Blommor, blötfotat, bloggvänsträff, bortskämd

Gårdagens promenad, den gick till en av våra närbelägna mossar.   Sådana har vi många av här.
Promenaden hade ett syfte. Det var att kolla om våra mossorkidéer blommade.

Något som blommade, det var tranbären. Helt översållat med blommor var det, på ett stort område. Nu gäller det bara att få ändan ur och gå  och kolla om det blivit bär av blommorna, framåt senhösten. Brukar skicka efter torkade tranbär från hälsokostbutiken.... här kan jag ju fixa fram de nyttiga bären alldeles på egen hand.

Jodå, mossnycklarna blommade på mossens gungflyn. Undrar vad de lever av... det finns inte mycket näring i vatten och mossa. Såg säkert tjugotalet blommor, men de flesta på långt håll, ute i det allra oländigaste. Ska försöka återvända till denna mossmyr om några veckor. Myrliljorna kommer då att färga hela mossen gul. Ännu så var de bara i knopp.

Igår var det naturligt att ta på stövlar, ett mossbesök kräver sådana... iallafall om man ska återvända hem torrfotad. Idag hade det också behövts vattenskydd på fötterna...men så långt tänkte inte jag... Dagens utflykt blev en blötfotad en.

Äntligen skulle det bli av att träffa Mia, bloggvän och geocachingkompis. Vi träffades för några år sedan och vandrade på fina skogsvägar i trakten av Mullsjö. Efter det har vi inte fått ihop mötestillfällen irl, utan bara på nätet via blogg, FB och Wordfeud... ( det sistnämnda vinner nästan alltid Mia : ) ) Idag skulle vi iallafall ses och geocacha tillsammans på Finetts ridrunda, väster om Falköping.

Det skulle vara ett lätt runda... men det var det inte. Vid de tre första gömmorna behövde man klättra på höga stenmurar för att komma åt de välgömda, kamouflerade petrören, nedstuckna i marken.
Det var mycket växtlighet på sina ställen, långt gräs, täta lövmassor. Byxorna blev också alldeles genomblöta....under det vi tog oss genom terrängen och letade och letade.

Jag ville ge upp efter tredje gömman, den stenmursklättrargömma som vi inte hittade.Jag tyckte att vi kunde åka till Ålleberg och gå en runda där istället. Som tur var så coachade Mia mig på ett lysande sätt, rent psykologiskt... och tänk, sedan kom vi ut på mycket bättre väg i ett fint Mössebergslandskap.

Nu var det ju återigen så att geocachingen var det sekundära, att det var att träffas och prata som var det viktiga. Och det hann vi gör under de timmar som vi promenerade och letade... och under det att vi fikade bland de inte alltför påflugna skogsknotten.

Denna blomma återkom gång efter annan på vår promenad. Trodde att det var en förvildad trädgårdsblomma, men med tanke på hur utbredd den var, så är jag inte säker. Får hämta en flora och kolla om jag kan hitta något namn på den.

I slutet av rundan och efter det att vi valt en annan utväg, och gått vår egna väg, så blev det riktigt blomsterfint.  Tänk att lupiner och hundkex finns i sådan mängd, trots att det är högsommar.  Blommorna tycks uppskatta det svala vädret!

Glad är jag över de vänner som jag fått via sociala medier... såväl dem jag träffat i verkliga livet, som dem som jag regelbundet pratar med på nätet, men aldrig sett. Det är väl bara att konstatera, umgängessättet har blivit väldigt annorlunda på senare år och det på ett sätt,som passar mig alldeles utmärkt.

Inser att de senaste veckornas fantastiska vackerhetsvandringar gjort mig lite bortskämd.Idag var det en lite mer normalvacker runda som vi gick. Fin natur under största delen av rundan, fina utsikter... och ändå så tyckte jag att den var  "så där" som runda. Hade jag inte blivit så bortskämd med de nyligen gjorda, fina vandringarna, så hade jag rankat denna mycket högre. Att den sedan hade för svåra gömmor, med tanke på den svårighetsgrad som var satt på dem, det var en bidragande orsak till att jag halvdissar rundan. Hade fröken finett satt ut hintar, och inte bara skrivit petrör på varenda hinthänvisning, så kanske vi hittat det vi letade efter lite snabbare... och hittat alla.

Sällskapet var iallafall trevligt, motion blev det.... och ost blev förstås inköpt, för vi var alldeles bredvid Falbygdens ostystningsställe.

I morrn blir det förhoppningsvis hoj och häst i Hjälshammar. Och kanske en ny vackerhetsvandring.... i Rusarebo.

Vidare vackerhetsvandringar

En liten julhälsning så här mitt på sommaren. Tycker mycket bättre om julsaker på sommarn än på vintern. Tror att det beror mindre på att inte gilla jul än att inte gilla vintern.
Men det behöver jag ju inte tänka på idag, nu när sommaren är som allra vackrast.
Cachen hittade vi idag, på  väg mot vidare vackerhetsvandringar i Falbygden.

Birgitta, bojip, nämnde ett vackert ställe, då vi träffades för tre dagar sedan.
Hon skickade en länk från sin blogg, där hon berättade om platsen

http://geoaventyrskaraborg.blogg.se/2015/april/vastergotlands-botaniska-skattkista.html

 http://www.geocaching.com/geocache/GC47P31_nolgarden-nas-naturreservat

Efter att ha läst blogg och cachebeskrivning frågade jag C-E om han kunde tänka sig åka med till Nolgården, Näs. Det kunde han.

 Vi möttes direkt av en tidsolikhet; den förfallna gamla gården som stod i så stark kontrast mot de stora, moderna vindkraftverken.

De små åsarna var ett eldorado för blomsternördstanten. Även C-E var helt bedårad av all vackerhet.
Vi träffade på ett ungt par som visste lite mer om de, för oss, ovanliga blommorna.

Drakblomman var en helt ny bekantskap.



Sverige möte Danmark i U-EM-semifinal (fotboll) i kväll, Getväppling och drakblomma, det blir dagens "Heja Sverige"-symbol.

Blodnävan och getväpplingen var det klart dominerande växterna längs "blomstervägen", som stigen på åsryggarna kallades.

Den gula solvändan var fantastiskt vacker. Den har jag heller aldrig sett tidigare. Här fanns det gott om blomman som alltid vänder ansiktet mot solen.

Jag kan inte förstå folks motstånd mot vindkraftverk. Ja, utom att det finns många som vänder sig mot allt som är nytt/möjligen kan inkräkta på deras vardag/ det man inte vet så mycket om/det som man inte riktigt kan kontrollera/ det som grannen inte heller gillar.....

De mäktiga kraftkällornas "vingar" rörde sig ganska så snabbt i den något tilltagande vinden, Om man lyssnade noga, kunde man höra vingsuset. Det var definitivt inget som störde!

Vandringen gick på fina stigar genom en väldigt speciell miljö, genom en blomsterprakt som man inte tror är möjlig.

Fem cacher fanns gömda i området. Vi hittade fyra. En fick jag messa cachedesigner bojip för att få hjälp med. Den konstgjorda växten, alldeles vid de stora näve-bestånden, den hittade vi inte. Konstgjorda växter här??? Näää....

Åsarna ser ut som  jättekorvar, uppväxta ur jorden. Kanske är detta som är blommig falukorv...

De, ur miljösynpunkt (just nu), förhatliga nötkreaturen får beta på kullarna på sensommaren, efter det att man haft slåtter. De blommiga korvarna ges möjlighet att fortsätta vara blommiga....

Tycker att länsstyrelsen i Västra Götaland sköter sina reserverade områden i länets centrala delar på ett föredömligt sätt.

De naturreservat som finns hos oss, de är helt bortglömda tycks det. Vi ligger i utkanten av länet, vi har inte så mycket till vackerhet att visa.... Bara skogsmarker, även om de är speciella och kan vara av intresse för en del.

Fjädergräset är speciellt just för dessa "stäpp-åsar".

Gräset med de långa vipporna, Stipa pennata, växer bara här och på en närbelägen plats, i hela Sverige. Väldigt kul att komma hit, precis när det börjat blomma.

Fjädergräs (Stipa Pennata) är ett styvt upprätt, tuvat flerårigt gräs som oftast växer i bestånd. Stråna kan bli upp till en meter höga, med långa trådsmala blad och smala upprätta vippor. Arten blommar i juni. I unga stadier är gräset mycket oansenligt med ihopdragen vippa, men då vipporna är fullt utvecklade och småaxen öppnat sig, domineras vipporna helt av småaxens talrika, omkring tre decimeter långa, vita, fjädergreniga borst som bildar vita plymer i toppen av strået. ( från cachebeskrivningen http://www.geocaching.com/geocache/GC5TDC2_stipa-pennata-nolgarden-nas)

Rödkämpar var en annan vanlig växt på åsarna. På långt håll kan man förväxla den rosafärgade växten med en orkidé. Men sådana fanns det inga på Nolhaga, Näs.  Nu var var jag mer än nöjd med artrikedomen ändå och lämnade naturreservatet med bilder av ytterligare en vackerhetsvandring av högsta rang,  på näthinnan... och på kamerans minneskort.

Orkidéer hittade vi däremot på Ålleberg. För oss vanliga  nattvioler i och för sig, men dom är så fina dom också. Speciellt om de växer i grupp,

Ålleberg har flera rundor att erbjuda. Efter att ha konsulterat Birgitta ( bojip) bestämde vi oss för att Predikstolen  skulle få bli målet för vackerhetsvandringen. Det var ett bra val. De hissnande utsikterna gjorde vår entimmeslånga promenad.

Jag trodde att detta var predikstolen, men det var fortfarande några tiotal meter kvar.  Utsikten här var en av dagens bästa.

Geocacher kan ha ett visst underhållningsvärde i sin utformning. Tyckte att det lilla svinet var svinsött.

Själva predikstolen, den var verkligen hissnande.
En hög klippa med platå, som reste sig en bra meter ut från fastmarken.
Tanten reagerade som hon brukar, då det gäller hissnande platser. Det isade i hela kroppen, och mest i benen.
En plats värd att upptäcka var det, och det är ju det man gör, när man är ute på burklet.

Ålleberg är en segelflygsplats. Det är svårt att få någon bra bild på flygplanen, speciellt när solen skiner och man inte ser kamerans display tillräckligt bra.
Vi såg flera plan gå upp under tiden som vi var upp på berget. Skulle vara häftigt att åka med i ett alldeles tyst plan som använder termiken som flygkraft. Visst skulle jag våga, om jag fick åka med en erfaren segelflygspilot.
Vi såg också små motordrivna skärmflygplan . Meden hiskelig hastighet lyfte de högt upp i skyn och försvann som små prickar. De hade en minilandningsbana, där vi kunde se dem gå ner för landning. En sport för våghalsar.

En annan våghals-sportplats var denna utsiktsplats, där skärmflygarna störtar sig ut. Hu, säger jag bara.

"Vanliga" midsommarblomster blommade rikligt på ängen vid rampen. En gömma fanns nära ... och vems nicknamn hittade jag där? Ingas- forjoi. Hon hade också loggat en av de andra cacherna vi tog på berget, på platån.

Lunch kunde vi köpa på Ållebergsresturangen, med denna utsikt. Den låg i direkt anslutning till det lilla segelflygfältet och dess segelflygmuseum.
Lax med citronsås blev det. Inte gourmetmat, men helt ok.

Utsikten kunde vi absolut inte klaga på.Falköping såg rätt så litet ut, när man såg det lite grann från ovan.

Ur Ålleberg kommer det flera källådrar. Hokällan är en av dem. Här vattnades hästarna förr, då det var de som tog människor ut på  resor. Tog själv en slurk vatten från källan. Det smakade riktigt bra. Geocachen hittade vi inte, men det gjorde ingenting alls... Det primära med dagens utflykt, de var att uppleva nya, närbelägna smultronställen. Geocacherna fick bli guider, draghjälp och en bonus.

Längs den gamla vägen vandrade vi en bit. Gpsen var på bushumör och lurade oss ner i branta hasselbackar. Vi fick gå tillbaka nära den gamla vägen för att hitta cachen. Lite extra träning fick vi på köpet.

Lite kultur ville vi också ha med oss, denna vackra lördag. Gånggriften i Vårkumla fick bli en del av den.
Gånggrifterna uppfördes under stenåldern. Man funderar en del, när man känner dessa historiens vingslag. Hur kunde man få ihop de tunga stenarna, varav den största, tonvis tung, skulle upp på toppen? Hur skulle vi nutidsmänniskor klara oss, om vi hade möjlighet att gå in i en tidsmaskin och kunna tillbringa en vecka i stenåldersvardag? Hur skulle dåtidens människor reagera på vår verklighet... det måste vara rena sciensfictionen för dem....

Vårkumla kyrka har anor från 1100-tal, blev också en bit kultur.. En fin liten kyrka. Just när vi skulle gå över det lilla fältet till den plats där geocachen fanns, så började kyrkklockorna ringa. Två personer såg vi i klockstapeln. Här var det ingen automatik i helgmålsringandet, dra i klocksnöret, det fick man göra manuellt.
Helgmålsringning klockan fyra? Jag trodde det skulle vara klockan sex på lördagsaftonen. Men jag hänger inte med.... tiderna förändras.

Utsikten från kyrkbacken, den var inte helt fel. Därborta ligger vackerhetsvandringsberget.
Kommer snart att återvända till vårt läns/landskaps centrala delar igen. Där finns fler vackerhetsvandringar att göra.

Vackerhetsvandringar

- Hördu, dej vill jag inte ha här,skrek måsen i dötallens topp.
En lom flög rakt över den lilla sjön och skrek, med sin spöklika sorgesång,  ut samma sak.
Men jag brydde mig inte, jag skulle ta en promenad runt Prinsasjöarna på Hökensås, denna småregniga tisdagsförmiddag.

Målet var att hitta de sex geocacher som finns gömda runt sjön.
Bonusen var den otroliga vackerhet som Hökensås vilda, men vänliga, landskap erbjuder.
Jag njöt av att vara ensam i världen, för så kändes det, då jag gick uppför den lilla kullen för att hämta den första cachen.
När jag vände mig om, nöjd med det fynd jag fann, insåg jag att jag inte alls var människoensam.
Inte heller fiskaren var ensam, vilket han antagligen trodde...

Han var en hon, en kvinna i min egen ålder. En rackare på att fiska var hon, och jag kunde med beundran titta på, då hon med varsam spöföring lät fisken löpa till den var trött och hur hon sedan halade in den och fångade den med håven.
- Jag tänkte slängt ut den, sa hon då hon plockade bort kroken ur munnen, men den är för skadad för det.
Ett klubbslag i huvudet, så var regnbågsfiskens saga all och firren var förvandlad till lagom middagsmat för två.

Jag tackade för den intressanta föreställningen och vandrade vidare längs sjön. Fina stigar var det att gå på, Inte ens en tant behövde vara rädd att snubbla här.
Den vackra, lite trolska miljön kändes avstressande långt in i själen.
Här var ett ställe dit ingen oro tycktes kunna nå.
Bara vemodsfylld vackerhet.

En brand hade härjat här på 00-talet.  Spöklika trädrester blandade sig med de levande. Jag bara väntade på att få höra storlomens skrik, för det hade passat in så bra här.... men han höll tyst.

Prinsasjöarna var två små sjöar i ett litet vattensystem.
Hökensås vimlar verkligen av sjöar av modell mindre, med möjlighet att vandra kring många.
Länsstyrelsen har skött sitt stora naturreservat med den äran. Vid varje liten sjö finns fikabord, grillplats ( med galler) och en soptunna som töms regelbundet. Samt en röd-vit livboj med välbekant logga. Spångar är utlagda utmed sanka partier och broar finns över de små sund som uppstått.

Vandringen var  en stund av retreat, en avstängning från den dumma välden som pockar på i vardagen.

En doppingart häckade i sjön, det informerades det om på anslagstavlan som fanns på två olika "rastplatser" runt sjön. Tyvärr hade häckningen med största sannolikhet misslyckats så här långt. Kanske har man en chans kvar, att få till en kull ungar under resterande sommarmånader.

Fiskarkvinnans make var också fiskare och hade tagit plats i en annan del av sjön. Make och maka hade kommunicerat under min vandring, det var tydligt.  Maken visste varför jag vandrade runt deras fiskesjö och han hade tur; han var så nära rundans sista gömma att jag kunde ha en förevisning för honom, och visa hur en geocache kan se ut.

Första vackerhetsvandringen var avklarad, Nu skulle jag till ett äkta avrättningsställe för att träffa vännen Inga, som jag skulle vandra vidare tillsammans med. Att hitta rätt på alla små vägar som går kors och tvärs och i serpentin (nästan) på Hökensås, det är inte det lättaste. Att befinna sig 2 km från mötesplatsen och inte hitta rätt väg, det är lite frustrerande.
En fin sjö fann jag... en geocachegömma.... och sedan gav jag mig ut på en förbjuden väg. Det löste mötesprolemet.

Här vilar en halshuggen man. Jonas Falk hette han och dömdes till döden för att ha rånat postdiligensen. Året var 1855.
Det var en speciell plats och jag kände hur blodet blev väldigt kallt där bak i nacken, då jag gick mot gravplatsen/avrättningsplatsen.
I vasen står det alltid blommor av något slag. Denna dag var det skogen örter, blåbärsris och ormbunkar.... och en vissnad nejlika. Vem som placerar blommorna på gravplatsen är det ingen som vet.....

Som tur var så dök Inga och Stickan upp, innan blodet frusit helt till is i mina förkalkade ådror.
Tre gömmor blev funna nära graven, i en fanns ett avhugget manshuvud......
Den korta vandringen i tallskogen, på slipprig vitlav och över vitblommande lingontuvor, den hade en vacker inramning.

Tre bilar, varav två körande som "biltjuvar" och en med samma färg som den vattenmätta grusvägen, körde i trebilskaravan till Hökensås stugby. Vid en vacker sjö stannade vi och fann en flytande geocache.
Inga och jag intog vårt gemensamma hem för en natt och Stig åkte på eftersök på en förrymd stege.

Klockan 18 hade Inga inbjudit traktens geocachare till träff, eller som det heter på nutidsspråk, ett event.

Vid vackra Ibbsjön fanns två hoppfulla fiskare. Det blev inget lugnt fiske för dem.....

... men napp blev det.
Två regnbågsfångster på samma dag, det fick jag bevittna. Förstår att Hökensås är ett eldorado för fiskfångare.
Och burkletare.

Det kom många glada geocachare till eventet.
Korvgrillning var den stora händelsen... och att få ett verkligt ansikte på facebookvännen Birgitta och hennes tjejligsvänner.

Jag hör ju till dem som har ett visst socialt handikapp. Antagligen lärde inte min mamma mig hur man socialiserar i  större grupp.Lite jobbigt var det, det medges. Samtidigt kände jag av en del av min sämre sida, då jag stod vid sidan och lyssnade till storfräsarnas cacheberättelser. Det finns grader av beroende och "galenskap" i det mesta.... tänkte den elaka delen av mig.
Ibland bli jag lite trött på själv...

Den vackra, soliga kvällen blev hastigt regnhotad.
Mörka moln drev in från ( tror jag ) nordost, åskmuller hördes, regn började falla och eventet upphörde per automatik,

Äntligen blev det läge för ytterligare en vackervandring, runt ännu ett litet Hökensåsvatten, denna gång i trevligt sällskap av Inga. Grubben heter denna lilla sjö/tjärn och här, liksom på de allra flesta ställen på cachetäta Hökensås, så är det Birgitta som lagt ut de trevliga gömmorna.

Skvattramen blommade för fullt, älvorna dansade på den lilla sjön...

... och skulpturerna, som vi letat efter på Öland en vecka tidigare, de fanns här!

Solen körde bort de elaka molnen och sipprade, från sin låga klockannio-nivå, in mellan grangrenrna och framkallade en andlig dimension.

Det var en snabb runda, tyckte jag, kunde gärna gått en bra bit till i vackerheten runt Stora Grubben .

En sista glimt av sol i vatten blev det, innan vi begav oss "hem" till campingstugan, för att dricka te och ladda inför onsdagens äventyr.

Från skog, till kuperat öppet landskap i vårt lands "vagga" gick onsdagsfärden. I trakterna mellan Falköping och Tidaholm, vimlar det av kyrkor.

De flesta kyrkorna kan ståta med att ha en egen geocache.
Roligt att se olika typer av kyrkor.
Det finns så mycket historia kring våra gamla kyrkor, rikshistoria, lokal historia, personlig historia.

I denna kyrka hade den mysiga tjej, som lagt ut alla Hökensåscacherna och dessutom bjudit in till onsdagsfika, gift sig. Kul att vi valde att åka hit!

Denna fina kyrka, i Valstad, har sitt ursprung före Arnstid, på 1100-tal.
Att man på senare år blev påverkad av dansk byggnadkonst, är ganska så tydligt, med tanke på trappstegsgavlarna.

Att alla kyrkor ligger i levande byar, ja, det kunde vi ana på doften av ko....spillning.

Tänk att det finns orkidéer i massor, och av olika arter, i mitt eget landskap!
Vid Skogatorp, nära historiska Kungslena, fick vi se denna otroliga plats.

Cachingvännerna Birgitta och Malin väntade på oss vid det lilla naturreserverade kärret.

Det blev en vackerhetsvandring av högsta rang.

Det var inte bara orkidéer på den kalkrika, sluttande våtmarken... där fanns en artrikedom som inte kan visas på några bilder.

Utflykt till naturreservatet Skogatorp rekommenderas. Helst snabbt, nu när artrikedomen är som störst.

Cachegömman låg längst in i reservatet. Paradisvandring nummer ett, denna dag, företogs dit.

Vita orkidéer ville ha riktigt blött om fötterna.

Den ovanliga knippkärroten ville ha det något torrare.

Undrar varför så många orkidéer- och andra blommor som blommar nu- är cerisefärgade? Har det något med lockelsen på pollinerande insekter av speciella slag att göra?

Tätörten har andra planer med ditlockade insekter.... Den käkar upp dem.
Undrar förresten om det finns tätörtveganer? Hur får de i så fall sin näring??? Nä, det finns det nog inte.

Onsdagens första vackerhetsvandring gick på led.

En trebilskaravan for vidare längs gula rapsfält och blomdekorerade vägrenar.
Nästa mål var Faledreven.
Historiens vingslag hördes tydligt och ständigt.
Längs den gamla byvägen låg förr torpställe efter torpställe. Här kunde de som på 1800-talet inte hade någon egen mark, bygga sina egna små torp med tillhörande fähus.
De flesta hus hade övergetts på 1940-1950talen, och nu fanns bara husgrunderna kvar.
Vid varje torplämning fanns ägarnas namn ( och "smeknamn" ) anslagna på tydliga skyltar. Det var roliga namn, som mycket väl kunde lämpat sig som nicknamn/alias för egocachare, Kruskullta-Emma, Floda Sara, Kålgårs Sven....

Lite här och var hade vår guide och värd, Birgitta gömt geocacher av olika slag.
En del var riktigt fina och roliga.

Dalbergs har en trädgård full av lupiner. Ljuvligt nu, inte riktigt lika kul till hösten...

Glada, goa Birgitta ( i cachingkretsar bojip) bjöd på fika vid Krestin- Hannas välbevarade stuga.

Krestin-Hanna var en klok kvinna. Vi som lever idag har mycket att lära av detta visdomsord.

Birgitta bjöd på kaffe och en supergod kaka med rabarber, vit choklad och kardemumma i.
Den smakade så mycket mumma att det blev mycket mumma i magen.
En trevlig sittande pratstund hade vi.... en pratstund som handlade mer om livet än om geocaching.

Krestin-Hannas blommor stod kvar vid fähuset. Den dubbla blå aklejan skulle jag gärna se som inflyttad i min egen rabatt.

Var finns loggremsan?
Hade Birgitta varit ute och ryckt nappar ur alla traktens småbarnsmunnar?
Fråga ett fick vi svar på ganska så omgående.

Vi fortsatte vägen fram och kom fram till ett hygge. Någon kreativ motorsågskunnig hade gjort stubbarna betydligt roligare. Det fanns tiotalet träskulpturer gjorda i stubbe.

Midsommarstång av ormbunkar och hundkex,,,, det var också kreativt.

Vid denna äng, som gömmer bonuscachen till Drevengömmorna, uppenbarade sig dagens andra paradisplats. Bland gamla husgrunder och på det gamla gårdstunet  trängdes olika försommarblommor och längst ner i kanten till storskogen fanns den vita aklejan, som en gång hört till gården, kvar.

Det fanns till och med någon narciss kvar från den tid då det fanns hus, människor och djur på denna plats. Helt ljuvligt ställe, ett ställe som jag vill bevara i mitt bildminne länge,länge.

Vid Ruskela källa vände vi. Sen var det lika lång väg tillbaka. Nu gick vi lite fortare, pratade mycket, insåg att vägen nästan hela tiden sluttade neråt, njöt av alla de vackra blommorna.

Vi sa hej då och tack till Birgitta, då vi kommit halvvägs tillbaka till bilens parkeringsplats.
En gömma till skulle letas upp, en bit från vägen. En multi,  en geocachinguppgift som ska lösas och flera gömmor ska letas upp, innan man når slutmålet.

De var svårt att finna det vi sökte. Inga ringde livlina Birgitta och löste flera uppgifter, medan trötta, uppgivna tanten som var i Ingas sällskap, satt på 73 meters avstånd och gjorde ingenting. Ändå tyckte hon att hon varit med och hittat. Tveksamt! Och lite skämmigt att tanten ger upp så lätt!

I början på Dreven fann vi en kyrkcache och därvid några gamla hus... vackert belägna vid det blommande rapsfältet.
Visst är Sverige helt underbart vackert i sommarskrud.

Trötta och cachefärdiga vände vi den skitiga bilen tillbaka mot Hökensåscampingbyn.
Vi tog vägen över Tidaholm och kunde genom bilrutan se att det tycktes vara en ganska så vanlig liten stad.

Geocachekartan visade på att det finns gott om skatter att vittja i området.

Innan jag åkte hem till Stockremma igen, ville jag ha en sjöcache med vidhängande vattennärhet ytterliare. Den hämtade vi vid Havsjön. Tyckte väl att Havsjön var den sjö som mest liknande våra vanliga sjöar.... att den inte hade riktigt samma själ som de andra sjöarna jag besökt.

Inga var ( som oftast) den som såg gömman först  och den som plitade ner våra nicknames på loggremsan. Burkletandet var över för denna gång, jag var- som jag brukar bli - ganska så cachemätt. Det är absolut inga problem, aptiten på att ge mig ut och leta burk, den återkommer snart igen... och nu när jag fått nys på fina västgötska rundor, så kommer även C-E att åka med och uppleva vackerhetsvandringar i västgötsk ( och lite nordsmåländsk) natur.

Hejdå Inga! Ha det så bra på din"egen" torsdagsrunda Tack för att du tog initiativ till två roliga och upplevelsefyllda dagar. Tack Birgitta och Malin för allt det vackra ni visade och för trevliga, viktiga samtal.

Vackerhetsvandringar, det rekommenderar jag alla.Det är en lisa för själen... och nyttigt för kroppen. Man behöver inte leta burkar. Men visst underlättar det att leta upp intressanta platser genom burklet... för det är bara att konstatera, att geocaching ger möjlighet att hitta såväl nya vänner som nya platser.