Dansen

- Där ser du en lyckad renovering, sa busschauffören och pekade på ett hus i utkanten av ett av kommunens samhällen.
- Är det ett riktigt gammalt hus? undrade jag. Jag har aldrig registrerat huset förr, det enda som jag känner till från detta samhället, det är det gamla dansstället....

Det var så vi kom att prata om våra ungdomtider, busschauffören och jag, medan mina sexor underhöll sig själva en bit bak i bussen.

Det var på danser man träffades förr i tiden.... och vad vi kallade förr i tiden, det var 1970-tal. Det fanns dansställen lite varstans, även om det långt ifrån var så tätt mellan dansbanorna, som det varit en generation tidigare. Under 1930-1940-talet, ja kanske ännu senare, så hade ju varje samhälle sin egen "festplats".

På sjuttiotalet så fanns det ett antal kända dansställen i trakten, Grand och Nittorps sporthall på vintern, Sandsjön och Nittorps loge på sommaren. Ville man åka långt bort, så fanns Bokskogen i Burseryd... och på åttiotalet kom Sigges loge.

Under förra århundradet, i allafall under de första 80-90 åren, så var det på danser som man träffades... för egen del så får jag tacka/skylla på ett besök ( av många) i Nittorps sporthall för det mesta blev som det blev.

Dansställena var mötesplatser för de unga, en viktig social arena. En del dansade , andra socialiserade runt omkring. Naturligtvis fanns det mycket alkohol med i bilden, det var så det var under helgerna, framförallt för att inge den manliga delen av danslokalsbesökarna lite extra mod. Sen var det vi som körde... och det gick bra det också.
Dansandet, det var det väl lite si och så med, mest ett travande runt på dansgolvet, i  takt eller otakt med musiken.

Sen fanns det "riktig" dans också. Buggkurser och gammaldanskurser. Det var riktigt roligt, för det var dans på riktigt,,,med olika steg och turer. Får skryta lite... jag har diplom i bugg och instruktörsbevis i gammaldans...men utgångsdatum är sannolikt passerat, de är från sista delen av sjuttiotalet och från mitten av åttiotalet.

Men roligt var det, jag skulle gärna återuppta gammaldansen igen... synd bara att den man träffade på dansen i början av sjuttiotalet, inte är alls intresserad... eller har den riktiga rytmen i blodet....

Idag är det långt mellan dansställena.
Det är absolut inget vanligt ställe att träffa sin livspartner på.
Många träffas genom sina arbeten/arbetsplatser, andra genom gemensamma bekanta.... och väldigt många genom datingssighter.

Tiderna förändras, det var vi överens om jag och busschauffören. Jag tyckte väl detta är mera OK än vad min nostalgiske samtalspartner tyckte.

Men visst var det kul att åka på fredags/lördagsdansen, när man var ung. Ett ställe att mötas... och kanske möta någon ny bekantskap som man gärna ville känna lite mer.

Det är inte utan att man tänker på hur det ska bli med dansen i framtiden. Är det något som den här lille killen får uppleva, eller är all kontakt visa nätet i hans framtid....? Troligen kommer det att finnas helt annorlunda sätt att umgås när det blir dags för honom att hitta någon att dejta med/leva sitt liv/del av sitt liv med.

Och dansa det kan han ju göra om bara något år, det är ju bara att sätta på lite fartfylld musik och röra på sig. Behöver han idéer på lite schyssta moves, ja då är det bara att kolla på you tube.

Bilderna har ju inte så mycket med dans att göra.... även om promenaden till Hindsen gick som en dans igår, i det fantastiska vårvädret.

Ansvar

Ansvar.
Ett ord som jag funderat en del på under de senaste dagarnas vårpromenader.¨

En del av oss tar mycket ansvar.

Som eleven som skulle repetera olika delar av det matematiska mellanstadieläroutbudet inför det förestående nationella provet.
Jag tittade över elevens axel och tyckte att det här med bråk, det kunde han.
- Du kan det här ser jag, sa jag. Du kan gå vidare till procent nu.
- Nä, lite mer vill jag träna, så jag kan det riktigt bra, sa eleven.
En elev som tar ansvar för sitt eget lärande, det är målsättningen för skolans arbete. Tycker jag.

I skolans värld finns inga betyg för ansvarstagande.  Det borde det finnas. Om man som arbetsgivare någon gång skulle vara intresserad av att ta del av en arbetssökandes skolbetyg, så skulle ansvarsbetyg vara av betydligt större intresse än vad matematikbetyget ( eller något annat kunskapsbetyg) är.

Vem tar ansvar för skolan? Skolsystemet befinner sig på ett gungfly, anser jag. Det gungar oroväckande vad det gäller lärartillgång, resurser, ojämlikhet skolor emellan, "knägående" ansvarsfyllda lärare kontra lönehöjningssökande mindre ansvarstagande hoppjerkor....
Kompetent lärarpersonal och skolledningar måste ägna dyrbar tid, tid som man skulle ägnat åt elever, för att svara på skolinspektionens anmälningar.  Anmälningar som kommit till skolinspektionen för att denna instans lagt ansvaret för barnen på skolan, istället för på föräldrarna.
Det är sorgligt. och oansvarligt.

I större städers ytterområden är det bråk allt som oftast. Bråk som, genom knivar eller eldvapen, leder till unga människor död. Vem bär ansvaret för detta?  Ungdomarna? Förstås, de är gamla nog att veta bättre. Deras föräldrar? Ja, de har absolut misslyckats med att uppfostra sina barn ( pojkar) till goda samhällsmedborgare. Den lokala skolan? Kanske.... men jag är ganska så säker på att man slitit sitt hår för att komma tillrätta med dessa tidigare elever, men inte fått det stöd och den hjälp som behövts.
Nä, jag anser att samhället bär det största ansvaret för hur dessa unga män mår och hur de agerar.  Många andra generationens invandrare. Välkomna till Sverige! Men sen.... arbetslöshet, segregering, utanförskap.... jag duger inget till.... skit samma om jag lever eller dör.
Samhället bär ansvaret. Vad är samhället? Vem är samhället? Politiker som vänder kappan efter vinden, makthavarna som är vinden... eller alla vi andra?  Eller vi alla.... ?  Sannolikt det sista...tror att det skulle bli annorlunda om alla tänkte lite mindre på sig själva, vågade se en bit längre bort än till sin egen stugknut, vågade reagera på det som är fel, säga ifrån..... och inte få skit för det. Vilket är risk att man får, för tänk om man kränker någon.

Tranan som stod så stilla på åkern, tycktes bara ha ett ben, då den rusade iväg för att få luft under vingarna. Vid närmare koll på gårdagens kameraskjutningar, ser jag att så är fallet.
Bilden gör mig lite lätt illamående i magen. Tycker så synd om den stora fågeln, som sannolikt inte kan ställas till ansvar för sitt handikapp. En olyckshändelse..... ?

Hur stort ansvar har vi människor för vår hälsa? För att förebygga att vi blir sjuka, i den mån man kan det. Tar en rökare ansvar för sin hälsa?  ( vilket jag då inte gjorde i fyrtio år...) Tar soffpotatisen mindre ansvar för sin hälsa, än vad den som försöker röra sig dagligen gör. Tar den (jag) som är kroniskt överviktig mindre ansvar för sin hälsa, än den som understundom lever på svältkost, för att få bort överflödskilon?
Ska sjukvården behandla den som tar ansvar för sin hälsa bättre än den som inte gör? Sannolikt inte. Vem har ansvar för alla felbehandlingar som görs p.g,a av stressad, underbemannad, adminsitrationspålagd sjukvårdspersonal? Samhället igen....

Ansvar måste tas av dem som är folkvalda, ansvar ( och inte bara för att få så stor tillväxt som möjligt) måste tas av dem som har makten, ansvar för sina barn måste ges tillbaka till föräldrarna, ansvar måste få en högre status, ansvar måste stå högt upp på agendan, även för den enskilde. Ansvar för sig själv och för andras väl.

- Jag vet att du kan vad du behöver inför provet, sa jag till en annan elev. Du behöver inte läsa på mer över helgen.
- Men jag vill, jag kan säkert hitta fakta om något som vi inte har tagit upp, sa eleven.
Elever som tar ansvar för sitt eget lärande, det gör en gammal lärarinna glad ... och framtidshoppfull.

Tidspress

Förvirrat, kunde också bli en bra rubrik.... för det kommer det att vara i veckans blogginlägg. Eller nedgång..... för det tycker jag det här med bloggande och bloggintresse är.  Lite tokigt, eftersom jag under förra veckans IKT-studiedag, berättade för intresserade kommunkollegor om hur bra det är att blogga i skolan.
För det är det ju. Man publicerar sig, visar vad man gör och bild och text finns kvar... så länge det mailkonto som bloggen är registrerad på, finns kvar. Här kan jag känna lite tidspress. Vad det gäller mina skolbloggar, vilka är kopplade till min jobb-mail, så finns det  inte så mycket tid kvar där.
Om livet vill mig väl, så tänker jag jobba i två år till. Om livet fortfarande vill mig väl, så vill jag gärna jobba som vikarie därefter. Då slipper man det tråkiga i skoljobbet.... det där med bedömningar och betyg och annat administrativt tråk-arbete.  Jobb-mailkontot lär man sannolikt bli av med... och därmed försvinner alla mina skolbloggar bort i den icke virtuella cyberrymden.

Instagram-konton för skolklasser, det är det som är inne nu. Slutna konton för barn och föräldrar.Ett Instagramkonto kan också komma bort, det har jag blivit varse om i helgen. Plötsligt kunde jag inte logga in på annalena53-kontot. Fick i stället ett konto annalena7510...kopplat till facebookkontot. När jag begärde nytt lösenord till mitt konto, så fick jag svaret att det var skickat till en adress, delvis dold bakom asterisker.... men med slutbokstäver .ru. Rumänien?
Nyss fick jag från en vän meddelande att mitt gamla konto, med bilder och allt finns under namnet manku1184. Stämmer! Kan någon förklara???? Jag helt förvirrad... förstår inget.
Fick riktigt kalla fötter, då jag skulle byta googlekonto, från jobbkonto, ( nummer 2), till mitt hotmailkonto, för att komma in på denna bloggen. Mitt lösenord var bytt för två dagar sedan. Man frågade samtidigt om det var jag som bytt detta. När jag svarade nej, fick jag ange mitt gamla lösenord, och blev insläppt.
Mitt nya Instagramkonto är redan kopplat till Facebook....Snacka om förvirring!

Förvirring rådde även igår, då vi skulle träffa denna lilla familj.
Vi skulle träffas hos min bror ( pappa, farfar, svärfar till de tre på bilden) och hans fru klockan tre.
Döm om vår förvåning, då det stod mat framdukat på bordet då vi kom. Jag tog det som självklart  att vi skulle få eftermiddagsfika vid den tiden, så vi hade redan ätit lunch....
Den lilla familjen dök inte upp förrän vi var i tidspress för att hinna till Jonas Gardells framträdande i Borås, och då vi/jag gärna ville prata med både vuxna och baby, så glömde vi kvar såväl extraskor som solglasögon, i ren förvirring.
Lilla Elvira har "Jonsson-ögon", definitivt. Också förvirrade, det efternamnet som mina föräldrar bar, och min farfar dessförinnan, finns inte kvar i vår del av släkten. Alla har bytt till "fina" efternamn.... och jag heter Larsson. Men det är kul att generna fortsätter sin vandring genom generationerna.

Jonas Gardell levererade, som alltid. Han är  en mästare på att växla från de mest hissnande skämt, till djupaste allvar och tillbaka igen.  Olika trådar som han lägger ut allt eftersom föreställningen fortlöper, tas upp igen och försvinner lika fort. Skrattsalvor utbryter oftast.
Skulle gärna vilja läsa de djupa delarna av manuset till föreställningen, för där fanns mycket tänkvärt. Åh, vad jag gillar den fule lille "riksbögens" föreställningar.

 Om vi skulle ta och närma oss inläggsrubriken? Tidspress.
Ja, det är ju något som de här små vårglädjespridarna borde känna.

Bara några meter bort står de här, med tussilagoögon sett, dödliga vidundren. I morgon är de små solarnas saga sannolikt all,  då blir de uppgrävda och nedgrävda igen tillsammans med rör för  snabbfiber.
Jag har funderat en del på det där med allena saliggörande "fiber". Utvecklingen går ju så snabbt, att när alla fått sitt fiber, dyrt nedgrävt med hjälp av privatpengar och skattepengar, så finns det något annat... ännu bättre... Vad händer då?
Och hur kan det hända att Telia (?) monterar ner sitt fungerande ( väl fungerande skulle jag vilja säga) kopparnät, innan alla har fått annan möjlighet till internetuppkoppling? Någon tidspress att ta bort befintligt fungerande, ska man väl inte behöva ha...

I en tråd på Facebook, diskuterades i början av helgen rättningen av nationella prov. Det handlade om det prov som våra sexor hade i svenska, för en och en halv månad sedan. Vi har rättat våra prov för länge sedan, men tydligen finns det sådana som fortfarande håller på med det.
Uppsatsdelen handlade om att skriva en berättelse som på något sätt hade med en inbillad planet, dömd till undergång, att göra. Jag tror att det var en tid på 70 minuter avsatt till detta. Man diskuterade om elever som inte hunnit skriva färdigt skulle ha F, eller ej.
Fundamentalister framhärdade, F, var vad som gällde. Andra, mera förnuftiga, flexibilitetsbenägna människor ansåg inte detta.
Jag, och flera med mig, gjorde så att vi töjde på tiden. Visst måste vi ha begränsningar i tid i skolan, och eleverna måste absolut ta tillvara den avsatta tiden i skolan.... men att skriva en "uppsats" med inledning, handling och avslutning utifrån ett ämne som eleven får veta i början av den avsatta tiden, det är en omöjlighet. Vi jobbar inte så i skolan. Skrivandet är en process, där man först måste fundera ut vad berättelsen ska handla om, få tid att beskriva personer och miljöer, få tid att utveckla handlingen, att göra ett bra avslut och sedan få möjlighet att läsa igenom, göra rättningar och ändringar. Klart att det tar tid! Två timmar skulle vara lagom, då skulle ALLA hinna!
Tidspress kommer våra barn att utsättas för tids nog. Tidspress som är så stark, att några kommer att hamna i den berömda väggen.... och kanske aldrig ta sig där ifrån.
I sexan, så ska alla få möjlighet att bli klara med något som de jobbar fokuserat på. Man kan inte bara bryta, för  att tiden är ute.  Tid finns det gott om... hela tiden.... det är ju bara fråga vad vi använder den till.
Orättvis bedömning, framhärdar fundamentalisten. Nej, säger jag. det blir orättvis bedömning, om vi inte låter den fokuserade eleven få göra klart och bli bedömd där efter. Att bli underkänd, för att  man gjorde sitt bästa, men inte hann komma till slut.... det kommer inte att hända med de elever som jag kommer att möta i min ganska ihoppressade återstående lärartid.

Piller

Ett piller per dag, att intas på morgonen, det har doktorn ordinerat mig. Pillret är  billigt, kostar ungefär 50 öre. Tretton olika tillverkare finns det till  läkemedlet, säkerligen ett sätt att hålla priset nere.
Blodtrycksnedsättarpillret Losertan, är sannolikt ett av de vanligaste receptbelagda läkemedel som vi har i Sverige. Det är inget piller som är livsnödvändigt att komma ihåg varje dag, men på de ca tio månader som jag haft pillret, så har jag bara missat det en enda gång.

Ändå, synnerligen märkligt, så vaknar jag veckoligen en stund efter insomnandet på kvällen, med en ångestkänsla att ha missat att ta den lilla tabletten. Det händer att jag skriker högt av ångest, innan jag vaknar till ordentligt. Kan någon förklara hur det blir på detta viset? Och att mitt omedvetna medvetande inte kan lära sig förstå; jag sköter mig bra och tar det lilla dagliga pillret... och hoppas att det fortfarande har önskad effekt.
Borde istället vakna och vara tacksam över att jag bara behöver ta ett femtio-örespiller för att må bra!



Orala, och i någon mån anala, piller hjälper kroppen att må bra. Sen finns det själsliga piller också, piller inte finns i fysisk form, men som tas in med alla sinnen. Det är piller som är bra för alla dessutom, och som oftast inte ens kostar femtio öre.

Gårdagens fantastiska vårväder var ett sinnlighetspiller av högsta rang.

Långa promenader, för den som kan och orkar, är ett superpiller.

Vårens första tussilagoknopp, skapar berusande vårglädje. Ett lyckoruspiller. Nästan så man vill göra som Ronja, stämma upp i ett vårskrik!  

Djur är bra själspiller. Speciellt djur som kräver lite extra omhändertagande, som exempelvis hästar och hundar. Katter är också bra, men de kräver inte så mycket. De är nöjda bara de får mat och värme... och uppmärksamhet på deras villkor.
Hästar och hundar behöver rastas oavsett väder, och det att var utomhus i alla väder, det är en utomordentligt bra medicin.

Igår ställde jag undan batteriljusen, som stått på verandan sedan i november.  En första liten  vårplantering fick ta ljusens plats. Passar mycket bättre, nu när ljuset snart har vunnit över mörkret... igen.
Ljusterapi på verandan har ersatts av många timmars dos av solljus.

Det största glädjepillret, det är den här lille killen. Det är  rena pigghetsinjektionen att träffa honom och få se hur han växer.  Konstigt att han bara är sex veckor. Det känns som om han spritt sina små glädjegörarstrålar betydligt längre än så. Sannolikt gjorde han det, även från sin mammas mage.

 Att åka till Ulås och träffa honom  ungefär varannan vecka, gör att må-bra-piller av annan sort är överflödiga. Lite körigt kan det bli framåt sensommaren och hösten, då vi förhoppningsvis får anledning att få glädjeutstrålning från en liten kusin till Konrad. Men den körigheten står vi säkert gärna ut med, för att umgås med små barnbarnsbabisar, det är superpiller det.

Jante

Jo visst, sitter han där på axeln utan att man alls tänker på det.
Alltid redo att förminska, alltid redo att tala om att man inte duger och att påminna om att man har en massa fel och brister.
Som om inte det skulle vara nog, så sitter han där ständigt beredd att sticka till med lite avundsjuka, så fort som det går bättre för någon annan än vad det gör för en själv.
Jante!
På min axel har han växt sig större och större, ju äldre och mera kroppsligt vidlyftig jag blivit.
Alltid beredd att trycka ner.... du är för gammal... du är för tjock..... du är klumpig..... du är för dålig på så mycket. Nä, du duger inte!

Igår var jag på föreläsning i Gislaved. Tillsammans med fyra goda vän-kollegor.
Under två och en halv timme fick vi lyssna på denne mannens coachande tankar, om hur vi ska knuffa undan Jante från sin tyngande plats.

Visst duger man! Det finns ingen anledning att nedvärdera sig själv. Eller andra.

Se varann! Alla vill vi bli sedda på riktigt och bli positivt bekräftade.

Visst känner alla avund, men den måste ju inte utvecklas till en tärande sjukdom! Kan andra så kan jag.... man kan tänka nytt och våga sig på nya utmaningar i hela sitt liv!

Sluta gnäll på allt! Vi är suveränt bra på att gnälla, vi människor... iallafall i vår kultur. Livet blir ju inte ett dugg bättre av allt gnällande.

Var tacksam! Det är en bra träning till ett positivt tänkande. Visst har vi alla en massa att vara tacksamma för!
Kommer ihåg att jag, innan jag började blogga, skrev en form av dagbok på datorn, där jag hade med tre stående inslag i det jag skrev.
Något jag gjort bra idag:
Tacksam för:
Önskar:

Tyvärr så kraschade den datorn, och "dagboken" med den. Synd! Den hade varit kul att ha kvar!

Tomas påminde också om att vi måste lära oss säga nej till det vi inte vill, men som Jante tycker att vi måste-  och ja till de positiva erbjudanden som vi får i vårt liv..... men som Jante tvingar oss att tacka nej till, för att det blir besvär för andra.
Detta trots att vi alla är överens om att det är minst lika positivt att ge något, som att ta emot.

Jo, det var en bra föreläsning! Inte så att Jante, som genom någon Janteutdrivning, har lösts upp och virvlat iväg in i evigheten, men nog har han förpassats en bra bit ner bland celluliterna på överarmen. ( Ja, jäklar, där satt han och talade om att min erfarenhetsfylld kropp inte dög. Märk: Jag vann över honom, då jag undvek att skriva gamla kropp.)

Jag känner mig ovanligt glad och harmonisk idag..... och ska göra mitt bästa för att ha dagliga duster med den ovälkomne förminskaren. Sannolikt kommer det att finnas dagar då han hittat sin gamla välbekanta plats igen, men vid varje tillfälle som han tvingas retirera kommer jag att få ett mera glädjefyllt liv. De dagarna kan man leva länge på, och genom regelbunden träning, på uppleva allt oftare.

Viten

Det är ofta, som man får information om utfärdade hot om viten, via media.
Viten som skolor ska betala, för att skolinspektionen inte är nöjd med hur arbetet på skolan utförs eller med de resultat som betygen uppvisar.
Då Borås Tidning är min huvudsakliga nyhetskälla på lokal nivå, så handlar det förstås om skolorna i Boråstrakten. Borås kommun har utfärdade viteshot på mer än tio miljoner, Mark och Ulricehamn har vitesförelägganden  och vår lilla kommun har hot om vite på en halv miljon.

Jag är lite tveksam till hur verksam metoden med vitesförelägganden är. Jag tycker dessutom inte att den är schysst eller på något sätt rättvis.

De flesta anmärkningarna handlar om bristande stöd för elever som behöver sådant, om  bristande arbetsro, om brister i kvalitetsarbete.

Vi har lärarbrist idag. Folk flyttar på sig helt samvetslöst i sitt sökande på högsta möjliga lön - och kanske bättre möjlighet att utöva sitt yrke som pedagog.  Naturligtvis drabbas eleverna av detta.
Det blir oroligt i klasserna, det finns igen riktig koll på vad eleverna jobbat med och vad eleverna kan.

Specialpedagoger växer inte på träd. I vår kommun fattas det en specialpedagog på den skola som har vitesföreläggande. Det blir svårare att uppnå kravet att ge stöd till alla som behöver, när det fattas pedagoger och när man byter lärare varje termin.

Betygssystemet tror jag också har en negativ inverkan. Eleverna kämpar för att få bra betyg, men räcker inte alltid till och får låga betyg = E, trots att man försöker göra så bra ifrån sig som man kan.
Man tappar geisten, då alla ska jämföras utifrån ett teoretiskt perspektiv, i alla ämnen.

Arbetsro, ja, det kan man ju fundera på vad det är. En del tycker att det ska vara tyst arbete  klassrummet, men det håller jag inte med om. Arbetsro är för mig när alla jobbar koncentrerat med att inhämta kunskap, utföra ett uppdrag eller lösa en uppgift.  För mig, som oftast jobbat i klasser som förhåller sig på detta sätt, så låter det förskräckligt att behöva jobba i en skola där man måste lösa konflikter, lugna ner elever, avbryta rastaktiviteter som kommit med in i klassrummet.... att inte få möjlighet till att bedriva undervisning.

Funderar en del kring vad bristande arbetsro beror på. Jag lägger en hel del ansvar på föräldrar som inte "uppfostrat" sina barn att anse att skolan är viktig. Jag lägger också ansvar på "samhället" ( inget bra ord, men jag hittar inget bättre) som inte vågar ställa krav på ett ansvarsfullt föräldraskap, utan tillskriver en lärarkår och skolledning i turbulens att kompensera brister i  en undermålig "uppfostran",

Min barndoms lilla skola har varit i skolinspektörers fokus under lång tid. Hot om viten är utfärdade.

Det är, liksom min nuvarande skola, en skola i ett litet samhälle, där elever undervisas i B-form, alltså två årskurser tillsammans.

Man hade från skolans håll bett skolinspektionen komma med bra exempel på skolor som lyckas få bra resultat, då elever undervisas i B-form. Skolinspektionen hade inget bra exempel att del med sig.

Själv gick jag i samma skola och undervisades i B-form. Under mina senaste skolår, har jag undervisat en hel del i B-form. Under min skoltid så gick vi vartannat år med dem som var ett år äldre och vartannat år med dem som var ett år yngre. Jag kommer ihåg det som positivt, speciellt när man var äldst.

I min skola så har klasserna fått följas åt genom hela skoltiden, som 1-2, 2-3, 3-4, 4-5,5-6. Alltid vara de äldsta eller de yngsta. Under det att jag läst om alla vitesförelägganden, så har tanken kommit till mig: Det är ju så det har varit, den  klass som är den "äldsta" har hela tiden ( med något elevundantag förstås) visat på betydligt bättre resultat än den yngre. 

Det är först i sexan man får möjlighet att komma "i kapp" .... det har känts bra... men med facit i hand, så visar betygen i på högstadiet att det inte var tillräckligt.

Nä, så borde det inte få gå till, alla elever skulle ha rätt att gå i en egen klass. 

Min gamla skola ska lösa detta genom att tillsammans med "grannskolan" ca 1,5 mil bort, skapa en 1-3 skola ( eller om det var F- 3) och en 4-6-skola. Jag tycker att detta är en perfekt lösning.  Vad föräldrarna tycker? Nä, de har svårt att förstå....

Vår lilla skola hade inspektion för ungefär ett år sedan. Vi fick godkänt på alla punkter, vilket förstås var glädjande.

Samtidigt så kan jag konstatera, vi brister ju också, i det som kallas kvalitetsarbete, i arbetet att göra dokumentation och  framförallt i att göra övergripande planer.

Skolinspektionen var nöjda, och det tackar vi för. Kanske det tyckte de att allt annat låg på så hög nivå ( vilket jag också kan tycka) att man såg lite mellan fingrarna.

Bristande kvalitetsarbete är sannolikt inget enskilt skäl till viten, men jag lider med dem som, samtidigt med det övriga som brister, måste ta itu med detta svåra.  Tid fattas, motivation fattas, kunskap fattas... och det tycks aldrig vara någon annan än rektor som vet varför vi gör vissa delar av detta arbete,

Nä, ta bort föreläggandena om viten.  Se i stället till, från statligt håll, att ge varje skola i behov av stöd det stöd de behöver.  Ta bort det dubbla huvudmannaskapet, där storebror staten kollar lillebror kommunen och hotar om stora straff om inte lillebror lever upp till storebrors krav. Stoppa möjlighet till turbulensen vad det gäller lärare och rektorer. Arbetsplatsbyte ska enbart tillåtas vid läsårets slut.

Se över lärarlöner, så att samma kompetens och arbetslivserfarenhet generar löner som inte skiljer sig många tusentals kronor åt. Tvinga friskolor ( om de ska finnas, vilket inte jag tycker) att ha lika heterogena klasser som kommunala klasser har. Skapa tillräckligt stora skolor, så att inga elever alltid tvingas gå med elever som går en årskurs högre. Se till att skolan får ägna sig åt kunskap och träning i förmågor, samarbete, social kompetens... och förelägg viten till de föräldrar som inte kan ge sina barn ordentlig "uppfostran". Återinför "obsklasser" så att de elever ( vilket är de allra, allra flesta) som vill göra ett bra skolarbete har chans att göra det,i stället för att bli bestulen massor av undervisningstid av det fåtal elever som stökar och är "tidstjuvar". 

Jag tror definitivt på att alla skolor ska kunna bli riktigt bra platser för kunskap och social utveckling, men då får man ta positiva tag och inte hota med straff, med viten.