Bröd och brodd

 Bäst före den 14 januari!

Då var det bäst att göra något utav de båda jästpaketen, som fanns i kylskåpet. För de kändes fortfarande mjuka  och levande, trots att man borde använt dem för ett par veckor sedan. 

Har tydligen inte bakat vare sig bullar eller matbröd på flera veckor! Kanske beroende på att det blev ganska mycket matbröd bakat vid juletid. Frysen behöver ju tömmas, i alla fall delvis, iinnan man lägger in nybakat.

Nåja, nu gällde det att ta till vara på jästen innan den blev till en stenhård, obrukbar klump. Hade ju dessutom potatis över sen  igår. Så då fick det bli...

Pensling: sirap + vatten ( om man vill, jag gjorde inte det idag) Bakas i 200 grader 15 minuter.

Lite grövre tekakor är användbara, de här bakas ofta. Och det är de som försvinner från sin plats i frysen fortast av allt bröd.

Receptet är från Fredrik Nyléns mycket användbara bok  "Matbröd". Det handskrivna receptet har jag hittat på https://fredriksfika.allas.se/.

En skvätt julmust stod kvar i köket, i skafferiskåpet fanns slattar av olika slags ekologiskt mjöl, så det fick bli en egenskapad variant också. Plus en mjuk pepparkaka. Utmärkt till förmiddagsfikat. Håller ju sig fräsch en hel vecka... 

Som jag tidigare framhållit; någon mästare på att göra vackra bröd, det är jag inte. Men dom blir goda. 

Assistenten i bakgrunden, den är verkligen  till hjälp för att få till ett luftigt och gott bröd.

Morgontemperaturen låg på dryga tio minusgrader. Under förmidagen så steg den till bara några minus.  Dessutom kikade solen fram genom dimmolnen. 

Läge för promenad, alltså.

Det fick bli brodd-kängor på idag. Man känner sig betydligt tryggare och kan gå ganska så raskt, trots att det är isigt på sina ställen.

Träffade på grannarna som skulle rasta en av hästarna på en åker med lössnö. Ingen höjdare med isunderlag för en häst. Trots att den har broddar under alla hovar, så är det vanskligt att ge sig ut i snabb trav eller i galopp när man inte vet hur underlaget ser ut.

Det var otroligt vackert, då solen lyste över vinterlandskapet.

Även om jag inte gillar vintern, så tycker jag  att måste vi ha denna  årstid- och det måste vi ju- 

... så är det ju så här man vill att vintern ska vara.

Lite av ett sagolandskap.... och fördelen är att det bara är en halv decimeter snö, så man kan lätt ta sig fram överallt.... i alla fall om man utrustar sig med broddar. 

Fast nog längtar jag till de dagar då sol och vårluft smälter bort snö och is.  Ok- jag vet, det är inget jag kan räkna med på minst en månad....

Fågelräkningsdag idag. Har aldrig deltagit i den nationella räkningen. Har nog inte tålamod att sitta vid fönstret och kolla ut så länge som behövs..

Tog några bilder med kompaktkameran genom köksfönstret. Blev så där.... 

Talgoxe- dock ej på bild- det ar vi gott om. En flock domherrar hälsar på lite då och då. Hackspetten har inte visat sig för mig idag. Nötväcka och svartmes har jag noterat.

Blåmesarna gillar talgbollarna mest.

Känns kul med djur runt huset. I natt stod två rådjur och betade alldeles utanför altanen. Väldigt vackert i det fulla månljuset.

Lite synd om dem i kylan, kan man tycka... Men blir det inte kallare än 10- 15 grader, så klarar de sig... våra nordiska djur är ju skapade för riktiga vintrar. 

Fyra

Fyra år!

Fyra år, de går både snabbt och långsamt.

Känns väldigt länge sedan den där lördagskvällen, som jag och maken satt i husets vardagsrum och väntade på att man skulle höra av sig från BB.  Det kom ett sms och en bild en stund in på söndagensmorgonen. 

Vilken lättnad!

Det är allt lite svårt att tänka att det fanns en tid utan den här stilige killen, ....

... eller hans  härlige lillebror. Samt kusinen i Malmö.

Precis, som så många andra uttryckt det; barnbarnen är det roligaste finns. Visst var det roligt med de egna barnen, men dem hade man alltid. De här små får man avnjuta i portioner. Det behövs lite återhämtning när man tillbringat en dag med små barn. 

Det är förstås skillnad i ålder, då man har egna barn och då man har barnbarn. I alla fall för vår del. Men jag kommer ihåg hur trött man var när barnen var små och man dessutom jobbade heltid.  Bra att  det då finns mor/farföräldrar som kan avlasta en del, så att föräldrarna kan få vila lite i sina egna intressen...

"Livets efterrätt". Personligen gillar jag inte det uttrycket. En efterrätt är snabbt övergående och dessutom finns det mängder med efterrätter som inte smakar så gott. 

Barnbarnen kommer jag att ha glädje av, så länge jag är i livet.

Kan ni förresten förstå mor/farföräldrar som helt klipper kontakten med sina barn och barnbarn?  Jag känner till barn som har det så. Vilken förlust för såväl den äldre som den yngre generationen.

En fyraårsdag innebär förstås en massa presenter. Mamman och pappan hade fixat födelsedagsvecka  med en paket varje dag under veckan. Ett stort paket kom med posten från farmor och farfar.  Och så kom vi med ett antal paket. 

Ett bokstavspussel, böcker och lego. Och ett "obligatoriskt" klädesplagg, i detta fall en tröja från Polarn och Pyret. ( Jättebra kvalitet på deras kläder... )

När man är fyra, så är man intresserad av bokstäver. Pusslet var snabbt klart, och Konrad kunde varenda bokstav. 

Jag tycker att det är så spännande att följa utvecklingen på de små, de utvecklas så snabbt såväl intellektuellt som motoriskt. När de egna barnen var små, så hann man inte riktigt reflektera över hur snabbt det gick.

Karl-Petter har namnsdag dagen före Konrads födelsedag. Karl.  Bra att kunna ge honom lite uppskattade presenter. Traktorbok och duplobilar, uppskattades förstås mer än tröjan med bokstavstryck.

Korvgrillning på familjens egen grillplats, passade jättebra.  Så fint i skogen, denna dag. 

Tänk att korv alltid smakar bra..... Speciellt om den är grillad utomhus.

Grillpoppade pop corn! Mums för en som är fyra!

Medan pappan och barnen åkte fyrhjuling hem, så tog mamman och mormodern ( morfar valde att stanna inomhus) en fin promenad i skymningen. 

Systemkameran skötte sig riktigt bra!

Tårtans garnering är mest tilltalande för den som är fyra. Samt att blåsa ut ljusen!

Lego, det är favorit-sysselsättning för denne fyraåring. ( även för hans lillebror)

När man är fyra, så kan man bygga efter manual. Det är jag imponerad av!

Testar

 Det blev en lång arbetsdag. Först den normala torsdagsskoldagen, med bl.a. ett par musiklektioner. Så kul när eleverna testar att spela gitarr, och lyckas så bra. Sexorna är riktigt duktiga, och visar att de tycker att det är kul. Fyr-femmor har blandat intresse, men det går framåt för dem också.

Ukulele för 2-3, det blev det inte idag, där hade man besök från kulturskolan. 

På eftermiddagen behövdes det någon som tog hand om fritids. På en liten skola så räcker det att ett par lärare är sjuka, för att det ska ställa till det. Jag var inne på fritids en eftermiddag i veckan förra året också. Ett helt annat jobb än  lärarjobbet. Kravlöst, men hög ljudnivå. Det blir lugnt och gott när det bara är ett par barn kvar, strax innan stängningsdags.

Det blev förstås mörkt innan jag kom hem, efter halv sex. Men Så vackert det var. Jag kände att jag bara måste ut, bara en liten promenad. Måste bara ta foton. Hade förstås bara mobilen med i fickan.

De fotona blev riktigt bra.  Himmelsfärgen, ja, det är ju verkligen en himmelsfärg.

Vinter, nej tack... men nu måste vi ha den, och då gäller det att ta till vara på de goda tillfällena. Fullmåne över mörkt vinterlandskap. 

Tillbaka efter den korta promenaden, så kunde jag använda husets belysning för att lysa upp landskapet. Den här bilden är jag väldigt nöjd med. Lade ut den på Instagram och FB. Funderar om det är en fördel eller en nackdel att vår (makens) "andrabil" står i centrum av bilden.

Det blev en stund framför tvn, med lite nyheter och sedan ett avsnitt av "The Queen´s gambit" 

( suveränt bra, synd att vi bara ett avsnitt kvar av den omtalade serien). 

Klockan 21, det är en kritisk tid. Det händer ofta att en tv-kanal med engelsk fotboll tar över då.

Inte mitt favoritprogram direkt....och definitivt inte fyra-fem dagar i veckan.

Kollade ut och såg att fullmånen nu hade intagit baksidan av huset, att den stod i sydost. 

Måste ju testa hurdana bilder som de vanliga kamerorna kunde åstadkomma!

Systemkameran ville inte alls. Antagligen för att vi inte lärt känna varann tillräckligt bra, trots att den varit i min ägo i flera år. Lika länge som kompaktkameran, faktiskt- och vi kamperar ju ihop så gott som dagligen.

Det blev verkligen olika kvalitet på bilderna. Några blev riktigt bra, andra blev väldigt oskarpa. 

Gillar att jag fått med en himlakropp med sådan tydlighet på bilden. Borde vara en planet, så tydlig som den är. Jupiter?

Även här hade jag nytta av att vara i närheten av ett upplyst fönster

Lite mera oskarpt - men oj, vilket månljus. Med månskuggor bakom staketet. Jag tycker att månskugga är bland det häftigaste som finns.

En oskarp bild mot norr. Men jag gillar den. den ser ut som den var målad. Och så ser man flera stjärnor på den djupblå himlen.

En bra bild som fick hjälp av utomhusbelysningen. Och så denna helt otroligt vackra himlafärg. Samt djupet i bilden. Man ser träd som finns flera hundra eter bort. 

Verkligen kul att testa att fota i månljus. Har testat någon gång tidigare, men inte på vintern.  

Blev nöjd! Borde nog gå på fotokurs för att lära mig mer. Bilder är ju ändå det som jag bygger mina mer eller mindre genomtänkta blogginlägg på. Och när texten är si så där, så kan man ju bjuda på lite ögonfröjd. 

Ogilla

 

Det var ju så gott med barmarken.  Även den synliga isen, som fanns kvar, den gick att stå ut med. För man hade ju koll på var den fanns!

Och så kom den förbaskade snön igen! Ogillar denna form av nederbörd i allra högsta grad. Trots att  man borde vara lite nöjd med att vi har någorlunda riktig vinter i år.

Daglig promenad. Förstås! Vet ju var de få isparterna på byvägen finns. Och att mittsträngen på grusvägen är isfri överallt.

Kängor på. Inga tankar på dubbkängor. För jag skulle ju bara gå fram och tillbaka på byvägen, och vända där byväg gick över i skogsväg.

 Det var tanken.  Men man kan ju ångra sig. Det är så tråkigt att gå fram och tillbaka. Mycket roligare med rundor.

Varvid jag lämnade byvägen, för att inte komma tillbaka på den förrän efter ungefär tre kilometer. Tänkte att det skulle funka att gå på skogsväg som inte varit belastad med biltrafik,

Vägvalet var inte det bästa. Trots att jag var utrustad med stavar, så föll jag som en fura på en stor isfläck, halvvägs in på rundan. Hann tänka, innan jag  kollade eventuella skador: Kan man komma hit med bil och hämta mig.... Ja, så när som på femtiotalet meter, så skulle det nog gå. 

Insåg att det inte skulle behövas. Tanten var intakt! Men resa mig, det kunde jag inte. Just där.... Det fanns inget fäste. Hade behövt dubbkängor. Fick krypa någon meter innan jag var inne på fast mark i det uppstickande ljungriset.

Fy tusan för snö, is och vinter. Ogillar denna årstid i allra högsta grad. 

Efter en synnerligen långsam. ostadig isunderlagspromenad, så kom jag fram till bebodd trakt och välskött väg.

Hörde en hund skälla oavbrutet, förstod att det var jakt. Såg i skogsbrynet två djur springa i full fart, den ena jagande den andra. Trodde att det var ett rådjur som var jagat.

Kände hur det knöt sig i magen av ogillande. Så grymt att skicka ut en hund för att stressa ett byte! Förstår inte att det kan vara tillåtet att göra så mot en levande varelse. Ska jakt ske, så får det vara på pass, utan hund. (eller människokedja som på älgjakten). Tycker jag.

Nedanför backkrönet stod jägaren. Han var upphetsad. Det var ett vildsvin som hunden fått vittring på. Han hade siktat på djuret när det kom över vägen, men inte vågat skjuta, eftersom hans hund var för nära.

Det kändes inte alls bra, att det stod en jägare ( om än en riktigt trevlig granne) på min väg. Hade han skjutit, ja, dels hade jag blivit livrädd av ett skott som avfyrades så nära mig.... och hade jag gått säker för avfyrad, eventuellt missriktad kula?

Så jag längtar till vår, så jag längtar tills dess att jakttiden är över! För vinter och jägare ( i alla fall längs vägarna) det är något som jag verkligen ogillar.

Krav

 För tre år sedan, så köpte jag en aktivitetsklocka.  En enkel Fitbit, som trots sin enkelhet kan hålla kolla på en hel del av sådant som jag ställer in den att ha koll på. 

Tio tusen steg per dag, t.ex.  Det ska ju vara nyttigt för en tant att ta så många dagliga steg, sägs det. Eller... sextusen sägs också räcka.... Huvudsaken är nog att man får till sin dagliga rörelse, sen kan det vara promenad, löpning, cykling, skidor, styrketräning... ja, beroende vilka möjligheter och förutsättningar man har för den dagliga motionen.

För mig har de där tiotusen stegen, eller  ännu mer sjuttiotusen steg på en vecka, satt sig i hjärnan. Det har blivit ett  krav från mig själv. Under tider då jag känt att det har blivit för övermäktigt, som då jag hade ordentligt ont av hälsporren, så har jag helt enkelt låtit bli att ta på mig aktivitetsklockan. Hellre det än att inte leva upp till mitt egenställda krav.

Så länge jag jobbade, så var det enkelt att få till de tiotusen. En normal skoldag, så var hälften gjort under skoldagen.  Femtusen steg, det är 3 -4 km, och en sådan eftermiddags/kvälls-promenad det är lätt att få till, det är mera ett kroppsligt behov än ett krav från en envis  hjärna.

Men tiotusen, på en ledig dag.... det innebär en sträcka på drygt sju kilometer. 

Efter snö, kyla, regn och sedan en temperatur strax under noll, så är många skogsvägar svåra att att sig fram på. Det är ordentligt isigt. Så därför fick dagens runda bli landsväg, grusväg ( byväg) och sedan.... ja. jag fick helt enkelt hoppas på att skogsvägen som skulle göra det hela till en runda, inte var för isig. Jag visste att det inte gått några virkesbilar på just den vägen, vilket gjorde att den skulle kunna vara  i det närmaste snö och isfri.

Dryga två kilometer på landsväg, med bara skog och mossmark på båda sidor, det är väl inte den mest inbjudande vandringsleden. 

Det kändes rätt gott att svänga av från asfaltsunderlaget och gå in på grusvägen. Inte bara för underlagets skull, utan även för att slippa kliva ner i diket när stora och långa bilar kom farande. 

Tänkte  just här på  ett antal av de bloggvänner som jag har, vilka lägger ut "skyltar" varje söndag;  Så här ser mina skyltar ut. Plus skyltar om påbjuden högsta hastighet. Vilket är 80 km/h på landsvägen....

Noterade att man har servicen med postlådetömning kvar,  i byn Spolabo.  I vår by var det många år sedan den gula lådan monterades ner.

Ödehus, ja, det finns det gott om i trakten.

Tycker att det är märkligt att det inte finns krav på att husen ska rivas, innan de faller ner fullständigt.

Speciellt som de ligger alldeles utmed  byvägen.

Konstigt också att ägarna inte känner kraven från sig själva att låta en grävskopa avsluta de gamla husens era. Eller att man rustat upp dem.... vilket känns för sent som det ser ut nu.

Så synd! Husen är så fina.... men det är väl  så att även hus, har sin tid.

Ägarna till de båda tidigare husen, de finns i flera generationer. boende i närområdet. 

Vem som äger detta hus, som skulle kunna bli så fint om det fick lite omvårdnad, det vet jag inte. 

Kände sådan lust att känna på dörrhandtaget..... kanske gör det när jag går förbi nästa gång. 

Två av tre nordsvenskar  visade sig utomhus. Den tredje, den gick inomhus när han fick syn på mig.

Alla hästar är vackra djur, men nordsvenskar och ardennerhästar känner jag en stor samhörighet med. 

Dels fanns de i min barndoms stall, som arbetshästar. Nog för att jag fick sitta upp på någon av dem ibland, men aldrig med träns och tyglar. Eller sadel. Det var barbacka, medan min far ledde den stora hästen... och jag höll mig i den ordentligt tilltagna manen.

Jag känner också en tillhörighet med dem, utifrån att både jag och arbetshästarna är storvuxna. lite klumpiga och ganska långsamma - men har mer styrka och uthållighet än de mer explosiva och smidiga raserna.

Skulle kunna tillägga; Hår på benen och tjock och oredlig man. Fast ... jag ska till frissan på fredag och klippa av någon centimeter av min hårrem.

När jag kom fram till skogsvägen, hanns jag upp av ett pensionärpar, som jag enbart känner till namnet.  

Jag tvekade om jag skulle ge mig in på den isbeklädda vägen eller om jag skulle ta en annan väg, som till stor del går på stigar och som borde vara mindre hal. 

Mannen försäkrade att det bara var här i början som vägen var isig. Jag valde att ta denna väg, den som jag från början planerat  att gå.

Det var isigt, och jag tog mig sakta fram, medan paret drog iväg med fart. På sina ställen var det isfri väg. Där kände jag att jag kunde hålla någorlunda samma hastighet som vad de gjorde. Men ganska snart försvann de ur min åsyn och jag insåg; jag har inte den kroppsliga förmågan att hålla deras takt. Jag är ardennerhäst - de är fullblod- eller halvblod. Dessutom är jag extremt rädd för att ramla... det var oroligt under gåskornas lite för dåliga vintersulor.

Jag kände mig lite oduglig, avhängd av ett par som är några år äldre än jag... åtminstone mannen, han är i sjuttiofemårsåldern.... 

Men så kom jag att tänka på.... Hur känner sig skolelever som inte hänger med i skolarbetet? De som alltid blir avhängda, i alla fall i de teoretiska ämnena. 

Jag gav ju upp tanken att komma i fatt dem och gick i min egen takt. Men kände mig inte nöjd med mig själv. 

Ändå hade jag inga krav att leva upp till hastighetsmässigt. Vilket ju elever  har, vad det gäller kunskaper och färdigheter.

Vid skogsvägens slut kommer man fram till utkanten av vår by. Jag hade ett vägval, isig kort backe nerför, eller tre gånger så lång isfri väg. Mina "föregångare" hade helt säkert gått nerför isbacken, för det är den normala rundan, även för dem.  Om jag tog samma väg i min "vara-rädd-för-att -ramla-takt" så skulle jag se dem, då jag kom ner på landsvägen igen. De skulle vara en bra bit fram på raksträckan, och jag skulle återigen känna mig missnöjd med mig själv.

Jag valde den isfria vägen. Den andra vägen. En väg som passade min förmåga bättre.

Vad vann jag på det? Jag kunde gå i normal takt, jag fick en lång, trevlig pratstund med grannfrun ... och alldeles hemkommen surrade det till på handleden. Stjärnor och raketer på aktivitetsklockans display talade om att jag nått dagens egenställda krav, tiotusen steg. 

Och... jag såg inga gulklädda ryggar på landsvägen.... jag hade haft en trevlig pratstund, under det att de de hunnit ut ur mi åsyn. 

Istället för att känna oduglighet, så  kunde jag vara nöjd och tillfreds med dagen vandring.

Jag vet att många elever också hittar sina egna vägar, och får ett bra liv, när det väl lämnat grundskolans omöjliga krav. 

Det gäller ju "bara" att utgå från sina egna förutsättningar och ställa uppfyllbara  egenkrav utifrån dem.

Våga

 

Vintern är borta! Hurra! 

Eller, nej, vintern är väl kvar, men snön är borta.  Det har varit regn, snöblandat regn och blåst i flera dygn. Nu hotas det med minusgrader, och det får man väl ta. Insåg, på dagens promenad, att jag får vänta två månader innan jag börjar titta efter de första tussilagorna  i dikeskanten, längst till vänster i denna bild.

Hemma igen, så väntade en semla. Jag är inte på något sätt semletokig, men några gräddiga bullar brukar det bli så här i början på året.

Den här semlan köpte jag igår, i vårt lilla samhälle. Grimsås har ca 700 invånare. Hundratalet av dessa bor, som vi, i byar utanför stationssamhället ( där tågen slutade att stanna för många år sedan).

För några veckor sedan öppnade ett bageri i den gamla privat-läkarmottagningens lokaler. Ett par i yngre medelåldern vågade satsa på att lilla Grimsås "behöver" ett bageri - och så småningom även en fikalokal. Jag är så imponerad över folk som vågar satsa. 

Två stora te-kakor, fyllda med grönsaker, brieost och rostbiff, beställde jag som gårdgens kvällsmål. Jättegoda! Riktigt rikligt tilltagna vad det gällde såväl storlek på brödet som fyllning.

Semlan var också god. Speciellt gott var det att få riktigt vispgrädde i semlan.

Det var kö utanför den lilla bagerilokalen igår eftermiddag. Så roligt att gensvaret blivit så stort. Hoppas bara att det håller i, att det inte bara är nyhetens behag. 

I lokalradio och i lokaltidningar har man  haft reportage om den avgående chefen för naturvetenskapligt centrum i Borås. ( Navet) Det är en kvinna som  jag haft en del kontakter med som no-lärare. Hon är jämngammal med mig, och gick nyss i pension, efter att hon fyllt sextiosju.

I reportagen berättar hon att hon och hennes man har köpt en gård en bra bit från det större samhälle, där man tidigare bott.  Pensionärstiden skulle inledas med en flytt från villa till gård.

Jag blir så imponerad över dem som vågar ta ett sådant stort steg. Som tror att det finns en tillvaro efter det att man avslutat sitt arbetsliv. Som har visioner och framtidstro, trots att man tillhör "seniorerna".

Lite bitterhet över min egen feghet, låter jag sippra fram . Jag önskar att jag vågat. I alla fall något. 

Samt att jag hade lite framtidstro.....

Ja, jag vet. Jag borde vara nöjd.  Och tacksam.  För jag har inget att klaga på.

Men.... jag kan inte låta bli att imponeras.... och att vara lite avundsjuk... på dem som vågar.

Det ligger en del i det där, med att hellre spänna bågen och låta den brista, än att aldrig göra försöket att sikta mot nya mål.