag gjorde under gårdagens resa, Värnamo t.o.r

Dessutom "behövde" jag en ordentlig långpromenad, efter förra veckans olika "äventyr", som alla hade varit roliga, men inte gett tillfälle till riktigt sträcka på benen-vandring.

Visst är byvägen ganska vacker så här års.... men sagoskog... nja...

Därborta, på andra sidan betesmarken.... inte så dumt.... många olika nyanser av grönt, gult och brunt  bjuds det på. Men... nä...

Jo, det duger. Skogsvägen, kantad av träd i olika färger skulle gott kunna gå till en sagoplats. En snäll sagoplats, absolut inget häxhus....ett vackert hus, där en snäll liten gumma kunde bo...

Ett par kilometer senare; Typiskt skogsområde i våra trakter. Snyggt gallrat dock, rent föredömlig... men sagoskog.... nä, bara vanlig skog.

'

Tycker så mycket om vatten. Det finns det fler som gör! Sådana som gräver stora dammar, för sin egen skull och till förbipasserandes glädje. Antagligen är jag den mest frekvente vandraren i detta området.

Näckens sten? Har inte sett honom och har inte heller hört hans lockande fioltoner.

Men förstås, han skulle väl aldrig spela för en gammal kärring....

Huset. där den snälla tanten skulle kunna bo. 

Alldeles öde, dock... en gång för så där femtio år sedan, så lär det ha bott en ensam man här. Per på Allmänningen. 

Roligt att ägarna, trots att det inte används, försöker att hålla det i bra skick.

När jag tänker efter, så bodde det faktiskt en dam i huset, under några somrar. Skulle gott kunna tänka mig att bo där några veckor. Retreat! Eller... kanske jag skulle ge mig hem till den egna goa sängen, redan första natten.... 

Sagoskog? Nej, bara björksly.  Alldeles för mycket... men ganska så vackert.

Guldskog... ja, det måste väl nästan vara sagoskog.... bara det att jag VET att det bara är en massa björkogräs.

En sagovarelse, mitt på skogsvägen? Tänkte direkt på Anki... kan hon förklara... vad är detta för en snigel... ? Eller är det bara en sjuk skogssnigel som blivit av med stora delar av sin svarta heltäckande färg. Den rörde sig dock framåt så sakteliga, precis som sniglar brukar göra. I snigelfart....

Vacker vattenspegel. Sagovärld, upp och ner....

En ensam kossa kollade efter vad det var för en gammal toka som gick där på vägen.... 

Snart hemma igen. Äntligen känsla av att gå genom en allé av sagoträd.

Så dumt, här gick jag sju-åtta kilometer, när det hade räckt att gå mindre än en kilometer, och sedan vända helt om, för att finna det jag sökte. 

Fast... promenaden var allt det viktigaste idag, denna sista måndag i vackra höstmånaden oktober.

Inlägget är dessutom meningslöst för alla, utom för mig, som så gärna vill ha lite vackra höstbilder att gå tillbaka och njuta av, då vintermörkret är kompakt och vinterkylan blir för svår.

Full fart!

Full fart, har det varit i helgen, med två energiska killar på besök.

Karl-Petter och Konrad kom till lunch i fredags, och  stannade hos oss i nästan två dygn. Roligt, roligt, fartfullt, omväxlande och fullt med glädje. Understundom lite tröttsamt för en mormor, men jag är så glad att över att det är snabb återhämtning som gäller, och att killarna inte bara tar, utan också ger så mycket positiv energi.

Mitt ute på riktiga landet finns det inga lekplatser,  förstås. Men fyra kilometer bort, i samhället, Grimsås, så finns en jättefin lekplats, som passar bra både för den som är två (snart) och fyra ( snart). 

Det är så konstigt att det sällan är några barn som leker på den fina lekplatsen. Men bra för Konrad och Karl-Petter som fick några roliga timmar där, både på fredag och lördag.

Inomhus, så är lego favorit-görat. Helt otroligt bra leksaker, för alla åldrar. Om det funnits några Nobelpris i leksakbranschen, så borde det gå till Lego - varje år.

Hos oss är det mammas och mosters "smålego" som gäller. Duplo har vi inte mycket kvar, det mesta av det som fanns fick barnbarnen för flera år sedan. "Smålegot" har vi kvar, och Konrad har haft bråttom ner till källaren för att hämta det när han besökt oss.

Tidigare har Karl-Petter inte fått vara med då han använt det " Han kunde ju stoppa de små bitarna i munnen".

Tror att det var någon gång i somras, som vi gav Karl-Petter den lilla korgen med Duplobitar och Konrad en låda med lego. Vad hände? Jo, Karl-Petter slängde Duplo-bitarna all världens väg och skulle ha Lego, han också. Och så fick det bli!

 

Det är otroligt vilken finmotorik, och vilken kreativitet, en liten kille som fyller två om en månad kan ha. Helt otroligt roligt att se både hans och Konrads fantastiska byggen. 

Samt vilken koncentration de visar upp, under timmar av legobyggande.

Så man behöver ut i härliga höstluften och rasta sig lite emellan bygg-arbetena.

Körde hem killarna vid lunchtid i dag. Det var rent magiskt att köra genom lövskogsområdena, denna dag. Sagoträd! Årets vackraste tid, den varar bara några dagar- och den är just nu. Sagoträdstiden är sen i år.... hoppas vädret håller sig lugnt, så att guld-världen består så länge som möjligt.

Dessutom är det mjuka diset ett utmärkt fotoväder. 

Tyvärr har vi inte så mycket lövträd hos oss, som det finns där killarna bor och som det är längs vägen mellan framförallt Hillerstorp och Värnamo. 

Två killar till, som bor på gården, hade fått lunch precis när "små-hussarna" kom hem.

"Normaltid" har infunnit sig, kvällsmörkret har blivit allt mer påtagligt. Gott att kunna vara utomhus i dagsljus under den här tiden på året. 

Och med tanke på att det fortfarande oftast är full fart genom tillvaron- vilket jag är ytterligt tacksam att kunna få ha-  så går det snart tills "det vänder" och går mot ljusare tider igen.

Ullared

 

Konstaterade att det 4-5 år sedan som jag besökte Ullared senast. 

Om jag inte minns fel, så var det i samband med en geocachingtur med Inga. Hon skulle klättra fem-sex meter upp (minst) på parkeringshusets tak, och ersätta en bortkommen geocache, och jag gick in i affären i tjugo minuter och handlade en korg full. 

Visst är det tokigt, att jag också understundom har raljerat över dem som åker till Ullared.... eller, att som min framlidna väninna, av princip inte går in i den typen av affärer.  

Jag ber alla om ursäkt, om jag sårat någon genom att prata nedsättande om den gula affären, och sagt att där finns bara billig skit.

En väninna tipsade om att åka till Ullared för att köpa julklappar till barnbarnen. Berättade om mina planer för dottern i Värnamo, och hon hängde på.

Det tog lång tid på leksaksavdelningen, ett par timmar tror jag. Och dessutom en stund på avdelningen för barnkläder. Men... nu är fina klappar och presenter, av riktigt bra kvalitet, inhandlade till både jul och födelsedagar. 

Blev synnerligen positivt överraskad, då jag insåg att det inte var det minsta "skit" bland leksakerna, utan väldigt prisvärda saker av kända, normalt dyra, märken.

Köpte nya fönsterlampor till vårt stora rum på ovanvåningen. Tillverkningen hade skett i Gnosjö. Känns riktigt bra att kunna köpa "riktiga " grejer.

Fick tag på en bra jacka, "mellantjock", som kan användas i de flesta vardagssammanhang. 

Det enda, som jag tyckte var "så där", det var damkläder i övrigt, det lilla jag såg av dem. Kanske det beror på att jag är ganska "klädkräsen".

Trängsel då? Tja, det var absolut mycket mer folk än vad jag hade föreställt mig. Människor i alla åldrar. Knepigt att så många kan vara lediga på en vardag, tänkte jag. 

Avstånd? Jag kom lite för nära en ung dam under förflyttning i lunchrestaurangen. "Håll avstånd" fräste hon. Varför kan man inte säga det lite vänligt? I övrigt.... ja, det var ju inte alltid två meter, under det att man passerade varann i trånga gångar. En enda kraftig nysning hörde jag.... genast tog jag en omväg och spritade händerna från lilla flaskan i axelväskan.... Vilken nytta det nu kunde göra..

Tycker att det var trevliga timmar i Ullared. Slutnotan blev saftig, MEN jag fick otroligt mycket för pengarna.  

Så, får man vara med nå´t år till, så blir det fler julklappsresor till det stora varuhuset, det lovar jag.

Avslutar med häftigaste bilden från gårdagens mormorstisdag; Konrads "superplupp" i Hindsen.

Tipspromenad

 

Längesedan sist, som jag gick tipspromenad. Man brukar anordna sådana på sommarstugeområdet, men i år så har covid satt stopp för alla sammankomster, även utomhus. Lite konstigt, men så gjorde man.

Såg på Grimsås samhällsförenings sida på Fb, att nu satte man i gång med tipspromenader i samhället... och jag fick en sådan tipspromenad-lust.

En väninna följde gärna med. Ensam går man inte på tipspromenad. Lite knäppt kanske. Att gå på bio, teater eller konsert alldeles för mig själv, det har jag inga problem med... men jag går inte ensam på en tipspromenad.... 

Lätta och svåra frågor. Visst skulle man kunna googla dem alla. Men.... jag tror faktiskt att ingen gjorde det. 

Tipstalongen blev rättad direkt och jag hörde resultat mellan 7 rätt till 11 rätt. Jag hade 9, Väninnan 11. 

Nu var inte resultatet det viktiga. Det centrala var att komma ut på en trevlig promenad och dessutom få en trevlig pratstund med väninnan. 

Snövita katten gjorde dessutom att båda jag och Ingela fick med en vacker bild med hem från samhällsrundan. 

Det osannolikt vackra vädret gjorde att jag måste ut igen. 

Denna gång en bypromenad.  Fick bli lite kortare än vanligt.

Det var inte promenaden som var det väsentliga, det var utomhusvistelsen.

Fick bli en tipspromenad detta också. Jag var den ende tipparen.

Frågan var: Har den nedfallna sälgen blivit borttagen under sommaren. Den har legat så här och spärrat vägen i två år. Mitt tips var: Nej! 

Jag hade rätt!

Vinsten, då jag var tvungen att ta omvägen in i terrängen, blev närkontakt med överblommad lummer. Numera har man aldrig tändstickor eller tändare i fickan. Hade man haft det, så kunde man fått till fina sprakande bloss, genom att tända på nikten, sporerna. 

Nästa tipsfråga; ja, bara till mig själv då. Kommer höstvemodet att visa sig även idag? Gissning: Nej! Inte i detta gudomliga väder. Hittills har jag haft rätt.

Ytterligare en fråga: Går det att ta sig ut på mossen torrskodd? Gissning: ja.

Svar: Nja, det var rätt blött och i de gamla torvtäkterna stod det mängder av vatten.

Tipsfråga nummer fem för den egna delen, den kommer att bli obesvarad ett bra tag. Kommer det att bli så mycket snö och kyla i vinter, så att jag kan åka skidor ( eget uppkört spår, förstås) på mossen? 

Min förhoppning är ja, min gissning är nej. Den som lever får se. 

Tipspromenadernas dag gick på eftermiddagen över i oktoberslakt. En låda älgkött var klar för leverans. Bara att ta sig an. Var ca 15 kg, så det gick ganska snabbt. 

Som jag skrev i förra inlägget; jakt är jag ingen anhängare av, men magert gott kött och köttfärs, det använder jag mer än gärna. 

Sista tipsfrågan för i dag, den tippar jag sittandes framför datorn. Blir det ordentlig frost i natt också. Mitt tips är : Ja!

Vemod

 Pratade om dur och moll på musiklektionen i torsdags. Vad är skillnaden, då man lyssnar på durstämda harmonier jämfört med mollstämda?

Dur är glatt - moll behövs för att det ska bli en bra låt.

Moll  är ... ledset....   sorgligt..... eller är det kanske vemodigt.

Men vad är vemod? En negativ känsla.... egentligen inte.... den har både glädje och sorg i sig.... det är ju bara en ton i tretonsackordet som förändras mellan dur och moll.

Det är väl så vemod är. Glädje blandat med sorg....

Vemod är för mig en typisk sensommar och höstkänsla.... som även kan uppkomma på vintern, då man ser tillbaka på härlig sommar.,

Klippte ner höga växter och fröställningar i trädgårdslanden på förmiddagen. Rensade bort ogräs. Delade de växter som växt sig för stora. Solen lyste härligt, men nådde bara då och då över trädtoppar eller visade sig genom öppningar mellan träden i den bakomliggande skogen.

Vemod- en sorg över den sommar som gått, en negativ känsla inför den kommande vintern, men ändå en underliggande glädje över den fina sommartid som varit och vetskapen om att det kommer en ny vår om fyra-fem månader. 

- Tycker du inte om vinter, undrade eleverna lite förvånat, då jag försökte förklara min tolkning av ordet vemod . 

-Nej, det gör jag inte.... eller jo, det gör jag på ett sätt. 

Jag tycker inte om det tidiga eftermiddagsmörkret och jag avskyr de hala vintervägarna. Speciellt avskyr jag när det först fryser till på vår grusväg, sedan regnar, och sedan fryser till igen. Superhalt. Jodå, jag har broddkängor, men man kan ändå inte ta ut stegen på samma sätt som man brukar.  Tycker också extremt illa om blixthalka på vägarna, när man kör bil. När det känns som om däcken helt förlorat greppet och man liksom svävar ovanpå. Jag ville ha dubbdäck på senaste bilen, de är ju tryggare, men maken bestämde... det blev vinterdäck i stället. Utan dubb...

Sen finns det vackra vinterdagar, när allt är vitfärgat av frost eller då snön har lagt ett mjukt täcke över hela naturen. De är få de dagarna numera, så därför njuter jag av dem. Men känner vemod, då vintern är slut, det gör jag aldrig. Då känner man bara glädje.

Vemodet har kommit och gått, denna fina lördag.

Vemod över att sommaren och den vackraste delen av hösten är över. 

Vemodet över den nykläckta fjärilens meningslösa, korta liv. Ett liv utan nektarsök i sommarsol.

Vemod över att hästarnas vattenkar är tömt och nedsmutsat med löv och alger. Säsongen för hästar på sommarbete, den är slut.

Lite vemod, blandat med sorg över att den snart sextiosjuåriga kroppen känner av tre timmars trädgårdsarbete och därefter 4.5 kilometers promenad. Det gör ont i ryggen, det känns i hälsporrefoten...man är rätt trött.

Men ändå en glädje; efter ett par timmar i fåtöljen, så mår kroppen bra igen.... och man har återfått en hel del energi. Det är verkligen något att vara glad över...

Den härliga solen försvann in i mörka moln, då jag tog eftermiddagspromenaden. Men... tänk... innan jag kommit rundan runt, så var det sol igen.

Sol och moln, förnöjsamhet/glädje och vemod, dur och moll.... ja, allt behövs för livets helhet. Och det är faktiskt en ganska skön känsla att känna vemod.... ibland....